Essä

.doc 19 Journalisten och mördaren Var går gränsen? Har journalister egna regler som tillåter dem att göra sådant som vi andra aldrig skulle drömma om? I berättelsen om en laddad episod i amerikansk presshistoria ställer Janet Malcolm de svåra, stora frågorna om journalistisk etik. -Varje journalist som inte är för dum eller för självgod för att lägga märke till vad som sker vet att det han gör är moraliskt oförsvarbart.- I mitten av 1980-talet stämde den dömde mördaren Jeffrey MacDonald den framgångsrike journalisten Joe McGinniss för att ha lurat honom. McGinniss hade skrivit en bok om rättegången mot MacDonald. När boken kom ut stod det klart att McGinniss hela tiden varit övertygad om att MacDonald var skyldig, men inte antytt det minsta vad han egentligen tyckte. Tvärtom hade han hela tiden låtsats stå på MacDonalds sida. I en bok som blivit något av en modern klassiker i USA berättar Janet Malcolm om det märkliga fallet. Hon skildrar det minst sagt knepiga förhållandet mellan journalisterna och dem de skriver om och för en skarp diskussion om huruvida journalistiken har någon inneboende moral. Obehaglig läsning för journalister, upplysande för oss andra, har det sagts om boken. Till denna utgåva har Thord Eriksson skrivit ett kortare reportage om samma problematik i Sverige. Janet Malcolm är född 1935 och bor i New York. Hon har varit medarbetare i tidskriften New Yorker sedan 1965. Hon har skrivit ett flertal böcker, bland annat om psykoanalys, Tjechov och Sylvia Plath.

Harry Martinson (1904-1978) brukade ofta pröva sina texter på kolleger och vänner. En av dem som fick vara med om detta under Martinsons senare år var Kjell Espmark, då en litteraturhistoriker med ett särskilt intresse för den moderna svenska lyriken. Espmark som därigenom kom Martinson nära, skrev sen 1970 en bok med titeln Harry Martinson erövrar sitt språk. Nu, mer än tre decennier senare, blickar han tillbaka på Martinsons författarskap, skärskådar dess styrka och dess möjliga svagheter. Hans bok inleds med en mycket personlig analys av Martinsons sista, bittra, tid men dess tyngdpunkt ligger i analysen av den litterära skapelseprocessen. Harry Martinson - mästaren ingår i Svenska Akademiens levnadsteckningar men utges bara i denna form.

Stefan Jonsson skildrar tre ögonblick då folket trampat in på historiens scen: i revolutionens Paris 1789, i den proletära messianismens Bryssel 1889 och under omvälvningarnas år 1989. Dessa ögonblick har bevarats tack vare tre konstnärer som lyckades fånga historien i språnget, Jacques-Louis David, James Ensor och Alfredo Jaar. Alla tre ansträngde sig för att urskilja folkets gestalt i samhällets myller av kroppar.

Läsaren möter författare, konstnärer, filosofer och politiker som besjälats av ett gemensamt kall: att ge ett ansikte åt demokratin och en röst åt folket. Vad är verklighet och vad är fantasi i deras försök att gestalta samhället? Var drar de gränsen gentemot barbarerna som lämnas utanför, ansiktslösa och maktlösa?

Tre revolutioner griper in i dagens diskussion om demokratins framtid i ett Europa som reser murar mot omvärlden. Stefan Jonsson introducerar flera av de betydande tänkarna i denna debatt och tecknar bakgrunden till deras sökande efter de människor och rörelser som skulle kunna återuppliva den demokratiska idén i en globaliserad värld där de maktlösas skaror växer. Detta är en bok som kommer att tilltala dem som intresserar sig för konstnärernas eviga lust att gestalta sitt samhälle och människors envisa vilja att styra det. Det är en bok för konstälskare och för demokrater. Det är en bok för folket.

