Skönlitteratur

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

"Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.

Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen."

Ett familjedrama som utspelar sig på femtio- och sextiotalet i Norge, Amerika och Sverige. I mitten står den märkvärdigt starka Edith, ensamstående mamma till tre barn. Och allt började egentligen med Elvis på New Frontier Hotel i Las Vegas.

1969 kan Edith 38 år konstatera att hon har varit med om ett och annat. Hon har bott i tre länder, Norge, Amerika och Sverige. Hon har fött tre barn. Hon har varit gift med Evert och är nu ensamstående igen.
Redan som nittonåring föder hon en son, John, som lämnas hos föräldrarna i Norge medan hon skickas till morbrodern i Amerika. I Kalifornien träffar hon den svenska fotografen Evert när hon ställer upp i en skönhetstävling och vinner andrapris.
Ungefär samtidigt träffar hon en ung Elvis Presley, som då är i början på sin karriär, i hissen på New Frontier Hotel i Las Vegas. De tillbringar en natt på hans hotellrum - ett möte som ska följa henne hela livet.
Tillsammans med Evert flyttar Edith till Sverige för att börja ett nytt liv. De hämtar hem sonen John från Norge och får ytterligare två barn, en flicka och en pojke.
Men kärleken är inte enkel, och en kväll försvinner Evert ut ur familjen.
När äldsta sonen John beslutar sig för att emigrera till Amerika väcks Ediths minnen till liv igen. Elvis ska göra comeback i Las Vegas, tretton år efter att hon tillbringade en natt på hans hotellrum.
Samtidigt återvänder Evert och söker kontakt med den yngsta sonen Otto, och de familjehemligheter som legat väl dolda hotar att komma upp till ytan.

År 2007 gjorde Maria Sveland succédebut med den uppmärksammade romanen Bitterfittan. En bok som gav upphov till ett nytt begrepp, och har kallats både en modern klassiker och generationsroman.
Nu återkommer hon med en stark roman om utsatthet och styrkan i vänskapen, både den förväntade och den oväntade.

Att springa är berättelsen om tolvåriga Emma och Julia. De befinner sig i en brytningstid; precis på steget in i vuxenvärlden. Julia lever i en traditionell kärnfamilj med mamma, pappa och lillebror. Emma med sin ensamstående mamma, den bohemiska och rödvinspimplande Annika. Julia är tyst och blyg, Emma högljudd och ständigt pladdrande. Ändå blir de bästa vänner.
De sista dagarna på sommarlovet, då staden dignar under en värmebölja, dyker det plötsligt upp en man på stigen i skogen där Emma och Julia har sitt tillhåll. En man med rabarbersvaj som både lockar och skrämmer. Hans uppdykande blir startskottet för en rad händelser som för alltid förändrar dem.

Maria Sveland tecknar svårigheterna att närma sig det ofattbara med drastisk humor, ömhet och svärta. Skildringen av Emma och Julia och deras vänskap har en magiskt ton som bildar klangbotten mot den dramatiska berättelsen om mötet med vuxenvärlden, där bilden av oförlåtliga övergrepp och samhällets oförmåga att skydda flickor och kvinnor träder fram.

Pojken på andra sidan utspelas i Zimbabwe, från de oroliga åren vid självständigheten fram till i dag. Det är en kärlekshistoria mellan två unga som växt upp på varsin sida om staketet.

Vi får följa den svarta flickan Lindiwe som en natt vaknar upp av att det brinner i huset bredvid. Polisen kommer till platsen och arresterar en vit pojke, Ian, för att ha satt eld på sin styvmamma.

Några år senare möts de igen. Ian har precis kommit ut ur fängelset och Lindiwe kan inte hjälpa att hon finner honom fascinerande. Trots omgivningens förmaningar kommer hon allt närmare den några år äldre pojken. Vi får sedan följa dem i ett omtumlande förhållande som utspelar sig i Zimbabwe och Sydafrika, där makten skiftar händer men oron hela tiden består.

Irene Sabatinis hyllade debutroman beskriver på ett fantastiskt sätt hur kärlek och makt ställs mot varandra. Och hela tiden ekar samma fråga i Lindiwes huvud: Vad var det egentligen som hände den natten då Ians styvmamma sattes i brand?

Det är natten före nyårsafton och över Hisingen faller ett regn av brinnande pappersflygplan. Francis ser dem lösas upp till eldflagor och blåsa bort över höghusen. Han är hemma nu.

Skulle jag dö under andra himlar följer Francis, en ung konstnär som haft stora framgångar men som fått allt svårare att uttrycka sig. Det är som om han bar på en välvande sorg inuti, bara ett hav av vinande sand. Han vill hela tiden vara någon annan, någon annanstans, i en annan stad. I Madrid träffar han Nina, som också är konstnär. Hon har något som Francis alltid har sökt, även om han inte kan sätta fingret på exakt vad det är.

Johannes Anyurus första roman handlar om den längtan efter mening som ropar genom varje sommar och varje liv. En poetisk men ändå hamrande klar och enkel berättelse om kärlek och vänskap, om att söka något livsnödvändigt och samtidigt jagas av sin egen skugga.

Johannes Anyuru slog igenom redan med debuten Det är bara gudarna som är nya, 2003. Hans senaste bok, diktsamlingen Städerna inuti Hall, nominerades 2009 till Augustpriset och möttes av hyllningar från en enig kritikerkår. Med sin debutroman visar han ännu en gång varför han är en av våra mest uppmärksammade yngre författare.

Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra.

Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet.
I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde.
Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne.

Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om."
Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig.
Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind.
Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

En författare får ett brev från en av sina läsare, Hedwig Langmark, som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung. Men mellan författaren och den gamla Hedda uppstår en dragkamp om hur och varför hennes liv blev som det blev.

Romanen börjar med att författaren (som av en händelse heter Sigrid Combüchen) får ett brev från en av sina läsare. Det är en gammal dam på spanska solkusten som känner igen sig på ett familjefoto från trettiotalets Lund, beskrivet i en av författarens romaner. Den bilden låg en gång i en tiokronorslåda i en antikaffär och togs om hand därför att det var historia från en stadsdel där författaren själv bor.
Länge har hon haft en idé om att skriva en roman om de kvarteren. Nu låtsas hon bo i huset där flickan från fotot bodde och breven mellan norr och söder växer i antal och leder vidare till skolkataloger, Veckojournalen och hemsidor på nätet ...

Bilden av familjen Carlsson, föräldrar, tre bröder och Hedda - enda dottern - tätnar efterhand och detaljeras genom den gamla Heddas brev och författarens "bredvidläsning". Parallellt med detta växer ett berättande och en berättelse om denna dotter, Hedda, fram.
Heddas hela liv kom att formas av tillfälligheter och ogenomtänkta beslut när hon var nitton, tjugo. Slumpen, eller ödet, kastade henne ur den lugna kurs som verkade given för en flicka ur övre medelklassen. Facit blev en pensionerad hemmafru i södra Spanien.

Mellan författaren och den gamla Hedda råder dragkamp om mening. Författaren förälskar sig i dåtid och det som inte blev, Hedda intresserar sig för nuet som är. Och protesterar mot idén att hennes liv blev förspillt därför att lovande anlag och anslag inte följdes upp.

Mitt i den allra hetaste högsommaren åker Marina till Skåne för att hälsa på sin äldre syster Stella. Nu får Marina för första gången besöka Stellas nya hus och träffa hennes sambo, författaren Gabriel.

Runt Marina, Gabriel och Stella tar ett lika lågmält som intensivt kammarspel form. I mitten av står de två systrarna, som på en gång är själsfränder och inte förmår nå varandra.

Under de kvalmiga sommarveckorna blir Marina alltmer övertygad om att Stella inte är trygg i förhållandet. Det är något som hon vill berätta, men ingenting blir sagt. Men också Marina döljer någonting - den allt starkare attraktionen mellan henne och Gabriel.

Den drunknade är en förtätad roman om attraktion, tystnad och svek. Marina och Gabriel spelar ett farligt spel som riskerar att få ödesdigra konsekvenser.

Detta är berättelsen om Hulda, som vi får följa från det att hon är ung flicka i armodets och svältårens Malung mot slutet av 1860-talet, till det att hon är en mogen kvinna som gjort sig fri från de band som hennes kön så länge fjättrat henne vid, på väg ut i världen i en nyfödd, modern industristat cirka trettio år senare.

Hulda föds och växer upp under den tid då det var som hårdast i Sverige, svältåren under 1860-talets senare del. Hon sätts tidigt i arbete som "lissgättare", det vill säga att valla traktens kor och getter i skogen och på myrarna en bra bit från byn. När hon blir tillräckligt stor väntar fäbodens slitsamma sommardagar i ur och skur, då det inte bara gäller att ta hand om djuren utan också att ta tillvara allt de ger i form av mjölk, smör och ost.

