Essä

Med målsättningen att publicera något av det bästa inom svensk essäistik och presentera nyskrivna skönlitterära bidrag har utgivningen av Samfundet De Nios litterära kalender blivit något av en händelse varje år.

I 2017 års utgåva medverkar bland andra Elis Burrau, Nina Burton, Gunnar Harding, Per Helge, Helga Krook, Ola Larsmo, Negar Naseh, Eva Runefelt, Elisabeth Rynell, Steve Sem-Sandberg och Anna Williams.

Carola Hansson tilldelades De Nios Stora pris 2016 för hennes på en gång originella och i europeisk tradition förankrade berättarkonst, som med psykologisk klokhet och litterärt mästerskap ställer de eviga frågorna om människans villkor. Lisbeth Larsson har gjort en lång intervju med pristagaren som avslutar volymen.

För den konstnärliga utsmyckningen av kalendern står Helene Billgren, som i samarbete med Elsa Wohlfahrt Larsson står för den grafiska profilen. Redaktör för kalendern är Magnus Halldin.

"April befinner sig mellan den stora sömnen och det stora språnget. April är längtan efter något annat, där det andra ännu är okänt."

I romanen Om våren får vi följa en far och hans tre månader gamla dotter under en dag i april, från det att solen går upp tills den går ner. Tillsammans ska de genomföra en resa i ett vårvaknande Skåne för att besöka dotterns mor som ligger på sjukhus, vilket i sin tur väcker frågor för fadern att besvara, frågor om landskapet som sträcker ut sig, frågor om honom själv och hans sätt att handskas med livets stora och små frågor. Han berättar om sig själv och om kärleken, den kravlösa som glöder svagt genom hela livet, den kärlek som han nu vill ska låta omsluta dottern.

Om våren, den tredje delen i Karl Ove Knausgårds årtidsböcker, är en roman om livets begynnelse, om ljuset men också om mörkret. I romanen ingår också flera målningar av den uppmärksammade svenska konstnären Anna Bjerger.

"I går kväll befann jag mig på en grusväg, det regnade lätt, jag hade på mig en röd kappa, på fötterna hade jag långa ullstrumpor utanpå finskorna och på huvudet en mask, liksom stirrande upp i himlens fuktiga och kompakta mörker. I ena handen bar jag en jutesäck, i den andra en gammaldags lykta. När jag närmade mig det upplysta huset vid slutet av vägen stannade jag, öppnade lyktan, tände värmeljuset, stängde den lilla luckan, drog ned masken över ansiktet, slängde säcken över axeln, krökte rygg och gick med korta gammelmanssteg fram till ett fönster."

Ett barn väntar på att födas och en far slår sig ner för att skriva till det. Om vad som väntar, om märkliga fenomen och föremål, människor och djur, vilka alla är en del av det vi kallar världen. Han skriver om snö och om kråkor, om tomten och om tandborsten, om likfärd och om sex. Och mitt under skrivandet med boken kommer en ny familjemedlem till världen.

Karl Ove Knausgård har skrivit fyra årstidsböcker, varav Om vintern är den andra, med dedikationen Brev till en ofödd dotter, vilken i januari ändras till Brev till en nyfödd dotter. Här beskriver han i korta nedslag tillvaron så som den ter sig för honom - livets små mirakel och stora vardagligheter, vilka tillsammans bildar ett slags personlig och slumpmässig encyklopedi.

Om vintern innehåller också flera fantastiska illustrationer av konstnären Lars Lerin.

Vad är det med skönlitteraturen som gör att den kan komma så nära känslan av det självupplevda? Hur kan något påhittat kännas så verkligt? Vilken är fiktionens gåta?

James Wood har i över tio år varit USA:s ledande kritiker av skönlitteratur. Hans sätt att sätta in romaner i ett sammanhang har gjort hans recensioner och essäer till omistlig läsning i de viktigaste litterära sammanhangen. Det var till exempel hans recension av Knausgårds Min kamp som satte igång intresset för romanen i hela den anglosaxiska världen. Samma sak med hans ingående läsningar av italienskan Elena Ferrante och ungraren László Krasznahorkai.

Så nära livet man kan komma är James Woods högst personliga resa in i några av världslitteraturens mest intressanta romaner. En resa som leder vidare till hans egen uppväxt i ett enkelt hem på den engelska landsbygden och om hur han en dag bestämde sig för att byta kontinent och försöka ta sig fram i uppväxtens absoluta motpol, New York.

"Språket i Mellan världen och mig är intuitivt, uttrycksfullt och befriande vackert. Och dess undersökning av den svarte mannens faror och förhoppningar är både insiktsfull och avslöjande. Det här är omistlig läsning." Toni Morrison

Ta-Nehisi Coates prisbelönade bok är utformad som ett brev till sin son, i vilket han behandlar USA:s historiska och samtida syn på rasskillnader. Det är en konflikt som löpt genom århundradena, en konflikt som gått hand i hand med ett imperiums uppbyggnad. Hur kan en falsk världsbild tillåtas skada svarta kvinnor och män, trots ett enhälligt fördömande av slaveri och segregering? Men varför fortsätter då svarta kvinnor och män att hotas, fängslas och mördas? Hur är det att leva med en svart kropp i USA idag och är att förlika sig med historien det enda sättet att bli fri sina bojor?

I sitt personliga brev försöker Ta-Nehisi Coates besvara dessa frågor genom att beskriva sin egen resa och om hur han fann sin plats i världen. Mellan världen och mig belönades med National Book Award med motiveringen: "Det här är ingen enkelspårig skildring av rasism utan en samlad attack på ett system som konsekvent förminskat svarta människor. Genom att väva in historien med den personliga berättelsen har Coates åstadkommit en oumbärlig text för varje fritt tänkande människa."

"Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej." Så skriver Margaret Atwood om författarroll och skrivande.

Det är också utgångspunkten för Karolina Ramqvists personligt hållna essä som handlar om en författare som just står i begrepp att lansera sin nya bok. Scenen är författarens skrivhörna i hemmet. En skildring av splittringen mellan yrkesroll och modersroll, att vara kvinnlig författare och värna om det egna rummet.

Karolina Ramqvist ger ut en berättelse i ett nytt format. Lite längre än en novell, lite kortare än en roman.

"Detta fantastiska, som du snart ska få möta och se, är så lätt att tappa ur sikte, och det finns nästan lika många sätt att göra det på som det finns människor. Det är därför jag skriver den här boken till dig. Jag vill visa dig världen, som den är, runt omkring oss, hela tiden. Bara genom att göra det kan jag själv få syn på den."

Ett barn väntar på att födas. Och en far slår sig ner för att skriva till det. Om vad som väntar, om märkliga fenomen och föremål, människor och djur, vilka alla är en del av det vi kallar världen. Han skriver om solen och om grävlingen, om termosen och om pisset, om sängen och om ensamheten. Och under tiden växer barnet i mörkret.