Under ett flertal år bodde och forskade Stefan Jonsson i USA, och såg en förändring som han måste beskriva. Han såg hur centralmakten USA i det vakuum som uppstod efter kalla kriget började "föra ett ihållande pacificeringskrig mot olika motståndsrörelser i systemets utkanter och gömda fickor - mot vilda folkstammar utanför stadsmuren och mot barbarerna i stadens mitt". Han ville beskriva det kulturkrig han såg, som en spegling av den amerikanska identiteten: å ena sidan säger man sig vara ett "färgblint" samhälle, å andra sidan är det en vit, anglosaxisk kulturtradition som styr, där diskriminering av svarta, indianer, asiater och latinamerikaner är ett tydligt inslag. Detta blev boken De andra".

I Andra platser sökte han sig till litteratur- och kulturhistorien, bland annat VS Naipauls och Derek Walcotts författarskap, för att beskriva hur spräckliga identiteter egentligen är i en värld som till stora delar bestått av kolonier och kolonisatörer. Kan man egentligen tala om "hem" och "ursprung"? Är identiteten inte snarare en korsväg, kulturen blandad och oren?
I tredje delen Världens centrum sätter Stefan Jonsson ljuset på globaliseringen och kartbilder, både verkliga och mentala.

Stefan Jonsson, som är verksam på Dagens Nyheters kultursida, blev med dessa tre böcker en av våra mest framträdande essäister och kulturdebattörer. Denna samlingsvolym är genomgången av författaren själv, som också har skrivit ett nytt förord, där han sätter in sitt arbete i ett kulturellt och politiskt sammanhang.

Det här är en bok om människan och demokratin. I centrum står den italienska filosofen och anarkisten Gramsci. Hans "Brev från fängelset" kom att spela en stor roll för efterkrigstidens vänsterintellektuella. Nu är han åter aktuell.

Anders Ehnmark:
"Då 1900-talet var som värst satt Antonio Gramsci i en fängelsecell i Syditalien och skrev om ljuset. Han tyckte sig se det.
Hans berömmelse vilar på de anteckningar han förde då, 32 skrivböcker med lugn och tunn stil, något vänsterlutad. Han kom från en avkrok på Sardinien men hade en huvudroll i 1920-talets arbetarkamp i Turin, just före fascismen, greps och tillbringade sina sista elva år i fängelse. Slutsatserna drar han där.
Hans stil är lätt och skarp. Oordning råder. Tankarna får ha sin gång. Efter hand samlar han upp dem och gör små essäer. Man kan komma fram till ganska olika förståelse av vad han vill säga. Det finns dock något genomgående: när det är som mörkast - han sitter i Mussolinis fängelse och allt går åt helvete - söker han ljuset. Han vet att det finns. Ett uttryck han använder är campo di possibilità, möjligheternas fält. Han söker de gömda möjligheterna. Det för honom ganska långt.
Många tankar måste överges, finner han. Historien har ingen intrig. Människan tänker inte klassens tankar. Hon tänker själv. I en sarkastisk och nästan upprymd uppgörelse med stalinismens tänkesätt kommer han fram till sin första slutsats: socialism är demokrati, inget annat. Det sker i ett infallsrikt samtal med Machiavelli. En glömd tradition, republikanismen, går i dagen som vissa afrikanska floder vilka under torrtiden rinner vidare under sig själva.
Nu då det också här är torrtid i det radikala tänkandet har Gramsci något att säga oss. Vivere civile, medborgerligt liv, lyder Machiavellis förslag. Gramsci utvecklar det till en modern republikanism."