Så småningom får hon "stå i gången" i kyrkan och bli konfirmerad, anses vuxen och dansa till spelmannens förföriska fiolmusik. Kärleken och åtrån börjar bulta - tillsammans med allt annat som anses farligt för en kvinna. Som så många andra av Dalarnas kvinnor - och män - ger hon sig ut på vandring för att tjäna pengar på att sälja varor av skilda slag i trakter långt från hembygden. Men för Hulda väcks nya tankar till liv; hon vill åt Stockholm, till äventyret. Dit kommer hon också, och där träffar hon andra Malungskullor som ger henne råd. Hon tar tjänst hos ett finare herrskap i Vasastan och väcker sensation, för sin duglighet men också som representant för något exotiskt, ursprungligt och folkligt. Hos herrskapet går det emellertid illa efter ett tag: frun i huset dör och Hulda tar hennes plats men känner sig aldrig riktigt hemma i sin nya roll. Hon vill vidare ut i livet och bryter upp ännu en gång.

Hjärtblad är en roman som med känsla och kunskap skildrar ett gripande kvinnoöde och berättar en historia om Sverige som sällan hörts - dessutom är den en behövlig uppgörelse med myten om den frodiga zornska dalkullan.

"Redan som mycket liten brukade Frasquita dra sig undan för att sy. Frasquita började med att lappa ihop byxbakar och för varje byxa blev nålens bana allt säkrare, stygnen finare, handens rörelse snabbare och blicken mer uppmärksam. Hon lyckades så bra att arbetet inte syntes. Fadern letade förgäves efter spår av slitaget på knäna, det var som om han fått nya kläder."

Frasquita Carasco växer upp i den andalusiska byn Santavela och blir en sömmerska med magiska krafter. Krafter som får de misstänksamma byborna att ropa trollpacka efter henne.
Med hjälp av sin synål kan Frasquita återskapa vad som helst och göra det levande: Blommorna på hennes brudklänning vissnar av bybornas avundsjuka blickar; madonnan i kyrkan får ett sidenhjärta som slår; hennes makes röda stridstupp lappas ihop, fjäder för fjäder; den upproriska lantarbetaren Salvador får sitt svårt sargade och sönderslagna ansikte ihopsytt så att han blir än vackrare efteråt.
När Frasquitas make, vagnmakaren José, som sista utväg satsar sin hustru i spelet med stridstupparna och förlorar henne, tvingas hon utstå en kärleksnatt med godsägaren Heredias son och blir på så vis förtappad. Frasquita ser ingen annan utväg än att lämna byn. Hon lastar sina fem barn på en dragkärra och iklädd sin brudklänning av vissnade blommor börjar hon sin vandring genom ett Andalusien präglat av krig, bondeuppror och svält.

I slutet av sin odyssé färdas Frasquita över havet och slår sig ner i de spanska kvarteren i Alger. Där blir hon en välrenommerad sömmerska med egen ateljé och hennes döttrar har vid det här laget blivit sömmerskor alla fem: Anita, Angela, Clara, Martirio och Soledad, och alla besitter de magiska krafter ...
Saga, myt och magi blandas med detaljrik realism i denna debut med självbiografisk botten.

Två män möts av en slump på ett tåg. Det är nästan ett halvsekel sedan de sågs sist och mötet utlöser ett skred av plågsamma, laddade minnen.

Asger och Paul är kusiner och föddes in i en sträng frikyrklig församling i början av femtiotalet. På varsitt sätt har de präglats av sin livsfientliga uppfostran. Asger gjorde tidigt uppror och blev utstött ur kyrkan på grund av sitt leverne och sin sexualitet. Paul stannade kvar och beklagar den frisinnade anda som numera råder i hans församling.
Asger, nu nykter alkoholist och diakon, märker att Paul har något han vill bikta, och en trevande kontakt återupptas. Tveksamt inbjuder han den bekymrade kusinen till ett par dagars vistelse i familjens gamla sommarhus vid havet. Där ställs de stora frågorna om skuld, ondska, godhet och försoning på sin spets. Finns det situationer där förlåtelse är omöjlig? Vad är synd? Vad menar man när man kallar någon för djävulen? Och vad kan bli följden när vårt själsliv splittras i oförenligt svart och vitt, synd och renhet, godhet och ondska?
I varje scen och replikskifte öppnar sig det mångbottnade i brännande och svåra existentiella frågor. Samtidigt andas denna filmiskt uppbyggda kortroman medmänsklighet och sanningslängtan ända fram till det smärtsamma och följdriktiga slutet. Inger Edelfeldts kammarspel om ett laddat möte stannar länge i minnet.

Florence Nightingale sitter i en garderob.
Hon har haft en vecka på sig att ta sitt livs svåraste beslut men hon har inte haft tid att tänka. Om en timme måste hon svara. Ja. Eller nej.

Hur många gånger kan man sortera silver och linne? Hur många dagar kan man ägna sig åt högläsning? Hur långt sträcker sig plikterna mot ens familj och deras förväntningar, och var börjar det egna livet?
Flo lever i en priviligierad men strängt reglerad tillvaro. Få saker är passande och många direkt olämpliga, för att inte säga stötande. Att skapa ett eget utrymme vid sidan av allt som är förutbestämt är närmast omöjligt. Hon vill göra något med mening, men vad och för vem?
För familjen är Flos längtan märklig, till och med skrämmande. Föräldrarna rådfrågar läkare och arrangerar utlandsresor, men ingenting hjälper. Nu går det inte heller att vänta längre. Frågan hon ställts inför kräver ett svar.
Den du söker finns inte här är inte i första hand en historisk text, även om den handlar om en historisk person, Florence Nightingale. Det är en roman om längtan efter något annat; ett annat liv än det förväntade. Och hur svårt det är att bryta sig loss. Mia Öström har skapat en enormt förtätad berättelse med en tydlig, stark röst.

"Hallå! Finns det fler än jag som tvivlar? Som tycker att självförhärligande och nostalgi blir smetigt i längden? Kvinna, misantrop 20+, söker likasinnade. Eller vänta, stryk det. Jag söker ingen."

Sabina (om det verkligen är hennes namn) behöver ingen, och tror inte på något. Hennes steg leder ändå ofrånkomligen till ett möte med en äldre man som bär på en hemlighet. Eller åtminstone tycks så vara fallet när hon hittar en massa brev i hans lägenhet. Brev som skulle kunna vara ett manuskript, skrivna av mannen eller av någon som en gång stod honom väldigt nära.

I manuskriptet får vi följa en viss Aleksander Petrov. En rädd man med skrivardrömmar. Tillsammans med sin bästa vän Jimi, som tagit sitt namn efter Jimi Dean, och den alltigenom illa omtyckta Kackerlackan rymmer Aleksander från det kommunistiska Bulgarien i hopp om att ta sig till US of A, drömmarnas land, där alla får ha snygga texaskis på sig och dansa med blonda glada tjejer. Efter arresteringar, rymningar och olyckliga kärleksaffärer hamnar de i Rom mitt under studentupproren. Där prövas deras vänskap och värderingar i grunden.

Men deras vägar skiljs åt på ett avgörande sätt. Och genom livets alla små överraskningar möts de igen genom en kvinna 20+ i Stockholm som tvivlar och som tycker att självförhärligande och nostalgi blir smetigt i längden. Människor ur två generationer som på pappret har väldigt lite gemensamt visar sig vara närmare varandra än man kunde tro. Dessutom har världens fjärde hjärttransplantation något med saken att göra. Ty hjärtat har en märklig förmåga att kunna byta plats, bara man väl lyckas få korn på exakt var det sitter.

I Titta inte bakåt! undersöks begrepp som identitet, hopp kontra hopplöshet, nostalgi, och om en människa verkligen är samma människa livet igenom, och om inte, var går i så fall gränsen till bedrägeri.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni.

Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro.

Haruki Murakami är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han skaffat sig en stor läsekrets runt om i världen. Med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning gläntar han för första gången på dörren till vem han själv är som människa och författare.

Ett magnifikt ljussken uppenbarar sig på himlen ovanför Antarktis, där en vetenskaplig expedition befinner sig. Det är upptakten till denna omskakande thriller om vad som gömmer sig under den tjocka isen och som nu hotar att omstörta en hel värld.

En vetenskaplig expedition har ankrat någonstans på Antarktis för att beskåda ett isberg som under dramatiska former håller på att brytas sönder. Just som Gracie Logan, nyhetsreportern på plats, lägger ut nyheten om tilldragelsen uppträder ett magnifikt ljusfenomen på himlen i form av ett enormt ljusklot; det ändrar form och omsluter fartyget innan det försvinner lika mystiskt och spårlöst som det dök upp. Hela den märkliga tilldragelsen beskådas i direktsändning av en chockad världspublik.
På en egyptisk bergstopp kontemplerar en ensam präst över Guds magnifika skapelse som breder ut sig framför honom. Prästens närvaro på denna heliga plats är ett mysterium även för honom själv; det enda han är uppfylld av är den svårgripbara kraft i det kall han drivs av och hans tvångsmässiga behov att i skrift och bild återskapa och bevara den vision som om och om igen hotar att uppsluka honom.
Och i Boston inser den nu laglydiga biltjuven Matt Sherwood att hans brors död kan ha ett samband med denna ohyggliga tilldragelse, som hotar att spåra ur och utmynna i våldsamheter och kaos.
En hel värld håller andan när nyhetsreportern Gracie och den före detta biltjuven Matt söker svaret på den gåta som hotar att kasta världen in i ett livshotande tumult: har Gud slutligen bestämt sig för att uppenbara sig? Eller är det någon annan, ondskefull och ödesdiger, kraft de står inför?

