Millenniumserien – och Lisbeth Salander – fyller 20 år

Få böcker har gjort ett så stort avtryck som Stieg Larssons Millennium-trilogi. I år är det 20 år sedan den banbrytande boken Män som hatar kvinnor gavs ut. Succén var dock inte självklar – och vägen till global framgång präglades av dramatik och sorg. Stieg Larsson gick hastigt bort i november 2004 och fick aldrig uppleva den postuma utgivningen av de tre böckerna i originalserien, som skulle komma att bli landets kanske största boksläpp genom tiderna.

Vi har bett några av de som arbetade med de första tre böckerna att dela med sig av sina minnen.

Telefonen ringde, det var Robban Aschberg. Vi hade setts som hastigast några gånger men han var, utöver att vara känd i hela världen, Norstedtsförfattare, dem lyssnar man på. Jag har en kompis, sa Robban, som har skrivit några kriminalromaner. Jag lovade honom att ringa och höra om ni var intresserade.

  Be honom komma upp, sa jag.

  Några dar senare kom Stieg upp med en plastkasse handen. Vi hälsade, utböt några artiga fraser.  Jag har två manus här i kassen, sa han, egentligen ska det vara tre , men det var lite kvar att putsa på den tredje.

  Han gjorde ett avspänt intryck. Jag frågade inte vad romanerna "handlade om" - vad ska författarna svara? Kärlek? Mord? Men jag var lite nyfiken på en sak: hur kom det sig att han hade skrivit tre romaner men inte visat dem för något förlag förrän nu? Jag var ganska säker på att de var rätt OK och ville skriva färdigt i fred, svarade Stieg.

  Det fick oss att läsa de båda romanerna väldigt snabbt. Resten är ...

Ett väldigt starkt och dramatiskt minne är när jag fick samtalet från Eva Gedin med den sorgliga nyheten att Stieg hade gått bort. Jag minns exakt var jag stod i min dåvarande lägenhet, klockan var 7:30 på morgonen och jag höll på att packa min väska för att gå till jobbet. Jag hade nyligen hälsat på Stieg och sagt hur mycket jag såg fram emot att arbeta med hans böcker. Buzzen var i full gång på förlaget och vi som hade läst manus var helt i gasen över den kommande lanseringen. Jag var marknadschef vid den här tidpunkten. Beskedet var chockartat och vi fick anledning att ta en timeout och fundera på hur vi skulle gå vidare.

En sak vi gjorde var att bygga en författarhemsida, vilket inte var så vanligt då. Jag tog kontakt med Lasse Winkler och SvB och fick köpa loss den enda intervjun med Stieg som kom att göras kring hans skrivande, som vi la på sajten. Vi beslöt att satsa på att bygga serien som ”Millenniumböckerna” och gjorde omslag som liknade magasinet Millennium, vi fokuserade på att bygga lanseringen kring karaktärerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist, och lyfta dem mer än vi annars skulle ha gjort, vi ville göra dem levande och arbetade med citat av Lisbeth på böckerna och i hela marknadsföringen. Ja, vi blev helt enkelt tvungna att vara mer kreativa och hitta nya sätt än sedvanlig PR vilket lärde oss massor.

Framgången blev enormt mycket större än vi någonsin hade vågat drömma om, och det var väldigt annorlunda och sorgligt att inte kunna lyfta luren och dela alltsammans med vår författare.

När jag ska minnas Millenniumlanseringen, den internationella, tänker jag alltid på de konferenser vi ordnade för Millenniumförlagen. Under ett antal år arrangerade vi dem i samband med bokmässorna i Frankfurt och i London. Men redan i oktober 2008 hade vi bjudit in alla förlag, då 35, till Stockholm. Förläggare från hela Europa var på plats och vi hade så långväga gäster som från  Kina, Korea och Brasilien. Tvådagarsprogrammet var intensivt; förlagen delade information och kampanjmaterial, vi hade ordnat med stadsvandring, vi gjorde nedslag på ikoniska Millenniumadresser och vattenhål, ordnade en förhandsvisning av Män som hatar kvinnor-filmen, som hade premiär våren 2009. Det skapades enormt fina kontakter mellan förläggare och förlag under dessa dagar och jag är så tacksam över att ha fått vara med om denna exempellösa framgångssaga!

Stieg – som jag kände via styrelsen i Expo – sa att han skrivit tre manus om en slags Pippi Långstrump. Jag fick låna dem i kontorspärmar. Det blev inte mycket sömn de närmaste nätterna, för bladvändare i den klassen hade jag inte läst på mycket länge. Stieg var dock rätt blygsam och hade blivit refuserad av Piratförlaget. De hade gissningsvis inte läst. Men vi övertalade honom att låta oss försöka. Jag ringde Svante Weyler och sa att det fanns tre kanonmanus och att jag kunde buda honom alla tre, men bara på ett villkor: de skulle läsa dem omedelbart. Svante sa ja. En vecka senare var Stieg signad. Jag var då chef på produktionsbolaget Strix och ville ha filmrättigheterna. På mötet med Norstedts förklarade jag att vi skulle bjuda över alla andra anbud, men de gav rättigheterna till Henning Mankells bolag, vilket gjorde mig förbannad, inte minst när jag senare läste att filmerna hade omsatt miljardbelopp. Stieg hade planerat en hel dekalog om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Tyvärr dog han en kort tid efter beslutet om utgivning och fick aldrig njuta frukterna av sitt banbrytande arbete.

