Vad är Kulturmannen?

Kort svar: högsta värdeindikator på kulturbörsen, narcissistisk sexist, symbol för den patriarkala självgodhet som fortfarande verkar i kulturen. Alltid på bekostnad av Kulturkvinnans lika geniala insatser.

Sega strukturer är förnamnet. Men hav hopp, här har jag samlat jag texter som belyser den briljanta och dråpliga envig som pågått för öppen ridå sedan Kassandra genomskådade den mångförslagne Odysseus.

Välj sen: enkönat eller mångkönat kultursamtal, hel- eller halvbildning?

Vad är Kulturkvinnan?

Kort svar: Kulturmannens utmanare, fruktade kollega och ständiga skugga. Och därtill en storhet i sin egen rätt, som med auktoritet gått lös på kulturpatriarkatet sedan den heliga Birgitta installerade Varannan Damernas i himlen 1372. Kulturkvinnan föredrar helbildning framför halvbildning, är en mästerlig skildrare av komplexa mänskliga relationer och ser dialogen mellan könen som kulturens poäng. Faktum är att historien vimlar av briljanta Kulturkvinnor som genom sin blotta närvaro, sin innovativa verksamhet samt inte minst, sin intellektuella laserblick ifrågasätter Kulturmannens anspråk på att män är intressantare än kvinnor. Orsaken till att hon är undervärderad eller bortglömd är att Kulturmannen inte tål kritik och konkurrens i strålkastarljuset.

Men förtvivla icke! Här återupprättar jag könsdialogen och samlar texter som visar hur viktig Kulturkvinnans expertis, bildning och helhetssyn på mänskligheten har varit för kulturens utveckling. Have fun!

Med vänliga hälsningar,
Ebba Witt-Brattström

Ett äktenskapligt haveri i jämställdhetens förljugna paradis. Det är brutalt, slagfärdigt, naket, ömkligt. Och oändligt sorgligt.

Två röster: en kvinna och en man som levt tillsammans i ett halvt liv. Genom orden hörs de sista, bultande hjärtslagen i en gemensam tillvaro. Det som en gång var stor kärlek har vänts till långdragen kamp.

"Han sa:
Om du överger mig
har du bara livslångt hat
att vänta.

Hon sa:
Tror antingen jag eller du
måste dö."

Århundradets kärlekskrig är en punktroman, influerad av Märta Tikkanens klassiker Århundradets kärlekssaga från 1978. En strindbergsk dödsdans, i vår samtid.

Att "stå i bredd" kallar Märta Tikkanen 70-talsfeminismens dröm om jämlika kärleksförhållanden. Det feministiska 1970-talets tro på männens förmåga att våga stå i bredd med sina kvinnor skapade förutsättningarna för ett sannfärdigt samtal på (nästan) lika villkor.

Men när 70-talet klingade ut kom den könspolitiska dimension som kännetecknat tidens litteratur i vanrykte. Litteraturhistoriens dom blev hård, i bästa fall generaliserande men oftast direkt orättfärdig: 70-talet var ideologiskt korrekt med "bekännande" kvinnor och flata män, och därför föga litterärt givande.

Ebba Witt-Brattström visar att decenniet tvärtom var både livaktigt och litterärt innovativt. Upp på scenen kliver vardagskvinnan som vill vara hjältinna i sitt eget liv, men där anas också en ny manstyp som drömmer om befrielse från könskriget. Kvinnohistoria, sexuella tabun, flicksocialisering, manskris, mor-dotterdynamiken, depressiv feminism, slaget om moderskapet och andra centrala teman kännetecknar perioden.

Det här är en tematiskt upplagd, personligt skriven litteraturhistoria som återupprättar, omtolkar och övertygar om att 70-talsfeminismen var banbrytande för litteratur skriven av såväl kvinnor som män.

Som proteströrelse var 1970-talets kvinnorörelse unik. "Det personliga är politiskt" var mer än en paroll, det var en aktivistisk livsstil, en effektiv lobbyverksamhet som sparkade igång den jämställdhetspolitik vi i dag tar för given. Om hur det gick till när kvinnokampen förändrade synen på kvinnan (och mannen) handlar boken om. En djupt personlig och kärleksfull betraktelse av en som befann sig i centrum av den nya kvinnorörelsen.

"Sjuttiotalsfeminismen var ett gigantiskt kunskapsprojekt, en kvinnornas egen motståndskultur som rymde såväl Aleksandra Kollontajs historiematerialism som Erica Jongs knapplösa knull. Vi bedrev medvetandehöjning från topp till tå, analyserade kvinnoförtrycket under senkapitalismen, praktiserade feministiskt moderskap och diskuterade våra kroppar, våra jag.

Vi demonstrerade, gjorde nattliga raider mot porrklubbar, stödde strejkande städerskor, satte ihop Kvinnobulletinen, arrangerade kvinnokulturfestivaler, kvinnoutställningar, skrev kollektiva sånger och böcker. Vi var socialfeminister, kulturfeminister, kvinnofrigörelsefeminister. Heterosexuella, bisexuella, lesbiska. Vi trodde på den personliga erfarenhetens kollektiva sprängkraft. Jag vet, för jag var med.
1972 började mitt kvinnoliv. Då gick jag, arton år på det nittonde, med i Grupp 8. Under en period i livet när en ung kvinna vanligtvis famlar efter en identitet, och depression kan vara ett normaltillstånd, fick jag chansen att känna min betydelse. Tillsammans med hundratals andra kvinnor lärde jag mig att utveckla en åsikt och stå för den. Jag fick en kropp som gick med stora steg och skrattade högt. Ändå var det också en tid fylld av konflikter: systerskapet var inte alltid så lätt att leva upp till, och männen var inte alltid sjysta kamrater. Men vi var bergfast förvissade om att vi skrev historia: 'Systrar i hela världen, förena er!' Och vi nådde långt med vårt budskap. Kvinnobulletinen sålde i 15 000 ex och internationella kvinnoåret 1975 såg 100 000 hänförda människor Jösses flickor.

Å alla kära systrar! handlar om min tid som ung kvinna i denna rörelse, men jag har också intervjuat några som var med Grupp 8, Lesbisk Front, Befria Mannen. Allt kryddat med mängder av denna tids rekvisita: instamaticfoton, fittsymboler, klistermärken, affischer, paroller, spekulum med mera oumbärligt för en äkta sjuttiotalsfeminist."
Ebba Witt-Brattström

Ur könets mörker från 1993 räknas som en av de moderna feministiska huvudtexterna. Nu har Ebba Witt-Brattström utökat sin samling analyser av kvinnliga författarskap och går i den nya utgåvan ända fram till idag.

Ur könets mörker Etc. befäster hennes ställning som en av de ledande och mest läsvärda litteraturvetarna. Texterna är en blandning av artiklar och föredrag mellan åren 1983 och 2003, en del välkända klassiker, andra tidigare opublicerade. Frågeställningarna är fortfarande desamma: vad betyder könet som social konstruktion, som drivkraft och inspiration för skapandet? Vilken betydelse har skillnaderna mellan könen - både vid verkens tillkomst och mottagande?