Lyrik

Allt som slutar växa börjar ruttna.

Nu råder alls ingen tillväxt på ängen, säger Dom fattiga

som alls inte försvinner då ängen

försvinner.

Bara för att ängen försvinner

försvinner inte Dom som alltid sover i skogen.

En massa nerfallen frukt försvinner långsamt

ner i jorden.

Jag vet inte längre hur jag skall gestalta mitt hat

å min ängslan.


Slingorna & Undergången är den avslutande delen i en trilogi som tematiserar försvinnandets problematik. Den globala ekonomin, miljöförstörelsen och lupinerna omöjliggör en mängd andra, parallella, livsformer. Dikterna är ett möjligen desperat försök att via den poetiska skriften minnas och kvarhålla sådant som är av betydelse.

Nybergs förra diktsamling Att bli ved (2013) väckte mycket uppmärksamhet och belönades med bland annat Erik Lindegrenpriset och Gerard Bonniers lyrikpris. Avhandlingen Hur låter dikten? Att bli ved II var den första någonsin i ämnet litterär gestaltning.

Varför har du inte historieboken med dig?

Det har jag visst!

Den sitter fastnålad i bröstet
under strupen,
bredvid hjärtat.


Daniel Blixt är född 1975 och arbetar som gymnasielärare i Stockholm. I sin första diktsamling tar han avstamp i skolans utvecklingssamtal, men det handlar också om ett inre, autentiskt "utvecklingssamtal".

Dikterna skildrar både klassrummets och skolans verklighet, men också de existentiella frågor som läraren har inom sig. Med lätt hand pendlar Blixt mellan djup och konkretion, och dikterna formulerar förtvivlan och vrede såväl som ömhet och hoppfullhet.

Kjell Espmark har publicerat sig som poet i över femtio år. Hans nya diktsamling kan ställas vid sidan av Vintergata (som utkom 2007) men har en ljusare ton. Den är som titeln antyder ett mer personligt motstycke med fragment av förhistoria, barndom och uppväxt, senare verk och kärlek, fram till den slutliga "yrseln av barnaröster".

Kjell Espmarks poesi finns på ett tjugotal språk, från spanska och engelska till kinesiska och arabiska. Han har även tilldelats flera internationella priser.

Barbro Lindgren är en av våra främsta barn- och ungdomsförfattare, nyligen belönad med Almapriset, men skriver även lyrik och prosa för vuxna. Hennes dikter har en enkel klarhet och en omedelbar närhet som gör det lyriska anslaget avspänt och självklart. Hon har sedan debuten 1965 gett ut en rad diktsamlingar. Denna volym är en samling som omfattar det hon skrivit 1974-2004.

Samlingen har ett inledande förord av Madeleine Gustafsson, kritiker, översättare och medlem av Samfundet de Nio.

En sommardag rymmer kaninen ur sin bur. Det landskap som möter honom har först alla kännetecknen hos en svensk skog. Snart öppnar sig en mångfald associationer - minnesfragment, bortträngda känslor, motstridigheter och olösta gåtor.

Jonas Modigs nya diktsamling är en både lekfull och allvarlig betraktelse där klassiskt formspråk mer än gärna delar med sig av utrymmet till vardagens tendenser och mediebrus.

"Att möta en hund, antingen i fysisk skepnad ute på landsvägen eller som en inre hund, kan uppenbara mycket som ligger gömt under bilden. Den fysiska hunden, raggig och till synes herrelös, kan bli en vän att samtala med och den som får en att acceptera att man själv är hund.

I landskapet ingår inte bara den halländska jordbruksbygden i inlandet utan också planeterna, stjärnbilderna. Jag fick tidigt lära mig att umgås med rymden, ja, den är lika närvarande som marken jag går på.

En hund går alltid vid sidan av. Det har jag också alltid gjort. Jag går vid sidan av och ser på. Det är där, vid sidan av, det är lättast att rymma. Antingen till en ko eller till en häst. Eller till himlavalvets urtystnad."

Ingela Strandberg

De federala distrikten är en diktsamling om gräns och gränsöverträdelse, om våld och makt som den maskulina identitetens brännpunkt, om utsatthet och sökande efter närhet. Det är poesi som rör sig stilistiskt på flera olika estetiska territorier, formbundenhet blandas med flödande prosalyrik och scener skiftar mellan hjärtliga och hjärtlösa rum.

Här finns kärlek och kärlekslöshet, skarp realism tillsammans med surrealism, skönhet och destruktivitet. Någon spelar natt i krigets lek, en pojke brottas med en kamrat i knarrande snö, en far samtalar med sin dotter på en österrikisk alptopp, kosmopolitiska stämmor som när som helst tycks kunna tona bort i intensiv ensamhet, i skuld och möjligen skam.

Mamma

är Borta, och Jag

också. Från-

varande Flicka-Tjej-

Kvinna? Och Gud

är också Borta. Men

då är vi ju tillsammans

ändå, Mamma Gud & Jag?

Elise Ingvarssons tredje diktsamling kretsar kring moderskapet. Men där finns också den ohyggliga frånvaron. En mamma som lämnar allt ifrån sig. En dotter som själv blir mamma. Barnet. Ur en mörk klangbotten mejslas ett smärtsamt och trängande berättande fram som präglas av Elise Ingvarssons alldeles särskilda tonträff och syntax. Det är en orubblig text som inte väjer för något, en diktsamling där Mamma, Gud och Jag till sist äntligen måste få mötas.

Om Elise Ingvarssons senaste bok, Ett förslag (2009), skrev Eva Ström i Sydsvenskan: "Hon gör det med en överrumplande och aldrig insmickrande fräschör, med motstånd, med integritet, med sanningslidelse. Om Elise Ingvarssons diktsamling är ett brev är den svår att sortera in i någon fålla, men att det är angelägen lyrik råder det ingen tvekan om."