Stiegs och min kontakt blev ju så plötsligt avbruten när han dog den där hösten 2004. Men den kontakt Stieg och jag ändå hade under det dryga halvår vi hann jobba ihop, mestadels via mejl, var väldigt fin. Han var lätt att tycka om, och jag såg fram emot att få lära känna honom bättre och höra alla de historier som han uppenbarligen hade på lager. Stieg hade gett alla böcker titlar redan i manus men vi var överens om att de skulle ses över. Titlar är ju viktiga att de blir riktigt bra. Den första boken kallade han Män som hatar kvinnor. Det tyckte jag var en urusel titel på en spänningshistoria. Stieg hade nyligen gett ut boken Debatten om hedersmord: feminism eller rasism. Och jag tyckte Män som hatar kvinnor lät för mycket som ännu en faktabok.

Den trevliga Stieg sa att han verkligen såg fram emot att vi gick över hans manus med “rödpennan” och bad oss vara tydliga med vad vi ville ändra och redigera. Men han stod dock på sig när det gällde titeln på första boken. Där ville han inte ge med sig. Så då fick den heta så ändå.

Och idag har ju uttrycket ”män som hatar kvinnor” i princip blivit ikoniserat. Men kanske var det ändå tur att bok två inte behöll sin originaltitel. “Häxan som fantiserade om en bensindunk och en tändsticka” (även om franska översättaren behöll den titeln!).

Men efter Stiegs död uppstod det en del speciella situationer när vi skulle färdigställa böckerna. I mejlen hade han skrivit att det fanns ett par personer som skulle tillfrågas och informeras om att de figurerade i böckerna, bland annat Paolo Roberto. Men det var inget problem. Paolo blev bara stolt och glad och vi använde honom i ett live-event på Slussen när vi släppte bok 2.

Lite värre var det när jag behövde ringa Thorbjörn Fälldin för att förklara att hans namn förekom i Stiegs bok 3 och dessvärre i en inte helt smickrande roll… Mitt hjärta dunkade när jag ringde upp Fälldin för att förklara mitt ärende. Hans fru Solveig svarade “142 Ramvik” i luren. Och sen ropade hon snällt på Thorbjörn: ”De ringer från Norstedts”. Så kom då Fälldin till telefonen och jag förklarade mitt ärende. Ville han läsa ställena där han förekom i manuset? Nä, det behövdes inte. Det gick bra. Han tyckte inte det gjorde något att hans namn stod med. Det blev nog bra med det.

Jag saknade Stieg många gånger under åren, både för att han borde ha fått vara med om allt som hände – världsframgångarna! – och få höra hur läsarna fullkomligen älskade hans böcker. Och jag saknade honom verkligen alla de gånger jag fick fungera som nån slags stand in för författaren. Men å andra sidan fick jag delta i sammanhang jag aldrig annars skulle hamnat i. Som när jag och den legendariske förläggaren Sonny Mehta på Knopf (Stiegs amerikanske förläggare) blev inbjudna till Charlie Rose TV-show i Bloombergs-huset i New York för att berätta om vem den där svensken Stieg Larsson var som alla amerikaner läste.

Åh, det finns många minnen…

…Frankfurt bokmässa och kön av internationella förläggare utanför Norstedts monter som hört viskas om att vi sålde en supertrilogi.

…att förläggaren från franska Actes Sud (som ditintills aldrig givit ut kommersiella böcker), blev så tagen av läsningen av Stieg Larssons två första manus att han bestämde sig för att starta en deckar-imprint; Actes Noir.

…att det tog ganska lång tid innan vi fann ett engelskspråkigt förlag för böckerna och alla i efterhand ångerfulla ansikten och ”regrets” hos dem som tackat nej.

…den otroliga succén i Frankrike – Män som hatar kvinnor sålde bra, men när Flickan som lekte med elden kom ut, EXPLODERADE försäljningen till helt galna nivåer, de sålde tusentals böcker varje vecka.

…alla hängivna förlag i världen som blev som en slags ”Stieg Larsson familj”, som reste till Stockholm på möten och satsade allt på dessa böcker.

…när det tyska förlaget under Frankfurt bokmässa gav det allra första (stora!) anbudet på trilogin och jag på plats kunde ringa Stieg och berätta – han blev så glad! Jag har i efterhand hört att han ringde sin far och stolt berättade att Bertelsmann köpt rättigheterna och kanske, kanske skulle det betyda att oxå amerikanska Bertelsmann (han hade koll på förlagskoncernerna!) skulle vilja publicera (vilket de sedan gjorde, tyvärr bestämde de sig först efter Stiegs död).