Lena Einhorn om Titusbågen: “Ett av de mest spännande monumenten i världen”

I det gamla Roms hjärta, på toppen av Via Sacra – ”Den heliga vägen” – står en uråldrig triumfbåge, med mystiska reliefer från ett segertåg. Under medeltiden kallades den De sju lampornas båge, på grund av den sjuarmade ljusstake som syns bland relieferna. Idag kallas den Titusbågen, efter den romerska kejsare som minnesmärket hyllar.

I Titusbågen rör du dig mellan antikens Rom och vår egen tid. Vad var det som fick dig att vilja skriva just en roman där en enda plats får bära så många århundradens historia?

– I mina ögon är Titusbågen ett av de mest spännande monumenten i världen. Det är Roms äldsta triumfbåge – den står där, på stadens gamla forum, sedan tvåtusen år. Och anledningen till att den har bevarats är att vad den restes för, och framför allt dess bilder, representerar ett helt avgörande skeende i historien. Nämligen Jerusalems förstörelse, år 70 e.Kr. Både för det gamla Rom, för judenheten, och för den snart spirande kristendomen kom denna punkt i världshistorien att bli till ett vägskäl. Därför tilläts Titusbågen aldrig helt förstöras, till skillnad från så mycket annat i det gamla Rom.

I tvåtusen år har detta valv stått här, i Roms hjärta. Ibland i förnäm avskildhet, ibland fastnitat vid ett torn, eller ett kloster, ibland som en ruin där minsta vindpust skulle kunnat få den att falla. Men i sista stund har bågen alltid räddats.

– I min bok utgör denna triumfbåge ett stilla vittne, och en fixpunkt, runt vilket allt cirklar genom århundradena. I romanform gestaltar jag i åtta akter, mellan år 70 och år 1946, avgörande händelser i närheten av, eller länkade till, denna båge. Det börjar i tunnlarna under det förstörda Jerusalem, där en judisk rebelledare söker ta sig ut utanför stadens murar, men i stället tvingas till triumfmarschen i Rom. Det fortsätter med Konstantin den store, kristendomens banförare, och den vandrande poeten Dante, och den längtande drottning Kristina, och mötet i Rom mellan två män – Hitler och Mussolini – som försöker bräcka varandra i vem som kan bygga den mest storslagna huvudstaden.

Lena Einhorn är författare, filmare och regissör, samt utbildad läkare med en doktorsgrad i virologi. Hon började sin författarkarriär 1999, med boken Handelsresande i liv. I Ninas resa, från 2005, berättade hon historien om sin mor, en av de sista som lämnade Warszawas getto levande. Den blev också film, och de två versionerna av Ninas resa belönades med två Guldbaggar respektive ett Augustpris. Bland hennes senaste böcker kan nämnas den självbiografiska romanen Den tunna isen, det historiska utforskandet Vad hände på vägen till Jerusalem? En gåta i historiens utmarker samt den kritikerhyllade romanen En låda apelsiner.

Du har ofta rört dig i gränslandet mellan dokumentär, essä och skönlitteratur. Hur skiljer sig arbetet med Titusbågen från dina tidigare böcker och finns det något i den här romanen som du upplever sammanfattar dig särskilt väl som författare?

– Det här är ju egentligen åtta berättelser, även om de berör varandra, och kan uppfattas som utvecklingar av ett pågående skeende. Den viktigaste skillnaden är väl hur lång tid det tog att skriva den… Min förhoppning är att läsaren ska få sig till livs inte endast spännande berättelser, utan också en känsla av hur allt hänger ihop genom historien. Vi lever ju egentligen vår egen historia, ofta utan att ens vara medvetna om det.