Isens gåta är en provocerande, sylvass thriller i skärningspunkten mellan vetenskap, religion, historia och politik.

Denna "omöjliga" kärlekshistoria har rönt stora framgångar runt om i världen. På en rehabklinik möter en svårt brännskadad man en kvinna som påstår att de varit älskande för länge sedan. Så börjar hon berätta om deras kärlek och en ny historia tar form.

Den vackra och namnlösa berättaren i Gargoylen kör längs en mörk landsväg när han tycker sig se ett pilregn komma rakt emot honom. Han kör av vägen ned i en ravin och vaknar upp på en brännskadeavdelning där han får utstå alla helvetets kval och smärtor i form av den behandling han måste genomlida för att överleva. Bränd till oigenkännlighet har han förvandlats till ett monster. Det enda han vill är att bli så pass frisk att han kan begå självmord.

Så en dag kommer Marianne Engel - en tilldragande och mystisk skulptör av gargoyler, groteska statyer av fantasiväsen - till avdelningen och avslöjar att de båda varit älskande en gång i tiden. Då, i ett medeltida Tyskland, var han en svårt brännskadad legosoldat och hon en ung nunna som skötte om hans brännsår och fick honom att tillfriskna i det berömda klostret Engelthal. Allt eftersom hon berättar på sitt sheherazadiska vis och väver samman berättelsen med lika fascinerande historier om odödlig kärlek i Japan, England, Italien och på Island, så märker han att livsgnistan kommer åter, och med den även förmågan att älska någon igen - Marianne.

Hon ser till att han får lämna kliniken och bo hos henne i det hus där hon också har sin ateljé. Men det som hade kunnat bli en fristad blir snart ett fängelse. Hans morfinberoende på grund av de svåra smärtorna gör att hans förflutna hinner ikapp honom. Samtidigt nås Marianne av ett besked om att hon endast har tjugoåtta gargoyler kvar att fullborda - sedan är hennes liv till ända.
Perspektiven växlar fram till den överraskande avslutningen.

Gargoylen är en stor berättelse om kärlek, mirakel och skuld av en debutant som kom från ingenstans och skapade en av de mest uppmärksammade internationella succéerna på senare tid.

Eldar och is är på många sätt den avslutande delen av Birgitta Stenbergs uppmärksammade och kritikerhyllade självbiografiska romansvit.

Som vuxen får Birgitta ett brev som ifrågasätter viktiga händelser i hennes familjs historia. I samma stund påbörjar hon en resa bakåt i tiden - en resa som inleds med Alma, hennes mormor. På sitt första arbete förälskar Alma sig i prästens hustru, vilket i sin tur leder till ett intrikat ménage à trois. När prästen sedan gör henne gravid är skandalen ett faktum. Alma avskedas och föräldrarna gifter bort henne med drängen på gården.

Som tonåring tar den utomäktenskapliga dottern Ingeborg chansen och flyttar till Stockholm. Hon är ung, vacker och ambitiös - och skräckslagen inför risken att förbli fattig. Snabbt griper hon de möjligheter som öppnar sig. Hennes dotter Birgitta gör tvärtom. Utan att ingripa låter hon saker hända sig som får svårlösta konsekvenser.

Eldar och is är en roman med flera outplånliga kvinnoporträtt. Inte minst Ingeborg, vars intensitet, nyckfullhet, frimodighet, fåfänga och kärlekslängtan löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Men samtidigt ställer romanen en knivskarp fråga om vad som kan berättas när minnet blir ifrågasatt.

På ett nervigt sätt, med en påtaglig närvarokänsla, möter vi en ung man som arbetar inom hemtjänsten. Han sköter särskilt två gamla nazister som är i slutfasen av livet. Samtidigt är han intill manins gräns intresserad av cancer som han via läkarkonsultationer och allmän vetgirighet närmar sig kliniskt och vetenskapligt.

Han lever ensam, skriver en bok som är tänkt att bli uppföljaren till debutromanen, Göteborg i päls. Han tycks ha hämtat sig från något slags sammanbrott. Han är småkär i en kvinnlig kollega, Elin.
Elin gör en resa till Berlin tillsammans med sin mamma, en berättelse som interfolieras med jagets. Nu blir tiden och platsen alltmer upplöst. Samtiden blandas med krigstiden, Tyskland med Sverige. Hermann Göring och hans hustru Karin iakttas under de sista skälvande krigsåren. Tyska riket håller på att gå under. Det står klart att Elins familj bär på ett tungt förflutet från nazitiden, ett minne som skulle kunna liknas vid en cancersvulst.
Slutet är lika mycket logiskt som gåtfullt. Berättaren och Elin gör en gemensam utflykt till Rockelstad, slottet där Göring första gången mötte Karin när han som pilot i Stockholm fått uppdraget att flyga hennes svåger, Eric von Rosen, dit.
Cancersurfare är skriven i rapsodiska stycken som till viss del liknar dagboksanteckningar, vilket starkt bidrar till intrycket av nedslag och ögonblickliga iakttagelser. I centrum står en man som försöker inordna sin innehållslösa vardag. Resultatet blir en resa som kanske sätter fingret på en kärleksberättelse eller kanske rätt och slätt skildrar en psykos.

En lyrisk saga om den unga kvinnan Aziaydé som går i lära hos en äldre man som för henne in i erotikens värld. Allt hon upplever måste hon återberätta för honom. Slöjan är ett erotiskt epos om skrift och drift, om konstens kall och erotikens möjligheter.

När Aziaydé säljs till sofa-shejken Jafar blir hon en av hustrurna i hans harem. Hon får gå i lära hos honom där han både fysiskt och mentalt för henne in i erotikens värld. Hon blir snart hans favoritslavinna och han tvingar henne att roa honom, att ständigt överskrida gränser och skaffa sig nya erfarenheter. Men alla dessa upplevelser omvandlar hon sedan till berättelser som handlar om livet i palatset, om orgier, erotiska förvecklingar och vardagsliv. Där ingår skvaller och rykten om livet på det nordliga halvklotet, där kvinnor inte förstår att männen är mästare och där män inte kan ett skvatt om förförelse.
Bakom sin slöja är Aziyadé smart och taktisk och hon utvecklas till en erfaren och professionell berättare. Men det har också sitt pris. Med tiden känner hon sig alltmer ensam och övergiven, inte minst för att Jafars krav på hennes berättarkonst oavbrutet ökar. Det är som om han blivit beroende av hennes berättelser. Han vill hela tiden höra nya - och stunden närmar sig då Aziaydé måste lyfta sin slöja och avslöja sitt rätta ansikte. Vad händer när han till sist ser henne? Blir det ögonblicket, vilket Aziaydé befarar, då svärdet slutligen faller?
Slöjan är en prosalyrisk berättelse som elegant blandar lek och allvar, saga och samtid. Ingen annan än Suzanne Brøgger skulle så flyhänt kunna formulera frågan om vad som är konstens kall och erotikens möjligheter.

Varför i hela helvetes jävlar är min syster död? Den frågan går oupphörligen i Blendas huvud. Nu är hon på väg tillbaka till familjen för att de ska genomföra det gemensamma uppdraget att begrava systern Trine.

Men Blenda är helt oförmögen att hantera sorgen och skuldkänslorna. För visst hade det varit bättre för alla om det inte varit just Trine som drabbats av den där hemska sjukdomen som gjorde att hon förtvinade i sjukhussängen. I stället lever Blenda, hon som på något sätt stannat i växten. Familjen som är kvar består av en mamma som gjort alla tänkbara uppoffringar för familjens bästa och en pappa som smugit ut bakvägen och skaffat en ny fru i Danmark. Till sist är familjemedlemmarnas oförmåga att hantera den stora sorgen det enda de har gemensamt.

Så samlas de alla i mammans lägenhet. Redan från början råder det explosionsrisk, vilket hanteras med tystnad. Ingen pratar. Tills pappans nya hustru tar till orda och nämner det onämnbara: Trine. Sorg. Saknad. Efter det finns ingen återvändo och allt måste komma upp till ytan.

Monica Wilderoths debutroman är en språklig sensation. Det är rapsodiskt och flimrande som om det vore laddat med en enorm underliggande och nervös energi. Skiljetecken ser man knappt röken av; det är en berättelse i korta hårda satser och den ligger fastskruvad från första sidan.
Det är en röst och man är genast redo att lyssna.