Karl Ove Knausgård har skrivit fyra årstidsböcker, varav Om hösten är den första, med dedikationen Brev till en ofödd dotter. Här beskriver han i korta nedslag tillvaron så som den ter sig för honom - livets små mirakel och stora vardagligheter, vilka tillsammans bildar ett slags personlig och slumpmässig encyklopedi.

"Samtidigt ömheten, innerligheten, nakenheten och den gravallvarliga naivism som besjälar de mest prosaiska tingestar (i Knausgårds händer förvandlas en vanlig kaffetermos till familjens totem) alltsammans återspeglat i Vanessa Bairds vackra illustrationer. För de många hängivna Knausgårdianerna är boken givetvis en guldgruva, att bläddra i och söka tröst ur."
Expressen om Om hösten

I "Leva, tänka, titta" har Siri Hustvedt samlat sina bästa essäer från de senaste åren, bland annat om författare och konstnärer som Louise Bourgeois, Gerhard Richter, Stig Dagerman, Inger Christensen och Francisco de Goya.

Boken är indelad i tre sektioner: Leva, som utgår från författarens eget liv, tänka, som utforskar minnen, känslor och tankar, samt titta, som behandlar bildkonsten. Ändå löper till stor del en och samma frågeställning genom samlingen: Vad händer när vi ser, minns och känner? Hur interagerar vi med andra människor? Vad innebär det att sova, drömma och tala? Vad är egentligen ett jag? Vad innebär det att vara människa?

"Hustvedt är helt enkelt en genuint generös intellektuell, som aldrig får läsaren att känna sig som motståndare i en kraftmätning Hon har med sitt etablerade namn den ovanliga friheten att slunga ut tankar utan ärende. Fler borde gripa den möjligheten."
Dagens Nyheter

Uppskov, överraskning, maneter, oro, hjärta, chock, förgänglighet. Utifrån ett pärlband av desiderata eller begärliga ting undrar Aris Fioretos vad romanen kan vara i en tid som firar mångfald och gränsöverskridande, men där papperslösa människor fortfarande är oönskade. Hur fångas främmande erfarenheter i ord? Kan en text erbjuda asyl? Vad har avståndstagande med skrivandet att göra, vilken roll är smärtas? Och vad krävs för att Medusas hals ska bli litteraturens källa?

Med hjälp av ett hundratal sökord leder Fioretos läsaren in i sitt eget verk och samtidigt ut i en överväldigande värld, plågsam och begärlig och överrik på förluster. Så uppstår ett kalejdoskop av författarförhoppningar, ett kort lexikon om romanen i början av 2000-talet.

Ulf Karl Olov Nilsson, ibland kallad UKON, är hyllad poet, psykolog och psykoanalytiker. Han har bland annat erhållit Göteborgs-Postens litteraturpris, Svenska Akademiens Kallebergerstipendium och varit nominerad till Augustpriset. Med fallbeskrivningar och exempel ur drygt tjugo år av klinisk praktik, sitt eget liv och litteraturen gestaltar han här svåra frågeställningar vid existensens rand på ett ständigt underhållande, lekfullt och påläst sätt.

Glömskans bibliotek - en essä om demens, vansinne och litteratur är populärvetenskapligt uppbyggd, initierad, personligt hållen och rör sig kring bland annat följande frågor: Vad innebär det att glömma och dö i någon annans namn? Blir man en ny minnessvagare, tröttare och mer förvirrad version av sig själv när man drabbas av demens, eller blir man en annan? Hur kan man år 2015 förhålla sig till den tidiga psykoanalysens symbollära? Hur ska man förstå vansinnesdåd? Hur talar en människa om sig själv under tiden han blir lobotomerad? Blir man friskare av kultur och hur skulle ett poesins apotek kunna se ut? Har psykosen ett eget språk? Och har traumat det?

Samfundet De Nios litterära kalender har givits ut sedan 2003. Den har ambitionen att presentera något av det bästa inom svensk essäistik och låta den varvas med skönlitterära inslag. Medverkande i denna årgång är Therese Bohman, Peter Cornell, Aris Fioretos, Agnes Gerner, Lars Gustafsson, Elisabeth Hjorth, Anders Olsson, Niklas Rådström, Eva Ström, John Swedenmark och Anna Williams.

Sara Stridsberg tilldelades Samfundet De Nios Stora pris 2015 för ett författarskap präglat av drömsk klarhet, intensiv närvarokänsla och inlevelse med de utsatta, och volymen avslutas i vanlig ordning med en lång intervju med pristagaren, denna gång signerad Karin Johannisson.

Kalenderns konstnärliga utsmyckning är skapad av Jockum Nordström, som i samarbete med formgivaren Elsa Wohlfahrt Larsson gjort den grafiska profilen. Redaktör för kalendern är Magnus Halldin.

Vad är Kulturmannen?

Kort svar: högsta värdeindikator på kulturbörsen, narcissistisk sexist, symbol för den patriarkala självgodhet som fortfarande verkar i kulturen. Alltid på bekostnad av Kulturkvinnans lika geniala insatser.

Sega strukturer är förnamnet. Men hav hopp, i den här boken samlar jag texter som belyser den briljanta och dråpliga envig som pågått för öppen ridå sedan Kassandra genomskådade den mångförslagne Odysseus.

Välj sen: enkönat eller mångkönat kultursamtal, hel- eller halvbildning?

Med vänliga hälsningar,
Ebba Witt-Brattström

År 2013 firade samfundet De Nio sitt hundraårsjubileum och deras kalender firade samtidigt tio år.
Nu ändrar kalendern till viss del både utseende och innehåll. Varje årgång kommer till exempel att få ett formspråk särskilt framtaget av en särskilt utvald konstnär.

Syftet med kalendern har alltid varit att visa upp det bästa av svensk essäistik, en avsikt som nu är tänkt att ännu mer framhävas tack vare ambitiösa texter om vitt skilda ämnen utan begränsning i teckenutrymme (tidningsessäistikens eviga dilemma).

I varje årgång ingår som brukligt en längre intervju - eller liknande - med den senaste mottagaren av De Nio Stora Pris. Pristagare 2014 var den finlandssvenske författaren Kjell Westö.

På en hänförande prosa skildrar en av Europas ledande poeter sin väg fram till språkets, musikens och filosofins innersta rum. Vägen dit är både vindlande och knackig, leds via studentåren i Krakow och kommunistregimens tilltagande och nyckfulla övergrepp på den fria tanken. Adam Zagajewskis egen resa blir till en skildring av ett Europa som fastnat i ett politiskt dödläge och som genom att försöka sätta bojor på den fria tanken också hotar allt som den unge vetgirige mannen står för.

Trots allt: större än politiken är alltid poesin, språket, litteraturen. Nu i efterhand blir Zagajewskis personliga skildring en hyllning till poesin och den fria tanken - men också en påminnelse om hur politiska övergrepp får konsekvenser för den enskilda tänkande människan.

Att "stå i bredd" kallar Märta Tikkanen 70-talsfeminismens dröm om jämlika kärleksförhållanden. Det feministiska 1970-talets tro på männens förmåga att våga stå i bredd med sina kvinnor skapade förutsättningarna för ett sannfärdigt samtal på (nästan) lika villkor.

