"I dig blev den store Guden en liten pilt"

Vad är Kulturmannen?

Kort svar: högsta värdeindikator på kulturbörsen, narcissistisk sexist, symbol för den patriarkala självgodhet som fortfarande verkar i kulturen. Alltid på bekostnad av Kulturkvinnans lika geniala insatser.

Sega strukturer är förnamnet. Men hav hopp, här har jag samlat jag texter som belyser den briljanta och dråpliga envig som pågått för öppen ridå sedan Kassandra genomskådade den mångförslagne Odysseus.

Välj sen: enkönat eller mångkönat kultursamtal, hel- eller halvbildning?

Vad är Kulturkvinnan?

Kort svar: Kulturmannens utmanare, fruktade kollega och ständiga skugga. Och därtill en storhet i sin egen rätt, som med auktoritet gått lös på kulturpatriarkatet sedan den heliga Birgitta installerade Varannan Damernas i himlen 1372. Kulturkvinnan föredrar helbildning framför halvbildning, är en mästerlig skildrare av komplexa mänskliga relationer och ser dialogen mellan könen som kulturens poäng. Faktum är att historien vimlar av briljanta Kulturkvinnor som genom sin blotta närvaro, sin innovativa verksamhet samt inte minst, sin intellektuella laserblick ifrågasätter Kulturmannens anspråk på att män är intressantare än kvinnor. Orsaken till att hon är undervärderad eller bortglömd är att Kulturmannen inte tål kritik och konkurrens i strålkastarljuset.

Men förtvivla icke! Här återupprättar jag könsdialogen och samlar texter som visar hur viktig Kulturkvinnans expertis, bildning och helhetssyn på mänskligheten har varit för kulturens utveckling. Have fun!

Med vänliga hälsningar,
Ebba Witt-Brattström

Ett äktenskapligt haveri i jämställdhetens förljugna paradis. Det är brutalt, slagfärdigt, naket, ömkligt. Och oändligt sorgligt.

Två röster: en kvinna och en man som levt tillsammans i ett halvt liv. Genom orden hörs de sista, bultande hjärtslagen i en gemensam tillvaro. Det som en gång var stor kärlek har vänts till långdragen kamp.

"Han sa:
Om du överger mig
har du bara livslångt hat
att vänta.

Hon sa:
Tror antingen jag eller du
måste dö."

Århundradets kärlekskrig är en punktroman, influerad av Märta Tikkanens klassiker Århundradets kärlekssaga från 1978. En strindbergsk dödsdans, i vår samtid.

Att "stå i bredd" kallar Märta Tikkanen 70-talsfeminismens dröm om jämlika kärleksförhållanden. Det feministiska 1970-talets tro på männens förmåga att våga stå i bredd med sina kvinnor skapade förutsättningarna för ett sannfärdigt samtal på (nästan) lika villkor.

Men när 70-talet klingade ut kom den könspolitiska dimension som kännetecknat tidens litteratur i vanrykte. Litteraturhistoriens dom blev hård, i bästa fall generaliserande men oftast direkt orättfärdig: 70-talet var ideologiskt korrekt med "bekännande" kvinnor och flata män, och därför föga litterärt givande.

Ebba Witt-Brattström visar att decenniet tvärtom var både livaktigt och litterärt innovativt. Upp på scenen kliver vardagskvinnan som vill vara hjältinna i sitt eget liv, men där anas också en ny manstyp som drömmer om befrielse från könskriget. Kvinnohistoria, sexuella tabun, flicksocialisering, manskris, mor-dotterdynamiken, depressiv feminism, slaget om moderskapet och andra centrala teman kännetecknar perioden.

Det här är en tematiskt upplagd, personligt skriven litteraturhistoria som återupprättar, omtolkar och övertygar om att 70-talsfeminismen var banbrytande för litteratur skriven av såväl kvinnor som män.

Glöm den romantiska bilden av den lungsjuka, olyckliga fröken Södergran som isolerad i det fjärran Karelen knåpade på sina dikter, under påverkan av manliga auktoriteter: den svekfulle älskaren, Nietzsche eller Kristus. Istället lyfter Ediths jag fram den Edith Södergran som givit 1900-talets kvinna ett nytt språk.

Ebba Witt-Brattström finner hennes rötter i den livaktiga miljön i skolårens Petersburg, där också den politiska kampen mot tsaren men inslag av messianism och terrorism är viktig. Ediths jag placerar Södergrans debut på tiotalets livaktiga kvinnolitterära scen i Europa med namn som Lou Salomé, Ellen Key, Zinaida Hippius, Else Lasker-Scüler och Anna Achmatova. Edith Södergrans högstämda period tolkas som ett försök att vara Nietzsche - som kvinna. I västerländsk kultur är "den sköna kvinnans död" ett älskat motiv. Ediths jag visar hur Södergran använder sig av det för att skapa det starka "jag" som utmärker hennes diktning.