Vad händer med ett land som inte längre förstår sig själv eller sin historia? Carl-Henning Wijkmark är sedan decennier en utpräglad och uppskattad kritiker av samtidskulturen, men han stannar inte där, han lyfter i sin nya essäsamling fram alternativen till dagens alltför lättsmälta kost: de klassiska författarskapen, den djupare politiska reflexionen. Carl-Henning Wijkmark är mest känd och uppskattad som romanförfattare, senast med den prisbelönta romanen Den svarta väggen från 2002. Men han är också essäist och i Samtiden bakom oss har han samlat texter från det senaste decenniet. Boken har tre delar: den första består av essäer om klassiska författarskap, bl a Thomas Mann, Heidenstam, Spengler och Vilhelm Ekelund. Det handlar både om nyläsningar och omläsningar. I den andra reflekterar Wijkmark över historia och politik och där står Tysklands respektive Sveriges roll och plats i det nya Europa i centrum. Den tredje delen består av kortare, ofta syrligt vassa, samtidskommentarer. Wijkmark är en skarp kritiker av tendenser till historielöshet och nationellt sinnad inskränkhet, och den här hållningen, ett slags radikalkonservativ kulturkritik, är genomgående i alla hans texter, oavsett ämne.

I Litterär Kalender 2004 är Ellen Key huvudtemat. Hon var författare, ideolog och en av Sveriges första kvinnosakskvinnor. Dessutom var hon en av de första ledamöterna i Samfundet vid bildandet 1913. Samfundet De Nios Litterära Kalender, som kom med sin första utgåva förra året och då huvudsakligen behandlade Samfundets excentriske grundare Lotten von Kraemer, kommer i år att handla om Ellen Key. I en inledande essä sätter författaren och idéhistorikern Ronny Ambjörnsson in Ellen Key i samtidens pedagogiska, feministiska och religiösa debatt. Nina Burton skriver om Ellen Keys essäistik och Agneta Pleijel presenterar en vänskaplig brevväxling mellan Ellen Key och Verner von Heidenstam. Johan Svedjedal skriver om Murnis, ett verk av Carl Jonas Love Almqvist som på grund av sin erotiska karaktär inte publicerades i ocensurerad form förrän 1960. Här publiceras också en intervju från 1893 där Ellen Key möter Carl Jonas Love Almqvists dotter Maria och frågar henne om hennes minnen av fadern. Dessutom skönlitterära bidrag och essäer i aktuella ämnen samt en intervju med årets mottagare av De nios stora pris. Gunnar Harding är huvudredaktör för Litterär Kalender 2004.

Kan man förstå ett decennium, 1980-talet, genom att läsa om en av dess största fixstjärnor på idrottshimlen? Tim Adams gör det möjligt geom sin skärskådande bok om fenomenet John McEnroe.
"Answer the fucking question!"

En av åttiotalets största idrottsstjärnor var den amerikanske tennisspelaren John McEnroe. I den brittiske journalisten Tim Adams bok om McEnroe blir den ohyfsade advokatsonen som ständigt bråkade med domarna en sinnebild för åttiotalets aggressiva, självupptagna mentalitetet.

Inte minst i England blev McEnroes uppträden omdiskuterade, och visade att de gamla titlarnas England var på väg ut och Thatchers amerikanskinspirerade marknadsekonomiska satsa-på-dig-själv-England kommit för att stanna. Och McEnroe blev också portalfigur för hyperkommersialiseringen av proffsidrotten när han blev Nikes första affischnamn.

Men också på andra områden var McEnroe betydelsefull för sin tid. Tom Hulce, som spelade Mozart i filmen "Amadeus", utgick i sin rolltolkning från McEnroe: "McEnroe resembles Mozart by his attitude. John is young. Talented. Shining. But he cannot be kept silent. He refuses to take account of the rules. People compare themselves to him and try to control him because of his lack of control. That's exactly what happened to Mozart."

Kärnan i boken är ett fantastiskt spännande referat av Wimbledonfinalen 1980 mellan McEnroe och Björn Borg, som Borg vann efter fem set (och ett tie-break i fjärde som McEnroe vann 18-16). Rivaliteten dem emellan och jämförelserna mellan deras olika mentalitet spelar också en viktig roll i boken.

Adams biografiska essä är full av intelligenta iakttagelser och träffsäkra formuleringar som gör "I huvudet på John McEnroe" till något annat än en simpel idrottsmannabiografi.

