Enda sättet att genomlida en bok är att själv skriva den

Datum

18 September 2018

Magnus Uggla säger sig alltid ha ogillat böcker starkt och har aldrig haft tanken på att skriva en bok. Förrän nu. Det finns två stora anledningar till att Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen alls blev till:

Dels beslutade han sig för att göra en ADHD-utredning och samtalen med psykologen tvingade honom att gå tillbaka till uppväxtåren, familjerelationerna och drivet att bli berömd.

Dels fick Magnus Uggla en roll som Elizas pappa i My Fair Lady på Stockholms stadsteater.

– Jag trodde att jag fått en av huvudrollerna men det visade det sig att min medverkan i musikalen var ringa, säger han. Under repetitionsperioden var det därför mycket väntan för mig och rastlösheten kom som vanligt krypande. Plötsligt satte jag ner och började skriva utan att ha några planer på vad jag skulle göra av texten.

När han hade fått ihop 40 A4-sidor googlade han på hur många ord man behöver skriva för att det ska räcka till en bok.

– Man måste tydligen skriva minst 70 000 ord, så jag skrev 110 000 ord, hörde av mig till ett förlag – och sedan rensade min redaktör bort en hel del skit. Och nu kommer boken ut.

Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen är långt ifrån en rockstjärnas klassiska memoarer med party- och turnéberättelser. I boken berättar Uggla om sin kaotiska skolgång, sin mammas demens och deras dåliga relation: ”Den där närheten, den man hör talas om, mellan en mamma och hennes barn, den har jag aldrig upplevt. Utom någon enstaka gång när jag kom hem från lekis och hade förfrusit mina fötter, då fick jag ta av mig skorna och värma fötterna under hennes tröja. Det var en underbar känsla.”

– Men det har inte varit tungt att skriva boken. Det har snarare varit bitvis tråkigt. En hel del har jag pratat om förut i massa sammanhang – samtidigt som jag inte kunde hoppa över de bitarna. Det var lite som samma känsla som när man spelar en hit för många gånger. Då var det roligare att måla andra saker i ord. Saker som jag aldrig tidigare har berättat om.

Vem vill du ska läsa boken?

– Det har jag inte ens funderat på. Kanske är det bäst om ingen läser? Ibland blir jag så generad över det jag har skrivit att jag tänker att det vore skönt om ingen läste.

Du låter som Sveriges mest motvillige författare.

– Ja, jag fastnar redan på ordet författare, säger Magnus Uggla. Jag är så långt ifrån en författare man kan vara! Man kan gå med i Sveriges författarförbund när man har skrivit två böcker, och det har faktiskt jag eftersom jag gav ut en samling med bloggtexter för några år sedan. Men i mina ögon måste man ha skrivit 10–20 böcker för att kunna kalla sig författare.

Vad är du mest nöjd med?

– Jag är nöjd med dramaturgin! Det är ingen ”Från vaggan till graven-story” och inga staplade anekdoter. Dessutom är jag nöjd med att boken inte innehåller några snaskiga elakheter. Jag hänger inte ut någon. Jag bestämde mig tidigt för att om det är premisserna för att sälja en bok så skiter jag hellre i det.

Relaterat

Om boken

"Jag har aldrig känt mig manad att sätta mina personliga livsöden på pränt. Jag är 63 år - snart pensionär, jag vet - och jag har aldrig ens tänkt tanken på att skriva en bok. Förrän nu.

Det skall sägas att egentligen ogillar jag böcker starkt. Till skillnad från mina föräldrar som läste för jämnan när jag var barn. Mammas ständiga devis var att "har man bara en bok har man aldrig tråkigt" och eftersom både hon och pappa levde enligt den devisen blev också böckerna min största konkurrent om mina föräldrars uppmärksamhet.

Att jag detta till trots lyckats plita ner 300 sidor, av förvisso rätt ointressanta anekdoter från min uppväxt, ska därför ses som en bedrift. Och det hade troligtvis aldrig hänt om jag inte beslutat mig för att göra en ADHD-utredning för att komma tillrätta med min ständiga rastlöshet. Att tvingas berätta för en psykolog om sin barndom sätter igång en del tankar.

När jag sen fick en roll i My Fair Lady på Stadsteatern som Elizas pappa - i min enfald trodde jag att jag förärats en av huvudrollerna - visade det sig att min medverkan i musikalen var ringa. Under den långa repetitionsperioden kom rastlösheten åter krypande. Vad skulle jag sysselsätta mig med hela dagarna?

En morgon kom titeln på mina ännu oskrivna memoarer farandes. Bara sådär. Den sammanfattade det mesta och det kändes på något sätt omöjligt att inte slå sig ned vid datorn och ge liv åt titeln".

Magnus Uggla


Magnus Uggla är en av Sveriges största artister. Det här är en memoarbok som tar sin utgångspunkt i hans beslut att göra en ADHD-utredning. Samtalen med psykologen tvingar honom att berätta och gå tillbaka till uppväxtåren, familjerelationerna och den tidiga önskan om att bli berömd, slå igenom som musikartist.

Det är en öppenhjärtig, drastisk och rapp berättelse om en ung man vars rastlöshet både sätter krokben för honom och ständigt driver honom framåt trots nya motgångar. Redan som barn har han ett stort behov av bekräftelse vilket han skildrar med stor insikt och humor.

Vi får följa honom från tidig barndom med ständiga flyttar och uppbrott, via de vilda glamåren och fram till skivdebuten, som inte blev den hyllade framgång han hade hoppats på. Men van vid motgångar ger Magnus Uggla aldrig upp och snart står han inför sitt stora genombrott.

Läs mer

Magnus Uggla

Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen

Relaterade artiklar

Foto: Johan Bergmark

18 augusti 2021

Magnus Uggla: ”Den mest turbulenta tiden i min karriär”