Inger Edelfeldt om åldrande och skönhet, skam och tystnad, sorg och norm

Inger Edelfeldt har sedan debuten 1977 gett ut fyrtiotalet titlar, bland dem Kamalas bok, novellsamlingen Den förunderliga kameleonten och den Augustprisnominerade Det hemliga namnet. Hon har fått flera större litterära utmärkelser, senast Selma Lagerlöfstiftelsens litterära pris som hon tilldelades för sitt mångsidiga författarskap. Nu utkommer hon med romanen Skönheten, som hyllats av kritikerna.

Vad handlar Skönheten om?

– Om Laura, en rätt sansad och rätt harmonisk kvinna i sextioårsåldern som plötsligt stöter ihop med ett ”spöke ur det förflutna” i form av en något yngre, mycket bildskön man – med det prosaiska namnet Bertil – som hon var ohyggligt attraherad av för väldigt många år sen, när hon gav honom privatlektioner i engelska inför hans bröllop med en ung brittisk societetsdam. Nu är han tillbaka i Stockholm, skild, lite stukad, bor inackorderad. Attraktionen verkar denna gång vara besvarad och snart är Laura och Bertil sammanboende.

– De har några fina år, sen är han plötsligt avvisande. Och Laura, som då är pensionerad, glider alltmer in i ett töcken av åldersmedvetenhet, sviktande självkänsla och lätt paranoia – där det så småningom känns som om allt som händer beror på att hon är ”gammal och ful”. Gamla minnen tränger sig på, och de flesta handlar om… skönhet. Utseende, eget och andras. Hur hon själv har betraktat skönhet, längtat efter den, kanske ägt den. Spegelbilden som följt henne genom åren; nu känner hon inte igen den, i vissa ljus blir hon till och med skrämd av den. Och när man fastnar i den sortens tankar, börjar man lätt bete sig lite egendomligt.

Vem är Bertil, då?

– En ganska undanglidande figur, som själv är trött på att vara vacker. Och kan hända också trött på att vara Lauras skönhetsfetish. Han bär på en egen sorg, som förmodligen inte alls beror på att Laura är gammal och ful.

I boken har Laura Ovidius och Shakespeare som favoriter, hur har du inspirerats av dem?

– Boken har ju som undertitel Förvandlingsroman. Laura är fascinerad av metamorfoser och efter pensioneringen översätter hon för sitt eget nöjes skull Ted Hughes Tales from Ovid, som är tolkningar av Ovidius metamorfoser. Narcissus blev en blomma, Arachne en spindel, Io en ko. Och Laura – konstaterar hon bittert – ”blev en gammal tant”. Åldrandet är också en metamorfos - men den gör henne skrämd snarare än fascinerad. Inte konstigt, i ett samhälle fullt av dödsrädsla, där åldrandet ofta framstår som något oönskat och undanskuffat.

– Shakespeare, då? Jo, Laura är tvåspråkig, tråkades i skolan under namnet Shäjkspiir. Har alltid älskat hans dramer och sonetter, och ger sig på att översätta en del av dem, helst de som handlar just om åldrande, olycklig kärlek, död och förgänglighet.

– Hon saknar inte självironi och en viss besk humor, kan man väl tillägga.

Hur fick du idén till att skriva om skönhet, åldrande och relationer?

– Första idén till boken fick jag faktiskt för flera år sen. Ett antal kvinnor runt femtio som ofta förekom i offentligheten, på foto och i teve gick ut och vittnade om att de nu ”kände sig för gamla” för att synas där. Tanken var väl att lyfta ungdomsfixeringen, men istället blev det en ganska ytlig diskussion, där de fick klä skott för det ena och det andra. Somliga tyckte att de skulle sätta sig över den där fixeringen, helt enkelt, och andra att ”det där är väl bara ett problem för dem som levt på sin skönhet i ungdomen”. Helt tydligt var hela grejen en het potatis. Jag fick lust att titta närmare på den potatisen.

– Jag började skriva något slags debattbok, men det är inte min styrka, jag skrotade den. Istället blev det den här romanen. I boken försätter jag Laura i situation efter situation, ett slags Golgatavandring, där vår fixering vid ungdom och skönhet, och det självhat som kan uppstå, framstår som mer och mer absurt. Gråta eller skratta, liksom? Jag hoppas att boken ska beröra och skapa samtal mellan människor. Om åldrande och skönhet, skam och tystnad, sorg och norm. Dödsrädsla och existens.