Béla Bartók, Ungerns främste kompositör under 1900-talet, tvingades p g a sin kritik mot nazismen och dess ungerska allierade att gå i landsflykt. Den gick över södra Frankrike och där fångar Kjell Espmark honom i denna koncentrerade konstnärsroman.

Nîmes i södra Frankrike, sommaren 1941. Större delen av landet är ockuperat av nazisterna. En ström av människor, de flesta judar, söker sig mot hamnstäderna för att komma undan i sista stund. En av dem är den ungerske kompositören Béla Bartók. Han har kallat sig själv frivillig jude för att protestera mot tyskarna och deras allierade i hemlandet. Nu är han på flykt till USA för att undgå deras hämnd. Han är övervakad och har all anledning att frukta för sitt liv.

Kjell Espmark finner här utgångspunkten för sin koncentrerade roman om Bartók och kampen mot nazismen. Han tränger in i denne mästares skapande, skildrar hans ambitioner att utforska och förstå den ungerska folkmusiken och han gestaltar Bartóks vånda när han förstår att just denna folklighet kan missförstås och tolkas som ett utslag av samma na-tionalism som den fascisterna hänger sig åt.

Bartók är Ungerns främste kompositör i modern tid. Han föddes 1881 och dog i USA 1945. Först 1988 återfördes hans kvarlevor till Ungern.

En kvinna går runt och mäter upp ett landskap, från istid till nutid, för att få klarhet i hur allt hänger samman. Rullstensåsen, formad när landisen drog sig tillbaka, ligger utmed sjön; i kohagen ligger traktens första människor begravda på järnåldersvis; bland brännässlorna stod en gång lagårn i vinkel med svinhuset. Och i sovrummet med rosentapet förlöste Greta Garbos syster en gång en pojke.

I dessa trakter har bönderna levt i trettio generationer. Berättaren följer grannbondens arbete. Hon ser honom sitta och prata i mobiltelefon i sin traktor och bjuds på kaka när EU-kontrollanten bifallit bidrag efter att ha mätt längden på betesgräset i kohagen med en tändsticksask. Kring allt detta väver Kronqvist en både prosaisk och drömsk betraktelse om livet och årstidernas gång.

Samfundet De nio är i det tysta en av de viktigaste litterära sällskapen i Sverige, genom de priser de delar ut. Nu tar de upp traditionen från förr och satsar på en ny litterär kalender med Gunnar Harding som redaktör. Samfundet De nio grundades 1913 genom en donation av Lotten von Kraemer, författare och filantrop, som ett alternativ till Svenska Akademien. Syftet var att lyfta fram och belöna litterära insatser genom priser, och att i en tidskrift ?behandla svenska strävanden för freds- och kvinnosaken?. 1938 ? 1983 gavs svensk litterturtidskrift ut, och Samfundet har också gett ut årsboken Vår tid. De senaste decennierna har Samfundet valt att stödja Artes (Svenska Akademien och Musikaliska Akademiens tidskrift). Men nu vill man åter bli en aktör på tidskriftsmarknaden. Från och med i höst och i samarbete med Norstedts kommer den litterära kalendern De nio, som första året huvudsakligen kommer att handla om samfundets excentriska och energiska grundare Lotten von Kraemer och hennes tid. Dessutom innehåller det en djupintervju med mottagaren av Samfundets stora pris (200 000:-). Samtliga ledamöter kommer att medverka, en manifestation och presentation av en av det litterära Sveriges viktigaste institutioner. I De nio (där stolarna enligt stadgarna är fördelade lika mellan kvinnor och män, och där ordföranden omväxlande är kvinna och man) sitter för närvarande: Inge Jonsson, Nina Burton, Anders R Öhman, Kerstin Ekman, Gunnar Harding, Agneta Pleijel, Niklas Rådström, Madeleine Gustafsson, Johan Svedjedal. Redaktör för kalendern är Gunnar Harding. I Samfundet De nio har tidigare suttit bland andra: Selma Lagerlöf, Ellen Key, John Landquist, Hjalmar Gullberg, Stina Aronson, Martin Lamm, Karin Boye, Marika Stiernstedt, Sara Lidman, Astrid Lindgren.

