På promenad med: Ida Linde

Foto: Elvira Glänte

Datum

14 Februari 2022

Foto

Elvira Glänte

I diktsamlingen Karons tunnelbana är Karon förälskad och trött på rollen hon tilldelats. 

I Ida Lindes diktsamling Karons tunnelbana sitter Karon på förarplatsen i nagellack och strumpbyxor. Hon fantiserar om att bara släppa allt, åtminstone att släppa av sin älskling vid en övergiven station. Kärlek och sorg förväxlas med varandra, samtidigt som passagerarna fortsätter att stiga på. Vi tog en promenad till Kungliga vänthallen på Stockholms centralstation för att prata om boken, tunnelbanan, livet och kärleken.

– Karon i min bok bor i en förort, berättar Ida Linde. Hon har barn och en älskling och sitt arbete. På så vis är vi lika. Karon har dock ingen hund men hon måste ändå ta hand om husdjuren.

– När jag började skriva Karons tunnelbana visste jag inte att det redan fanns historier om något som kallats för Silverpilen, dödens tåg. Det var ett silverfärgat tåg av typen C5 som bara existerade i ett exemplar och trafikerade linje 14. Sedan kopplades det ihop med Kymlinge station, den station på blå linjen som är färdigbyggd i sin råkonstruktion men inte är tagen i bruk, att det var där de döda släpptes av. Så typiskt poesin att kliva in i något redan existerande.

I boken varvas Karons röst med röster från passagerarna hon möter och tvingas köra mot ett ofrånkomligt öde. Förutom att Karon verkar ha kommit på andra tankar, då.

– Passagerarna är några jag känner som främlingar, några jag lärt känna genom böcker och några som jag känner nära. De är på väg till döden och summerar sina liv, tillsammans bildar de också en sorts kör, den sjunger inte i de vackraste av harmonier men visst sjunger de tillsammans.

– Karon är trött av arbetets upprepning, av klassamhället. Det normativa samhälle som David Wojnarowicz kallar för det “pre-invented world”, ett samhälle som utplånar vissa människors upplevelser. Och så längtar Karon efter något enklare, att för ett ögonblick slippa tänka på döden.

Du ger nu ut poesi för första gången sedan din debut. Hur kom du tillbaka till poesin?

– Jag tror att jag har varit i poesin hela tiden. Den är min ingång till litteraturen och mitt sätt att förstå livet – det är rätt danande att spendera sina tonår med att försöka imitera Werner Aspenström, haha. Och jag har översatt poesi och gett ut 29 oskickade brev. Men med det sagt, så har jag också skrivit dikt som inte varit värd att publicera, förrän nu.

Du är precis som jag inflyttad till Stockholm och till tunnelbanan. Vad har du för relation till den?

– Jag älskar tunnelbanan! Att färdas och att titta på människor. Det är rörande hur alla har gjort sig iordning på ett eller annat sätt, hur alla är på väg någonstans, till arbetet eller hem eller på fest. Det är ju också den plats där flest människor blandas i Stockholm.

– Jag läste att Elin Lindström som är pressansvarig på SL menar att bilden av tunnelbanan som en underjordisk portal mot okända upplevelser är fantasieggande. Men kopplingen mellan tunnelbanan och döden ställer hon sig emot. Hon säger att SL ser tunnelbanan som tidens livsnerv mer än något annat. Själv ser jag ingen motsättning i det.

En fråga jag läser i Karons tunnelbana är den här: hur orkar vi älska när vi vet att vi ska dö? Eller, hur kan vi göra något annat än att älska när ni vet att vi ska dö?

– Karon förstår efterhand hur sorgen och kärleken hänger ihop, hur vi måste gå med på den för att på allvar kunna älska, och att medan Karon kör sin älskling kör älsklingen också Karon. Såsom vi alla kör de vi älskar till döden samtidigt som de kör oss. På så sätt är vi alla Karon.

Tack till Kristina Holmqvist på Jernhusen.

Relaterat

Om boken

Allt sedan de gamla grekerna har färjkarlen Karon i utbyte mot ett guldmynt fört människor över floden in i dödsriket. Nu har Karon fått jobb i Stockholms tunnelbana och kör de dödligas linje från förort till innerstad, från liv till död. Passagerna färdas genom underjorden, till och från sina älskade, till och från sina arbeten, genom tiden mot dess slut. Under tiden sjunger de, om hoppet, om längtan, om livets alla vardagar.

Karon själv är en förare i nagellack och strumpbyxor som drömmer om att bryta nyckeln, köra tåget baklänges, eller släppa av sin älskling vid en övergiven station. Det verkar så värdelöst att ta betalt och så svårt att inte förväxla kärlek och sorg med varandra. Men ingen, inte ens Karon, kommer undan underjorden. Vi är alla döende, men vi älskar ändå.

Karons tunnelbana är Ida Lindes första diktsamling sedan den kultförklarade debuten Maskinflickans testamente.

Läs mer

Ida Linde

Karons tunnelbana

Relaterade artiklar

Foto: Elvira Glänte

14 februari 2022

På promenad med: Ida Linde

IntervjuerNyheter