Äntligen har jag

återvänt till mitt hus

Sitter tyst i mörkret

och lyssnar på dess andning

Vad har jag väntat på

i alla dessa år?

Urban Andersson återkommer som poet efter många års tystnad. Hans nya samling har en alldeles egen ton av lågmäld klarhet. Där finns starka dikter om kärlek, sorg och saknad. Men också om längtan efter ingentinget, kanske släkt med den kristna mystikens väg till närvaro i nuet.

Urban Andersson är även känd som översättare av ett flertal norska och danska författare, däribland Jon Fosse och Suzanne Brøgger.

Hans förra diktsamling Stjärnor Drömmar Mörka vatten utkom 1996.

Linn Hansén gör med sin diktsamling upp med historien. Vad den nu är. Är den allt som varit?

Och i så fall, var börjar den? Kan historien ta slut? Är den nostalgisk? Hur är historien organiserad, kommer barndomen före eller efter renässansen, vad är det för skillnad på historia och natur? Vilken är historiens fråga?

"Det här är historien den börjar och slutar med att man betalar.

Det är historiskt att gråta över ett brott.

Det är historiskt att se något som stått länge falla.

Det är historiskt och traumatiskt att vara med om att ens familj och ens vänner och ens grannar vänder en ryggen.

Historien ska kunna svara på frågor.

Trupperna nådde så småningom Frankrike är det historia nej det är geografi.

Man är alltid intressantast i början.

Det är därför man är gladast som barn.

En historisk person kan säga till en annan person att det är nu det börjar men när menar man då."

Då ängsmarken är en naturtyp som tillhör en annan och idag helt överspelad ekonomi har dess betydelse och areal minskat dramatiskt de senaste 150 åren. Ängen försvinner och det är ett försvinnande som i sig drar med sig en hel räcka andra försvinnanden. Ängsblommorna försvinner. Fjärilsfladdret försvinner. De människor som står oss nära försvinner.

Att bli ved är en diktsamling i fyra delar, som kretsar kring ängens försvinnande och kring oiN och oiNs granne Nilofar. Och kring den omvärld som skapar ett alldeles specifikt tryck mot dessa huvudkaraktärers vardag. oiN och Nilofar ställer boken igenom en räcka frågor som ingen riktigt tycks kunna eller vilja besvara: Rinner blodet ut ur kroppen? Är benet armens motsats? Varför e det så svårt att finnas?

Att bli ved är Fredrik Nybergs sjätte diktsamling. Den utgör också ett inslag i Nybergs forskningsprojekt på Akademin Valand, Göteborgs universitet, rörande poesins akustiska dimensioner. Det är en bok som på ett ihärdigt vis tematiserar allt det som försvinner.

Också oiN försvinner. Men boken och dikterna i boken ger i sig inte upp. De försöker att hålla sig kvar. Att bli ved.

Pär Hanssons femte diktsamling består av dikter, prosastycken och anteckningar. Det är en poetisk rapport från mitt i livet och en sorgebok med en rad geografiska, sociala och mentala platser: staden, familjen, depressionen och vändningen, naturreservatet och dödsrummet.

Stark vind genomblåser en lada. Någon springer på en spång över våtmarken och möter sin pojke. En son sitter vid sin mammas dödsbädd. Någon arbetar och tänker på sina barn och sin ålder. En medborgare reflekterar över den offentliga maktens retorik.

Vad händer om människan väljer att helt fjärma sig från naturen? Skulle den vuxna människans handlingar se annorlunda ut om individen accepterade sin egen dödlighet?

Dikter som länkar det individuella till samhället och till världen.


"Hon reser sig som en spik i sängen med sin friska röst: God natt!

Det är så annorlunda. Allt är annorlunda.

Jag känner mig stark pojkar.

Du som fött mig, klätt mig, får inte dö."

I Elisabeth Berchtolds diktsamling leker Eurydike i underjorden. Vi följer efter Rosa på bal hotfullt hyllande, ut på rosenbalkongen. En Lucia bländar med sitt vargula sken. Och Maria faller i påfågelsvirvlande moln uppåt och nedåt.

Fyra kvinnonamn och fyra diktsviter:

Eurydike: Två flickor tyr sig till varandra i underjorden samtidigt som de involverar sig i laddade lekar. Letar i minnet och härmar vuxenvärlden utan att kunna svara på varför de befinner sig i de jordiga gångarna.

Rosa: Rosas röst hörs inte - men andra talar om henne och om hennes kropp. När hon lämnar drömmen blir de oroliga. De vill få in henne i drömmen igen. Göra allt för att det ska bli som förut, bli fint igen.

Lucia: En vit orörlig kropp, först tycks hon död men hon spricker ut i syn, hörsel, lukt, kroppsvätskor. Kissar tecken i snön, varar. Blir kropp, blir hud, röst, språk och hon skriker! Hon söker upprättelse och hämnd. Hon vill ha revolution!

Maria: Ett passionsmöte. Kropparna faller mot varandra, inåt och utåt i en intim känsla av uppgående och förälskelse, utsatthet och åtrå. Finns det i extasens blindhet, i att förlora sig i närhet och beroende, samtidigt frihet och ömsesidig respekt?

Genom historiska nedslag och vilja till att kommunicera har Naima Chaboun skapat en alldeles egen musikalisk form av politisk dikt.

Okunskapens arkeologi har som utgångspunkt det kända rättsfallet Julius och Ethel Rosenberg och utvecklandet av atombomben. Men boken skulle också kunna sägas protokollföra den västerländska berättelsen om att vara människa.

