På promenad med: Therese Bohman

Foto: Elvira Glänte

Datum

2 September 2022

Foto

Elvira Glänte

Den nya romanen Andromeda utspelar sig i förlagsvärlden – och handlar om längtan efter det stora och sanna.

I Therese Bohmans nya roman Andromeda möter vi Sofie, som kommer till en anrikt förlag för att göra praktik. Under åren som följer får hon ett allt större ansvar och relationen till förlagets litterära chef Gunnar utvecklas till något djupare än en rent yrkesmässig sådan. Men vad är det för relation de har? Vad söker de hos varandra?

Vi tog en promenad med Therese Bohman i Hornstull i Stockholm.

– Jag skulle beskriva Andromeda som en ganska melankolisk berättelse om livet, om det som blir av och inte blir av, om längtan efter något annat, något stort och sant, och om att leta efter en plats i tillvaron som känns som hemma.

Dina huvudpersoner är Sofie och Gunnar. Vilka är de?

– Sofie är student och kommer som praktikant till förlaget Rydéns, där romanen utspelar sig. Hon är lite vilsen både där och i livet i största allmänhet, men tycker att tillvaron får mening när hon lär känna Gunnar. Han är Rydéns strax pensionsmässiga litterära chef som har haft en lysande karriär men som nu blivit alltmer uppgiven över hur saker utvecklat sig i både förlagsvärlden och i hans eget liv.

Varför blir de så viktiga för varandra?

– De hittar någonting hos varandra som de båda behöver, ett slags gemenskap som bygger både på att de har liknande bakgrund och liknande syn på arbetet på förlaget och på litteraturen i stort. Och de letar båda efter något som den andre kan ge dem: Gunnar, som blivit rätt cynisk, behöver Sofies ungdomliga energi och starka tro på litteraturen, Sofie vill ha någon som kan lära henne saker, och tycker om att lyssna på Gunnars historier. Det blir som en dubbel bekräftelse för dem båda: de kan ge något den andra personen vill ha, och de kan få bli sedda som den person de vill vara i den andres ögon. 

Relationen är namnlös, skriver du i boken, på vilket sätt?

– Sofie och Gunnar arbetar nära varandra och ses och pratar några timmar efter jobbet varannan vecka. Undan för undan lär de känna varandra och upplever närmast ett slags själarnas gemenskap eftersom de båda känner igen sig så mycket i den andre, och det växer fram både respekt och ömhet mellan dem. Samtidigt pratar Gunnar aldrig om vissa delar av sin tillvaro och sitt liv, om sin familj eller något som är för privat, Sofie nämner aldrig något om sitt ganska omfattande dejtande, och de ses aldrig utöver de där ganska strikt inrutade stunderna efter jobbet. Vad kallar man en sådan relation? Den är något mer än kollegial, något mer än en mentor/adept-relation, kanske något mer än vänskaplig också, men kanske inte kärlek – åtminstone inte i den vanliga bemärkelsen, eftersom ingen av dem tycker att det är realistiskt att ens närma sig tanken på att de skulle kunna ha en kärleksrelation. Samtidigt tror jag att de älskar varandra. Så, kanske är Andromeda en kärleksroman, om ett slags kärlek som liksom aldrig riktigt får existera i verkligheten. Men jag tycker också att det finns en poäng i att allt inte måste namnges och artikuleras så tydligt, att det kan finnas delar av tillvaron som kan få vara outtalade, där inte ens de inblandade i relationen riktigt vet vad det är fråga om. För så kan det ju vara i livet.

Sofie och Gunnar känner igen sig i varandra, båda upplever sig i början av sina förlagskarriärer som aliens i den värld de befinner sig i?

– Ja, de kommer båda från en bakgrund där ingenting av det de möter i förlagsvärlden varit självklart, så det blir ett sammanhang att erövra för dem båda. Och just därför bestämmer sig också Gunnar för att tro på Sofie och ge henne en chans, som någon gav honom en chans tidigt i hans egen karriär.

Och samtiden, hur mår de i den?

