Lyssnaren

I min barndom hörde jag många historier om nattmän, eller rackare, som de också kallades. Det var de som utförde alla de sysslor ingen annan ville befatta sig med. Alla föraktade rackarna. Och var rädda för dem.

När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen.

I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare.

Jag utser honom till det motstånd jag alltid känt och känner, motståndet mot det som från tid till tid med samma medel skiljer människa från människa.

Ingela Strandberg

Ingela Strandberg debuterade för drygt 40 år sedan och har sedan dess gett ut en rad romaner och diktsamlingar, men det är lyriken som är huvudspåret i hennes författarskap. För första gången publiceras här en samlingsvolym med ett urval dikter. Från en av de första diktsamlingarna Ett rum för natten från 1984, till den senaste Den Stora Tystnaden vid Sirius nos från 2014. Akademiledamot Göran Malmqvist har skrivit förord, och den amerikanske litteraturprofessorn Scott Minar, som introducerat hennes dikter i USA, har skrivit efterord.

"På omslagsfotografiet står min far och jag grensle över våra cyklar och ser rakt fram på det som är utanför bilden. Min syster fotograferar. Mamma sitter på trappan till det stora, vita huset som pappa byggt. Hon har nyss mjölkat korna. Ensam. Min far byggde hus av trä och tystnad.

Där syns ett trädgårdsbord. Där står en mjölksil och en bringare med ljummen mjölk. Det är sensommar för syrenhortensian blommar. Allt är på liv och död.

Jag ser otåligheten i barnets kropp. Den lyser rakt igenom all tid som gått och fortsätter utanför bilden ända in i nuet.

Jag ser med ömhet på flickan, hon som är jag, sladdbarnet. Så många gånger jag svikit henne! Så många gånger jag smutsat ner henne och förfalskat henne och spelat död.

Och här finns Trollkarlen, som försökte lära barnet det som det redan visste. Han hette Olof Jönsson och ansågs vara ett av världens märkligaste medier. Han deltog i seriösa parapsykologiska experiment i vetenskapens tjänst, mest i USA dit han emigrerade redan på femtiotalet. Han dog i Las Vegas 1997.

Livet, liksom mjölken i bringaren, svalnar. Bringaren är tid och någonstans, i ett utklingande klockslag innanför en vägg, går den sönder.
Bara i det rena varandet är frid, frid och sorg.
Resten är splitter.
Utanför bilden skiljs då och nu aldrig åt, utan möts i dikterna som kärlek, som trots.
Dikterna säger mig att minnet är en lismande sanning. Ögonblicket är ditt enda vittne."

/Ingela Strandberg

Ingela Strandbergs diktsamling Lilla svarta hjärta är, liksom så mycket av vad hon tidigare skrivit, fast förankrad i en mycket sinnligt påtaglig verklighet, livet på landet i halländska Grimeton: ingen pastoral idyll, isolerad från världen utanför, men ändå en plats där naturen gör sig påmind, och lika mycket ett tillstånd.

Ingela Strandbergs dikter har ett konkret och gestaltande bildspråk och ett slags språklig fröjd som ger dem ett särpräglat tilltal. Om Ingela Strandbergs förra diktsamling Lyssnaren skrev Svenska Dagbladet: "...den kan få en att tänka på den store engelske fårfarmaren och hovpoeten Ted Hughes och hans nobelpristagande irländske lärjunge Seamus Heaney. Det är helt enkelt poesi av hög klass, rytmiskt bearbetad och med en råbarkad åskådlighet..."

"Att möta en hund, antingen i fysisk skepnad ute på landsvägen eller som en inre hund, kan uppenbara mycket som ligger gömt under bilden. Den fysiska hunden, raggig och till synes herrelös, kan bli en vän att samtala med och den som får en att acceptera att man själv är hund.

I landskapet ingår inte bara den halländska jordbruksbygden i inlandet utan också planeterna, stjärnbilderna. Jag fick tidigt lära mig att umgås med rymden, ja, den är lika närvarande som marken jag går på.

En hund går alltid vid sidan av. Det har jag också alltid gjort. Jag går vid sidan av och ser på. Det är där, vid sidan av, det är lättast att rymma. Antingen till en ko eller till en häst. Eller till himlavalvets urtystnad."

Ingela Strandberg