Jag går och lever

Tove bor på landet med farsan, en opålitlig skiftarbetare, syrran som flyttat hem igen, är arbetslös och orkeslös och mest bara ligger på sitt rum och onanerar. Mamman har dragit. Tove rör sig liksom viljelöst mellan den fasansfulla högstadiemiljön som präglas av övergrepp, kaos och pennalism, hemmafester hos skitiga killar i skitiga hus med bedövande sprit, och hemmet, som hon vill vara i så lite som möjligt. I byn bor de samhällsfrånvända, dårarna och andra udda existenser.

Hur ska man gå genom dagarna? Hur kommer man någonsin härifrån? Går det att tro att några av alla händer kan vara kärleksfulla? Jag går och lever är en fruktansvärd käftsmäll, skoningslös, det är så hårt i den här världen, och fult och våldsamt och hopplöst. Men Tove har en styrka och Unges säregna röst och stil mejslar fram hennes väg genom dagarna som går, och visar på en livsnerv genom hela skiten. Och en öm blick växer fram utefter sidorna och bokens dikesrenar.

Mirja Unges ställning som en av våra viktigaste unga kvinnliga författare etablerades med förra romanen Motsols för vilken hon fick VI:s litteraturpris och blev nominerad till Sveriges Radios romanpris.
Nu har hon skrivit en novellsamling. En form som passar hennes litterära stil mycket väl.

Personerna och miljöerna i denna novellsamling känns igen från hennes tidigare verk, men framträder
här i ett skarpt ljus i en sorts enaktare. Som till exempel i "Det var i går bara" där två flickor sitter
på en buss och samtalar till synes planlöst och lite förstrött om gårdagens fylla, tills läsaren plötsligt
inser att den ena flickan beskriver ett sexuellt övergrepp. Eller i "Brorsan är mätt" som skildrar hur
syrran får oväntat besök av brorsan som rymt från en psykiatrisk anstalt. Han ljuger om detta och hon
talar inte om att hon redan vet och att polisen är på väg.
I den längre novellen "Vindsvåning" delar två studiekamrater lägenhet. Hyran ska betalas till den ena
kvinnans pappa som är revisor. Men snart börjar dottern bete sig allt underligare. Och det hela slutar i
en ekonomisk och personlig katastrof.
I Mirja Unges noveller pratar personerna ofta på, det är som ett enda okommenterat flöde med högt
tryck. Men mellan och under replikerna finns en svärta som glimrar och som kan vara lika smärtsam
som den är komisk.