Suad Alis nya roman gör upp med vår tids prestationshets

Maya vill bara göra sitt jobb utan krav på att klättra på karriärsstegen, men när hon tvingas ta ansvar för företagets största konferens spårar allt ur och hon drabbas av ett sammanbrott på scenen.

Kraven på framgång, mindfulness som lösningen på allt, och de ytliga relationerna går inte längre att värja sig emot och allt Maya kan tänka på är om det är nu allt kommer att slås i spillror.

Dålig stämning är Suad Alis efterlängtade nya roman efter den mycket uppmärksammade debuten Dina händer var fulla av liv.

Hur kom du på idén till Dålig stämning och vill du berätta lite om arbetet med boken?

– Alla mina skrivprojekt börjar med att jag är nyfiken på ett fenomen, en miljö eller en person och så börjar jag liksom gräva i det där. I det här fallet kom huvudkaraktären Maya Lloyd till mig väldigt tydligt. I ett samhälle präglat av prestation, ambition och nätverksmingel ville jag skriva om en person som inte har några ambitioner. Jag ville skriva om person som inte fattar varför alla omkring henne vill så mycket, varför de vill göra karriär och förändra samhället och världen. En person som inte är duktig bland alla duktiga människor helt enkelt. Idéen till Maya kom också av att jag har ett särskilt intresse för kvinnoöden, framför allt för kvinnor som inte tillhör normen, deras liv och vardag och hur de förhåller sig till omgivningens förväntningar på vilka dem är.

Huvudpersonen Maya vill bara ”vara” och inte ständigt klättra i karriären. Varför är det så svårt i arbetsklimatet som många befinner sig i idag?

– För Maya blir det svårt eftersom det ofta finns en stark förväntan på att hela tiden utvecklas, prestera och ta nya steg i karriären. Framgång förknippas lätt med att ha ett bra jobb, hög lön och att ständigt sträva efter något bättre. I Mayas fall handlar pressen bland annat om att människorna omkring henne tycker att hon borde ta vara på den potential hon har. Hon är ung, smart och har många möjligheter att utvecklas i sin karriär, vilket gör att omgivningen förväntar sig att hon ska utnyttja dessa möjligheter. Samtidigt har hon en sårig relation till sin mamma i Tokarp, som själv har gjort en klassresa nedåt. Detta påverkar Maya och bidrar till att hon känner sig pressad från flera håll. Hon behöver därför inte bara hantera förväntningarna från arbetslivet, utan även sin relation till familjen och sina egna känslor kring vad hon vill göra med sitt liv.

Boken beskrivs som en skarp arbetsplatssatir. Hur har du balanserat humor och satir med de mer allvarliga ämnena som trauma och prestationstvång?

– I mina skrivprojekt är det berättelsen som bestämmer språket, och när jag började skriva Dålig stämning blev det tydligt för mig att humor skulle bli ett grepp jag använde mig av under skrivandet. Jag tycker att humor kan vara ett sätt att närma sig allvarligare ämnen. Den kan göra det möjligt att prata om sådant som annars kan kännas svårt eller tungt, samtidigt som den kan synliggöra det absurda i situationer vi kanske har blivit så vana vid att vi inte längre ifrågasätter dem. I Dålig stämning använder jag därför humorn för att skildra arbetslivet, prestationskulturen och Mayas relationer, men under humorn finns också allvarligare frågor om press, trauma och barndom. Jag har försökt låta de två delarna finnas samtidigt, snarare än att låta humorn ta bort det allvarliga. För mig blir kontrasten nästan viktigare – det kan vara roligt på ytan och samtidigt göra ont under.

Maya tappar det helt på scen inför hundratals åskådare. Varför var en företagskonferens så lockande som skådeplats för hennes sammanbrott?

– Jag tycker att arbetsplatsen som fond är väldigt spännande. Vi spenderar en stor del av vår tid på våra arbetsplatser, och som författare tycker jag att det är intressant att fundera på allt som kan utspela sig där – och sedan dra det till sin spets. I Mayas fall kändes det självklart att sammanbrottet skulle ske på hennes arbetsplats, eftersom en stor del av romanen utspelar sig där. Och en konferens blev extra intressant som skådeplats. Det är en miljö där förväntningarna på prestation, framgång och att visa upp en perfekt version av sig själv blir väldigt tydliga samtidigt som Maya bär på ett allt större inre kaos. Det som vanligtvis ska vara en plats där man visar upp sin bästa sida blir i stället platsen där fasaden rasar.