Camilla Sten: Jag ångrar att jag inte skrivit deckare förut

En farlig talang är en bladvändare med högt tempo och skarp blick som skär genom makt, klass och identitet. Camilla Sten visar prov på sin mästerliga förmåga att skildra en sluten värld, och hur anpassning kan vara både nödvändigt och livsfarligt. En farlig talang är den första delen i en ny spänningsserie, med huvudkaraktären Rebecca Lekman.

– Hon är en kriminalpsykolog och förhörsexpert som tillbringat de senaste fyra åren i Houston, Texas, berättar Camilla Sten. Hon har nyligen flyttat hem för att ta hand om sin mamma efter att denna diagnostiserats med en demenssjukdom, och har på grund av detta blivit av med sitt högbetalda jobb, hamnat i skilsmässa med sin fru, och bor nu pank och ensam i sitt gamla tonårsrum i Djursholm. Hon är smart, driven och empatisk, men är benägen att tro lite väl mycket på sin egen förmåga, även i situationer hon borde närma sig med försiktighet.

– Rebecca har en komplicerad relation till sina föräldrar. Hon är, på många olika sätt, inte den dotter de förväntat sig att få, någonting som kommunicerats till henne på otaliga sätt och sårat henne djupt. När hennes mamma diagnosticeras med demens bestämmer sig Rebecca omedelbart för att flytta hem i ett desperat försök att äntligen förtjäna sin mammas kärlek, något hon har svårt att erkänna för sig själv. Precis som många andra skulle Rebecca må otroligt bra av att gå i terapi, men skomakarens barn går alltid barfota ...

Vad tycker du är intressant med att skriva deckare?

– Det är en väldigt utmanande genre! Jag tyckte att det var väldigt, väldigt kul att ta sig an en så bred genre med så lång historia. Deckargenren ger en struktur som är väldigt tilltalande, och som tillåter författaren att leka med läsarens förväntningar. Jag ångrar nästan att jag inte givit mig på att skriva deckare förut.

Vad tycker du är roligast med att skriva?

– Själva skrivandet. Är det ett tråkigt svar? Nej, men jag älskar att upptäcka berättelsen och karaktärerna. Jag planerar aldrig ut handlingen i förväg, utan i första utkastet försöker jag alltid låta boken utvecklas på egen hand, och det är det roligaste som finns. Det är som att läsa en bok man älskar, men upphöjt till tio.

Fanns det några svårigheter med skrivandet?

– Otaliga! Men svårast tycker jag att det är när mitt känslotillstånd inte stämmer överens med boken. Om jag är väldigt glad eller väldigt ledsen så tycker jag att det är svårare att koppla bort från mina egna glädjeämnen eller problem och sjunka in i skrivandet. Jag får aldrig någonting gjort på min födelsedag.