Men när 70-talet klingade ut kom den könspolitiska dimension som kännetecknat tidens litteratur i vanrykte. Litteraturhistoriens dom blev hård, i bästa fall generaliserande men oftast direkt orättfärdig: 70-talet var ideologiskt korrekt med "bekännande" kvinnor och flata män, och därför föga litterärt givande.

Ebba Witt-Brattström visar att decenniet tvärtom var både livaktigt och litterärt innovativt. Upp på scenen kliver vardagskvinnan som vill vara hjältinna i sitt eget liv, men där anas också en ny manstyp som drömmer om befrielse från könskriget. Kvinnohistoria, sexuella tabun, flicksocialisering, manskris, mor-dotterdynamiken, depressiv feminism, slaget om moderskapet och andra centrala teman kännetecknar perioden.

Det här är en tematiskt upplagd, personligt skriven litteraturhistoria som återupprättar, omtolkar och övertygar om att 70-talsfeminismen var banbrytande för litteratur skriven av såväl kvinnor som män.

Själens Amerika är en sammanställning av Karl Ove Knausgårds viktigaste essäer och artiklar.

Här skriver han om Thomas Wågströms och Francesca Woodmans fotokonst, om Anders Behring Breivik och attentatet i Oslo den 22 juli 2011, om att fjällvandra, om självporträttets konst, om Cindy Shermans fotografier, om smärta och smärtlöshet, om att översätta Bibeln, om nåd, om Søren Kierkegaard, om föränderlighet och himmel, om ansikte och kropp. Över samtliga texter vilar en oändlig fascination över sambandet mellan konsten och livet.

Med Min kamp hyllades Karl Ove Knausgård som en av vår tids mest intressanta romanförfattare. I detta urval får vi nu för första gången möta essä- och artikelförfattaren.

"Denna roman kan ses som vår tids största litterära projekt." Rachel Cusk, The Guardian, om Min kamp

I hundra år har Samfundet De Nio verkat utifrån Lotten von Kraemers kontroversiella testamente. Det har gjort samfundet till en viktig del av svenskt kulturliv, dels genom utdelandet av många stipendier, dels genom att publicera en årlig kalender med svensk essäistik i fokus. Samfundet var också redan från starten något så nyskapande som könskvoterad. Varannan ledamot skulle vara man, varannan kvinna, och för ordföranden gällde samma sak.

Nu har Inge Jonsson, långvarig ledamot av samfundet, skrivit en ingående och fascinerande historik om samfundets första hundra år. Det är häpnadsväckande många intressanta svenska författarskap som passerat dörren till Villagatan där samfundet sammanträder. Lika fascinerande är det att resa i tiden och inse hur modernt året 1913 var - och hur långt vi ändå kommit hundra år senare. Det är en resa genom modernismen fram till våra dagar.

Samfundet De Nio bildades 1913 efter ett förordnande i Lotten von Kraemers testamente och firar alltså i år sitt hundraårsjubileum. De nio består av fyra kvinnor och fyra män jämte en mellan könen varannan gång alternerande ordförande. Denna perfekt jämställda krets har till uppgift att stödja svensk skönlitteratur genom att dela ut priser till förtjänta författare samt att ge ut en tidskrift. Sedan 2003 har Samfundet publicerat en litterär kalender varje år.

De tidigare utgåvorna har haft en tidigare ledamot som givet tema varje år. Det har varit bland andra Ellen Key, Karl Vennberg, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Stina Aronsson och Karin Boye.

Till årets jubileumskalender för att fira hundra år för samfundet och tio år för kalendern medverkar alla de nuvarande och några tidigare ledamöter med artiklar av eget fritt val. I samfundet ingår idag Inge Jonsson, Nina Burton, Anders R Öhman, Kerstin Ekman, Gunnar Harding, Agneta Pleijel, Niklas Rådström, Madeleine Gustafsson och Johan Svedjedal.

Man föds inte fri, man blir det, och det räcker inte med att önska sig att man är fri, att drömma om det eller att ha en känsla av att verkligen vara det: att vara fri är en ständig och prekär erövring, som måste pågå ett helt liv.

Och det är sitt eget liv som Björn Larsson denna gång väljer att berätta som exempel, hur han tillkämpade sig den frihet som sedan blev en klangbotten i alla hans romaner och den röda tråd som förenar alla hans romanpersoner, om det så är piraten Long John Silver, Inga Andersson eller gårdfarihandlaren i drömmar, sjökaptenen Marcel.

Även om han redan i Från vredens kap till jordens ände berättade hur ett nomadiskt och kringflackande liv ombord på en båt, långt ifrån konventioner och det överflödiga, kan vara ett motmedel mot vanans och normernas slaveri, så tränger Larsson här ännu djupare ner i sin livsfilosofi. Från barnet som inte sörjer sin fars död, till eleven som skolkar för att studera på egen hand, den unge mannen som väljer fängelset hellre än värnpliktens blinda lydnad, författaren som slits mellan önskan att leva och att skriva, genom de ständiga resorna mellan land och hav, verkliga vänskaper och en kärlek som sätter hans inneboende självständighet på svåra prov så erbjuder oss Larsson här en bild av sitt liv. Inte för att ge en förskönande bild av sig själv, utan tvärtom för att med en absolut uppriktighet delge läsaren vad livet har lärt honom på vägen.

Att frihet kräver jämlikhet och ömsesidighet, att man inte kan vara fri utan fantasi och drömmar, men också realism och självdisciplin, att friheten kräver ett mått av ensamhet och att den måste ingå kompromisser med kärleken. Och att den främsta egenskapen hos dem som har ett stort frihetsbehov är mod: att inte göra som alla andra, att inte följa modets nycker eller hycklande ikläda sig uniform, men också att i en tid av individualism och konformism våga höja rösten till förmån för behovet av vänskap, tolerans och solidaritet.

Jag har alltid undrat varför jag älskar musik. Och varför jag samtidigt kan hata den så intensivt. Musik har blivit något stort och problematiskt, på samma gång konsumtionsvara och existentiell nödvändighet.

Musik kan alla relatera till. Men det krävs att någon som Karolina Ramqvist liftar med en svetsare i snömodden mellan Fagersta och Västerås för att man ska förstå vidden av det hela.

Vad det handlar om är konsten att se. När Karolina går in i ett rum redovisar hon sedan precis de nyckelbilder som gör det möjligt att som läsare förstå hur det verkligen ser ut.

På samma sätt skildrar hon den moderna musikhistorien. Hon utgår ifrån händelser, människor och platser där musiken finns och låter oss förstå hur den låter och varför vi tycker om den. Hennes essäer är riktiga berättelser eftersom de rör på sig. Än hit och än dit. Jag tror att det egentligen är en roman.

