Aris Fioretos: Vill visa vad vi riskerar om vi förlorar vår känsla för andras förluster

Berätta om Yellow, vem möter vi och vad är det som har hänt?

– Boken handlar om en artonårig afghansk flyktingflicka i Berlin första sommaren efter pandemin, 2022. Vi får följa henne under 24 timmar, då hon jagar genom en sommarhet och ödslig storstad, där hon försöker rädda sig själv och sin bästa vän undan en droghandlare. Under de första åren i Berlin var de kurirer åt honom, sedan skedde något som aldrig borde ha hänt. Boken handlar förstås om mycket mer än så – däribland Yellows långa flykt från hemlandet, till Pakistan, genom Iran och Turkiet, över till Grekland och upp genom Europa. Men framför allt skildrar den vad en människa tvingas göra för att få stanna, få tillhöra.

Hur kom den här berättelsen till dig?

– Jag önskar att jag kunde svara: på vingar. Men sanningen är mera jordnära: genom personer omkring mig. För några år sedan läste jag den tyska regeringens rapport om ”utländska ensamkommande barn”. Sedan sommaren 2016 har åtminstone 2500 så kallade UEB försvunnit varje år – bara i Tyskland. Det är oerhörda siffror. Som barn till invandrare är jag någorlunda förtrogen med vad det kan innebära att lämna sitt land för ett annat. Men dagens värld ser annorlunda ut än den mina föräldrar upplevde på 50-talet. Jag ville skildra detta akuta nu, så under de senaste åren har jag talat med många om flyktingskap. Yellow är ett kompositum av deras upplevelser. En av litteraturens naturligaste instinkter är väl att rädda mänskliga erfarenheter undan glömska? Romanen vill visa vad vi riskerar om vi förlorar vår känsla för andras förluster.

Knyter romanen an till dina tidigare på något sätt?

– Jag har skrivit om migration och förlusterfarenheter tidigare. Mest omedelbart knyter Yellow dock an till De tunna gudarna. Det är inget läsare behöver veta – böckerna utgör skilda sfärer – men mot slutet av förra romanen plockar huvudpersonen upp tre minderåriga afghaner. Efter att ha besökt ett flyktingläger i norra Grekland är han på väg hem till Berlin. Trots att han flera gånger frågar barnen vad de heter uppfattar han inte namnen, så han döper dem efter färgerna på ett trafikljus. Yellow blir det mittersta. Det slog mig inte förrän halvvägs genom arbetet att gult passar. Färgen signalerar ju till förare att sakta ned och göra sig beredd att stanna. Är det inte varje flyktings önskan?

Vem hoppas du ska läsa boken?

– Själar som intresserar sig för vad som sker i världen. Som anser att 2500 försvunna barn per år är lika många för många. Som tror på mod och egensinne. Som skönjer en frändskap mellan Orions bälte och de tre punkterna i en text. Som, om de drabbas av åska i hjärnan (= migrän), vet att det hjälper att ligga likt ett flatbröd på golvet och tänka ingenting. Som drömmer om litteraturen som en egen kunskapsform. Och så förstås alla som gillar lyrisk action.