Kungen bestämmer allt i Erik Anderssons nya roman

Ramen för Erik Anderssons nya roman är att svenskarna valt en enväldig kung som installerat sig på slottet. ”Allt är förbjudet” är hans första bestämmelse. Men folket får fortsätta som förut, alla får använda sitt sunda förnuft.

I sina nyckfulla utspel påminner kungen till en del om exempelvis Gustav III eller Ludvig XIV, men också mer samtida auktoritära världsledare. Samtidigt finns det tydliga tecken på att det hela utspelar sig i framtiden, kanske efter en klimatkatastrof.

Hur skulle du beskriva din roman? Är den en sorts drift med historien, en sci fi-roman eller en betraktelse över samtiden?

– Kungens åtgärder är av olika slag. En del är litet barnsliga, ungefär som man själv skulle kunna tänka sig om man fick vara kung för en dag. Annat är av närmast självförhärligande art, ”historien skall börja med mig”. Medan åter annat är mer allvarligt, i så måtto att det försöker komma till rätta med tillstånd som hotar medborgarnas liv.

– Eftersom berättelsen utspelar sig ett antal år in i framtiden är det förstås en science fiction-roman. Samtidigt verkar det som om historien har börjat gå baklänges, så jag vet inte riktigt var vi hamnar till slut.

Romanen berättas av en anonym tjänsteman vid inrikesministeriet som berättar om kungens alla infall men också registrerar befolkningens reaktioner och olika rykten som sprids över landet. Vad är det egentligen för typ av problem och lösningar kungen vill att hans plikttrogna tjänstemän ska ta itu med?

– Tjänstemannen är obrottsligt lojal mot kungen och vill sätta alla hans idéer i verket. Men mycket av politiken är ju reaktiv, det vill säga bestäms av saker som händer i yttervärlden. Dessutom är det svårt att genomföra lagar som inte har något stöd hos befolkningen.

Du leker mycket med politikens och maktens språk och anspråk – här förekommer visioner och löften såväl som logiska kullerbyttor, larviga missförstånd och löjliga magplask. Hur kommer det sig att det lämpar sig så väl för absurd satir?

– Jag har själv litet svårt att förstå mig på satir och vad som är mer absurt än något annat.

Säger romanen något om tiden vi lever i idag, 2026?

– Om det vore en politisk pamflett så hade det varit helt andra saker som kungen skulle ha förbjudit, till exempel privat sjukvård, kalhyggen, rasism etc. En roman är mer som en dröm, man vaknar upp och tänker att det mesta i drömmen var väldigt konstigt, men ändå kan det kännas som något väsentligt.