Jonas Modig har fått mycket fin kritik för sina diktsamlingar. Nu är han tillbaka med lyrik som tar sitt avstamp i årstidsväxlingarnas ofrånkomlighet.

Varje år infinner sig samma sak: tillståndet då hösten sakteliga går över till vinter. Då den prövande första snön blir ett förebud om längre nätter och om frostens ihärdighet att krypa in i mellanrummen och täppa till andningshål och flyktförsök. "Nedsövda som björnar, med begränsade kroppsfunktioner, dröjer vi oss igenom blanka dagar, lika varandra intill förväxling, oräknade, enstaviga och färglösa." Inne i huset tvingas tanken ta ställning till årstidsväxlingarnas ofrånkomlighet.

Jonas Modigs nya diktsamling, Vinter i sommarhuset, börjar i ett vinterlandskap och resonerar lågmält om det som är nära och det som är onåbart, tills höstmörkret åter sänker sig över samma landskap. Om den föregående samlingen Radfall (2009) skrev poeten och kritikern Eva Ström: "Inte ett ord för mycket. Inte ett ord som inte bär. Så kan man karakterisera Jonas Modigs fullödiga diktsamling, en bok att återkomma till, att vistas i."

I Brukaren har jag försökt skriva en rak, transparent dikt utan baksida. Ambitionen är en poesi som inte luras, som inte lurar på någonting och inte i första hand ställer hermeneutikens frågor som "Vad betyder det?" utan snarare "Varför har någon skrivit detta?"

Målet: dikten ska vara maximalt enkel men de frågor den ställer maxat svåra. Så har jag här i loopens, rundgångens och kortslutningens form velat föra dig, kära läsare, närmare bruket, miss- och massbruket, användningen, lika brukligt vanlig som när andningen vänder, lika mäktigt vanlig som vanmäktig.
/Vänliga hälsningar från UKON

"På omslagsfotografiet står min far och jag grensle över våra cyklar och ser rakt fram på det som är utanför bilden. Min syster fotograferar. Mamma sitter på trappan till det stora, vita huset som pappa byggt. Hon har nyss mjölkat korna. Ensam. Min far byggde hus av trä och tystnad.

Där syns ett trädgårdsbord. Där står en mjölksil och en bringare med ljummen mjölk. Det är sensommar för syrenhortensian blommar. Allt är på liv och död.

Jag ser otåligheten i barnets kropp. Den lyser rakt igenom all tid som gått och fortsätter utanför bilden ända in i nuet.

Jag ser med ömhet på flickan, hon som är jag, sladdbarnet. Så många gånger jag svikit henne! Så många gånger jag smutsat ner henne och förfalskat henne och spelat död.

Och här finns Trollkarlen, som försökte lära barnet det som det redan visste. Han hette Olof Jönsson och ansågs vara ett av världens märkligaste medier. Han deltog i seriösa parapsykologiska experiment i vetenskapens tjänst, mest i USA dit han emigrerade redan på femtiotalet. Han dog i Las Vegas 1997.

Livet, liksom mjölken i bringaren, svalnar. Bringaren är tid och någonstans, i ett utklingande klockslag innanför en vägg, går den sönder.
Bara i det rena varandet är frid, frid och sorg.
Resten är splitter.
Utanför bilden skiljs då och nu aldrig åt, utan möts i dikterna som kärlek, som trots.
Dikterna säger mig att minnet är en lismande sanning. Ögonblicket är ditt enda vittne."

/Ingela Strandberg

I ett fallfärdigt hus bor tre syskon. Ett uppbrott har gjort dem till främlingar inför världen och inför sig själva. I takt med att förankringen i världen avtar, försvinner även deras förmåga till tal.

Om månen alls syntes är en kärlekshistoria där förlust ständigt föder förlust, där närhet bara kan finnas i oförståelsen - i hopp och vädjan om att orden som uttalas är fyllda med ömhet.

Efter de hyllade Vi måste ha protein och Rötter smälter återkommer Sara Hallström nu med en ny diktsamling, Torg, korg, eko.

Hennes nya diktsamling rör sig mellan plats och plats, röst och röst; ett eko lagt i en korg, buret över ett torg. Hon låter genom benhårt betraktande sviter väcka tanken om en dikt som förmår förklara sig själv. Med sin redan typiska musikalitet visar hon ännu en gång att hon tillhör en av den nya svenska poesins starkaste företrädare.

I februari fyller författaren och akademiledamoten Kjell Espmark 80 år. Samtidigt presenteras hans poesi i en fyllig volym med urval från debuten 1956 fram till den senaste diktsamlingen Vintergata. Aris Fioretos inleder med ett nyskrivet förord.

Kjell Espmark har en omfattande lyrikproduktion bakom sig och är en av få svenska poeter som regelbundet publicerats och uppmärksammats utomlands. Många av dikterna gestaltar människoöden inifrån. Det är poetens svar på vädjan: "Låna mig din röst!" Men den rösten ger samtidigt sin prägel åt porträttet - "i mötet blir båda synliga". Till bilden hör en drabbande samhällskritik. Andra stycken är rent personliga, dikter om svår förlust och ny kärlek.

Debuten skedde 1956 med diktsamlingen Mordet på Benjamin. Sedan dess har Kjell Espmark gett ut tolv diktsamlingar, senast den kritikerhyllade Vintergata (2007), som i sin helhet återges i denna efterlängtade samlingsvolym. Om Vintergata skrev Svenska Dagbladets kritiker: "Som huggna ur skimrande marmor är dessa vidunderligt vackra dikter, där poeten låter de dödas röster eka genom historien in i vår tid ..."