Vilken är författarens roll? Att vara profet? Hovnarr? Ett slags Konstens överstepräst? Eller ligger i rollens kärna kanske i första hand en uppgift att bära vittnesbörd om den samtida verkligheten? Med denna centrala fråga i fokus ser Margaret Atwood tillbaka på sin egen barndom och sin karriär som författare och granskar samtidigt de metaforer som andra skönlitterära författare och poeter har använt för att förklara - eller ursäkta - det som de sysslar med. Hon synar kritiskt i sömmarna de dräkter som författare genom tiderna ansett det lämpligt att ikläda sig och de roller som de har valt att spela. Skildringen av de både levande och döda författare som Margaret Atwood valt att syna balanseras hela tiden av anekdoter från hennes egna erfarenheter som författare i hemlandet Canada och på den internationella arenan. Det lätta anslaget skymmer på intet sätt hennes allvarliga syn på såväl syftet som nöjet med att skriva, och inte heller hennes stora kunskaper om myter och traditioner i västerländsk litteratur. Margaret Atwood föddes 1939 i Ottawa och växte upp i norra Quebec, i Ontario och i Toronto. Hon är kanske mest känd för sina romaner och har under sina trettio år som yrkesverksam författare fått en stor mängd utmärkelser och hedersbetygelser, senast Storbritanniens förnämsta litterära pris, Bookerpriset, för sin roman Den blinde mördaren. Till hösten 2003 är hon aktuell med en ny stor roman. Översättning: Ulla Danielsson

Det här är ett nummer om praktik. Vi har gjort ett helt ovetenskapligt och högst subjektivt urval av texter från när och fjärran i tiden, som alla har goda råd att ge till den som vill börja skriva eller redan gör det. Vi har kompletterat med att be några av våra favoritförfattare tala om hur de själva gör. Torbjörn Flygt om att hitta sin röst Intervjuer med Kerstin Ekman, Ernst Brunner, Åke Edwardson och Per Olov Enquist om alla deras timmar vid skrivbordet. Samtal mellan Carina Burman, Peter Englund och Ola Larsmo om att skriva historia. Rickard Carlsson om såpaindustrin. Olof Lagercrantz om att skriva, helt enkelt. Stephen King ger goda råd. Edgar Allan Poe om hur "korpen" blev till. Margaret Atwood om hur hon blev författare. Horatius om sin egen dikt. Patricia Highsmith om första sidan. Glenn Patterson om Englands mest berömda författarskola.

Suzanne Bröggers 90-tal! Suzanne Brögger är en av Skandinaviens främsta romanförfattare men hon spelar också en central roll i den samtida kulturdebatten. I Sverige medverkar hon regelbundet i Dagens Nyheter. I Sejd (schamanritual utövad i det forna Norden i vilken kvinnor förutspådde framtiden) har hon samlat sina viktigaste artiklar, reseberättelser och essäer från 90-talet. Boken nominerades år 2000 till Nordiska Rådets pris. Hon medarbetar regelbundet i dansk och internationell press, och den nya boken ansluter till tidigare böcker av samma slag, senast Lejonspår från 1996. Texterna rör sig över en vid horisont, men gemensamt för dem är att de är ett slags avläsningar av samtiden, gärna ur ett moraliskt perspektiv. Hur lever vi våra liv? Vad innebär det egentligen att vi sen 60-talet skiljer oss i en tidigare otänkbar omfattning? Ska man ha leopardpäls? Hur lever och tänker japanerna? Men Brögger moraliserar aldrig: ?Nu hör jag inte till dem som till varje pris måste ha moralen på min sida? skriver hon i inledningen och tillägger: ?jag känner mig nämligen inte helt trygg i moralen?. Det är en position som Suzanne Brögger intagit i den samtida kulturdebatten ända sen det stora genombrottet med Fräls oss från kärleken på 70-talet.

