Prisma litteraturpris till Leila Inanna Sultan

Prisma litteraturpris vill uppmärksamma och prisa verk som utforskar och förnyar den queera litteraturen och som med sin omstörtande potential och hantverksskicklighet engagerar en queer publik. 

Priset för Årets diktsamling tilldelades i år Leila Inanna Sultans Straffkolonien.

Grattis Leila! Vad betyder det här priset för dig?

– Prisma är ett oerhört betydelsefullt pris för just det här verket eftersom boken till så stor del bygger på dokumentärt material rörande människor som i flykt- eller asylprocessen tvingats dölja, anpassa eller nekats sanningen om sin identitet och sexualitet för att myndigheter ofta har så rigida ramverk för hur en skyddsbehövande människa är och vad den har för erfarenheter, vilka ord den ska använda för att benämna sig själv och sitt begär. Jag ville att boken skulle bidra till att lyfta dessa erfarenheter och ge tillbaka något av vad som tagits ifrån dem genom att belysa det komplexa och avhumaniserande i att göra sig trovärdig eller inte bli trodd, och det känns som att motiveringen från Prisma verkligen tar fasta på det.

Vill du berätta om din bok?

– Det är narrativ dikt om bland annat värdighet, förnedring och om kärlek. Om att befinna sig på flykt, att befinna sig i den svenska nationens asylprocess, att drömma om sin älskade i förvarets våningssäng, och om det omänskliga man kan komma att känna sig berättigad att göra mot vissa människor. Om att tvingas välja mellan att passa in sin livshistoria, sin smärta, sitt begär och sin sexualitet i en mall som inte har något att göra med ens egen verklighet — eller bedömas som ej skyddsbehövande. Om att in i det sista vägra gå med på vad som krävs av det föreställda offret.

Juryns motivering till Straffkolonien i kategorin Årets diktsamling: "På ett mardrömslikt och klaustrofobiskt sätt gestaltar Leila Inanna Sultans Straffkolonien vardagen hos människor på flykt, och det hårdföra, avhumaniserande maskineri man kastas in i när man blir en del av den svenska asylprocessen. Med skarpt poetiskt gehör och stor känslighet visar verket hur myndighetsspråket blir ett verktyg i osynliggörandet av mänskligheten hos människor med dessa erfarenheter. Gnistrande, men aldrig förskönande, är Straffkolonien ett unikt vittnesmål om den skuggverklighet i vilken människor på flykt fråntas sin identitet och blir plundrade på sina sorger, sår och sin sexualitet."