Avund och missunnsamhet: Mats Strandberg utforskar tabubelagda känslor

Efter framgångarna med Färjan, Hemmet och Konferensen är Mats Strandberg tillbaka med sin nya roman Musan och har ytterligare vässat sin omisskännliga kombination av skräck och mördande skarpa samtidsobservationer.

– Musan handlar om deckarförfattaren Hedda, berättar Mats Strandberg. Hon sitter fast med ett manus hon avskyr men måste lyckas avsluta för att inte bli ruinerad. Hennes gamla vän och kollega David bjuder ut henne till sitt lantställe, där de ska kunna skriva i fred en vecka. ”Lantstället” visar sig vara ett enormt gods, där varje rum andas gamla pengar och kulturellt kapital – just det som Hedda själv inte har. Davids familj är också där, och Hedda blir mer och mer övertygad om att de döljer en hemlighet. Det är upp till läsaren att försöka pussla ihop ledtrådarna tillsammans med Hedda för att avgöra vad som egentligen försiggår. Jag ville leka med läsarens förväntningar. Är det en spökhistoria? En mordgåta? Både och eller ingetdera?

Hedda är väldigt avundsjuk på sin vän, David.

– Ja, haha, det var kul att skriva om de sidor av författarlivet  som vi sällan talar högt om. Avunden och missunnsamheten, till exempel. På många sätt är det här min mest personliga roman, även om jag lyckligtvis inte varit med om allt som händer i boken. Och det visar sig att Hedda har goda skäl att känna att Davids framgångar borde ha varit hennes...

Du verkar dra dig till isolerade platser i dina böcker. Hur mycket påverkar platserna boken utspelar sig på själva berättelsen?

– Ja, absolut. Det här huset, som heter Villa Thamyris, ligger visserligen isolerat, men Hedda är fri att åka därifrån när hon vill. Det är snarare hon själv som håller henne fången. När saker börjar kännas underliga intalar hon sig att hon bara inbillar sig, att felet ligger hos henne själv. Hon vill inte ställa till en scen genom att åka därifrån i förtid. Hon går emot sina instinkter för att inte vara obekväm, tiill och med när hennes son Hugo har kommit dit. Jag tror många kan känna igen sig i det.

Och så lossnar det ju faktiskt med hennes skrivande på Villa Thamyris?

– Precis! Jag tyckte det var otroligt spännande att skriva om den kreativa processen. Självtvivlan och självföraktet, förstås, men också den enorma rushen när kreativiteten flödar fritt och orden kommer som av sig själva  – som om man är en kanal för något större än en själv. De tillfällena är det närmaste en andlig upplevelse jag kommit, och det är inte underligt att så många kulturer har försökt förklara kreativitetens mysterier med gudomlig inblandning. Under antiken trodde man på musorna, idag tackar amerikanska artister Gud när de tar emot sina priser.