Varför i hela helvetes jävlar är min syster död? Den frågan går oupphörligen i Blendas huvud. Nu är hon på väg tillbaka till familjen för att de ska genomföra det gemensamma uppdraget att begrava systern Trine.

Men Blenda är helt oförmögen att hantera sorgen och skuldkänslorna. För visst hade det varit bättre för alla om det inte varit just Trine som drabbats av den där hemska sjukdomen som gjorde att hon förtvinade i sjukhussängen. I stället lever Blenda, hon som på något sätt stannat i växten. Familjen som är kvar består av en mamma som gjort alla tänkbara uppoffringar för familjens bästa och en pappa som smugit ut bakvägen och skaffat en ny fru i Danmark. Till sist är familjemedlemmarnas oförmåga att hantera den stora sorgen det enda de har gemensamt.

Så samlas de alla i mammans lägenhet. Redan från början råder det explosionsrisk, vilket hanteras med tystnad. Ingen pratar. Tills pappans nya hustru tar till orda och nämner det onämnbara: Trine. Sorg. Saknad. Efter det finns ingen återvändo och allt måste komma upp till ytan.

Monica Wilderoths debutroman är en språklig sensation. Det är rapsodiskt och flimrande som om det vore laddat med en enorm underliggande och nervös energi. Skiljetecken ser man knappt röken av; det är en berättelse i korta hårda satser och den ligger fastskruvad från första sidan.
Det är en röst och man är genast redo att lyssna.

I berättelsen om Margareta Johansdotter har Anita Salomonsson fångat ännu ett gripande kvinnoöde från Fattigsverige. Tiden är 1800-talets början. Platsen Västerbotten.

Den undersköna Margareta Johansdotter faller klart utanför kvinnoramen i den lilla byn i Västerbotten vid 1800-talets början. Hon lever ensam och omgärdas av en del häxrykten. Så friar den betydligt äldre Nils. Men när hon fött tre barn som alla dött i späd ålder, förstärks ryktena att allt inte står rätt till. Stumheten växer mellan makarna. Han dricker för mycket och vänstrar med pigan. Och när främlingen från Stafträsk dyker upp faller Margareta lätt. Till en början är alla på gården lätt förälskade i denna stilige, mörkögde man - såväl mannen som hustrun och pigan. Men svärmor, som bor med dem, ser var hjärtat bankar hårdast.
Margareta blir gravid igen och föder den här gången en dotter. Men vem är far till barnet? Misstankarna väcks när Nils hittas drunknad i träsket. Margareta fäller inte en tår.
Det blir rättegång, och nu vittnar den ena efter den andra om vad de har sett och uppfattat - vissa som hor, andra "lika som kärlek". Tjugo års fängelse blir straffet för de båda anklagade. Stafträskarna förpassas till Sveaborg och Margareta hamnar på Långholmens spinnhus. Mirakulöst nog överlever hon och får på ålderns höst återförenas med sin dotter.
Lika som kärlek bygger på ett verkligt fall, och Anita Salomonsson har lagt ner mycket tid på research, vilket ger autenticitet åt hennes skildring av detta gripande kvinnoöde.

"Lyssna. Låt mig ta dig med på en resa bortom dina vildaste drömmar. Låt mig få berätta en historia."

Usama al-Kharrat återvänder till Beirut från USA när hans far ligger på sin dödsbädd. Tillsammans med sin familj börjar han återupptäcka det som alltid betytt mest för dem: skvallret, skrattet och - inte minst - berättelserna. Usamas farfar var en hakawati, sagoberättare, och bjöd på förtrollande historier om Libanon, de turkiska krigen och hur han fick namnet al-Kharrat (påhittaren).

Men här skildras även de samtida libaneserna och deras till synes eviga krig och hjärtskärande kamp för överlevnad. I en intrikat spegelsal av samtidsberättelser och sagor utvecklas romanen till en fabulös resa bortom våra vildaste drömmar - en värld där de gamla legenderna är invävda i nutidens osannolikheter.

Med ständiga kast mellan skratt och tårar har Rabih Alameddine - som vore han en äkta hakawati - skrivit vår tids Tusen och en natt.

I Hungerflickan fortsätter Hillevi Wahl den självbiografiska berättelsen om Irmeli, huvudpersonen i romanen Kärleksbarnet som kom för några år sedan. Irmeli har blivit tonåring, åker iväg på ett utbytesår i USA och drabbas av allt allvarligare ätstörningar. När hon kommer hem djupnar problemen. Men hungerflickan övervinner till sist uppväxtens svårigheter.

"Varför blev inte du missbrukare? Den frågan får jag ofta när jag är ute och föreläser om barn till alkoholister. Efter min förra roman, Kärleksbarnet, som till stor del var en självbiografisk berättelse om min uppväxt som alkisbarn, har jag fått tillfälle att möta tusentals andra vuxna missbrukarbarn. Många kämpar själva mot ett missbruk. De är precis som jag. Vi har överlevt samma krig.
Och jag blir alltid lika förvånad över den där frågan.

Men det är klart att jag blev!
Spriten har jag klarat mig undan. Drogerna också. Men inte maten. Maten blev min tröst. Min snuttefilt. Mitt lugnande medel. Mitt sällskap när ensamhetens svarta hål värkte som värst.
Men jag har inte talat särskilt högt om det. Inte förrän nu. För det är en sak att tala om sina föräldrars missbruk och skam. Den här skammen är min egen.
Så varsågoda. Här är min skam. Och min längtan efter en pappa. Min underbara ansvarslösa knaspappa.
Nu fortsätter jag berättelsen om Irmeli. Och nej, hon är inte jag. Inte helt och fullt. Men väldigt nära."
Hillevi Wahl

Katharina är tretton år och bor med sin mor och far i ett hus. En dag får de besök av en man, Victor, som kommit för att förbereda Katharina för hennes uppdrag. Som en av de utvalda ska hon snart få träffa Imperatorn. Hon försöker föreställa sig hur det kommer att bli, men hon kan bara förstå det som väntar genom den värld som omger henne.

Berättelsen saxas mellan Katharinas uppväxt och scener som utspelas tolv år senare. Ett uppror håller på att organiseras och berättaren befinner sig mitt i stormens öga. Det är oklart på vilken sida Victor står, men som en nyckelperson i samhället är han en av de som kommer att avgöra förloppets riktning. Berättaren känner sig tvingad att gå till botten med vad det är som håller på att hända - ett beslut som tar henne till en makaber och mörk underjord, där saker hon aldrig kunnat föreställa sig äger rum.

Stjärnpalatset utspelar sig i en framtid som ligger cirka fyrtio år framåt i tiden. Årstiderna är nästan borta, och snart kommer den sista våren. I detta istidslandskap har en diktatur skapats som bygger på ständigt mytbildande. Det handlar om reproduktion, till vilket endast vissa blir utvalda - om än reproduktion på ett helt annat sätt än vi vanligtvis menar.

Precis som i sin debut, Tecknen runt huset, arbetar Martin Engberg med att blanda det vardagliga och välkända med världar som ligger långt bortom vår begreppsvärld.

Batuk är en flicka som sålts av sin far till en bordell i Mumbai. Där lever hon tillsammans med andra barn vars vardag är att betjäna bordellens kunder. Mellan barnen uppstår en hjärtskärande vänskap som hjälper dem genom deras vidriga tillvaro.

Den blå dagboken är en berörande och omskakande skildring av en ung flickas liv på en brutal bordell belägen på en av Mumbais myllrande gator - kallad "burarnas gata". Barnen sitter inspärrade i burar i väntan på att kunderna tas emot och betjänas. Det är, som alla förstår, en fruktansvärd skildring. Berättare är flickan Batuk, som vi får följa från det att hon är tio år fram till dess att hon är femton. Hon har sålts till bordellen av sin far. Genom att hon är skrivkunnig och har lyckats komma över en penna kan hon berätta sin historia i dagboksform. Hennes berättelse är starkt gripande men samtidigt helt osentimental.

Författaren, James A. Levine, är läkare och har specialiserat sig på att hjälpa utsatta kvinnor och barn i länder utan sociala skyddsnät. Detta är ingen "true story" utan en roman med fiktiva personer. Sann är den likafullt, då den är frambringad av ett möte med romanens "Batuk" i verkligheten; en burflicka i Mumbai som såg ut att skriva något som liknade en dagbok. Detta omvälvande möte fick Levine att börja skriva romanen för att ge röst åt ett av dessa burarnas barn. Tankarna förs inte helt oväntat till Majgull Axelssons Rosario är död (1989), hon rekonstruerade ju på ett liknande sätt 11-åriga Rosarios liv och död efter ett brutalt sexuellt övergrepp. Det är berättelser som behövs och som förhoppningsvis kan hjälpa någon av de utsatta barn som de handlar om; det här är en roman som kan göra skillnad!

