Mary

Varför får vissa böcker oss att rysa? Går det att spegla ett vi som ett jag? Nabokovs ryggrad undersöker dessa och andra hemligheter i litteraturen. Vladimir Nabokov – född 1899 i Sankt Petersburg, död 1977 i Schweiz – uppmanade sina läsare att "se och smeka detaljer". Aris Fioretos tar honom på orden. I trettiotre närgångna studier synar han schackdrag, skäggstubb och sömnlöshet, spiraler, vanvett och sårbarhet, glitter, apkonster och frihet.
Nabokovs ryggrad är en vindlande essä om en av 1900-talets mest omtalade författare. Det är också den första svenska studien av Nabokov i helfigur, betraktad som han önskade se sig själv: "en moralist som sparkade på synden, örfilade dumheten, förlöjligade det vulgära och grymma – och tilldelade enväldig makt åt ömhet, talang och stolthet". Som översättare av 1900-klassiker som Lolita och Pnin skriver Fioretos med litteraturälskarens sinne för skenbara bagateller. Rikt illustrerad och fylld med överraskande iakttagelser firar Nabokovs ryggrad lika kvicktänkt som omdömesgillt en av seklets litterära giganter.

När hon lämnas av Sascha bestämmer sig Irma Maak för att hitta sin far, den gåtfulle "mannen utan kropp". I december 1925 vandrar hon genom ett Stockholm höljt i snö, där vädret har mer med henne att göra än hon anar.

Aris Fioretos roman är en biologisk thriller eller en mörk saga om hjärnans natur och själens hemvist, men också en klassisk Stockholmsskildring.

Aris Fioretos nya roman skildrar vad som sker när en muskel inte låter sig hejdas.

Berlin, 1924. Nelly Becker, flygarässet från Johannisthal, den första kvinnliga piloten i Tyskland, får en oroväckande diagnos. Om hon fortsätter att flyga kommer hon en snar dag att falla från skyn.

Nelly överger hangarerna och lukten av bensin. Hon separerar från sin man, flyttar till ett pensionat och tar jobb på BMW där hon demonstrerar motorcyklar. Hon lever som en skugga. Men på automobilmässan samma höst möter hon Irma - ung, lugn, elektrisk. En oväntad handrörelse ger hennes liv en annan riktning.

Livet på jorden kan börja.

Jag fyller lapparna med ord som kvinnorna mumlar sotiga böner i kyrkan. Så länge ett följs av ett annat känner jag ingen rädsla, ingen ånger. Då fler inte ryms hamnar lappen bland de övriga i tennasken som jag fick vid begravningen. Där ligger de tätt packade och ändå åtskilda, som vore de granatäppelkärnor trots att de inte liknar sådana det minsta. Ibland undrar jag vad jag håller på med, sedan förstår jag att jag inte har något val. Det här kommer att låta konstigt, men jag är den enda som kan berätta hur jag dog.

Mary P. är 23 år gammal och studerar arkitektur i ett land regerat av militären. Hon har en pojkvän som är politiskt aktiv och planerar en revolt. En novembernatt 1973 grips hon för statsfientlig verksamhet. Under tretton dygn hålls hon på säkerhetstjänstens beryktade högkvarter, stället med Himlen och Minus Två. Sedan skickas hon, några andra kvinnor och en pojke till en fängelseö. De skall städa inför ankomsten av nya fångar. Tillvaron är utsatt, samhörigheten det enda de kan lita på. Till slut återstår bara frågan: Vem bestämmer över ett liv?

Aris Fioretos nya roman är en passionshistoria om en ung människas frihetslängtan, en berättelse om politiskt våld och kvinnors gemenskap. Men framför allt handlar den om en kropp - dess smärta och åtrå, dess längtan och hemligaste förvandlingar.

Aris Fioretos nya stora roman Den siste greken spänner över många länder och generationer. Smyrna 1922, Makedonien 1943, Sverige 1967. Hans porträtt av Jannis Georgiadis skildrar gästarbetarens lycka och förbannelse. Det är lekfullt och gripande, med ett överdåd av bitterljuva händelser.

Möt Jannis Georgiadis - leende, muskulös och med Robert-Mitchum-grop i hakan. En vinterdag 1967 kliver han in på den kirurgiska mottagningen i Kristianstad, och blir kvar i Sverige. Vi får träffa honom som plattfotad son och drömsk herde, som byggherre, make och far, men även som bilist på E70 utanför Zagreb en blytung novembereftermiddag. Han visar sig spela krocket som en (halv) gud och veta det mesta om vatten i dess olika former.
Bakom porträttet står den fiktive berättaren Kostas Kezdoglou. I ett hundratal tablåer redogör han för den grekiska diasporan från branden i Smyrna 1922 till 60-talets gästarbetare.* Men varför skriver han på registerkort? Och varför en biografi över vännen Jannis? Den siste greken visar sig vara en berättelse om kärlek, vänskap och svek. Och förstås om greker som alltid är "goda för en överraskning i sista sekunden" ...

Den siste greken ** porträtterar en människa som anser sig bestå av andra människor. Det har blivit en gripande skildring av migrationens lycka och förbannelse, om löften, längtan och sparvars vingdarr. Kort sagt: en roman om äventyrliga hjärtan.

* Noga taget rör det sig om ett supplement till den omtalade Encyklopedin över utlandsgreker, utgiven på Diaspora Press från 1928 och framåt.
** Baserad på en osann historia.