Jonas Gardell: ”Förändrar den som läser”

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar är en svensk klassiker. En svindlande, episk roman om en stad och en tid, om kärlek, vänskap och svek i ett universum att förlora sig i, och när man ­kliver ut på andra sidan är man inte riktigt densamma.

När boken gavs ut första gången 2012 delades den upp i tre delar. För första gången kommer nu Torka aldrig tårar utan handskar ut som en enda sammanhängande roman – så som Jonas Gardell från början avsåg att verket skulle läsas. Med förord av författaren och efterord av Johan Hilton.

– Det finns faktiskt ingen ursprunglig trilogi, berättar Jonas Gardell. Det fanns en enda roman som av praktiska skäl var tvungen att delas upp på tre olika volymer, och som därför av få lästs från början till slut i sin helhet. Inte ens jag hade gjort det, och då är jag ändå författaren.

– Och det händer något med dig när du ger dig in i sådan stor, episk, helt svindlande berättelse. Du sjunker in i ett universum som pågår länge. När jag själv närmade mig slutet i läsningen fick jag nästan panik och försökte läsa långsammare, för jag ville inte att det skulle ta slut.

– Varje karaktär får också tid att berätta om just sitt liv. Reine, Lars-Åke, Bengt, Rasmus och Benjamin. Ta Reine till exempel, jag tror han hade en enda replik i tv-serien. Här får han 150 sidor.

Varför tror du att berättelsen om Rasmus och Benjamin fått den klassikerstatus den har i svensk litteratur? Den lämnar ett så starkt avtryck hos så många.

– Jag tror att man omedelbart när man börjar läsa förstår att det här är en angelägen, till och med omistlig, läsning. Torka-romanen är en roman som faktiskt förändrar den som läser. Det är på ett plan en stor kärleksroman om att offra allt för den man älskar, men det är också en utvandrarroman, liksom Mobergs utvandrarsvit, som Torka aldrig tårar utan handskar ofta jämförts med. En berättelse om unga människor som flyttar från sin hembygd för att hitta sig själva och varandra. Sedan tror jag att romanen så ingående skildrar killarnas föräldrar är viktigt. Föräldrarna är inga monster utan föräldrar som älskar sina barn, och därför blir deras svek så mycket mer smärtsamma.

Vilka lärdomar från 80-talets aidsepidemi och hbtq-historia tycker du att romanen skickar med till dagens läsare?

– Framför allt att vi måste lära oss vår historia. Och att vår historia är en del av den svenska historien. Homo-, bi- och transpersoner är en del av Sverige, har alltid varit och kommer alltid att förbli.