Bea Uusma: Den enda vägen ut, är att jag går ännu längre in

År 1897 ger sig tre män ut på en expedition mot Nordpolen i en ballong. Det som skulle bli ett storslaget äventyr förvandlas snart till en mardröm. Trettiotre år senare återfinns deras kvarlevor på en isolerad ö mitt i ishavet. I över tre decennier har Bea Uusma hängivet sökt svaret på Andrée-expeditionens gåta – och 2013 publicerade hon den kritikerrosade Expeditionen. Min kärlekshistoria, som belönades med Augustpriset och hyllades av läsare världen över. Hur kunde de tre männen omkomma på Vitön år 1897, trots god tillgång på proviant och varma kläder, innan de ens hunnit packa upp sina slädar?

I Vitön, en fristående fortsättning på Expeditionen, fördjupar hon sig ytterligare i mysteriet kring Andrée-expeditionen. Vad får henne, efter alla år, att fortsätta sitt sökande?

– Jag trodde kanske att jag skulle sluta när Expeditionen kom ut för tolv år sedan. Men jag gjorde inte det, det gick inte. Istället har jag bara fortsatt att söka efter ledtrådar och spår.

– Det började som ett vanligt intresse, för trettio år sedan. Det blev mitt liv. Jag bor inne i den här historien, som innehåller allt man behöver! Det är en underbar plats, med Arktis, och en polarhistorisk gåta där jag ständigt hittar nya pusselbitar. Det är som om jag har fått en egen skattjakt.

Vad är det för skillnad på Vitön och den förra boken?

– Det fina med att forska riktigt länge på något är att metoderna utvecklas. Plötsligt går det att få svar på frågor! Jag jobbar bland annat med vapenexperter, rättsmedicinare och forensiska genetiker. Det är väldigt roligt att vara jag, i den här tiden. Jag har hittat så många nya ledtrådar. Till exempel har jag lyckats tyda hela texten i Andrées sista dagbok. Dagboken har legat på Vitön i 33 år, och sidorna i den boken är så täckta med mögel att det tidigare bara har gått att läsa ungefär vart tredje ord. Men med hjälp av modern teknik har jag lyckats dechiffrera texten. Nu vet jag vad som händer, de sista dagarna på Vitön.

– Vitön är som Expeditionens smartare storasyster. Det är en fristående fortsättning, man behöver inte ha läst Expeditionen för att läsa Vitön.

Inför Vitön arrangerade du en vetenskaplig polarexpedition. Vad var den största utmaningen med att genomföra den, och vad hoppades du att den skulle leda till?

– Åh, Vitön! Mitt liv består av att krångla med en öde glaciärö, längst ute i ishavet. På en öde stenstrand på den här ön hittades resterna av Andrée-expeditionens sista läger år 1930. Jag har försökt ta mig fram till Vitön sex gånger, men den är nästan alltid inbäddad i drivis. Jag berättar i boken om mitt senaste försök, när jag satte ihop en stor vetenskaplig expedition med skelettsökhundar, arkeologer och osteologer (experter på ben). Vi hade fått tillstånd för att göra en stor, arkeologisk utgrävning av lägerplatsen. Den första någonsin! Det gick verkligen inte som vi hade tänkt. Ibland tänker jag att jag borde ha forskat om nåt på Birka istället. Då kunde jag ha rest dit, över dan, på SL-kortet. Men det är nåt underbart med att jag håller på med något som är så himla svårt. Det passar mig.

Tror du att du någonsin kommer att bli “färdig” med Andrée-expeditionen och vad som hände på Vitön, finns det en mållinje?

– Den enda vägen ut, är att jag går ännu längre in. Men jag vet inte om det finns ett slut, varje svar jag får leder till nya frågor. Att lösa Andrée-expeditionens gåta är ju ett projekt som ingen har bett mig att göra, jag gör det bara för att det är så fruktansvärt spännande! Expeditionen tog tio år att skriva. Vitön tog tio år. Om jag känner mig själv kommer det nog tredje bok om tio år. Världens långsammaste trilogi, haha.