Diktsamlingen Gattet. Sånger från barnasinnet (1981) blev Åsa Nelvins sista bok. I fyrtioen självbiografiska prosalyriska sviter, vilka kretsar kring några intensiva barndomsminnen, behandlas desperation, utanförskap och flyktbeteende.

Marie Öhman, vars doktorsavhandling "Här kan jag äntligen tala" beskriver Åsa Nelvins samlade författarskap, har skrivit förord och gjort ett unikt urval av tidigare opublicerade dikter. Hon beskriver hur Nelvins böcker ofta blev fellästa av sin samtid. De sågs som kvinnolitteratur när de i själva verket hela tiden kretsar sig kring tydligt existentiella frågor: att vara människa, livet, döden, konsten och evigheten.

Denna efterlängtade nyutgåva av Gattet. Sånger från barnasinnet ger nya läsare en unik möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om en av 1980-talets allra mest omdebatterade diktsamlingar, vilken dessutom varit helt omöjlig att finna på antikvariaten.

Tröst för ett tigerhjärta skulle Margareta Renbergs andra diktsamling heta. Men den blev aldrig färdigställd före hennes död 2005.

Nu har poeten Gunnar Harding gått igenom hennes efterlämnade dikter, vilka publiceras tillsammans med en efterlängtad nyutgåva av debuten En tatuerad dams memoarer från 1974.

Margareta Renberg gick på Konstakademin när hon visade några dikter för Ulf Linde, som i sin tur kontaktade Gunnar Harding som var redaktör för Lyrikvännen. Ett år senare publicerades En tatuerad dams memoarer, vilken kom att bli en av 1970-talets allra mest omtalade diktsamlingar. I dikterna kombinerades fantasins piruetter med en metallisk skärpa - och hela tiden fanns där hennes typiska mörka och genomskådande blick, den som var lika framträdande i hennes bildkonst.

Men sedan blev det inga fler böcker. Själv skrev hon en programförklaring som sannolikt förklarar varför en av våra mest märkvärdiga poetiska begåvningar skrev så få dikter:

Vill jag alls bli sedd?
Jag vet inte.
Det vore kanske bra för affärerna, men en distraktion i arbetet.
Jag vill se något.

I sin nya diktsamling låter Pär Hansson det vardagliga tränga fram i högre grad än tidigare. Pojken har blivit man, far och stadsbo. Men i den mytologiska kraften och attacken, som blivit hans särmärke som diktare, känner man igen poeten från Vännäs. Även om han numera är tvåbarnsfar boende i Stockholm.

Drömda blir Pär Hanssons fjärde diktsamling. Han debuterade för drygt tio år sedan med diktsamlingen Ruckel som fick ett mycket positivt mottagande. I sin nya samling har han i högre grad än tidigare inordnat dikterna i en strängare form. Det gör de både tätare och luftigare på en och samma gång. Perspektivet är också skiftat. Pojken har blivit man, far och stadsbo. Det vardagliga har trängt sig på i högre grad även om den mytologiska kraften och attacken - som man förknippar med Pär Hanssons poesi - fortfarande är lika närvarande. Men dikten som form har fått större plats liksom det dagliga livet, nuet, är ett framträdande perspektiv.

"Vilken märklig dröm jag hade
Jag kom ner på gatan i pyjamas människor jag mötte
bar sina vanliga kläder jag levde ägde allt jag såg
varorna och smutsen och asfalten jag gick"

Städerna inuti Hall är en bok om den lilla, vassa metallbiten som snurrar längst inne i varje stad. Det är en bok om det artificiella, om nylon och polymerkedjor, om värde och värdelöshet. Om lag som inte vill vara lag. Om att inte orka se andra i ansiktet.

Men det är också en bok om Aeneas som besöker underjorden och möter Roms hela ättelinje; tusentals generationer av kejsare och mördare. En bok om hegemoni och ändlös makt. Om ett tusenårsrike av tv-apparater och polisbilar.
En gång var det en bok skriven på hundra hotellrum. En man låg på en parkbänk och drömde en bok - den stora, trötta boken, telefonkatalogen över de döda. En bok om dem som försvann. Om lapparna som satt upptejpade i busskurer, i mataffärer, i hissen: Har du sett vår son?

Allt har ett värde. Alla är lika mycket värda. Möjligen är några värda lite mer än andra. Och i så fall är andra lite mer värdelösa.

Det är i denna värderande värld som barnet ska leva i. Fast först måste det få ett namn. Sedan kanske lite utbildning och kärlek på vägen.

Med hjälp av Hölderlin, paleontologi, embryologi, FN:s förklaring om mänskliga rättigheter, växlingskurser, adoptionsavgifter och födelseannonser tar Ulf Karl Olov Nilsson oss på en resa från barn till vuxen, från vuxen till barn. Då är det bra att känna till sitt rätta värde:

"Jag är en svensk poet som kämpar för att svenska språket ska bli mer spännande och utmanande.

Jag kämpar för Sverige och för den svenska konkurrenskraften.

Jag är en egenföretagare som kämpar för den svenska kronan.

Jag vet vad jag är värd."

Jonas Modig läser av sin omgivning med stor känslighet. Han är en poet som vill tala till sina läsare, om upplevelser, erfarenheter och intryck. Detta är centrallyrik av allra bästa märke.

Radfall knyter på många sätt an till Jonas förra diktsamling Annandagar (2007), där han skrev om en av hans söner som dog i tsunamin och sorgearbetet efteråt. Allvaret och det klara tonfallet är detsamma i Radfall, men ämnena är annorlunda, cirklarna är vidare.