I en spännande och provokativ debattbok om flyktingpolitik och rasistiska mord, om islam och hip-hop, ställer journalisten Per Wirtén frågor om segregation och assimilering i dagens Europa.

Europa av i dag är en mångkulturell paradox, å ena sidan finns en extrem rasism, å andra sidan en kreativ och spännande samexistens mellan olika folk. Genom en "sund" flyktingpolitik bygger politikerna allt högre murar mot människor som uppfattas som hot mot den europeiska identiteten. Exemplen från Österrike och Danmark avskräcker, men det finns likheter här i Sverige som det talas tystare om. Samtidigt skapas en alternativ bild av Europa som invandrarkontinent, vilket märks i litteraturen, filmen och framför allt inom musiken.

I debattboken Europas ansikte ställer journalisten Per Wirtén de relevanta frågorna och ifrågasätter många så kallade sanningar om segregation, integration och assimilering. Han berättar om flyktingsmugglare, rasistiska mord, europeisk islam och den kosmopolitiska populärkultur som skapas i storstädernas förorter. Miljöerna är Latin Kings hemtrakter i Botkyrka och småstadsnazismens Klippan såväl som Berlin, Paris och London.

Är den västerländska kvinnan mera fri än sina slöjbärande systrar i Orienten, i djupaste mening? Detta frågar sig den kända marockanska feministen och sociologiprofessorn Fatima Mernissi. Hennes bok visar att det finns olika sorters harem, somliga faktiskt mitt ibland oss. ??Att resa är bästa sättet att lära sig något och skaffa sig möjligheter?, sa min mormor Yasmina, som var analfabet och levde i ett harem, ett traditionellt hushåll med låsta grindar som kvinnorna inte skulle få öppna. ?Inrikta dig på de främlingar du möter och försök förstå dem. Ju bättre du förstår en främling, och ju mer du känner dig själv, desto mera makt får du.? För Yasmina var haremet ett fängelse, ett ställe som kvinnor var förbjudna att lämna. Därför sjöng hon resandets lov och ansåg möjligheten att gå över gränser som ett heligt privilegium, bästa sättet att ta sig ut ur maktlösheten.? Så skriver Fatima Mernissi i inledningen till sin bok Shahrazad reser västerut. Hennes mormor (som ju ändå levde i en sorts fängelse) inpräntade vikten av att överskrida gränser och pröva sina vingar i henne. Och hon har verkligen följt rådet och befunnit sig på resande fot i hela sitt liv, både fysiskt och psykiskt, fast besluten att befria sig från sitt köns ?nedärvda maktlöshet?. Shahrazad reser västerut visar Mernissis unika erfarenhet som frigjord och självständig marockansk kvinna ställd inför västerländsk kultur. Boken är en utmaning mot den gängse uppfattningen att västvärldens kvinnor har bättre villkor än alla andra kvinnor på jorden. Författaren får oss att med friska ögon skärskåda även de mest vardagliga aspekterna av vår kultur och ger helt nya perspektiv på teman och idéer som Betty Friedan och andra feminister väckte uppmärksamhet med för nästan fyrtio år sedan. Shahrazad är sagoberätterskan i Tusen och en natt.

