Kaj Schueler: ”Ett pris som skapat sig en ställning som världsomspännande auktoritet”

Peter Englund var lite nervös. Dagen därpå, den 8 oktober 2009, skulle han som nybliven ständig sekreterare i Svenska Akademien för första gången presentera årets Nobelpristagare i litteratur. För en kort stund skulle han vara i fokus för världspressens anstormning av frågor, kommentarer och synpunkter. Det finns antagligen också en skräckblandad förtjusning i att både överraska och ställas till svars för valet. Och en djup tillfredsställelse när valet skulle mottas med allmänt jubel, som när Tomas Tranströmer tilldelades priset 2011.

Men nu var det dagen före tillkännagivandet och Svenska Dagbladet ringde upp och frågade hur Englund förberedde sig. ”Jag försöker avdramatisera det hela inför mig själv. Och säga: Det är trots allt bara ett pris”, svarade han.

Tävlingsinstinkten är sannolikt lika gammal som människan. Det gäller inte bara i försvaret av revir, under krig och i sport, utan även inom kulturen. Det går, om man så vill, att spåra tävlings- och prisinslag i kulturen tillbaka till 500-talet före vår tideräkning, till antikens dramatävlingar, Dionysosfester med mera. Århundraden senare, under de europeiska 1600-talen och framåt, utvecklades inom universiteten och de många nybildade akademierna en relativt omfattande men begränsad prispolitik. Pristagarna valdes i mindre kretsar med anknytning till de olika lärosätena. Det var alltså inte frågan om priser som kunde vinnas eller uppskattas av en stor allmän publik.

Den moderna eran med kulturpriser riktade till kulturutövare och den kulturintresserade allmänheten inleddes i slutet av 1800-talet och då framför allt genom Alfred Nobels testamente och instiftandet av Nobelpriset.

Ingen vet exakt hur många kulturpriser det finns i världen. Under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet har instiftandet av priser exploderat. Den amerikanske författaren Gore Vidal lär ha sagt att det i USA finns fler litterära priser än författare. Drastiskt måhända, men vi vet att priserna hela tiden ökar inom litteratur, konst, film, teater. Litteraturforskaren Jerry Määttä har kartlagt de litterära priser som svenska skönlitterära författare kan få del av (undantaget Nobelpriset) och kommit fram till att det år 2009 fanns drygt hundratalet svenska och samnordiska priser. Och det rörde sig då om ganska mycket pengar, på årsbasis ungefär 6,5 miljoner kronor. Intresset för alla dessa priser har ökat, framför allt medialt. Resultatet av medieuppmärksamheten för priser kan avläsas i intervjuer med och artiklar om författare och i recensioner av böcker, då det ofta omnämns vilka priser upphovsmannen fått. Nobelpristagare, Augustpristagare, Bookerpristagare blir som epitet för de författare som tilldelats priset, som om det ger en extra kvalitet till deras verk. Det har gått i riktningen mot att det snarare är priserna – och i viss mån upplagorna om de är väldigt stora – än kvaliteten på innehållet som är ett tecken på litterär betydelse och framgång.

Det må vara som det vill med det, men priserna har kommit för att stanna – även om vissa storslagna priser, som till exempel Pilotpriset, skapat av det japanska pennföretaget för att delas ut till betydande svenska författare, gick i graven efter knappt femton år. De tidiga priserna, som Nobelpriset och de två priser som instiftades strax efter, 1903 det franska Goncourtpriset och 1917 det amerikanska Pulitzerpriset, bär syn för sägen. Det brittiska

Bookerpriset instiftades betydligt senare, 1969, men kan i status likställas med sina äldre syskon.

Även om Peter Englund inför sig själv försökte tona ned priset vid sin debut var han nog medveten om underdriften i sitt påstående. Å ena sidan är Nobelpriset ”bara ett pris”, å andra sidan är prisets status så hög att för många av de inblandade, inte minst pristagarna, är det inget mindre än höjdpunkten i det egna livet. Endast en synnerligen exklusiv klubb kan kalla sig Nobelpristagare.

Under de 123 (1901–2024) åren som priset funnits har 121 litteraturpristagare utsetts. Under krigsåren 1914, 1918, 1940, 1941, 1942 och 1943 avstod Akademien från att utse pristagare. Även 1935 lät man bli att dela ut priset, i brist på värdig kandidat. Några gånger har priset reserverats för att delas ut först året därpå, som när George Bernard Shaw 1926 tilldelades 1925 års pris.

Nobelpriset är än i dag det främsta av de litterära priserna. Skälen till det är flera. Nobelpriset instiftades i en tid då priser inte var så vanligt förekommande. På den tiden ansågs de olika kategorierna utgöra en helhet: naturvetenskap, litteratur och fred. De blev tillsammans ett sammanhang som skulle tjäna mänskligheten, ett humanismens stora pris. De var beroende av varandra, således fick litteraturen draghjälp av vetenskapen och freden, och vice versa. Det gjorde Nobelpriset unikt i förhållande till andra litterära priser. Prissumman var dessutom vida överlägsen alla andra priser och kunde sörja för pristagarens uppehälle stora delar av livet. De författare som tilldelats priset behövde inte tänka på marknad, frukta att bli refuserade eller söka stipendier för sina fortsatta författarskap.