Po Tidholm

En av våra viktigaste och mest inflytelserika författare är han, Staffan Söderblom. Och han är det på fler sätt än ett. Född 1947 debuterade han redan 1977 med diktsamlingen Landskapsrum 12, vilken två år senare följdes upp med Siktdjup: oktober. I takt med att hans rykte som poet och essäist ökade arbetade han under flera år som redaktör på Norstedts förlag. År 1996 blev han adjungerad professor och konstnärlig ledare vid Litterär gestaltning i Göteborg. Sedan dess har han haft ett slags inofficiellt mentorskap för en stor del av den yngre svenska författarkåren.

I takt med att hans betydelse för yngre författare blivit allt grundmurat och diskuterat har alldeles för lite sagts om hans egen poesi, trots mängder av utmärkelser och hyllningar. De tre redaktörerna för boken - Gunnar D Hansson, Hans Isaksson och Lotta Lotass - resonerar och frågar om "presumtiva uttolkare har tvekat att ta sig an hans dikter av rädsla för att mäta sig med en av landets främsta läsare?" eller om det är "den omfattande essäistiken som skymmer hans egna dikter?"

Några av landets främsta poeter och prosaister har nu skrivit varsin text om sitt förhållande till Staffan Söderblom och hans författarskap, med betoning på just poesin. Det är en bok som många läsare fått vänta alldeles för länge på. De medverkande författarna är Lars Andersson, Bengt Berg, Stewe Claeson, Sigrid Combüchen, Gunnar D Hansson, Ann Jäderlund, Hans Isaksson, Lotta Lotass, Eva Runefelt, Marie Silkeberg samt Lennart Sjögren.

Utgivna böcker av Staffan Söderblom (urval):

Landskapsrum 12 (1977)
Siktdjup: oktober (1979)
Tjälens dygn (1981)
Vita revir (1983)
Mycket lycklig (1985)
Dikterna (1987)
Andra dikter (1988)
Folkliv (1989)
Folkvalda (med Jan Håkan Dahlström) (1989)
Ursinnet (1991)
Skriva (1991)
Den döde andas (1993)
Röster över vattnet (med Gunnar Brusewitz) (1993)
Harry Martinson (1994)
Diktens tal (1996)
Legohjon åt alltet (med Bengt Emil Johnson) (1998)
Knittlar (2000)
Jag vill vara allt vitt. Läsningar av det ambivalenta; Bengt Berg (2005)
Och jag var länge död. Läsningar av det ambivalenta; Olav H. Hauge (2005)
Och jag var länge död (2006)
Örnarnas rike (foton av Brutus Östling) (2007)
Sa han (2009)

Orhan Pamuk har samlat sina uppmärksammade föreläsningar på Harvard, hållna under 2009-2010, i en bok vars titel anspelar på Schillers berömda essä Om den naiva och sentimentala dikten från 1795. Temat för samtliga essäer är författare och läsare och deras intima förhållande och beroendeställning gentemot varandra.

1 Vad som händer i hjärnan när vi läser romaner

2 Mr Pamuk, har det där verkligen hänt dig på riktigt?

3 Litterära gestalter, handling, tid

4 Ord, bilder, objekt

5 Museer och romaner

6 Mittendelen

Ännu en gång ger Pamuk prov på den fantastiska förflyttning i tid och rum som läsning kan ge upphov till. Något som också Svenska Akademien fäste särskild vikt vid i samband med tillkännagivandet av Nobelpriset 2006, vilket gick till Orhan Pamuk "som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning".

Temablocket i 2012 års kalender ägnas åt filosofen, psykologen och kritikern John Landquist - ledamot i Samfundet De Nio från konstituerandet 1913 fram till 1969, fem år före sin död.

Ingemar Nilsson skriver om Landquists mångsidiga verksamhet och hans ställning i svenskt kulturliv; Birgitta Holm om hans relation till sin samtids intellektuella; Per Stam om hans Strindbergintresse. Andra som bidrar med essäer om Landquist ur olika aspekter är Inge Jonsson, Niklas Rådström, John Swedenmark och Anders R. Öhman.

Andra medverkande skribenter är Jonas Ellerström, Crister Enander, Madeleine Gustafsson, Cecilia Hansson, Hanna Nordenhök, Olle Thörnvall och Per Arne Tjäder. Ämnena varierar, och essäerna varvas med såväl prosa som poesi. Kalendern avslutas som vanligt med en intervju med årets mottagare av De Nios Stora Pris.

Sedan 2003 utger Samfundet De Nio i samarbete med Norstedts en litterär kalender. Redaktionen består av Madeleine Gustafsson, Magnus Halldin, Agneta Pleijel och Niklas Rådström. I redaktionskommittén ingår Håkan Bravinger, Nina Burton, Kerstin Ekman, Gunnar Harding, Inge Jonsson, Susanna Romanus, Johan Svedjedal och Anders R. Öhman.

När vi gräver ner oss i böcker lever vi oss in i skeendet, och inte minst i karaktärerna. Ändå är det märkligt sällan man läser om hur några av dem vi bekantar oss med i litteraturen blir som vänner av kött och blod. Detta vill Album #3/Karaktärer råda bot på.

En rad intressanta författare och skribenter som Lotta Lotass, Johan Kling, Malin Ullgren, Elsie Johansson och flera andra har alla valt varsin fiktiv person de fascineras av och försökt tränga in i huvudet på - och därmed kanske också på sig själva.

Erlend i Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter, Rick Deckard i Philip K. Dicks Androidens drömmar och Risten i Kerstin Ekmans Vargskinnet är några av de karaktärer som synas i sömmarna.

I vargtimmen skulle kunna ställas vid sidan av min föregående bok, Minnena ljuger. Där prövade jag mina minnesbilder i syfte att visa hur vårt medvetande förvandlar sådana bilder till de myter vi behöver i vår fortsatta tillvaro.

Nu gäller det en motsvarande rannsakan av de sanningar eller myter man låtit forma sitt liv. Flera personer, framför allt min mor och min far, kommer också tillbaka ur sitt skuggrike för att gå till rätta med de bilder jag gett av dem i mina minnen. Det rör sig om anteckningar från min gamla gotlandsgård Petsarve, en prövning i vargtimmens obevekliga ljus av de bärande tankarna i min tillvaro, både den nuvarande och den som passerat. Men också bygdens liv tränger sig på. Styckena interfolieras av dikter där förlorade röster kommer till tals, på samma sätt som i min samling Vintergata.

Kjell Espmark

Nina Lekander har skrivit en sorts essäroman som utgår från ämnena hästar, män och kvinnoliv efter 50-årsåldern. Hästen är barndomsdrömmen som går i uppfyllelse - att ha råd att skaffa en helt egen häst, lära sig sköta den, och framför allt uppfostra och dressera den enligt konstens alla regler.

Men främst handlar det om hästens betydelse för människan. Och om forskning kring detta, vårt samspel med hästar och andra djur, och hur det griper in i allt möjligt. Till exempel synen på kön, ledarskap, hälsa, ekologi, filosofi.
Männen är alla de som har kommit och gått. Fram till separationen från C som efter ett långt förhållande har träffat en betydligt yngre kvinna, och tillsammans med henne fått det barn som Nina och C aldrig fick.
Kvinnoliv 50+ är ytterligare ett viktigt tema. Hur det är att vara kvinna i övergångsåldern, att ompröva sitt förhållande till sin kropp och till sin sexualitet. Och allt detta i skenet av en separation. Men också i förhållande till ett nytt sätt att leva och vad relationerna, till alla de bästa kvinnliga kamraterna (och djuren) betyder.