Den finlandssvenska författaren Pia Ingström har skrivit en komisk, sorglig och avslöjande bok om sin egen uppväxt. Sällan har 1970-talets demokratiska terapikultur beskrivits så livfullt!

Inte utan min mamma följer minnets virrande gångar snarare än ren kronologi. Den första delen, Askungen, handlar om hur läsning blev en viktig del i Pias liv. Där satt hon i klassrummet och trodde att det var hennes uppgift att rätta de andra eleverna. De hon avskydde för deras lättsinnighet samtidigt som hon ville vara en av dem. I arbetet med boken öppnade Pia för första gången på tjugo år den dagbok hon skrev under den tiden.
Den andra delen handlar om hennes mamma, vilket blir ett sätt att hålla fast vid henne efter hennes död. På så sätt griper två kvinnoöden in i varandra - på var sin sida om ett samhälle som under några få år förändrades på så många sätt.
Inte utan min mamma är en bok om att vara ett tidens barn, men också om en familj som lever i en tid där det var mer genant när mamma sa "pappa jobbar övertid" än när hon förklarade en försening med "vi var i gruppterapin".

Hundra dagar är en roman om två människor som i tidens kaos försöker kämpa för sin oskuld. Skådeplatsen är folkmordets Rwanda 1994.

David, en medarbetare i ett schweiziskt biståndsprojekt, har låtit flygplanet som evakuerar de sista européerna lyfta utan honom. Han ångrar sig snart, men då är det för sent, allt är utom kontroll och mördandet tycks enbart eskalera.
Han gömmer sig i hundra dagar och vi får följa hans minnesarbete över vad som gått snett. Framför allt tänker han på Agathe, dottern till en regeringsmedarbetare, och de fyra sista åren med henne i Kigali. Hur miljoner pumpades in i en totalitär stat som startade ett folkmord då den trodde att den förlorat makten till en rebellarmé.
I Rwanda har alla blod på sina händer. Så också David, som tvingats bli medhjälpare till bödlarna, och därför fått fly över gränsen. I flyktinglägret hittar han den svårt sjuka Agathe, men hon är inte längre den kvinna han en gång älskade.
Hundra dagar är en tankeväckande bok om skuld, men också en kärlekshistoria. I Rwanda fanns inga hjältar - och de som såg efterkrigstidens värsta folkmord utan att handla kan inte svära sig fria. Lukas Bärfuss har lyckats med konststycket att synliggöra tragedin genom att gestalta ett drama som inte försöker lägga skuld utan snarare försöker förstå mekanismerna som driver "vanliga" och "goda" människor att begå fruktansvärda moraliska brott. Kritikerna har fängslats av Hundra dagar och särskilt jämfört den med Joseph Conrads Mörkrets hjärta.

Vi ska bli något du och jag Sebastian. Vi måste skydda det som är vårt.

Det är Valborg i Vitabergsparken när Sebastian möter den märkligt frånvända Andreas. De inleder ett passionerat och omstörtande förhållande. Men innerst inne bär Sebastian en annan person inom sig, någon som han själv men ingen annan ser. Hon heter Ellie och ska en dag resa sig ur askan av honom.

Eli Levéns debutroman från 2010 kretsar kring helgonbilden av Sankt Sebastian, genomborrad av pilar och fastbunden vid ett träd.

Den belönades med Katapultpriset för årets bästa debut med motiveringen "en intensiv och laddad skildring av en ung människas sökande efter identitet och tillhörighet". Filmversionen Nånting måste gå sönder (2014), med manus av Levén, prisades internationellt och Saga Becker vann en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.

"Zayed ebne Sales är mitt namn. Jag var krönikeskrivare åt sändebudet Mohammad. Sändebudet hade inte någon son. Han adopterade mig när jag var omkring sju år. Alla kallade mig Zayed, Mohammads son."

Kort efter Mohammads död blir Zayed kallad till Omar, islams främste ledare. Av honom får Zayed uppdraget att samla sändebudets uppenbarelser och nedteckna det som ska bli Koranen.
Arbetet leder Zayed till Mekka och Medina, där han talar med präster och köpmän, kristna och judar, Mohammads dotter och hans hustrur, hans vänner och fiender. Utifrån dessa pusselbitar växer sakta bilden av sändebudet Mohammad fram som en drömmare och livsnjutare - men också som en krigsherre och slug politisk ledare, ständigt beredd att ta nya risker och utmana överheten.

Kader Abdolahs stora boksuccé ger en ny bild av mannen som skapade en världsreligion.
"Jag ville skriva om Mohammad som en människa", har Kader Abdolah sagt, "inte som profet". Sändebudet är på många sätt fortsättningen på Huset vid moskén (som 2007 kom tvåa i folkets omröstning av den bästa nederländska boken genom tiderna).

Richard Swartz berättelser handlar alla om kärleksmöten. Här avtäcks en annan sida av våra föreställningar om det vi oftast ser som något vackert och idylliskt. Men det som på ytan kan se ut som oskuldsfull attraktion, rymmer ofta både beräkning och lögn.

Denna bok varierar i sex berättelser ett lika uråldrigt som banalt motiv - man möter kvinna. Ibland låter mötet sig någorlunda bestämmas i både tid och rum: läsaren tas till exempel med till New York någon gång under tjugotalet, till Prag efter kommunismens fall, till operans och musikens mer tidlösa Wien, men också till en exotisk plats som verkar ligga utanför såväl tid som rum.
Men geografi och tid är bara själva ramen för dessa variationer över ett tema. Viktigare är vad som händer - eller inte händer - under ett sådant möte. Hur mannens eller kvinnans egoistiska intressen finns där som dunkla trådar i den gemensamma passionens eller förälskelsens väv, hur mycket som på ytan kan se ut som oskuldsfull attraktion rymmer både beräkning och lögn, inte sällan med våldsamma eller hämndgiriga inslag.
Alla sådana möten har sin egen koreografi och karaktär, men innehåller ändå ofta just denna dunkla kärna av förställning, så ofta förnekad eller förträngd genom vår önskan att se mannens och kvinnans kärleksmöte som någonting genomgående vackert och rentav idylliskt.
I Richard Swartz berättelser, skrivna med skarp blick och vass penna, friläggs denna kärna. Det idylliska får vika för andra och mörkare sidor. Och här återkommer snart både geografi och tid: ty ofta visar sig mötet mellan man och kvinna omöjligt att lösgöra ur omgivningen och den historiska kontexten; världen griper in i våra liv och dikterar dem långt mer än vad vi skulle önska oss, övertygade som vi är om att erotik eller sexualitet inte angår någon annan än oss själva och den vi åtrår.

Peter Törnqvist utsågs redan 2000 till en av de främsta svenska författarna i sin generation. Nu återkommer han med en efterlängtad romandebut.

I Westra Härad går tiden sin gilla gång. Om det är 1970-tal eller inte kvittar myrorna lika. Det var inte så längesen inlandsisen drog sig tillbaka och lämnade sandiga moar efter sig: in kom lingon och andra smålänningar.
Tjippen, Jyro, Hannele och Pjäta med flera tar existensen i besittning. Kristendom råder och skrämmer en och annan unge från vettet med sin helveteslära. Men här finns också frihetliga själar och terrängens många uppehållsrum.
Allsköns visor, ramsor och gnåmer och annat ur "den rymliga folklåren" ingår i denna smått mytologiska väv. Genom språket och berättandet kan underläge och utsatthet vändas till suveränitet, förtvivlan avtvingas några skeva grin.
I bokens sista del är scenen vriden och aktörerna utbytta. I en snar samtid luffar ett gäng sorglustiga figurer runt, à la Harry Martinsons Vägen till Klockrike. Plundringen av människor och miljö fortgår. Havsytan har stigit. Västerlandet gungar. Frågan är: ska man handla eller ska man inte handla?

Peter Törnqvists briljanta prosa är burlesk och uppfinningsrik, färgstark och detaljrikt utmejslad. Hans landsbygdsroman knyter an till en numera nästan bortglömd litterär tradition, samtidigt som den ställer denna tradition på huvudet.

Marie Norins prosadebut Kupa blev en kritikerframgång: "En mycket liten bok men ändå något av det mest storslagna jag läst på länge". Nu har hon skrivit ytterligare två kortromaner som vi publicerar i en volym.

I bokens första roman, Djuraffär, möter vi en äldre man som bor och arbetar i sin inte så välbesökta djuraffär. En fuktskada bakom disken avslöjar en dold källarlucka. På andra sidan luckan hittar mannen något han kanske inte borde ha hittat. Djuraffär är en sorts kärleksroman, drömmen om att bygga och dela ett liv med någon/något.

