På promenad med: Hans Rosenfeldt

Hans Rosenfeldt känner många som programledare för Paralamentet och en av de medverkande i radioprogrammet På minuten. Som manusförfattare har han skapat den hyllade SVT-serien Bron och Netflixserien Marcella.

Tillsammans med Michael Hjorth skriver han den framgångsrika series om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och poliserna på Riksmord, som inleddes 2010 med Det fördolda. Serien har sålts till 30 länder och sålt över sju miljoner exemplar globalt.

Men att hösten 2020 debutera med sin första egna kriminalroman, Vargasommar, som också blev tv-serie på SVT, var trots alla framgångar inte helt självklart. Nu kommer uppföljaren Skördebarn.

– Det var svårare på många sätt att skriva på egen hand. Dels det uppenbara – jag måste skriva en hel bok istället för en halv – men också för att jag verkligen saknade någon att diskutera materialet och bolla idéer med. Jag kommer ju ursprungligen från tv där det är många inblandade som kan komma med förslag och goda idéer när jag kör fast. Sedan, när jag började skriva tillsammans med Micke så fortsatte det på samma sätt, det fanns någon som kunde historien lika bra som jag och som kunde komma med lösningar och bättre idéer. Med Vargasommar var det bara jag och även om jag kunde uppskatta känslan av att ha total kontroll, så tvingades jag att inse att jag nog föredrar att arbeta tillsammans med andra...

Vilken är den största skillnaden i den kreativa processen när du skriver manus och när du skriver romaner? Och finns det några likheter?

– Jag skulle vilja säga att det finns fler likheter än skillnader, i alla fall så som jag jobbar. När jag skriver manus måste jag alltid börja med en storyline, ett dokument som beskriver hela historien och karaktärerna, för att beställaren ska kunna fatta beslut om det är något de vill satsa på att göra eller inte. I vissa projekt är det också flera författare inblandade och då måste alla veta vad de andra gör och vart historien är på väg.

– När jag skriver böcker jobbar jag likadant. En detaljerad storyline som beskriver boken från början till slut, kapitel för kapitel. Både vad gäller handling och karaktärsutveckling. Jag är inte typen som börjar skriva och ser vart det tar vägen... Så för mig är processen densamma, den stora skillnaden är själva skrivandet, där ett manus innehåller betydligt färre ord och därmed tar kortare tid att skriva. 

Vad är viktigast för dig när du bygger upp en karaktär? Till exempel Hannah Wester som vi möter i Vargasommar och Skördebarn?

– Viktigast för mig är att karaktären intresserar mig, jag tror mig veta att om jag tycker att det är en spännande karaktär, så gör läsaren det också. I mitt fall handlar det ofta om att ge personen en bakgrund som gör det lättare för mig att förstå varför den här personen beter sig som den gör. Oftast väljer jag att hen ska upplevt någon form av trauma som påverkar hen i nutid. I Sebastian Bergmans fall är det ju hans upplevelser från tsunamin 2004, I Hannahs är det kidnappningen av hennes dotter. sedan gäller det att se till att det finns drama, konflikt och gärna moraliska val att göra i deras liv under tiden berättelsen utspelar sig.

De här två böckerna utspelar sig i ett kargt Haparanda. Hur viktig är platsen för berättelsen?

– I fallet med Haparanda är det egentligen inte så viktigt för själva historien, brotten och polisutredningen kunde ske var som helst egentligen, men jag vill tro att platsen har hjälpt till i att forma karaktärerna en smula och att den ger en speciell känsla för läsaren. Och just vad det gäller Vargasommar och Skördebarn låter jag ju också staden ha egna kapitel, vilka naturligtvis skulle se helt annorlunda ut om jag förlagt handlingen någon annanstans... 

Vad är roligast med att skriva spänning? Och svårast?

– Roligast tycker jag alltid är idéstadiet, när historien ska ta form och allt är möjligt. Skapandet av handlingen är alltid roligt. Att få en idé till en början och se vart det kan ta vägen, vilka jag behöver involvera för att få historien att fungera och hur de reagerar på det jag utsätter dem för. Hela den biten av skapandet är alltid bara lustfyllt. Det jag tycker är svårast har nog inget med att jag skriver spänning att göra. Jag tycker alltid att det tar emot vid sidan 180 ungefär och sjuttio sidor framåt. När mycket är gjort, men det är ändå 200 sidor kvar tills det är en bok...

Hur balanserar du spänningsromanens nödvändiga driv med karaktärsutveckling i dina böcker?

– Jag tänker inte så mycket på det om jag ska vara ärlig. Det brukar falla sig ganska naturligt för mig att få med både ock. Jag tror att jag har haft hjälp med att komma från tv, där det väldigt sällan finns scener som bara har syftet att fördjupa karaktären, utan det görs i scener där vi också driver handlingen framåt. Så jag försöker göra samma sak i mina böcker, utveckla karaktärerna medan handlingen också förs framåt. 

– Jag är väldigt disciplinerad. Ägnar mycket tid åt att göra en detaljerad storyline där handlingen i princip är helt spikad och där jag vet vart jag vill att mina karaktärer ska ta vägen. Sedan finns det lite spelrum i vägen de tar för att nå dit jag bestämt, men man måste nog säga att jag har en strikt plan.