För många har rivningen av gamla Klara framstått som den stora omvälvningen av Stockholm. Men sedan city byggts färdigt har en minst lika stor men mycket mer osynlig förändring pågått i huvudstaden. Plötsligt jobbar alla i innerstaden med medier och marknadsföring, och även de nya förorterna verkar vara byggda för att hålla en viss sorts folk borta från latten och muffinsfaten. Vad är det egentligen som har hänt? Per Andersson gräver upp rötterna till trädgårdsförorten Bromma. Lena Andersson ser hur förändringen av Birkastan, från arbetarstadsdel till chict mediegetto, speglas i sin farmors dagbok. Mats Wickman berättar om när bostadsrätten förvandlades från kooperativ till spekultaionsobjekt. Susanne Ljung om Östermalm, som är sig skrämmande likt och olikt på en gång. Bengt Ohlsson bekänner att han trivs bäst bland sina likar på Söder, långt från uppväxtens villaområde. Katarina Dahlgren beger sig till nya stadsdelar och hittar förort där politiker vill ha dynamisk innerstad. Annika Rabe besöker Skärholmen, som länge var Stockholms mest utskällda förort, men som med tiden fått liv och själ. Plus några moderna litterära Stockholmsskildringar.

I alla tider har människor delat in världen i centrum och periferi. De som levt i världens mitt har ansett sig förnämare och förnuftigare än folk i världens utkanter. Och de har kartlagt världen så att de ska kunna befästa sin dominans. Stefan Jonsson granskar de nya världsbilder som utvecklas av forskare, politiker och journalister i Västvärlden. Men han skildrar också hur globaliseringens krafter förvandlar livet i Dakar eller hur subcommendante Marcos för krig mot kartograferna i världens centrum.

Varför fick Sully Prudhomme Nobelpriset i litteratur, men inte Tolstoj? Och hur kunde man missa Strindberg men pricka in Grazia Deledda? Var den svenske titanen för ?oidealisk? för Akademien? Nobelpriset i litteratur firar hundraårsjubileum i år och lika länge som priset funnits har man diskuterat om det gick till rätt författare. Nu har arkiven från de första femtio åren öppnats. Akademiledamoten och litteraturprofessorn Kjell Espmark skriver det berömda prisets historia och följer diskussionerna ända in i våra dagar.

Frihetens rike (2001) är en reportagebok i industrialismens fotspår där Anders Ehnmark undersöker drömmen om ett friare liv.
Resan för honom till ställen där han mött den, från malmfälten i Lappland till gatorna i Havanna.

För några år sedan hälsades .DOC som en välkommen nyhet bland svenska tidskrifter. Ett forum för långa, genomarbetade reportage med litterära ambitioner. Journalistik som inte bara vill informera utan också oroa, beröra och underhålla. När .DOC nu blir pocketboksserie startar vi med en utgåva där vi samlat de bästa texterna från våra första tre år ? nyskapande reportage om mord, barnarbete, förfalskning och terrorister med ägg som vapen; självbiografier och närgångna intervjuer. Här är några exempel: ?Morden i Humboldt?, John Gregory Dunnes reportage om mordet på den transsexuella Brandon Teena, historien som ligger till grund för succéfilmen Boys Don´t Cry. ?Mannen med två huvuden?, Elena Lappins lysande journalistiska berättelse om mannen som skrev en självbiografisk bok om att ha varit fånge i utrotningsläger som barn utan att någonsin ha varit där. Medveten lögn eller en förlagsskandal i hela Europa. Tarik Salehs självbiografiska berättelse i tre delar om vådan av att ha bögröst och att ha den notoriske Jokso som idol. Åsa Cronas reportage om barnen med bokstavsetiketter - damp, ad/hd med mera - och om varför samhället numera kräver sådana etiketter. ??Det var ju skönt att ni fick en diagnos på mig. Så att ni har bevis på att jag är sjuk i huvudet?, utbrast en fjortonårig flicka någonstans i Sverige, på ett sjukhus för inte så länge sedan.? Glenn Patterson om att växa upp på ?fel? sida i en konflikt, om att vara barn och tonåring i ett protestantiskt arbetarklassområde i Belfast.