I den andra romanen, Monstranser, möter vi flera människor vars liv, på en ö, i en liten stad, utspelar sig parallellt och under några få timmar. En man bygger en scen av Jesu himmelsfärd som han ska forsla i en skottkärra till kyrkan som ligger på andra sidan stan. En mormor tinar kalops till ett barnbarn hon motvilligt åtagit sig att ta hand om. Pojken intresserar sig mest för sitt nintendo och samtalet mellan de är stumt och irriterat. Samtidigt, i en annan lägenhet, står en änkling och vattnar sina krukväxter när telefonen ringer.
Det finns en på en gång krypande och gripande stämning i Marie Norins surrealistiska skildringar. Det är suggestivt och skickligt. Skrivet med en stor lyhördhet för sina karaktärer, men också med en underskruvad humor. Hon skildrar några människor som är lite tilltufsade och lever instängda i sina isolerade universa, ett slags restvarelser, kanske fångna i själva fiktionen?

"Alla känner mig här. Jag är Jojo eller 'Skridskobanan' för stamgästerna. Jag kallas så för att jag så att säga har rätt mycket flint. Egentligen är den ganska ny, för i tonåren var min kalufs verkligen nåt att visa upp. Bakifrån såg jag ut som Dalida. Av ren nostalgi låter jag håret växa i nacken trots ödetomten uppe på skallen. Jag drev café Balto. Det vore fel att påstå att nån ansträngde sig när namnet skulle hittas på - Balto heter ju varenda liten skitbar. Det är kvarterets bar, tobaksaffär och tidningskiosk. Kvarterets lunga. Och spypåse. […] Jag badar i mitt eget blod, naken, jag ligger i en underlig ställning, jag trodde jag skulle se livet passera revy som i en film, men det är dumheter. Jag hör bara några röster."

Joigny-les-deux-bouts är en sömnig förort i slutet av en pendeltågslinje i Paris ytterområden. Normalt sett händer det inte någonting alls av intresse här. Ända tills nu, vill säga. Barägaren Joël Morvier har hittats knivskuren till döds och borgmästare Pierre Ledoux försöker lugna samhällets invånare. Lokalpressen frammanar bilden av en sympatisk och älskad man. Stamgästerna på Balto tycker annorlunda. Jojo var en elak rasist som ingen ville umgås med, om det inte varit för hans bar-tabac. Var Jojo i själva verket en mycket ensam man som led en tragisk död? Versionerna går starkt isär när de mordmisstänkta stamgästerna på Balto kallas in till förhör för att redogöra för händelseförloppet.

Vem utförde dådet? Var det Mme Yéva som brukade köpa sina cigaretter hos Jojo och tvingades utstå hans eviga tafsande? Eller hade hennes arbetslöse man Jacquot fått veta vad som pågick, rest sig ur tv-soffan och utkrävt hämnd? Var det deras son Tani, som slog ner yrkesvägledaren för några månader sedan och relegerades från skolan? För det kan väl inte vara Yeznig, Tanis lillebror, som är förståndshandikappad och inte kan prata rent trots att han är en bjässe till trettonåring?
Sanningen blandas friskt med lögnen när Faïza Guène visar upp en ny och mörkare sida av sitt författarskap. Samtidigt bär Sista beställningen på Balto hennes unika kännemärke: den rappa och tuffa förortsslangen och den svarta humorn, den knivskarpa sociala satiren.

Roy Jacobsen har med Marions slöja skrivit en av de mest spännande och tankeväckande romanerna på senare tid om kvinnomord och fördomar - inte minst läsarens egna - i ett mångkulturellt samhälle.

Den kvinnliga polisen Marion, frånskild mor med en tonårig son, ingår i ett hemligt efterforskningsteam vid Oslopolisen, en multikulturell och multikonfessionell enhet. De får utreda ett egendomligt fall. I en container med glaskross har man funnit en mördad ung kvinna av pakistanskt ursprung. Hon är tjugo år gammal, klädd i den traditionella slöjan, hijab, och hon saknar vänster hand. Är det ett rasistdåd? Eller ett hedersmord?
Det visar sig snart att hon heter Nasreen, att hon vanligtvis inte bar slöja och att hon hade en norsk pojkvän. Efter två månaders efterforskningar utan resultat hittar man till slut en kvinnohand i en samling sopor på Ulvøya.
Handen bär Nasreens ring. Men det är inte hennes hand.
Marions slöja är en bok som har spänningsromanens intrig, men som också för en viktig moralisk-etisk diskussion i en fullödig romans form.

Smugglarkungens son har blivit fjorton år. Här får vi följa Pänkttis ungdomstid från Realskolan (som var en mardröm) och över gymnasietiden (då världen äntligen öppnar sig). En spännande uppföljning till den kritikerrosade Smugglarkungens son.

Pänktti börjar realskolan. En dag när ungdomarna rusar mot skolbussen, ramlar Pänktti i leran på grusvägen, faller och ser det svarta busshjulet närma sig hans huvud. Han fastnar med sitt långa och tjocka hår under hjulet.
Realskolan är en mardröm. Han har för det mesta betyget B? och han vantrivs. Bäst trivs han i den blå Scania 4:n som transporterar hästar. Han skriver berättelser som föranleder förhör hos polisen. Har han blivit utsatt för en pedofil eller hittar han bara på?
Pappa smugglarkungen visar symptom på magcancer. Och Pänktti får slutligen sin realexamen.
När Pänktti börjar gymnasiet öppnar sig dock en helt ny värld. B? blir A. Hans tid i Haparanda är numera legend i Tornedalen. Bör även berättas för övriga landet, Norden och världen. Han läser ryska, Martinson, skriver och lever en Sturm und Drangtid, men tar studenten med bra betyg, trots att han bara sporadiskt gästat gymnasiet. Han har nämligen haft så mycket annat att göra.
Bengt Pohjanen berättar i högt tempo och stor berättarglädje som består av lika delar ömsinthet och humor. Första delen i denna självbiografi, Smugglarkungens son, blev kritikerhyllad och ett andra genombrott för denna erfarna författare som firar 30 år på förlaget.

Andor Weérs liv kretsar kring tre kantstötta kvinnor. I femton år har hans mor Rebeka vägrat att lämna lägenheten. Hennes karriär som firad skådespelerska i det kommunistiska Ungern avbröts i samma stund som dottern Judit flydde till väst. Och så flickvännen Eszter, naturligtvis. Hon som han träffade just innan hon skulle ta livet av sig genom att hoppa från en bro.
När romanen tar sin början har systern slutat skriva sina brev, modern har just dött, och förhållandet med Eszter är i upplösning.
Stillheten, en av de senaste årens mest uppmärksammade europeiska romaner, utspelar sig i Ungern vid tiden för murens fall. Mycket av det psykologiska dramat speglas och förvrängs av det kommunistiska samhället - men blodsbanden i familjen Weér (vér betyder blod på ungerska) är minst lika kvävande som det korrupta politiska systemet.

"Maeve är tillbaka och i toppform den här gången. Temat är hjärtat, både som muskel och metafor, och av den här boken blir man verkligen varm i hjärtat. Den är mysig utan att för den skull bli sötsliskig."
The Times

Nunnorna i ledningen för St Brigids hospital i Dublin ger läkaren Clara Casey den otacksamma uppgiften att bygga upp en hjärtklinik från grunden i en lagerlokal ute på gården. Mot alla odds tar hon på sig jobbet, trots att hon redan har mer än fullt upp med att få privatlivet att fungera i och med en skilsmässa och två struliga tonårsdöttrar.
Clara Casey skrider till verket med sin sedvanliga målmedvetenhet och organisationsförmåga och hon lyckas rekrytera sin personal på de mest oväntade ställen. På en parkeringsplats hittar hon den polska invandrarflickan Anja som putsar vindrutor. Anja har kommit till Irland i jakten på lyckan efter ett olyckligt äktenskap och får genast jobbet som Claras personliga assistent.
Nyblivne läkaren Declan har nyss avslutat sina medicinstudier och finner till sin stora glädje och sin stora förskräckelse att arbetsuppgifterna och ansvaret på Claras hjärtklinik vida överstiger hans erfarenhet och kompetens.
Fader Brian Flynn, som läsaren känner igen från Den magiska källan, råkar ut för förtal av en av församlingsmedlemmarna och söker tjänsten som sjukhuspräst på Claras klinik för att komma undan ryktesspridaren.
Resultatet blir en hjärtklinik som inte liknar någon annan. Här går läkarna ut med patienternas hundar, när ingen annan kan ta hand om dem, sjuksköterskorna får en ledig dag för att närvara vid en älskad patients begravning och Clara Casey extraknäcker på kvällarna som både patienternas och personalens personliga kurator. Frågan är bara: Hur länge ska Clara orka?

Slaget om Heliga landet är förlorat - tempelriddarnas sista strid har tagit sin början. Rekviem är den avslutande delen i trilogin om tempelriddaren Will Campbell, vilken inleddes med Brödraskapet och Korståg.

Nu är det Nådens år 1295 och det kristna imperiet i Heliga landet ligger i ruiner. Tempelriddaren Will Campbell är tillbaka i Paris och befinner sig i ett vägskäl. Han hade försvurit sig att upprätthålla Anima Templis principer, det hemliga brödraskapet inom Tempelherreorden, vars mål var fred - en fred som nu verkar längre bort än någonsin.

