Protokollen

I Imre Kertész författarskap är gränserna mellan vad som är roman och vad som är essä inte knivskarpa. I dessa essäer och tal återkommer han till sitt stora ämne: vad gör vi med erfarenheterna från Förintelsen?

Kan vi överhuvudtaget lära oss något av Auschwitz? Efter att som tonåring ha sett fasorna i Buchenwald och som vuxen författare ha skrivit ett av de mest betydande vittnesmålen från nazisternas koncentrations- och utrotningslägren, Mannen utan öde, har Imre Kertész outtröttligt sysselsatt sig med själva innebörden av det som hände där och hur mänskligheten ska handskas med den erfarenheten. För Kertész är inte lägren någon isolerad judisk angelägenhet.

"Jag menar att vi varken kränker eller förminskar judenhetens tragedi, om vi i dag, mer än femtio år efter att Förintelsen inträffade, betraktar den som en världserfarenhet, som ett europeiskt trauma." Trots att uppgiften nästan är omöjlig är det litteraturens uppgift att försöka skapa en föreställning om det ofattbara. Kertész vänder på Theodor Adornos berömda yttrande om att man efter Auschwitz inte kan skriva någon poesi: "efter Auschwitz kan man bara skriva poesi om Auschwitz."

I denna samling tal och essäer från 1989 och framåt, inklusive den föreläsning han höll när han tog emot Nobelpriset 2002, kommenterar Imre Kertész både de egna verken och de erfarenheter som födde dem. Särskilt det dubbla ödet att först vara inspärrad i ett läger och sedan vara inspärrad i ett totalitärt samhälle under fyrtio år.

Det landsförvisade språket ger en unik inblick i Imre Kertész idévärld, den värld som gjort honom till en av vår tids främsta författare.

Likvidation är Imre Kertész första roman efter Nobelpriset. Med den avslutar han den svit romaner som inleddes med Mannen utan öde och som tar sin utgångspunkt i Auschwitz och förintelsen av Europas judar. Den nya romanen handlar om den svåra friheten och kopplar samman arvet från Förintelsen med kommunismen och dess fall i slutet av 80-talet. En man, kallad B., författare och översättare av tysk litteratur, tar 1990 sitt liv. Han efterlämnar bl a en teaterpjäs med namnet Likvidation. I pjäsen förutskickade han det öde som också drabbade hans förlag som följd av kommunismens fall, nämligen just likvidation. En vän till författaren och redaktör på förlaget tror dock att han också efterlämnat en roman och sökandet efter detta manuskript är det som driver berättelsen. B. var född i Auschwitz, levde sitt liv fången i kommunismen och stod inte ut med tanken på ett liv i den nya friheten. Detta är romanens bärande tanke: vad händer med människor som släpps fria? Hur kommer man till rätta med sin egen anpasslighet? "Likvidation är ett unikt litterärt, mänskligt och historiskt dokument" skriver en ledande tysk kritiker, med den här boken avslutas en epok. Så är det. Ett mästervek av en nobelpristagare. Orig titel Felszámolás Översättning Ervin Rosenberg Omslag Elsa Wohlfart Larsson Imre Kertész Auschwitz-romaner: Mannen utan öde Fiasko Kaddisch för ett ofött barn Likvidation Essäböckerna: Galärdagbok En annan

En litterär dagbok från 1990-talet som skildrar författarens väg från den tidigare totala anonymiteten till en plats i den litterära offentligheten. Samtidigt anger titeln att den ?evige? lägerfången Kertész inte riktigt kan tro att det handlar om honom själv. Dagboksromanen En annan kan läsas som en fortsättning på Galärdagbok, som kom ut på svenska 2002. I En annan noterar Imre Kertész upplevelser från det 90-tal som för honom innebar ett slags födelse som författare, mötet med en större publik, framför allt i Tyskland. För hans hemland Ungern innebar samma tid den mödosamma förvandlingen från diktatur till demokrati. Titeln En annan är hämtad från en dikt av Rimbaud där denne säger att "jag är en annan". Tanken tilltalar den "evige" lägerfången Kertész som inte riktigt kan se att den framgångsrike författaren är densamme som den marginaliserade överlevaren. Han skildrar detta i resebilder från Tel Aviv, Berlin, Leipzig och Wien, i minnen av barndom och i insprängda små berättelser. En annan är på samma sätt som föregångaren Galärdagbok ett viktigt dokument för förståelsen av en av vår tids främsta författare, som ju som bekant fick Nobelpriset 2002.

I nittiosju avsnitt, det kortaste tre rader, det längsta tre sidor, som alla inleds med orden ?Det finns en kvinna? skildrar Péter Esterházy förhållandet mellan en man och hans kvinnor. De är hustru och moder, älskarinna och väninna. Texten kastar sig mellan innerlighet och ironi, mellan djupt allvar och rena skojet. Det är omöjligt att finna en fast punkt i hans skildring av kärlekens och erotikens innersta väsen. Péter Esterházy är nog en författare som avvisar tanken på att det finns fasta punkter. Det kanske sammanhänger med hans långa erfarenhet av att leva under kommunismen. Och av att leva samman med kvinnor.