Under de tre somrar som passerar vid bokens skrivande går Nina från ren ilska och hämndkänslor till en mer överseende attityd och kanske till och med förståelse för varför det blev som det blev. Sammanlänkade essäer som blandar kunskap med erfarenhet, teori med det personliga. Skrivet med stor energi, stark närvaro, ilska, värme och humor.

Fru Z skriver brev till Prinsen av Mogadonien, regent över ett rike namngivet efter en stark sömntablett. Från hennes skrivbord lämnas med jämna mellanrum en epistel som kommenterar sakernas tillstånd.

Fru Z går till räfst och rättarting med tidens anda och skräder inte orden: Vi lever i en kultur i förfall, en medieera styrd av pöbeln, ett samhälle utan intelligentia och utan kulturell elit. Fru Z skildrar medelmåttigheten, utan ilska och avsky, men i stor förundran och med det medlidande hon anser att den förtjänar. Hon önskar en bättre värld. Dessa förbättringar bör ske genom politisk reform, ekonomiskt ansvar, bildning och gott uppförande.

Breven formar sig till ett långt försvar för konsten, och riktar sig mot ett medieklimat som talar till de lägsta instinkterna. De är vältaliga, rappa och underhållande och kommenterar aktuella händelser i tiden. En klago- och nidsång till landet Mogadonien, som har många likheter med Danmark (och med Sverige också för den delen). Landet sover. Fru Z vill väcka det.

Få saker är lika laddade som moderskapet, och det är svårt att föreställa sig något som rymmer så mycket: symbioser och separationer, hopp och förtvivlan - det mest gudalika och mest kroppsliga i människan.

Detta är något som blir tydligt i Patricia Lorenzonis Mama Dolly, en blodig konfrontation med bilder av moderskap från hela världen: Det finns inget lagom när det kommer till mödrar, allt dras till sin spets.

Här samsas jungfru Maria med fåret Dolly, La Llorona med Alienfilmernas Ellen Ripley, Medea med Loretta Lynn - ett antal modersfigurer: lyckliga, tragiska eller parodiska. Vi får läsa om bortbytingar och aborter, fertilitetssymboler och -demoner, manliga mammor och danska spermabanker. Och mitt i denna kulturhistoriska betraktelse - som spänner över årtusenden och kontinenter - hittar vi även en djupt personlig berättelse om rädslan för och längtan efter barn.

För ingen av oss kommer undan, moderskapet når oss på djupet. I sin överväldigande närvaro eller lika överväldigande frånvaro. Alla har vi en relation till mödrar; om inte annat till vår egen..

Temablocket i 2011 års kalender handlar om Elsa Björkman-Goldschmidt, ledamot i Samfundet De Nio från 1950 fram till sin död 1982. Hon var nära vän med Harriet Löwenhjelm, och var också den som först gav ut hennes verk. Hennes mycket uppmärksammade memoarer behandlade bland annat hennes arbete inom Röda korset i Ryssland (1916-19) och i Wien (1919-24).

Madeleine Gustafsson behandlar hennes tidiga år och intellektuella utveckling, Kerstin Ekman skriver om hennes internationella engagemang, Crister Enander om memoarskrivaren, medan Ulrika Knutson intresserar sig för hennes kontakter med Fogelstadgruppen.

Elsa Björkman-Goldschmidts arbete i Samfundet beskrivs av Inge Jonsson, och Anders R. Öhman bjuder på personliga hågkomster av författaren.

Andra medverkande skribenter är bland andra Magnus Bergh, Sara Gordan, Lars Gustafsson, Gunnar Harding, Annina Rabe, Niklas Rådström och Per Wästberg. Kalendern avslutas som vanligt med en längre intervju med årets mottagare av De Nios stora pris.

I ett antal livfulla samtal möter vi Europas storstäder via de två resenärerna Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg, som låter städerna sätta igång en resa inåt, där själens begär och hjärnans hunger blir vägledande.

Städernas svall skildrar via två författartemperament vårt europeiska kulturarv så som man möter det på besök i en stor stad, då allt man känner och uppfattar står i förbindelse med den konkreta upplevelsen av stadens myllrande liv. Städernas atmosfär, praktfulla byggnader och nattliga gators stämningar, deras svall av historiska händelser och gåtfulla människoöden, slår emot de båda resenärerna Carl-Henning Wijkmark och Ulf Peter Hallberg när de under en tioårsperiod på olika platser i Europa fördjupar sig i samtal om storstadskulturen. Överallt söker de båda vännerna i städernas förflutna sig själva; storstaden blir en utmaning. De strövar längs gatorna, går genom parkerna, står stumma på kyrkogårdarna, besöker de gamla nöjesfälten och hänger vid disken på de legendariska barerna. Där söker de i sina samtal kontakt med det förflutna.

Om den egna existensen konfronteras med städernas svall kan en oförliknelig resa anträdas: resan inåt, iscensatt av själens begär och hjärnans hunger. Det är den utmaningen de båda författarna ställer läsaren inför.

Tema för 2010 års kalender är Karin Boye, vars författarskap behandlas ur olika aspekter av Jonas Ellerström, Paulina Helgeson, Agneta Pleijel, Johan Svedjedal och Jerker Virdborg.

Andra medverkande skribenter är Crister Enander, Elise Karlsson, Carl-Johan Malmberg, Elisabeth Mansén, Niklas Rådström samt Per Wästberg. Ämnena varierar - alltifrån Eric Hermelin till Kristina Lugn.

Gunnar Harding och Tore Janson har översatt några oden av Horatius; Helena Eriksson och Ann Jäderlund bidrar med egna dikter; Eva Adolfsson och Stefan Lindberg med prosa.

Avslutningsvis en intervju med översättaren Ingvar Björkeson som tilldelats De Nios stora pris 2010.

Redaktion: Magnus Halldin, Agneta Pleijel, Niklas Rådström och Johan Svedjedal.

Andra färger var den första boken som Orhan Pamuk skrev efter att ha belönats med Nobelpriset. Det är en sprudlande essäsamling om hans liv, hans stad, hans arbete och andra författare.

Under trettio år har Pamuk skrivit personliga, kritiska och tankfulla artiklar och essäer. I Andra färger har han samlat de bästa. Här får läsaren en glimt av honom som person, från ungdomstidens skolhat till hans dotters depression, från hans försök att sluta röka till skräcken att behöva vittna i rättegången mot de som en gång rånade honom i New York.
Även i mindre avgörande ögonblick, som när han söker nytt pass eller är på släktmiddag, kan hans fantasi förflytta honom till helt okända platser. Återkommande är dock Pamuks stora kärlek till litteraturen. Här finns flera nedslag i böcker som format honom både som människa och författare. Kanske, funderar han, är hans största lycka i livet att sitta ensam vid ett skrivbord och drömma sig bort, hela tiden med en bok på armlängds avstånd.