Tempelherreorden har ingått i allians med Wills fiende, kung Edward av England, med löfte om att hjälpa kungen i kriget mot Skottland. Denna fientliga pakt mot Wills hemland slår direkt mot hjärtpunkten i hans tro och lojalitet, samtidigt som förhållandet till hans dotter, Rose, blir allt kyligare och driver henne in i en farlig kärleksaffär.

Will ställs nu inför ett bittert val: att stanna i Tempelorden och utkämpa ännu ett krig han inte tror på, eller att bryta sina löften och föra sin egen kamp för freden, även om den skulle innebära att han måste kämpa - på skottarnas sida.

Snart befinner han sig mitt i en blodig konflikt, omedveten om att en ännu större fara är i annalkande. På Frankrikes tron sitter en krigisk kung vars begär efter suveränitet och allmakt trotsar alla förbund och som inte skyr några medel för att förverkliga sina storhetsvansinniga ambitioner.

Slaget om Heliga landet är förlorat - tempelriddarnas sista strid har just börjat.

"Jag heter Brodeck och jag har ingen del i det här. Jag vill gärna få det sagt. Jag har inget gjort, och när jag fick veta vad som inträffat skulle jag ha kunnat tiga, men de bad mig berätta. De tvingade mig, de flesta hade nävarna knutna eller händerna i fickorna. 'Du kan ju skriva', sa de."

Brodecks uppgift här i livet består i att rapportera om fauna och flora, om årstiderna och viltet, vattenståndet i floden Staubi, om snödjup och regnmängder, ett arbete som inte har någon betydelse för den myndighet han skickar rapporterna till.
Hur som helst ligger Myndigheten mycket långt bort, på flera dagsresors avstånd från den avkrok där Brodeck lever och verkar. Han vet inte ens om rapporterna kommer fram eller om de alls blir lästa. Efter kriget fungerar inte posten som förr, det kommer att ta lång tid innan saker och ting återgår till det normala.
Särskilt inte efter det som inträffade på Schloss värdshus för ungefär tre månader sedan, det som byborna på sin dialekt kallar för De Ereigniës, den så kallade incidenten. Den kväll då främlingen i byn, mötte döden.
Brodeck skrider till verket med sedvanlig noggrannhet och flit. Han tänker inte utelämna något i sin rapport. Allt ska med. Allt han sett och hört. Även om de övriga byborna inte står ut med att höra sanningen.
"Vad ska det tjäna till?" frågar byborna Brodeck. "Vad spelar det för roll att ytterligare en man dött, det dog ju så många under kriget. Du behöver ju rapportera händelsen, inte ta med en massa onödiga detaljer." Brodeck förstår undertonen i varningarna.
Hålla sig till saken, inte söka efter det outsägliga, det som inte syns, det är Brodecks uppdrag den här gången, ändå gör han det motsatta och svävar plötsligt själv i livsfara.
I denna poetiskt suggestiva allegori över krigets fasor och människans ondska firar Philippe Claudels prosa stora triumfer.

I Istanbul under sent 1970-tal och tidigt 1980-tal, med militärkuppen 1980 som historiskt nav, möter vi Kemal Basmaci.

Kemal är en välbeställd affärsman som studerat i USA och nu ska förlova sig med Sibel. Men så träffar han den 18-åriga Füsun, en avlägsen fattig släkting, och förälskar sig i henne.
Det leder till besatthet och ett triangeldrama, som utspelar sig i ett land som ändras i takt med att gamla traditioner förändras under trycket av våldsam modernisering.
Oskuldens museum blir Kemals symboliska bygge över sina minnen och sin besatthet av Füsun. Deras omöjliga kärlekshistoria är dömd på förhand - båda gifter sig på olika håll utan att någonsin förlora den passion som uppehållit dem sedan de första gången sågs. Till sist, i det avslutande kapitlet, träder därför författaren själv, Orhan Pamuk, in i själva handlingen.

En roman om familjerelationer och lojalitet. Om ett ofrivilligt möte mellan en femtioårig kvinna och en ung pojke som båda har vänt livet ryggen. Och hur det där livet tränger sig på och tvingar oss att ta reda på vad som verkligen spelar roll i den här världen.

Susanne har tagit en time out. Hon har dragit sig undan livet, alla de vardagliga sammanhangen och kraven. Nu vill hon ha tid bara för sig själv, bara vara med sig själv. Hon har längtat efter det, rofylldheten i stugan, att skapa något som bara är hennes. Hon har lämnat allt. Det hände ganska plötsligt. När hon förlorar sitt chefsjobb och erbjuds ett ettårigt avgångsvederlag bestämmer hon sig för att göra det hon drömt om länge, packar väskan, slänger mobiltelefonen och tar bilen till sitt torp på landet.
Hon lämnar jobb, ett kärlekslöst praktiskt familjeliv med man och tre bonusbarn. Hon har alltid varit den duktiga, den som anpassar sig och inte bråkar. Hon har också varit mycket ensam i sitt tidigare liv. Nu ska hon vara själv på sina egna premisser.
Men fristen från omvärlden blir kortvarig. Hennes syster Louise ringer en tidig morgon. Det kan bara betyda problem. Hennes syster betyder alltid problem. De är varandras motsatser. Som två sidor av ett mynt. Men de är systrar, i ett och samma blodomlopp.
Louise ber Susanne att ta hand om sin femtonårige son Jonas. Hon måste, för de ska vräkas, berättar Louise. Det ska bara handla om en kort tid. Medan Louise får ordning på sina skulder och sitt röriga liv.
Så möts de. Varken Jonas eller Susanne vill ha varandras sällskap, men de har inget val. Jonas är en blek och trulig tonåring. Misstänksam och avståndstagande. Han har inte bett om det här. Det har inte Susanne heller, men hon måste återigen vara den duktiga och ansvarstagande vuxna. Men Susanne är inte längre säker på att hon varken kan eller vill det. Och Jonas var en gång en kär systerson som hon satt barnvakt åt och gullade med. Hur mår han egentligen, och varför går han inte i skolan?
Så småningom börjar Susanne inse att saker och ting inte är vad de verkar vara. Vad händer i Louises liv, egentligen? Är det som Louise säger, eller har hon andra, hemliga planer?

Simone de Beauvoirs litterära debut från 1943 föreligger för första gången i svensk översättning av Cecilia Franklin och Suzanne Skeppström. Redan i debutromanen tar de Beauvoir upp alla de teman som skulle prägla hennes omfattande författarskap.

Françoise Miquel driver tillsammans med sin livskamrat, den kände teatermannen Pierre Lebrousse, en teaterensemble i 40-talets Paris. De delar i princip allt; livet, kärleken, hemligheterna, passionen för teatern. Deras gemensamma motto är: Du och jag är ett. Ingen av oss går att beskriva utan den andre.
Françoises och Pierres förhållande bygger på fullständig frihet och respekt för den andres behov och lustar. Ingen har hittills kunnat rubba den tillit de hyser för varandra.
Men en dag dyker den unga studentskan Xavière upp i deras liv. Françoise har bjudit in henne till Paris för att hon ska komma ifrån den trista landsortstillvaron i Rouen, där hon vuxit upp. Françoise ordnar så att Xavière får ett rum på samma hotell som hon själv och försöker fylla den unga kvinnans liv med mål och mening. Detta visar sig snart omöjligt. Xavière är lat och nyckfull, självupptagen och nonchalant på samma gång som hon är osäker och sökande. Hon är inget mindre än en tonårsrebell som medvetet ser till att bryta sig in mellan Françoise och Pierre.
Françoise finner att rollerna nu blivit ombytta. Nu är det hon själv som är den svagare parten; "en individ bland andra individer, en vem som helst". Hennes förhållande till Pierre sviktar i grunden och svartsjukan hotar att ta överhanden. Françoise upplever att Xavière tillskansat sig makten över henne och att hon måste slå sig fri, även om det får förödande konsekvenser för bådas frihet.

Den sista delen i Agneta Pleijels historiska familjetrilogi är en roman om två syskon som står varandra mycket nära men lever under helt olika villkor. Albert är dövstum och Helena har en stor sångbegåvning men hindras av sin far att stå på scen.

