Ringens återkomst. Texter om Tolkien

"För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna - utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig."

Maja Hagerman har en unik förmåga att se den udda detaljen och stanna kvar vid den när andra rusar vidare. Hon vrider och vänder på händelser och fenomen i historien och frågar sig om vi verkligen sett allt. Är det inte något vi glömt eller missat?

Fem texter belyser här teman som glömska, spårtydning och minnets återkomst. Det kan handla om det medeltida helgonet S:t Botvid, om antropologen Gustaf Retzius märkliga resa på den finska landsbygden, om trädgårdsväxternas och fotografins historia och arvet efter arbetarrörelsen. De historiska nedslagen blir också en språngbräda ut i samtiden och framtiden. De visar hur vårt sätt att minnas, av flera olika skäl, nu håller på att förändras.

"Det pågår en kamp om minnen just nu. Vi lever med ett försåtligt men reellt hot, där kulturarv riskerar att kidnappas för politiska syften. Så det gäller att vara på sin vakt. Se till att berättelserna om de minnen vi delar förblir så komplexa och mångbottnade som de faktiskt är."

Svenskt kulturarv kan man tänka på som ett slags mentalt universum. Ett inre landskap av berättande som ständigt förändras, från mormors läsning i folkskolans läsebok till digitalt berättande idag.

Jag har runt om i landet mött människor som berättar om sina hemtrakter. Vid kulturföreningar, bygdegårdar, bibliotek och museer har de visat mig minnen de vårdar och historier de håller vid liv. Jag har sett gåtfulla kvarnstenar i skogen i Malung i Dalarna, hur man tolkar mångtydiga hällristningar på klippor i Bohuslän eller tillverkat mekaniska räknemaskiner i Facit-fabriken i Åtvidaberg. Jag har häpnat över björnen inne på biblioteket i Dorotea i Västerbotten och hur man byker tvätt i en isvak i februari på Tvätterimuseet i Huddinge.

Jag har börjat tänka på Sverige som en väv som kommer rullande fram ur det förflutna och fortsätter mot framtiden. Till stor del handlar den om vår förmåga att föreställa oss samhället som något med gemensam riktning och idé. En samhällsväv vi fått i arv och som vi snart ska lämna vidare.

Men det gäller att vara på sin vakt. Det pågår en dragkamp om som vad som bör räknas som svenskt kulturarv. Min önskan är att berättandet ska fortsätta utvecklas i frihet. Och att kulturarvet ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är.

"The bad guy in the black hat, det är ju jag!" utbrister den hårt prövade Malin när hon bara måste ha en svart Stetsonhatt. Och Katja i "Nyanser av Djuret" ryser av minnena, när hon återfinner sin bortglömda vinfläckiga tunika. Medan Martin i "Allure" för allt i världen inte vill att hans mamma ska ta fram sin gulnade gamla brudklänning. Eldslukande Colins läderjacka i "Den jävla bitchen" är ett av stegen på väg till total karisma - eller? Och åttiåriga Ako i "Ömsa skinn" tänker att människokroppen också är ett slags kläder, till syvende och sist.

Berättelserna i Kläderna handlar om identitet, relationer, masker och de lyckliga eller olyckliga stunder när maskerna faller och vår sårbarhet och längtan skiner igenom. Och i alla novellerna figurerar förstås - klädesplagg.

Inger Edelfeldt återkommer här till novellgenren, en efterlängtad come back för alla som har upplevt hennes flerfaldigt prisbelönta novellkonst.

Ledaren för världens första statliga rasbiologiska institut 1922-35, läkaren och professorn Herman Lundborg i Uppsala, talade hotfullt om rasblandningens degenererande effekter men fick i hemlighet barn med en kvinna av "fel typ" i Lappland.

I den första boken om hans liv berättas om forskningsgåtorna han trodde sig lösa, om forskarvännerna i Nazityskland som var inflytelserika rasexperter, och om personer han mötte vid sina undersökningar, inte minst kvinnor, som skakade om hans tillvaro i grunden. I tusentals brev till Lundborg kan vi följa honom, från det att han juni år 1913 ger sig av norrut på den första av många resor till Lappmarken. Han vill göra nytta för Sverige med den nya vetenskapen, rasbiologin: mäta, fotografera, samla och jämföra utseenden. Klassificera alla han möter i högre och lägre ras. En av dem är Maria, som får följa med till Uppsala, bo på hans kontor och jobba där som städerska. När hon föder hans barn uppges att fadern är okänd. Pojken lämnas bort, men Maria lyckas faktiskt ändå få tillbaka sitt barn.

Lundborg hyllar Hitler, vill se ett Sverige med nästa bara nordiskt germanska blonda och blåögda människor i. Han utvecklar metoder för rasundersökning som senare kommer att användas inom SS. Han var mannen som åtog sig ett storslaget uppdrag: att "rädda det svenska folket".

För 2 000 år sedan levde i romarrikets utkanter människor som romarna kallade "germaner". Man visste inte mycket om dem, men i imperiet skrevs ändå böcker om dessa främlingar i norr, utan att författarna ens hade besökt deras samhällen.
När Sverige 2 000 år senare blev en spetsnation inom rasforskningen, var de romerska fantasierna ännu aktuella. Nazisterna skulle snart göra tanken om ett "raskrig" till germanernas försvar, till själva bränslet i sin politiska väckelse.

Men redan år 1921 beslöt den svenska riksdagen att ett rasbiologiskt institut skulle skapas - Europas första - till försvar för landets unika folkstam. Svenskarna var nämligen av ovanligt ren nordiskt-germansk rastyp, sades det.
Maja Hagermans nya bok är en tankeväckande skildring av germanernas idéhistoria i Sverige. Med avstamp i 200-talet, när nordborna mötte Rom och skapade sin säregna "fornnordiska" kultur, drar hon trådarna vidare till 1900-talet, då personalen på Rasbiologiska institutet i Uppsala iklädda vita rockar tog emot personer för rasmässig bestämning. Längs vägen dit finns arkeologer, målare, diktare och fornforskare som inte minst under 1800-talet framkallade en vision av det gamla Norden - vikingarnas värld. Omkring år 1900 hade de rasrena germanska vikingarna fått plats i skolböcker och uppslagsverk.
I dag talar genetiker inte längre om den germanska rasen. Inom genetisk forskning hittar man inga tydliga människoraser, än mindre några "germaner". Men visionen om vikingen lever märkligt nog ändå kvar i närbesläktad form. Föreställningar om ursprungligkultur och renhet florerar återigen. Ytligt sett kan det tyckas oskyldigt, men kopplingarna till politisk extremism och främlingsfientlighet finns kvar.
Maja Hagerman sätter kritiskt ljus på hur bilden av våra förfäder kom till och visar hur den ännu i dag präglar uppfattningen om vilka vi är.