Andra färger är rolig, rörande och ibland provocerande. En av vår tids största författare visar här prov på sin oefterhärmliga förmåga att vara precis i en brokig värld.

Borås Tidnings Debutantpris firar tioårsjubileum. Samtliga av dem som fått priset bidrar med en nyskriven novell eller diktsvit.

Författarna presenteras av Marie Lundström, som också varit jurymedlem under flera år. Redaktör för boken är Stefan Eklund, tidigare kulturchef för Borås Tidningar och nu nybliven kulturchef för Svenska Dagbladet. Han har också skrivit ett förord där han synar trender och fenomen som han stött på under de tio år som han följt hela den svenska debutantutgivningen.

Medverkande författare är:
2001 Lotta Lotass
2002 Maria Zennström
2003 Daniel Sjölin
2004 Jonas Hassen Khemiri
2005 Ida Börjel
2006 Andrzej Tichý
2007 Martina Lowden
2008 Viktor Johansson
2009 Sara Mannheimer

Boken samlar några av Stefan Jonssons viktigaste längre essäer från de senaste åren.

Bokens tolv essäer berör brännande ämnen i gränslandet mellan politik och estetik: kampen om kulturarvet, försöken att återupprätta den europeiska idén, marxismens återkomst, debatten om dokumentären i konst, film och litteratur, globaliseringens återverkningar på kulturen, rasismens utbredning, den nordiska mentaliteten, med mera.
Bland essäerna märks: "Rapport från Sopornas planet" - om subsamhällen på Mexico Citys soptippar; "Två försök till Europa" - europeiska utopier, bl.a. idén om att delvis torrlägga Medelhavet och få Sahara att blomstra; "Är du marxist?" - Jonsson hävdar här att marxismens teser är mer giltiga än någonsin i detta globaliseringens tidevarv; "Nordens hjärta" - här diskuteras vilka vi skandinaver egentligen är ...

Som vanligt tar Stefan Jonsson avstamp i enskilda bilder, författarskap och händelser där de stora historiska rörelserna avspeglar sig och förtätas. Ena hälften av essäerna är tidigare publicerade på svenska, men har bearbetats lätt inför denna utgivning. Andra hälften presenteras här för första gången på svenska. Tillsammans ger de en bred bild av Stefan Jonssons insats som kritiker, debattör och tänkare, alltid med samma omsorg om ordets konst och essäns form. Boken avslutas med en självintervju där två sidor av författarens person talar ur hjärtat.

Tema för 2009 års kalender är Stina Aronson. Peter Kihlgård öppnar kalendern med några personliga reflektioner om författaren.

Caroline Graeske, som disputerat vid Uppsala universitet med en avhandling om Aronson, skriver utifrån begreppet "engånghet". Inge Jonsson avslutar temablocket med en artikel om Aronson och Samfundet De Nio.

Andra medverkande skribenter är Magnus Florin, Lotta Lotass, Malte Persson, Eva Runefelt, Jesper Svenbro samt John Swedenmark. Ämnena varierar - alltifrån Almqvist och Finn Malmgren till Ragnar Thoursie och Åsa Nelvin.
Krister Gidlund och Marie Lundquist bidrar med dikter, Ola Larsmo med en novell.

Avslutningsvis en intervju med Steve Sem-Sandberg, som tilldelats De Nios stora pris 2009.

Redaktion: Håkan Bravinger, Magnus Halldin, Gunnar Harding, Agneta Pleijel, Susanna Romanus och Johan Svedjedal. Läs mer om Samfundet De Nio!

Årets kalender fokuserar på Hjalmar Gullberg. Anders Cullhed presenterar författaren och Inge Jonsson har forskat i De Nios arkiv för att utreda Gullbergs verksamhet i Samfundet.

I sin bok om Karin Boye kritiserade Camilla Hammarström Gullbergs dikt "Död amazon". Här tar hon tillbaka något av den kritiken. Resten av kalendern ägnas åt essäer kring några av de svenska poeter som skrev bunden vers under den modernistiska eran: Vilhelm Ekelund, Bertil Malmberg med flera, men också proggruppen Blå tåget. Medverkande författare är bland andra Lars Gustafsson, Peter Kihlgård och Johan Svedjedal. Kalendern avslutas med en lång intervju med Birgitta Lillpers, mottagare av De Nios Stora Pris.

I en berömd dikt i Det ondas blommor ser Charles Baudelaire poeten som en albatross: i flykt fri och majestätisk, men nedtvingad på däck av illasinnade sjömän en klumpig koloss med överdimensionerade vingar. I jordens "exil" - vardagen - är han oförmögen att leva.

För Kjell Espmark har denna dikt ännu en innebörd. Han väljer att se den som en bild för författarens dubbla roller: som skapande konstnär, fri i flykten; och som den som ska försöka förklara sitt eget verk: en klunsig, markbunden fågel.

Kjell Espmark har i hela sitt liv varit både den skapande konstnären och kommentatorn, poeten och romanförfattaren å ena sidan, och litteraturhistorikern å den andra. I denna essäsamling närmar han sig detta ämne från många håll. Han ger oss värdefulla inblickar i vad som gett honom impulser som författare, både till den stora romansviten Glömskans tid, och till bland annat den senaste kritikerrosade diktsamlingen Vintergata, hundra dikter där döda talar till oss från årtusendens himmel. Han resonerar i vad som både går förlorat och vad som uppstår i översättningen av en dikt. Han gör skarpsinniga analyser av de rollspel som både författare och litteraturhistoriker kan ägna sig åt, inte minst stora namn som E.N. Tigerstedt och Verner von Heidenstam - och Lars Gyllensten, vars intrigerande under Svenska akademiens så kallade Rushdieaffär Kjell Espmark ger en avslöjande skildring av.

Dessa 25 essäer och tal ger en rik bild av den skapande konstnären Kjell Espmark - lika fri i flykten både som författare som kommentator.

Med albumet Den vassa eggen togs svensk rockmusik till en ny nivå. Ulf Lundell lyckades få rockslyngeln att lämna den pubertala fasen och träda in i vuxenheten. Lundells texter handlade om den skilsmässa som höll på att slita sönder honom. Om förlusten av ett liv. Om saknaden efter ett hem och tre barn och hur kärleken till den kvinna han älskat förvandlats till en blodig vandring längs den vassa eggen. Efter Den vassa eggen var allt möjligt. Inget ämne var längre tabu.

Historien börjar skrivas en marsdag 1985 i Köpenhamn. Ulf Lundell och hans musiker checkar in på Easy Sound studio och sedan anträds en resa mot mörkrets hjärta. Musikerna förvandlar Lundells privata skilsmässokaos till en kreativ syndaflod. Den klassiska rocken dekonstrueras, ut med det insmickrande vackra och in med livets svärta. Fram växer en brutal musik där August Strindberg tar Chuck Berrys plats. Den vassa eggen blev motpolen till Ulf Lundells succéalbum Kär och galen.