Isaac Berg är sångare och sånglärare på Operan i Stockholm och gift med Lina, den framstående skådespelaren Lars Hjortbergs dotter. 1832 väntar de sitt första barn och stora musikaliska förhoppningar fästs vid pojken. Det visar sig att han är döv från födelsen.
Hans syster föds strax därpå och har allt vad han saknar: hörsel, sångröst och musikalitet. Men hon är bara flicka. Hon blir en ypperlig sångerska men hon tillåts inte stå på scen. Det passar enligt fadern inte ihop med äkta kvinnlighet.
Albert vistas i många år på Institutet Manilla för döva. Som vuxen blir han målare. De två syskonen - Albert och Helena - har från barndomen en mycket varm relation. De står varandra närmare än några andra, och på ett sätt som idag skulle väcka harm.
Familjen kommer i många år att vistas utomlands, i Düsseldorf och i Paris. Albert grips av revolutionsfebern och reser i Europa och befinner sig på Sicilien under den italienska frihetskampen.
Syskonens liv och villkor är olika varandra. Romanen följer deras liv och möten. Den döve Albert blir revolutionär och anhängare till Garibaldi. Han är utfattig och har svårt att försörja sig på sitt måleri.
Helena upplever en stor kärlek som hennes far förhindrar. Han är själv artist men vill inte ha fler scenkonstnärer i familjen. Hon gifter sig i Sverige med en rik brukspatron och industriman. Hon offrar sina förhoppningar om artistyrket för att ge brodern trygghet. Bruket går i konkurs och äktenskapet brister.
Det här är en roman om två förälskade syskon. Den utspelas på 1800-talet då ropet på folkens frihet höjdes. Och då kravet på individuell frihet och kvinnofrigörelse växte.

Fredrika är en ung tillbakadragen kvinna som levt hela sitt liv i skuggan av sin familj; pappan framgångsrik forskare, mamman hyllad skådespelerska och yngre brodern Simon som tidigt slagit igenom som modell och därefter seglat upp som det nya stjärnskottet inom svensk film.

Romanen inleds med Simons begravning. Hans plötsliga död har försatt hela familjen i ett chocktillstånd. Återigen blir det Fredrika som får ta hand om de mer utlevande familjemedlemmarna samtidigt som hon kämpar med egna skuldkänslor och en ensamhet som växer sig allt större. Pappan blir okontaktbar och gräver ner sig i arbete. Mamman flyr in i rollen som den uppburna, lidande konstnären, något hon sysslat med i hela sitt liv och nu när kamerorna riktas mot henne spelar hon med frenetisk glöd upp hela sitt register. I sitt utsatta läge isolerar sig Fredrika allt mer tills hon når ett tillstånd av akut kris och börjar förlora greppet om verkligheten. På den psykiatriska klinik där hon så småningom tas in får hon kontakt med en psykolog som långsamt börjar nysta i hennes historia.
I romanens andra del är vi förflyttade till Paris ett år tidigare.
Fredrika, som är illustratör, har åkt dit för att studera franska och teckna fåglar på uppdrag av en europeisk fågelguide. Hon är inneboende hos en äldre kvinna, Lily, som oväntat blir hennes vän och förtrogna.
Samtidigt förälskar Fredrika sig i en amerikansk man, Paul. För första gången någonsin känner hon att hon har tillgång till sitt eget liv, bortom familjens påverkan. Men vare sig kärleken eller vänskapen är lätt att hantera för den som en gång vant sig vid att stå vid sidan om och betrakta i stället för att själv agera.
Genom hela boken förflyttar vi oss sedan mellan de två tidsplanen i Stockholm och Paris, samtidigt som frågorna kryper allt närmre. Varför slutade Simons liv som det gjorde? Och vad var det egentligen som hände i Paris?

Det här är den tredje boken av författaren till Atlantis och Heligt guld. Huvudpersonerma är desamma, det vill säga Jack Howard, Costas Kazantzakis, Maria di Montijo, Maurice Hiebermeyer och de övriga.

Jack och Costas dyker utanför Siciliens ostkust för att hitta vraket efter skeppet som förde aposteln Paulus på hans sista resa … den som slutade med att han togs till Rom och avrättades av Nero.
Samtidigt gräver Hiebermeyer och Maria vid Villa di Papyri i Herculaneum och stöter då på ett hemligt rum när de följer en gång som tidigare hållits avspärrad på grund av rasrisk. De kallar till sig Jack och Costas och tillsammans tar de sig in i det hemliga rummet där de dels hittar ett förkolnat lik och dels stöter på behållare med papyrusrullar.
Det förkolnade liket tillhör en frigiven slav som levt tillsammans med Claudius under hans sista år. Och i papyrusrullarna finns uppgifter om att Claudius har sammanträffat med Jesus. Mötet ska ha ägt rum år 23 och vid det tillfället samtalar Claudius och Jesus på tu man hand och då får Claudius texten till "Det sista evangeliet".
I Vatikanen har man med oro följt utgrävningarna och det finns sedan länge ett hemligt consilium (en parallell till felag-brödraskapet i Heligt guld) vars uppgift är att skydda kyrkan mot allt som kan hota dess maktställning. Och det är just folk från detta consilium som hela tiden finns i bakgrunden.
När fynden för Jack och de andra till olika platser - resterna efter romartidens Londonium i dagen finanskvarter, Gettymuseet i Kalifornien med kopian av Villa di Papyri och slutligen Den heliga gravens kyrka i Jerusalem - blir de alltmer övertygade om att någon vill sätta stopp för deras verksamhet.
Då de i Den heliga gravens kyrka hittar dokumentet i en förseglad behållare blir de övermannade av ledaren för Vatikanens consilium och hans medhjälpare. Dessa är fast beslutna att röja Jack och de andra ur vägen bara för att bevara hemligheten med "Det sista evangeliet".

Följer i traditionen av stora romaner eller episka sagor som Anna Karenina, Doktor Zjivago eller Sophies val - en bred och livligt berättad roman om revolution, passion och svek - och en kvinna vars stora hemlighet ligger förborgad i ett halvsekel.

Berättelsen börjar i St. Petersburg vintern 1916 - Tsar-Ryssland står vid randen av revolutionen. Vid Smolnys Läroverk för Ädla unga damer går Sasjenka, just fyllda 18 år, på väg genom skolans grindar för att fira jullov då hon grips av tsarens polis och förs bort för att förhöras. Det visar sig att hon trots sin bakgrund - en stormrik judisk bankirfamilj - bedrivit samröre med de kretsar som vill störta tsarväldet. Hon går under namnet "Kamrat Snowfox" och samma natt som hennes mor festar och förlustar sig med Rasputin fryser hon i en illaluktande cell. Äntligen ser hon det "verkliga" Ryssland. Hennes far, baron Zeitlin, försöker alltmer desperat köpslå henne ut ur fängelset och frampå förmiddagen följande dag släpps hon efter ett förhör. Detta blir början på hennes karriär som revolutionär på allvar, hon kommer att tillhöra revolutionens frontfigurer och hon blir så småningom Lenins sekreterare. 20 år senare, strax före andra världskrigets utbrott, är hon gift med en man vars stjärna står högt inom partiet. Men en passionerad kärlekshistoria får allt att kastas över ända - och under Stalinregimens hårdaste interna utrensningar i partitoppen faller skuggan snart över Sasjenka och hennes make. Sasjenka ställs då inför ett fruktansvärt val; att tvingas offra sig själv för att om möjligt rädda det hon håller kärast, sina två barn.

Historien tar emellertid inte slut där. Femtio år senare får en ung kvinnlig historieforskare i uppdrag att genomsöka Stalins arkiv för att ta reda på vad som egentligen hände uppdragsgivarens familj under de mörka åren vid 1930-talets slut. Resultatet av hennes efterforskningar hade ingen kunnat drömma om.

1960 landar 14-årige Lennart i Sverige för gott. Tiden som missionärsbarn i Kongo är slut och "hemma" blir Drott, ett hem för missionärsbarn som ligger på Lidingö.
En fristående fortsättning till Längta hem som tillsammans med denna uppföljare är en fängslande självbiografisk berättelse om att aldrig riktigt höra hemma någonstans.

Komma bort är en direkt fortsättning på den självbiografiska boken Längta hem som kom ut 2003 och som handlade om Lennart Hagerfors barndom i Kongo där hans föräldrar var verksamma som missionärer.
Nu är det 60-tal, Lennart har just fyllt 14 och kommit hem till Sverige för gott. Liksom sina äldre syskon placeras han på Drott, Svenska missionsförbundets hem för missionärsbarn, som ligger på Lidingö. Han börjar i svensk realskola. Det är dags att lämna barndomen och bli en riktig svensk tonåring. Målet är att äntligen bli precis som alla andra.
Han försöker anpassa sig så gott han kan, ändrar sitt utseende, sitt sätt att tala och vara. Anstormningen av intryck blir så stor att det nästan blir kortslutning. Överlevnadsstrategin blir att göra sig okänslig.
Att vara "drottare" på överklassens Lidingö medför större svårigheter än den unge Lennart kunnat förutse.
Dessutom smyger sig puberteten på, mer komplicerad än väntat.
Om livet i Kongo till stor del präglades av att alltid känna sig och se ut som en främmande, så är det ännu svårare i hemlandet Sverige där han ständigt känner främlingskap till både människor och vardag. Och Kongo, med barndomens magiska ting och heliga platser går samtidigt förlorat. Det blir sex år av darrig skolgång och anpassning.
Inte förrän efter värnplikten och inträdet på universitet öppnar sig världen. Det är också då han upptäcker litteraturen och sin vilja att bli författare.