Mats Kempe: Boken är bland annat ett försök att säga tack till Al Bowlly

Mats Kempes senaste roman är djupt personlig, samtidigt som det också är en berättelse om artisten Al Bowlly.

– Al Bowlly brukar beskrivas som Storbritanniens första popstjärna och spelade in mycket av sin musik i den klassiska Abbey Road-studion. Han föddes i slutet av 1800-talet i nuvarande Moçambique. Hans mamma var från Libanon och pappan från Grekland – själv kom han att växa upp i Johannesburg i Sydafrika. Ursprungligen var han hawaiimusiker och han turnerade över hela världen. På 1930-talet i England, under det som brukar kallas för ”dansbandseran”, så behövde BBC fylla sina kvällstablåer med innehåll och en producent kom på att man kunde montera upp en mikrofon på de exklusiva dansrestaurangerna och sända direkt. Al Bowllys röst kom då att nå ut genom radioapparaterna och beröra miljontals britter. Han sjöng en hel nation genom depressionsåren.

– På samma sätt har hans röst även berört mig. Under de tyngsta åren av mitt liv var Al Bowllys musik verkligen en hjälp för att hålla näsan över ytan. Jag tror att boken bland annat är ett försök att säga tack till Al Bowlly för den musik han lämnade efter sig. Och samtidigt hoppas jag ju genom boken att fler ska upptäcka Al Bowlly idag och att läsarna ska få samma starka upplevelse av hans musik som jag. Dessutom levde Al Bowlly ett helt osannolikt liv, men det får ni läsa om i boken.

Var det något som särskilt överraskade dig när du skrev romanen?

– Jag visste ju att jag skulle skriva om min relation till min mamma. Det var varken nåt jag ville eller kunde skriva så länge hon levde. När jag påbörjade romanen så hade jag främst tänkt skildra de sista åren i hennes liv, men eftersom jag också skrev om min barndomsvän Patrick, så insåg jag att jag nog även måste skriva om min mamma ända från att jag var barn – annars skulle relationen troligen ha blivit svårbegriplig.

Vad hade hänt om du som ung hade kunnat läsa den här romanen, det vill säga om du hade fått ”facit på hand”?

– I bästa fall hade jag nog känt mig mindre ensam. Och den känslan i sig, gör att det blir lättare att navigera i tillvaron. När jag var liten så läste alla vi barn i gatan Barbro Lindgrens böcker om Loranga. Därefter kom Jättehemligt-trilogin ut och den läste alla tjejer. Det hade nästan ansetts suspekt om nån av oss killar hade läst böckerna om den unga Barbro. Så var det på 1970-talet. Först i vuxen ålder läste jag de här böckerna och träffades då som av ett klubbslag. Barbro Lindgren beskrev sina barndomsdepressioner på ett sätt som så mycket liknade det som jag själv kämpade med som barn. Om jag hade läst den här trilogin från det jag var åtta år och upp i tonåren så tror jag att det hade varit både en tröst och att det skulle ha underlättat för mig att hantera livet.