Khashayar Lykke Naderehvandi: “Konstvärlden är en extremt schizofren plats”

Caspian Loeb har allt – en lysande karriär som konstnär, en vacker hustru, Valentina, och ett hem i södra Portugals paradisiska solsken. Men när ett brev anländer och en tidningsartikel slår ner som en bomb skakas tillvaron i grunden. Nu ska Caspian granskas och ifrågasättas av medierna och kulturetablissemanget, både som person och som konstnär.

Khashayar Lykke Naderehvandis nya roman Segrarens natt är en stor och intensiv historia om ära och ansvar, om drömmar och konst, och om de omständigheter som gör en människa till en vinnare. Eller förlorare.

Segrarens natt kretsar kring konstvärlden, skuld, lojalitet och offentlig granskning. Vad var det som lockade dig med att placera romanens stora moraliska frågor just i en miljö där bilden av människan ofta är lika viktig som människan själv?

– Konstvärlden är en extremt schizofren plats. Det finns enormt stora ekonomiska värden inom konsten, otroligt mycket pengar. Pengarna kan finnas hos konstnärer men framförallt finns de hos samlare och institutioner. Samtidigt är konstvärlden – om man nu får prata om den som en global monolit – ständigt på jakt efter det som är, så att säga, utanför konstvärlden. Det nya. Det som ingen har tänkt på tidigare. Om man inte är på jakt efter de obemedlade så är man åtminstone på jakt efter de som ser obemedlade ut. Jag ville ha en spelplats där någon kunde vara mycket rik och känd – den mest framgångsrika av alla – utan att egentligen vara därifrån. En briljant konstnär som "upptäcks" eller möjligen "skapas". Alla vill ha en person från en opriviligerad bakgrund på sitt team, men så snart det visar sig att det finns lojaliteter kvar med en annan miljö skapar det problem. Och moraliska dilemman.

Caspian Loeb framstår först som någon som “har allt”, innan hela tillvaron börjar rasa. Vad intresserar dig med människor som lever nära framgången men samtidigt verkar bära på ett starkt inre mörker?

– Det som intresserar mig är inte så mycket relationen mellan yttre framgångar och inre mörker, utan att villkoren och därför konsekvenserna av en framgång är mycket olika, och beroende av vad man kommer till den där framgången med från början. Det finns ett slags samtal mellan två personer inom konstfältet, som jag några gånger har hört utspela sig. Den ena personen är som klippt och skuren för konstfältet och har alltid haft tillgång till miljön. Den andra kommer från en usel ekonomisk bakgrund. Frågan går i stil med: “Hur lyckades du fly dina omständigheter?” Varpå den som lyckats "fly" inte riktigt vet hur den ska svara. Eftersom att det inte finns någon flykt, det finns inte ens ett begär efter att fly. Det är en obegriplig fråga. Ens lojaliteter, behov, världssyn, drömmar, intressen, med mera är fortfarande förankrade i den plats som någon annan tror att man har flytt. Det som särskiljer Caspian Loeb är att han verkligen tror att han har flytt. Han tror verkligen att hans lojalitet och världssyn är i linje med den verklighet han befinner sig. Åtminstone när romanen börjar…

Khashayar Lykke Naderehvandi, född 1981, debuterade 2011 med diktsamlingen Om månen alls syntes och har sedan dess gett ut både romaner och diktsamlingar. Förutom sitt författarskap har han varit verksam som forskare och översättare. Hans senaste bok var romanen Hemsökelse som nominerades till Sveriges Radios romanpris.

I dina tidigare böcker finns ett poetiskt och nästan drömlikt språk, även när du skriver om sorg, våld eller alienation. Hur har ditt arbete som poet påverkat tonen och rytmen i Segrarens natt?

– Jag är inte säker på om jag kan betrakta mig själv som en poet längre, även om jag fortfarande skriver poesi. Poesin och den litterära prosan är i grunden helt olika verksamheter, de "kan" olika saker och genomför sina ärenden med olika medel. Poesin kan använda sig av radbrytningar på ett sätt som framstår som löjligt i den skönlitterära prosan. Prosan kan arbeta med vissa konventioner kring hur läsare förstår världen som kan försvaga en dikt. Med hjälp av sitt formspråk kan en dikt berätta något helt nytt utan att först leda in läsaren på en resa till sin värld. En roman kan berätta något helt nytt genom att just locka in läsaren med något bekant.

– Jag förmodar också att både prosan och poesin kan arbeta med att skapa bilder på sina egna särskilda sätt, men att mitt sätt att göra det, även som romanförfattare, är tydligare förankrad i hur jag har arbetat som poet, där enskilda element i världen plötsligt kan framstå som alldeles klara och utkristalliserade, nästan som om man vore hög på livet: en spindeltråd som vajar i sommarbrisen i ett träds täta grenverk. Och det finns kvar när jag skriver en roman.

Genom hela ditt författarskap återkommer frågor om vittnesmål, skuld och hur människor berättar om sig själva och andra. Känner du att Segrarens natt knyter ihop flera av de teman som funnits i ditt skrivande sedan debuten?

– När jag började skriva den här romanen tänkte jag: Nu skriver jag något helt annat. Nu ska det handla om en lycklig familj i härliga Portugal. Om deras underbara barnbarn. Om den fantastiska konsten. Allt skulle vara härligt. Men den man är har tydligen en tendens att komma tillbaka och bita en i röven. Så, ja, det som hände under processen var att mycket av det jag arbetat med genom mitt författarskap knöts ihop i den här romanen. Men på ett sätt, hoppas jag, som är mer tillgängligt än tidigare.