Ida Linde visar åter prov på den psykologiska fingertoppskänsla som gjorde att hon fick Nöjesguidens litteraturpris 2007. Om jag glömmer dig blir jag en annan består av två egensinniga texter som utmanar och leker med identitet, form och berättarröst.

I den första delen, Sonja, hålls en presskonferens: ryttaren försöker förklara varför den världsberömda hästen Sonja Sacre Coeur vägrade vid vattengraven. I den andra delen, Larsson, möter vi en flicka och hennes morfar. Sjöarna har börjat breda ut sig till ett mönster, nyckelpigor kittlar mot huden, badkläderna torkar i solen.

Bländare skulle kunna läsas som ett sorgearbete, en undersökning av en gränsupplevelse mellan polerna fotografi, minne, syn och språk. Någon går bland de döda djuren. Det subjektiva är ett avtryck som bleknar. Relation är liv är lydnad är våld. Att se in i bländningen.

"vi glider mellan kobbarna. vad är det man minns. en sorts extas inuti sommaren, någonting mkt vitt, segt, outhärdligt. flimret mellan fingrarna. det vill träffa i mitten av kroppen. det hakar sig gång på gång fast i varandra"

Hanna Nordenhök, f. 1977, är en av våra mest lovande unga poeter och kritiker. Hon debuterade 2007 med Hiatus. Bländare är hennes andra samling.

Brev måste sorteras. Liv måste sorteras, men sanningskraven virvlar, ingen pardon ges. Och tänk om man Bara visste hur man Gör och kunde förbinda sig till att Leva Här.

Elise Ingvarssons andra diktsamling - efter den kritikerhyllade och katapultprisbelönade debutdiktsamlingen Beror skrymmande på - kan ses som ett slags sortering eller försök till benämning av ett känslosammelsurium. Återigen visar hon att hon är en av den nya generationens mest egensinniga poeter.

Elise Ingvarsson, f. 1979, har gått Nordiska folkhögskolans skrivarlinje och Litterär Gestaltning. Hon är bosatt i Göteborg.

I David Uppgrens första diktsamling frammanas en prosalyrisk berättelse om en förälskad ung man i Rom. Han står inför en hotfull tröstlöshet men lockas samtidigt av ljuset som kommunicerbart språk.

Ljusrepubliken blir sin egen cirkelrörelse - födelse-död-födelse-upprepning - och uppluckrar gränserna mellan staden och de människor som bebor den. Sakta rör vi oss från skymning till gryning, från det mekaniska till det organiska.

David Uppgren är en mångsysslare inom litteratur. Han har bland annat drivit ett förlag och en litteraturtidskrift. Ljusrepubliken är hans debut.

"Nio är slutet: Noll, ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta och nio, men också början - de första 19 åren av mitt liv bodde jag på Minkvägen 9. Jag är född den tionde juni 1968. Det bör ha varit en torsdag eller en fredag (4+5 = 9) och samtidigt, liktidigt, samma dag, arbetade John Lennon i en studio i London med det ljudcollage som sedermera döptes till "Revolution 9" och som kom att ingå som näst sista spår på Beatles legendariska vita album.

Arbetet med boken Nio, nine, neun, neuf började nog med namnet, med hur Nio, nine, neun, neuf lät då jag läste det tyst för mig själv i septemberkylan. Och med frågan varför titeln på det nionde spåret på Sonic Youths nionde platta Washing Machine inte var upptagen på låtlistan på skivkonvolutets baksida. Nio är en formprincip som efterhand blev en livsprincip. Det är ingen slump att den av siffran nio så besatta tysk/franska författarinnan Unica Zürns tagna namn består av nio (5+4 = 9) bokstäver.
Stora delar av boken skrevs i en direkt närhet av två graviditeter (2 x 9 månader = 18 månader) och tillägnas därmed Amanda och Theodor. Nio, nine, neun, neuf går således att uppfatta som en delvis självbiografisk diktsamling där just de självbiografiska inslagen är satta under starkt tryck. Vad gjorde ni den nionde september 1999?"
Fredrik Nyberg

Pressröster:

"Jag tycker om denna bok. Den är smart, kanske emellanåt för smart. Men få idag skriver en så infallsrik och effektiv politisk dikt, lika vardaglig som subtil. Den sätter livet i gungning, om det inte redan var det före läsningen."
Anders Olsson, DN

"Fredrik Nybergs dikter övergår mitt förstånd, men stannar inte där: de ökar mitt förstånd."
Aase Berg, Expressen

"Texten är en skir ordvälling med en våldsam udd. Skarpa meningar blandas upp med ett vardagligt språk, med vardagliga interiörer, har en smak av politik, engagemang och förtvivlan. Pudrade i ett lager av ånger, vemod och precis där också en lust, en trög välvillig lust."
Matilda Södergran, Tidningen Kulturen

"Borde jag för länge sedan ha blivit en annan?" Nerven i ögonvrån rycker. Den går att känna med handen, men betraktaren ser ingenting. Allt ser ju ut som precis vanligt. I Marie Norins diktsamlingar har det ofta funnits en längtan efter att kategorisera, att ordna tillvaron efter ett slags mönster där faktiska platser och händelser blandats med fiktiva.

I denna hennes fjärde diktsamling, infinner sig en ny sorts kategorisering. Rösten är mer misstänksam och irriterad. Och genom bokens olika delar rör sig minnena. Små fotografier som måste tolkas och inordnas i den pågående undersökningen. Frånvaro mätt i mil mutiplicerad med år kan bli femhundranittiofyra till exempel. Så långt bort, långt in bilden, finns en far, och den uppmätta distansen säger något om den frånvaro han levt i och gett upphov till. Efter sin roman Kupa, som kom förra året, återkommer Marie Norin nu till poesin.