1985 är också en svängtapp i svensk efterkrigshistoria. Då levde fortfarande Palme, Tage Danielsson och föreställningen om ett svenskt folkhem. Därför blir texten inte enbart till en initierad och fyllig rockbiografi, utan ger också en tidsbild av ett sedan länge försvunnet Sverige.

Åren före Nobelpriset fick Orhan Pamuk ta emot en rad olika utmärkelser. Till flera av dessa fick han samla sig för att försöka sammanfatta sin syn på skapandets villkor och sin egen väg till författandet. Tre av dessa tal har nu samlats i en egen volym som ger en unik inblick i hur en av världens ledande författare ser på sin egen konst, och på hur hans egen fantasi sätts i rörelse.

Det första talet är den föreläsning han höll i Stockholm när han 2006 mottog Nobelpriset i litteratur, "Pappas resväska". Det andra höll han i Frankfurt när han fått tyska bokhandelns fredspris, och det kom att handla om hur han förhöll sig till två miljöer som vanligtvis inte är hans, nämligen exilturkarnas Frankfurt och staden Kars i nordöstra Turkiet, där romanen Snö utspelar sig. Det tredje talet höll han vid Puterbaugh-konferensen, som årligen anordnas av Oklahomauniversitetet och tidskriften World Literature Today, och det handlar om hur historier söker sig fram inte bara till sina läsare utan även till sina författare.

Som tjugofemåring flyttade Suzanne Brøgger in i en gammal skola i en by på västra Sjae;lland, som alltsedan dess varit hennes utsiktspunkt som författare. Sølve var namnet på en gammal gård, som fanns där innan skolan byggdes. I denna fascinerande blandning av memoar, dagbok, samtidskommentar och historisk skildring berättar Suzanne Brøgger inte bara om sitt eget liv i byn, sitt hus och sina grannar, utan om byns hela historia ända tillbaka till stenåldern, samtidigt som hon ser sig om och oroas över nya tendenser i det danska samhället, inte minst den tilltagande främlingsfientligheten. Michel de Montaigne myntade begreppet "essä" redan på 1500-talet, och det kan läsas både som "försök" och "prövning". Alltså att pröva både sig själv och sin omvärld i personligt hållna texter. Suzanne Brøggers kan sägas vara en essäbok i denna ursprungliga mening, självprövande, resonerande, berättande. Suzanne Brøgger är en av Danmarks främsta författare, och har blivit känd för en svensk publik med sina essäer och självbiografiska romaner om kärleken och det moderna samlivets problem: Crème fraîche, Ja, Transparence och släktromanen Jadekatten.

En stor del av årets kalender kretsar kring Selma Lagerlöf. Några av våra främsta Lagerlöf-kännare medverkar. Dessutom publiceras Eva Ströms långa intervju med årets mottagare av De Nios Stora Pris, den finlandssvenska poeten Tua Forsström.

I årets nya litterära kalender medverkar några av våra främsta Selma Lagerlöf-kännare. I essän "Figuren i mattan" söker Birgitta Holm det underliggande mönstret i Lagerlöfs författarskap. Lisbeth Stenberg reder ut vad den tidiga kvinnorörelsens ideolog Sophie Adlersparre betydde för Selma Lagerlöf och för Samfundet De Nios skapare Lotten von Krae;mer. Nina Burton skriver om Nils Holgerssons underbara resa. Petra Söderberg skriver om Lagerlöfs "författarverkstad" - de litterära väninnor som granskade hennes manuskript och hjälpte henne att bearbeta dem.

Att Selma Lagerlöf förmådde väcka starka känslor hos sina läsare framgår med all önskvärd tydlighet i de över 40 000 läsarbrev till henne som finns bevarade på Kungliga Biblioteket. Maria Karlsson tar upp några av dessa, skrivna av män som läst Kejsarn av Portugallien och vill uttrycka sin tacksamhet för vad boken gett dem.

Diskussionen om genregränser är ett annat tema. Gunnar D Hansson undrar vad som är prosa och vad som är poesi. Den fine essäisten Fredrik Sjöberg analyserar essäns form i essäform. Dessutom medverkar Niklas Rådström och Malte Persson med dikter.

Kalendern avslutas med Eva Ströms långa intervju med årets mottagare av De Nios Stora Pris, den finlandssvenska poeten Tua Forsström.

Samfundet De Nio är ett av de viktigaste sällskapen i Sverige genom de priser de delar ut. Samfundet grundades 1913 genom en donation av Lotten von kraemer, författare och filantrop.

Slavenka Drakulic har tidigare i sitt författarskap undersökt ondskans mekanismer. Nu vänder hon blicken åt motsatt håll: finns den rena, osjälviska godheten?

Våren 2005 fick Slavenka Drakulic en ny njure på ett sjukhus i USA. Det var tredje gången gillt för henne. Hennes andra transplantation hade inte gått så bra och hon tvingades tillbringa varannan dag i dialys under tre år.

Den nya njuren var gåva från en "okänd" donator men Slavenka fick träffa henne redan ett par dagar efter operationen. Slavenka hade bara en enda fråga i huvudet: Varför gav du bort din njure till mig, en människa som du inte känner? Christine Swenson svarade att hon gjorde det för att hon hade möjligheten. Hon gjorde en god gärning helt enkelt.

Därmed fick Slavenka Drakulic uppslaget till denna bok. Hon har sökt upp ett tiotal personer som alla har donerat en njure anonymt. Resultatet är en gripande och omskakande bok om godhet. Varför är vissa människor goda? Vilka är deras motiv? Hur viktigt är det att de får veta vem de har donerat sitt organ till och därmed skänkt nytt liv? Varför orkar några av mottagarna inte med sin tacksamhetsskuld?

Varför säger vi att någon är en ängel när en människa gör något gott? Är det möjligen för att påminna oss om att de inte är människor som vi, som svartsjukt bevakar våra egna intressen och ser till våra egna behov först och främst?

Slavenka Drakulics nya bok har ett brett perspektiv som omfattar mer än bara organdonation. Den är på sätt och vis en kommentar till hennes förra bok Inte en fluga förnär, som handlade om den yttersta ondskan och som försökte besvara frågan varför vissa av oss blir massmördare.

När Tolkiens storverk Ringarnas herre nyöversattes häromåret uppmärksammades översättningsarbetet som inget annat tidigare - utom kanske Bibeln. Erik Anderssons dagbok är en roande betraktelse som ger inblick i översättandets möda.

Erik Andersson ägnade nästan tre år av sitt liv åt att nyöversätta JRR Tolkiens stora verk Ringarnas herre, tidigare känd som Sagan om Ringen. Som ingen annan litterär översättare tidigare uppmärksammades han i medierna med mängder av intervjuer, och hans arbete följdes och diskuterades in i minsta detalj av tusentals tolkienister i hela landet.

Under arbetet förde Erik Andersson dagbok med funderingar kring alla de problem som dök upp, från det verkliga livets trilskande e-post och misstänkta diskbråck till textens alver, anglicismer och översättargrodor.