Författaren och seglaren Björn Larsson har skrivit en saltstänkt samling essäer om sina seglatser i de keltiska farvatten han känner så väl och kommit att älska. Med på färderna är hustrun Helle, kamraterna Janne och Sten - och så Harry Martinson naturligtvis, vars reseskildringar och frihetsfilosofi ligger som en grundton bakom texterna. Författaren pendlar mellan stora existentiella frågor och praktiska sjömansbestyr, han skriver om faran med nattsegling och ankring i tidvatten, om att bo året om på båten, om irländsk och skotsk nationalism, människans inneboende frihetslängtan

Wien, Prag, Frankfurt och Freistadt ? fyra städer i hjärtat av Europa där Richard Swartz bott och verkat under sina många år som korrespondent. Om de städerna, om husen och människorna, ja om sina adresser där berättar han i sin nya bok. Den är ett slags pendang till Room service från 1997, där Swartz skildrade allt det som inte rymts i hans vanliga artiklar och rapporter. »En adressbok«, säger Richard Swartz, »är väl vanligen ett försök att hålla fast och ordna ett liv med hjälp just av geografiska koordinater. Här, i denna adressbok, kommer snarare bristen på fast punkt och ort att understrykas.« Richard Swartz är en av våra främsta kännare av Öst- och Centraleuropa efter sina decennier som korrespondent för Svenska Dagbladet. Efter Room service, som också rönt stor internationell uppmärksamhet, kom romanen Ett hus i Istrien förra året.

När Peter Nilson gick bort 1998 hade han just färdigställt den inledande texten till en ny samling essäer med kosmiska motiv. Essän handlar om naturens ljud och deras förhållande till musiken. »Peter Nilson anar att musiken är ett naturfenomen«, skriver Bengt Emil Johnson, poet, musiker och kollega, i sin inledning till boken. Bengt Emil Johnson har kompletterat den nya essän med några av de viktigaste berättelserna om musik och musiker ur tidigare böcker av Peter Nilson. På så sätt har Ljuden från kosmos också blivit en hyllning till den man som på ett i vår litteratur helt säreget sätt lyckades förena vetenskaplig reflexion med den skapande fantasins allmakt. Peter Nilson har förutom talrika romaner, novellsamlingar och essäsamlingar givit ut boken Den gamla byn, historien om hans barndoms by i Småland, Möcklehult. Bengt Emil Johnson, som står för urval och inledning till boken, är poet, musiker och fågelskådare.

vågsvallet efter succéboken Jadekatten är denna lilla skrift en rapport från konstnärens verkstad, tillika en självutlämnande skildring av en mycket särpräglad människas vardag. »När jag satte punkt för Jadekatten började nervsmärtorna i min mage. ?Det är katterna som klöser med sina klor?, säger min redaktör. Magsmärtorna är det gamla familjetraumat, som kommer tillbaka i samma stund som symboliseringsarbetet upphör. När formgivningen avslutas anmäler sig det formlösa skriket eller illamåendet eller självdestruktionen?« I Ett fritt och muntert lik har Suzanne Brøgger samlat notiser, dagboksanteckningar och reflexioner från tiden närmast efter det att hon skrivit färdigt Jadekatten, den stora släktkrönikan som vunnit så många läsare runtom i världen.

För generationer av svenskar var Erik Gustaf Geijer den store nationalskalden Men det är en annan Geijer vi möter i Anders Ehnmarks Minnets hemlighet. Det är Geijer som republikan,demokrat, en europeisk intellektuell. Det är samtidshistorikern som från sitt örnnäste i Uppsala, bredvid Carolina Rediviva, spejar ut över ett oroligt Europa, där industrialismen just brutit in, och försöker tyda tidens tecken. Geijer låter oss känna den nya moderna tiden och de förhoppningar som då fanns, men han ger oss perspektiv på vår tid. Modernitetens kärna var föreställningen om en öppen framtid, som människorna kunde råda över. Samlade på torget kunde medborgarna, i intensiva diskussioner med varandra, komma fram till vad som var rätt och fel och på så sätt bestämma över sitt eget öde. I en föreläsning våren 1842 säger Geijer att minnets hemlighet är att det förflutna inte lämnar oss. Över stora avstånd säger han oss något om vad vi glömt.