"Att jag om morgnarna vaknar med en akut känsla av död
Var jag fyra fem sex år? Bar du verkligen mig och min ett år äldre bror? Över den vilda flodens forsande inferno? Om man håller kvar näckrosens blomma drar stängeln ner en i svartan.
Då"

Boken innehåller illustrationer av Eva Maria Ern.

Naturen har en djup närvaro i Ingela Strandbergs poesi. Hon skildrar både den svenska landsbygdens traditioner och myter, och det högst samtida och vardagstriviala. Men framför allt utgör hennes diktspråk en förbindelse mellan två slags tystnader: den ensamma människans och naturens.

I sin nya bok inleder hon ett samtal med en av naturens klassiska uttolkare, den amerikanske författaren Henry David Thoreau (1817-62), berömd för sin eremittillvaro vid Walden Pond. Det har resulterat i en självsvåldig och uppfinningsrik poesi, full av överraskande bilder och en lyrisk sensibilitet.


"Ni ska inte tro, herr Thoreau, att Ni kan
lära mig något om att ta emot.

Jag har ett innerligt
förhållande till gryningen.
En morron badade jag
i sju sjöar och såg hur
vinden vispade upp björkarna
till fluffiga klänningar som jag
provade, en efter en, medan ljuset

drog och drog i kedjorna
som förankrade vattnet.

Det rasslade i vildgåsens
kött. Jag hörde värmen vissla
i en storlom. En förberedelse
gömde sig stax under ytan av allt."

I Peter Mickwitz nya diktsamling är lyriken otämjbar. Det är en hejdlös blandning av prosapoem, helt "vanliga" dikter och rimmade nonsensverser. Här finns också förslag till hur författare bör avporträtteras och längre utredningar om nya och okända finska mynt - däribland Nokiamyntet.

Tidigare har vi lärt känna Mickwitz som en skimrande poet, svävande i sin rymdfarkost av glas mittemellan himmel och den hårdaste jord. Här får vi möta en helt annan sida, den lekfulla, drastiska, som vänder orden och deras betydelser ut och in. Inte utan allvar men med väldigt gott, smittande humör.

Peter Mickwitz är född 1964. Han har studerat litteratur och historia vid Helsingfors universitet. Mickwitz har förutom författarskapet arbetat bl.a. med att översätta dikter, prosa och saktexter. Hans dikter finns översatta till finska, engelska, isländska och polska. Han har också publicerat dikter, artiklar och essäer i finlandssvenska, finska och svenska tidningar och tidskrifter.

Hanna Nordenhök debuterar som poet med en formmässigt mycket driven diktsamling, som lyckas förena dagboksdiktens intimitet och direkthet med konstinstallationens uttrycksfullhet.

Hiatus är latin och betyder enligt ordboken "gap, öppning, svalg". Det kan betyda många saker: att det uppstått en "lucka" i ett sedimentlager genom att en viss epok i jordens historia inte avsatt några sediment, och det kan betyda "hål" i en kropps- eller skelettdel - som öppningen för aorta i mellangärdet. Hiatus är också en fonetisk term för mötet mellan två vokaler inom ett ord eller mellan två ord: se upp, beakta.

Alla dessa betydelser av ordet hiatus kan sägas komma till uttryck i Hanna Nordenhöks debutdiktsamling. Det är en dikt som försöker hitta och beskriva hålrummen och gapen i tillvaron: mellan människor och mellan orden. Det är en dikt som kan verka söndersprängd och som rastlöst försöker uppsnappa det vita bruset i livet, men som samtidigt är intensivt sysselsatt med att foga ihop och begripa dess olika delar.

När Kjell Espmark nu återkommer med en ny diktsamling gör han det mot fonden av tusentals år av människoöden och litterär tradition. Etthundra dikter om människor från antik tid och in i vår.

Den grekiska antologin (Anthologia Graeca) sammanställdes på niohundratalet, men har rötter i antik tid. Det är en samling dikter som går tillbaka till 600-talet före Kristus, en samling där kristen dikt samsas med erotisk vers från antiken. Många av dikterna är gravdikter, där de döda själva vänder sig till de levande.
Den grekiska antologin inspirerade bland andra den amerikanska författaren Edgar Lee Masters till hans berömda Spoon River Antohology, där en rad fiktiva jag, som ligger i sina gravar på en kyrkogård i Spoon River, berättar om sina liv.

På ett liknande sätt har Kjell Espmark låtit sig inspireras av den grekiska antologin. I etthundra dikter berättar han om mänskligt liv från civilisationens gryning och in i vår tid, till regnskogsskövlingens och den moderna terrorismens tid. Det är dikter som envist försöker teckna konturerna av den ensamma människan, plågad av krig och hänsynslösa överheter. Hundra "jag" talar till oss från andra sidan graven, inte sällan om hur våldet ryckt bort dem i förtid. Som hundra stjärnor lyser de sina ensamma sken.
Vintergata är på många sätt en summering av Kjell Espmarks lyriska författarskap, en diktsamling som han varit på väg mot länge, som han skriver i efterordet.

Annandagar beskriver hur vardagen i ett slag förändras, hur alla dagar blir dagarna efter, en annan sorts dagar. Jonas Modigs diktsamling utgår från annandagen när hans son Jacob omkom i tsunamikatastrofen. Den rymmer personliga och formsäkra dikter som på ett både sakligt och känslomässigt öppet sätt gestaltar hur sorgen plötsligt kan drabba en och hur den sakta förvandlas och blir en del av livet.