Dessutom hade placeringen i Stockholm betydelse. Priset styrdes inte från kulturmetropolerna Paris, London, Berlin eller New York. Sverige var ett litet land i periferin och på sätt och vis var Svenska Akademien ”neutral” i förhållande till de mer meriterade kulturerna och därigenom förmögen att utan sidoblickar tråla bland den främsta litteraturen i världen. Gör tankeexperimentet att Nobelpriset hade delats ut av Franska Akademien.

Nobelpriset är ett globalt pris, till skillnad från de flesta andra priser, som är nationella. I dag har det fortfarande ingen motsvarighet i kraft av sin historia och den långa listan på betydande pristagare. Ett annat mått på prisets ställning är de som aldrig fått priset. Det anses ofta av värde i litterära kretsar att då och då ondgöra sig över att så många som borde fått priset aldrig fick det. Den listan kan antagligen göras lika omfattande som den över pristagarna. Dessutom är det ett pris som ofta leder till engagemang, kritik och debatt, ja, ibland till och med till ilska, bland litteraturkännare runt om i världen. Vilket annat pris har den ställningen?

Och vilket pris har den ställningen att när en akademiledamot uttrycker generella synpunkter om litteratur, som Horace Engdahl 2008 gjorde om den amerikanska kontra den europeiska litteraturen, blir reaktionerna omfattande och uttalandet lever kvar många år efteråt. När jag själv vid olika tillfällen, under 1980- och 1990-talen ville göra intervjuer med amerikanska författare i New York – varav flera var restriktiva med att ge intervjuer – upptäckte jag att det ändå gick ovanligt smidigt att boka in dem. Orsaken var, är jag säker på, att jag representerade stora tidningar i Sverige, Nobelprisets hemland.

Dessutom adderar hemlighetsmakeriet, och de hårda sekretessbestämmelserna till det stora intresset, inte minst hos medierna. Litteraturprofessorn Johan Svedjedal har påpekat att den hemliga processen och de hemliga kandidaterna ”ger Nobelpriset en nimbus av gåtfullhet som paradoxalt nog ger ett gott reklamvärde”.

Nobelpriset blev ganska snabbt internationellt uppmärksammat. Det skrevs om priset, och då inte bara litteraturpriset, i ett stort antal tidningar världen över inför och efter det första tillkännagivandet 1901. Även om litteraturpristagaren och dennes verk presenterades i internationell press från första början var det förstås inte givet att alla pristagare skulle få lika stor uppmärksamhet. Genomgående har varit att vissa pristagare – möjligen de kontroversiella eller överraskande men välkända – får större genomslag än andra, men det som i dag i regel blir ett flertal tidningssidor här hemma kan bli en mindre artikel i New York Times. Självfallet får pristagaren stor uppmärksamhet i det egna hemlandet.

Litteraturforskaren Paul Tenngart har i boken The Nobel Prize and the Formation of Contemporary World Literature visat att tidningar i litteraturens huvudstäder Paris, London och New York – Le Figaro, The Times och New York Times – var snabba med att uppmärksamma Nobelpriset och pristagarna, och på så sätt kunde successivt nationella författarskap utvecklas till internationella. Uppmärksamheten innebar att Svenska Akademiens beslut kunde få till följd att en i omvärlden relativt okänd författare fick ett internationellt rykte. Pristagarna upphöjdes till en ny nivå, och kom att ingå i vad vi skulle kunna kalla en världslitteraturens kanon – Imre Kertész, Herta Müller, Alice Munro och Abdulrazak Gurnah, för att nämna några från de senaste decennierna. På så sätt skulle man kunna hävda att Nobelpriset varit med och styrt litteratursynen och graderingen av litteratur, satt ramar för vad som är värdefull litteratur.

Den franska litteraturforskaren Pascale Casanova, som i slutet av 1990-talet publicerade avhandlingen La République mondiale des lettres, kom att få ett avgörande inflytande på diskussionen om så kallad världslitteratur. John Swedenmark har i en runa över Casanova 2018 i tidskriften Vagant pekat på hennes insats inom litteraturforskningen. ”Med drivna resonemang, konkreta historiska exempel och noggranna närläsningar leder Casanova i bevis att den nationella litteraturen också är en del av ett världsomfattande system, en global marknad där värdena och värderingarna uppstår, utan att ens författarna vet om det.”

Utifrån det perspektivet intresserade hon sig också för just Nobelpriset i litteratur, ett pris som allt eftersom skapat sig en ställning som världsomspännande auktoritet. I sina framställningar resonerade hon kring de kriterier som styrt priset i olika perioder och menade att de, trots sina olikheter, har bidragit till att fastslå prisets universella inflytande, samtidigt som de årliga utmärkelserna hela tiden förändrar dessa värden. Men, menade hon, Nobelprisets blotta existens är ett bevis, ett erkännande av vår föreställning om universella litterära värden.