– Sofie mår helt okej, det är värre med Gunnar, som tycker att det går utför med rätt mycket, och med litteratur- och förlagsvärlden i synnerhet. Han har investerat hela sitt yrkesverksamma liv i att ge ut samtidens bästa romaner, så han tar det hårt när det blir allt svårare att hitta manus som håller måttet för hans höga ideal, och när samtiden blir alltmer ointresserad av den typ av litteratur han håller så högt, samtidigt som förlagsvärlden förändras och intresserar sig alltmer för kändisar, kokböcker och ljudböcker.

Kan litteraturen förändra en människas liv i grunden?

– Jag tror att det finns mycket som kan förändra en människas liv i grunden, men litteraturen är absolut en av de sakerna. För Gunnar och Sofie har den i bådas fall gjort det på flera plan: som incitament för en klassresa, som en alternativ värld att kliva in i när samtiden känns för trång. Och som en nyckel till allt vad livet kan vara, på både gott och ont, ett verktyg för att förstå den mänskliga naturen och vad som är värdefullt i tillvaron.

Vill du berätta lite om hur du arbetar med text? Jag har strukit under så många enskilda meningar i din bok, som i sig själva säger så mycket. Dyker meningar upp för dig i sig själva eller kommer de med resten av texten?

– De kommer nog oftast av sig själva, när jag försöker formulera något större. Jag skriver fruktansvärt organiskt och intuitivt: När jag börjar med ett nytt romanprojekt har jag bara en vag idé om vad det ska bli av det hela, jag har aldrig något uttänkt handling utan snarare en känsla som jag vill försöka gestalta. Det börjar oftast med en person, en plats, en stämning, och sedan vecklar det ut sig därifrån. Absolut bäst och roligast är när det känns som att texten nästan skriver sig själv, vilket det faktiskt känns som ibland: jag är liksom inte medveten om att jag tänker ut saker, de bara kommer i skrivandet. Det låter kanske lite flummigt, och jag är en rationell person på nästan alla andra sätt, men just när det gäller skrivandet är det möjligt att nå ett nästan utomkroppsligt tillstånd som jag inte kan förklara. Fast jag skriver givetvis inte hela böckerna så, mycket är ju ganska tråkigt arbete som måste göras för att texten ska hålla ihop, men det är nog de där nästan magiska stunderna som får mig att fortsätta.

Du har på många sätt skrivit en arbetsplatsroman. Är arbetsplatsen och allt som kommer med den, ett eget skrivbord, hierarkier och så vidare, nästan exotiskt idag? Spelet alla vi med kontorsjobb går med på?

– Det är fascinerande med arbetsplatser, att man är ihoptvingad med människor man inte valt själv en så stor del av dygnet. Och att alla arbetsplatser har sina mekanismer och strukturer, underförstådda regler, sin atmosfär och sin mytologi – allt det där är så ytterst påtaglig när man befinner sig där, det är nästan hela ens värld, och samtidigt är det så fruktansvärt oviktig, närmast abstrakt, så fort man slutat på sitt jobb. På många sätt är att ha en arbetsplats som att ha en relation.

Hur vågar man sträcka sig efter något man vill ha och behöver?

– Jag vet egentligen inte, men jag vet att det är en väldigt dålig förutsättning för att bli lycklig att gå omkring och ångra allt det där man aldrig vågade säga eller göra.

Text Jon Appelvik Lax

Foto Elvira Glänte

Relaterat

Om boken

"Förlagshuset ligger som ett fartyg förtöjt mitt i stan, en stor ljus byggnad som kröns av en takterrass. Fasaden är ett rutnät av trä och granit, i vinden vajar flaggor med ett snirkligt men bestämt R på. R som i Rydéns."
En ung kvinna kommer till förlaget som praktikant men blir kvar under många år och får ett allt större ansvar för författarna och förlagets utgivning. Allt under överinseende av Gunnar, den litteräre chefen som står bakom förlagets finaste utgivning, den som publiceras under namnet Andromeda.Med åren växer deras arbetsrelation till något som de båda har svårt att definiera. Kanske handlar det om ömsesidigt förtroende? Eller handlar det i själva verket om något annat?Therese Bohmans nya roman utspelas i Stockholm och vecklar ut sig till en berättelse om tradition och modernitet, förhoppningar och besvikelser, idealism och krass verklighet.

Läs mer

Therese Bohman

Andromeda

Relaterade artiklar

Foto: Elvira Glänte

2 september 2022

På promenad med: Therese Bohman

IntervjuerNyheter