Men diktsamlingen belyser mer än en enskild katastrof och dess konsekvenser, den ger konturer åt ett förhållningssätt till sådant som vi alla kommer att drabbas av förr eller senare, den sorg och saknad som är en del av våra liv. Det är en personligt hållen poesi, innerligt iakttagande hur känslorna rör sig och förvandlas, med en sällsynt känsla för ordens och bildernas valörer.

Catharina Gripenberg brukar beskrivas som en naturbegåvning. I sin tredje diktsamling ger hon sig oförskräckt i lag med att skriva sina alldeles egna versioner av några av Edith Södergrans mest kända
dikter.

När den finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg debuterade 1999 med på diabilden är huvudet
proppfullt av lycka fick hon stor uppmärksamhet också utanför sitt hemlands gränser. Linda Skugge
utsåg Gripenberg till en av hennes personliga favoriter och hon har varit i Sverige många gånger för
att läsa ur sina diktsamlingar.
I sin nya, tredje diktsamling har hon bland annat tagit sig för att skriva sina alldeles egna versioner
några av Edith Södergrans mest kända dikter. Det är ett slags motdikter, men man skulle lika gärna
kunna skriva "meddikter".
Här finns också dikter om några mytomspunna gubbar, "Käckas Doll och "Fredi Brunila". Sådana där
enstöringar som det byggs myter kring. Och Gripenberg tar sig också för att skriva små metamorfoser,
med Ovidius metamorfoser som grund.
Hon beskriver det själv som att hon i den här diktsamlingen arbetar med ett diktjag eller ett diktfolk
som försöker bygga upp ett liv eller kanske går vilse mellan livet och det som står skrivet om livet -
i skönlitteraturen, myterna, de bibliska texterna.
Catharina Gripenbergs anslag är på en och samma gång anspråksfull och respektlös.

Sara Hallström återkommer med ny, stark diktsamling efter den uppmärksammade debuten med Vi måste ha protein.

Sara Hallströms nya diktsamling Rötter smälter är både sinnlig och visionär. Människa och landskap, känsla och tanke berör varandra, skrapar mot varandra, ständigt i rörelse. Det är en dikt där kärleken kan anas som just en sådan rörelse.

Gränsen för dig i mig har flyttats fram, rör sig
som skymning längs skymningen

Sara Hallström är en poet som redan efter två diktsamlingar framstår som en av de mest särpräglade och intensiva rösterna i den nya svenska lyriken.

Sara Hallström är född 1979 och bosatt i Göteborg. Hon debuterade 2004 med samlingen Vi måste ha protein, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris.

Det är över tio år sedan Erik Beckman dog och ändå känns han inte alls som en äldre poet. Han skulle utan problem ha sällat sig till den yngre generation poeter som Fredrik Nyberg tillhör. Nyberg skriver nu ett förord till en utgåva med Erik Beckmans samlade dikter.

"Att ge ut en genreavgränsad volym som innehåller texter - i det här fallet 'dikter' - av den svenska författaren Erik Beckman (1935-1995) är ett lika nödvändigt som djärvt projekt då det handlar om ett skrivande som i så hög grad just går på tvären mot dylika genrebestämningar. Erik Beckman var en litterär sabotör - en röv - och som en sådan tog han sällan notis om den hårda invallningen i på förhand fixerade genrer. Erik Beckman var, enligt egen utsago, ointresserad av att dra gränser, i onödan. 'Det är bibliotekstjänst som bestämmer om det är prosa eller poesi jag skriver', sa han vid ett tillfälle. Denna volym innehåller de sju - då av bibliotekstjänst fastställda - diktsamlingar Erik Beckman gav ut. Från den framåtblickande debuten med Farstu från 1963 till den blytunga Två dikter från 1987. Det är sammantaget ett lyriskt arbete som i allra högsta grad hör framtiden till, och i ljuset av den prognosen blir detta återutgivnings projekt extra viktigt. Det är bara att stiga på tåget. Under resan kommer vi med all säkerhet att uppleva en enorm glädje och en närmast bottenlös förtvivlan, och det nästan samtidigt, och nästan hela tiden. Så är det när man åker tåg med Erik Beckman." Fredrik Nyberg

Vårt behov av tröst är oändligt, skrev en gång Stig Dagerman. Och så är det nog - i många olika livssituationer behöver vi ord som kan förmedla hopp och meningsfullhet. Denna antologi innehåller 190 dikter till stöd och hjälp.

Lyriken har alltid varit en tillflykt i livets svåra stunder. Genom århundradena har människor försökt sätta ord på tanken att det kan finnas ljus även i mörkret.
Dikter till tröst innehåller dikter från hela världen och från alla tider. Tonvikten är lagd vid vårt svenska diktarv, och många av våra mest älskade poeter finns självklart med, såsom Karin Boye, Edith Södergran, Pär Lagerkvist, Hjalmar Gullberg, Tomas Tranströmer, Bo Setterlind och Kristina Lugn. Dikter som är välkända för många samsas med sådana som kan bli nya kära bekantskaper för läsaren.
De utländska rösterna finns också representerade: äldre namn som John Donne, Emily Dickinson och William Shakespeare, och nutida som den nyligen bortgångna Vizma Belsevica och Bei Dao, för att nämna några.
Allt som allt får läsaren möta närmare 120 diktare, från Sappho (600-talet f.Kr.) till Sara Hallström (f. 1979). Huvuddelen av dikterna är dock hämtade från de senaste drygt femtio åren.
Texterna är uppställda alfabetiskt, efter författarnamn. För att lätt kunna hitta en dikt finns ett titel- samt ett förstarads-register. Författar- och översättarregistret ger besked om födelse- respektive dödsår. Boken ansluter till De vackraste kärleksdikterna i format och layout.