Med sina klarsynta iakttagelser och sin omisskännliga underskruvade humor ger Andersson med sin dagbok en fascinerande och underhållande inblick i översättarens möda.
En blivande klassiker för alla som kommer i kontakt med översatt text.

Anders Svedlund var en svensk äventyrare och på alla sätt en märklig man. År 1971 rodde han över Indiska Oceanen på 64 dagar! Från Australien till Afrika. Vad drev honom till det? Per Wirtén berättar
om en märkligt egensinnig man.

Detta vet vi om Anders Svedlund: Född 1926 i Mellösa, Södermanland. Mamma, pappa, två yngre syskon.
1936 inträffar en tragedi. På kort tid dör alla i familjen utom Anders och hans yngre bror.
En hushållerska flyttade in med ansvar för de två pojkarna. Anders hade högsta betyg i alla ämnen utom
gymnastik. Han ansågs synnerligen begåvad. Hans favoritbok var Robinson Crusoe.
Midsommarafton 1950 sade Anders adjö. Han satte sig på tåget till Paris och stannade inte förrän på andra sidan världen. Han luffade omkring i Australien, tog tillfälliga jobb och påhugg. Grävde guld på Nya
Guinea och seglade genom Söderhavet.
Han gifte sig på ön Rarotonga, flyttade till Nya Zeeland och försökte leva familjeliv, fick två döttrar,
men det blir inte bra.
1967 skiljer han sig, återvänder till Australien och bygger en båt som han döper till "Roslagen". 1971 ror
han från Australien till Madagaskar och blir för ett kort ögonblick känd över hela världen.
Men Anders Svedlund var en ensam man. Han drev fram genom gamla fantasier och berättelser, på pilgrimsresa efter sin individualitet, efter sitt äkta ursprungliga jag.
Hans berättelse börjar egentligen 200 år tidigare med romanen om Robinson Crusoe och med den moderna idén att människan är en ensam individ. Sedan dess har tusentals män sökt sig till öde öar. Anders söderhavsö var hans roddbåt. Och hans livsöde är individens slutpunkt, ett svart hål där allt försvinner och efterlämnar tomhet.
1974 försökte Anders ro över Stilla Havet. Där blir spåren otydliga. Han försvinner in i drömmarna, bort
i soldis och dyningar. Han avled i sin lägenhet på Nya Zeeland 1979. Då är allt redan slut. Tragedin fullbordad. Drömmarnas höjdpunkt passerad.

Den på senare år ständigt nobelpris-tippade författaren har här samlat texter från över tre decennier - artiklar, essäer, recensioner - som belyser hennes författarskap än mer.

I Sverige känner vi mest till Margaret Atwood genom hennes rosade romaner och hennes lyrik. Att hon dessutom har varit en flitigt återkommande skribent i tidningar och en efterfrågad föreläsare har vi av förklarliga skäl inte lika god kännedom om.
I Mitt nyfikna jag har Atwood samlat närmare ett femtiotal texter från 1970 till 2005. Det är en blandning av artiklar, recensioner, tal/föreläsningar och essäer i skilda ämnen, men med tonvikten lagd på litteratur och skrivande.
Boken är kronologiskt indelad i tre avdelningar, där avgörande händelser i omvärlden utgör tidsmässig gräns. I en nyskriven inledning till varje del resonerar hon kring de texter som följer och sätter också in dem i ett tidsperspektiv.
Här återfinns exempelvis artiklar om 60-talets London, om feminism, om Afghanistan. En koncentrerad text handlar om Harold Pinters typiska stil, och i ett efterord till Anne på Grönkulla beskriver Atwood lustfyllt upplevelsen av läsning i barn- och ungdomen. Den svenska läsaren kan ha särskilt intresse av Atwoods förord till en nyutåva av Doktor Glas på engelska. Recensionerna behandlar verk av García Marquez, Le Guin, Pamuk m.fl. För den som är intresserad av Atwoods egen utveckling som författare finns mycket att hämta. I flera essäer beskriver hon sitt arbete i tillblivelsen av stora romaner som Tjänarinnans berättelse och Den blinde mördaren.
Boken ger fördjupad kunskap om Atwoods liv och arbete, men även den som aldrig läst en rad av författaren kan ha stort utbyte av den.

Astrid Lindgren var inte bara stor i sin egen rätt, hon var också en känslig läsare av andras verk, inte minst som förlagsredaktör och som ledamot av Samfundet De Nio. I årets upplaga av De Nios litterära kalender hyllas hon inför 100-årsminnet av hennes födelse.

Astrid Lindgren var inte bara en sagotant. Hon var en framstående intellektuell och ett salt i samhällsdebatten. Nu inför jubileumsåret (Astrid Lindgren föddes 1907) hyllar Samfundet De Nio en av sina mest kända ledamöter genom tiderna med en samling artiklar av kolleger, vänner och skribenter som studerat olika sidor av hennes karriär och yrkesliv. Här kan man läsa om Astrid Lindgren och barnuppfostran, hennes arbete på Rabén & Sjögren och engagemang i De Nio samt en rad miniessäer om de många olika beståndsdelarna i hennes litterära verk. Medverkar gör bland andra Lotta Olsson, Kerstin Ekman, Håkan Nesser och Klas Östergren.

Norstedts samarbetar sedan 2003 med Samfundet De Nio om denna kalender, som hoppas kunna fylla något av det hål som uppstått sedan BLM, Allt om Böcker och Artes har lagts ned. Gunnar Harding är redaktör. Särskilt det senaste numret om Karl Vennberg har fått väldigt fin kritik.

Karl Vennberg var en av våra största litterära gestalter under andra halvan av 1900-talet, både som poet och kritiker. Alltid nyfiken, alltid uppmärksam på det nya. Men han kunde också vara förbluffande tondöv, i synnerhet när det gällde politik. Den fascination han kände för både Tyskland före kriget och Sovjetunionen efter kriget har kommit alltmer i fokus de senaste åren. I ett multiporträtt av Karl Vennberg får vi en av Samfundets främsta medlemmar i helfigur. Bibelöversättaren. Kritikern. Vännen och mentorn. Och inte minst poeten. Lars Elleström, Kristina Lugn, Christer Åsberg och Agneta Pleijel beskriver varsin aspekt av den mångfacetterade och komplicerade Vennberg. Desutom ingår en lång intervju med årets mottagare av De Nios stora pris, samt ny prosa och essäistik av bland andra Fredrik Sjöberg.

I mars 1995 iscensattes ett av de mest djävulska terroristattentaten i modern tid, en gasattack i Tokyos tunnelbana i rusningstrafik. 12 döda, och de skadade kunde räknas i tusentals. De ansvariga visade sig vara medlemmar av den så kallade Aum-sekten, en svårdefinierad auktoritär meditationsrörelse med hinduistiska och buddhistiska inslag, blandade med rena undergångsprofetior. Anledningen till attacken var att man ville påskynda domedagen. Hur kan man förstå något sådant? Detta är boken om offren och förövarna, av japanen Haruki Murakami - en av världens främsta författare.