När Sonja Åkesson (1926-1977) slog igenom på 1960-talet innebar det en revolution i den svenska poesin. Aldrig tidigare hade någon skrivit så på en gång tillgängliga och starka dikter. Sonja Åkesson drar in sina läsare i livets allra vardagligaste vanligheter med snor, åderbråck och övergivna barn. Hon skriver om livets elände med ett absolut gehör och en språklig fulländning. En samhällskritisk poesi, vars udd främst riktades mot den falska idyllisering av kvinnliga villkor.

Poeten och lyrikvännen-redaktören Jenny Tunedal gör ett nytt spännande urval av Sonja Åkessons dikter. Dessutom bidrar hon med kommentarer och efterord.

Fredrik Nybergs senaste diktsamling blir hans fjärde sedan debuten 1998 med En annorlunda praktik.
Det blir inte rättvist bara för att båda blundar består av fyra avdelningar, där den centrala sviten är en slags biografi över Linnélärljungen Pehr Osbeck (1723-1805), naturforskare och präst, samt över Nybergs morfar Axel Abring (1898-1943). Båda dessa var kyrkoherdar, med 200 års mellanrum, i Hasslövs församling i södra Halland. "Försvinner skillnaderna i döden? Är bristen på skillnader död?" är de centrala frågeställningarna här.

Ytterligare en diktsamling där Fredrik Nyberg visar att han nu definitivt har övergått från att vara ung och löftesrik till att etablera sig som en av de främsta lyrikerna i sin generation och en viktig förebild för kommande.

Ida Linde debuterar med en episk diktsvit om Maskinflickan. En skruvad historia om fotboll, städmani och döden, berättad av flickan som började sitt liv som en motorcykel.

Maskinflickan ska dö först. Det har hon bestämt. Att så ska det bli. Men alla andra hinner dö före henne. Maskinflickans testamente är en episk diktsvit av debutanten Ida Linde.
Det är en modern saga om en ung flicka som förlorat allt men som har sitt mod, sin ilska och sin fräckhet i behåll.
Ida Linde skriver och regisserar teater för Teater Torstensson i Malmö. Där har Maskinflickans testamente uppförts som monolog och nyligen även på Dramalabbet i Stockholm.

Debutanten Elise Ingvarsson skriver en uppfriskande originell poesi. Den är överraskande, impressionistisk och infallsrik i sin språkbehandling. Hon diskuterar allvarliga frågor om Gud och hur man får vara i sitt förhållande till Honom, men gör det på ett sätt som både är roande och tankeväckande. Men det handlar lika mycket om vem man ska våga vara, både i det vanliga livet och i poesin. Kristus-öra så måste det vara att all min tomhet strålar upp mot din lyssnande tratt i bänken viskar jag tyst att du hör, rörs Munväder! Flak av ömkan. Våga inte uttala viljan i magen i Guds namn. Det fula utan hamn önskar angöra, ryms inte. Res på dig, ångestskräp! Mötet är allt jag vill och med hela min stränga hållning - Är min kärlek dig inte nog?

De senaste åren har Kieri prövat prosan i form av två uppmärksammade och framgångsrika ungdomsromaner, men nu återvänder hon till lyriken, hennes fjärde diktsamling sedan debuten 1993.

Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals har en ton som på samma gång är uppkäftig och sällsamt ödslig.
Dikterna i den första avdelningen skildrar en närmast munter desperation, "anteckna numret till jourhavande präst, / ta sikte på närmaste bar, / doppa en våtservett i kaffet. / Kalla expeditionen Teskedsgumman goes groovy. / Sedan bryta samman."
Här redovisar Kieri ett både vidöppet och kritiskt förhållningssätt till en omvärld som bara snurrar på och där alla bara får försöka göra sitt bästa och "somna med engångskoderna under huvudkudden / avvakta svaret på svalgprovet".
I den andra avdelningen dras tempot märkbart ner. Det är två år senare och det är höst igen, och nu är tilltalet mer förtätat. Sorgen och saknaden får träda fram: "det som vi med jämnmod bär trots allt som hela tiden vill kantra - / vedstapeln, / hortensian, om vi hade någon."

"Poesin är mitt modersmål" har Katarina Kieri sagt om sitt skrivande. Hennes poetiska stil utmärks av att den alltid är sparsmakad. Men hörs också en röst från en människa som med stillsam humor betraktar sig själv och omvärlden. Och den rösten känns väl igen i såväl hennes prosa som i hennes poesi.

Pär Hanssons tredje diktsamling är tajt, hård och vacker. Det här är en poet som vågar ta ut svängarna, som drar åt det sentimentala men aldrig blir svulstig.

Pär Hansson rör sig i gränsen mellan stad och skog och vildmark, här finns ett jag som hela tiden befinner sig i denna gräns. Mellan männsika och djur, individ och flock, och alltid djupt in i myllan, skogen, jorden.
Platserna är Vännäs i Västerbotten och Hisingen i Göteborg. Det är dåtid och nutid. Minnen och närvaro.
Barndomsplatsen har en stark dragkraft: "jag har kommit tillbaka, inte för att prata / inte för att umgås / utan för att inom mig fanns ett tvång / att se det här igen"

Efter den förra boken Familjekista, som drog mot prosa, är den här boken tillbaka i Hanssons väl utarbetade lyriska spår. En dikt som alltid är romantisk och rå.
Om en tidig kärlek kan han skriva så här: "Black Sabbath bakom regnskjulet / från ett öppet fönster i maj / Ozzys falsettsång på Älvdala fritidsgård / Det var maskerad och alla / var utklädda, du var utklädd till hora / och ditt ansikte av silver / och ditt ansikte av björklöv".