Per Olov Enquists betydelse som svensk författare går inte att övervärdera. Få har som han inspirerat andra författare, förnyat den dokumentära romanen, vitaliserat svensk dramatik och – inte minst – satt Hjoggböle på världskartan och berört läsare i långt över ett halvsekel. Berört dem ända in i den innersta livsnerven. Det går inte heller att övervärdera hans betydelse för det förlag som han har varit trogen i så många år och aldrig skänkt annat än professionalism, värme och kärlek. Det är en sorgens dag på Riddarholmen.
Det finns många som kan säga kloka ord om författaren Enquist, men från vår sida känns det särskilt angeläget att betona människan Peo som så ofta såg till att ha ett ärende på förlaget, strosa omkring och småprata med medarbetare, diskutera skrivandet och bokbranschen i allmänhet, och förlaget, sina egna eller andra författares böcker i synnerhet.
Var ska man börja för att beskriva hans tid som författare på Norstedts? Debuten ryckte han på axlarna åt och kallade överspänd och pretentiös. Han var minsann inte alltid sin snällaste kritiker. Däremot pratade han både upprymt och uppfordrande om yrket författare och erfarenheter längs vägen. Som mottagandet av en roman som Legionärerna, publicerad för dryga femtio år sedan, 1968. Vilken tidsresa! Att få höra honom berätta om hur svårt det var att finna rätt ton, alla timmarna som lagts ner på forskning, svårigheten i att gestalta det mänskliga dramat på ett sådant sätt att det kom åt själva kärnan. Mottagandet. Kritiken och debatten. Inte en tum vek han, och varför skulle han göra det. Romanen står som en vaktpost i svensk litteraturhistoria, precis som ytterligare ett dussintal titlar av hans hand. Milstolpar. Kommer att finnas kvar för evigt, finna nya läsare, finna nya debatter och finna nya livsnerver att beröra.
Så som han gav till sina läsare, så gav han till alla på förlaget. Berättelser, anekdoter och alltid underhållande och inkluderande. Humor, det hade han i överflöd. Komisk tajming och precis lagom bitsk. En kringresande tall, så beskrev han sig själv i Ett annat liv. Självbiografin som han omöjligt kunde göra till något annat än en roman i tredje person. Så passande för en som alltid slagit ner egna bopålar för fakta och fiktion.
Det sista större arbetet på förlaget var sammanställningen av hans dramatiska arbeten. För ett ovant öga kan det se enkelt ut: sätt samman tidigare publicerat material och gör ett fint omslag. Så ville inte Per Olov Enquist göra böcker. Timslånga samtal om pjäserna för att se vilka som faktiskt höll måttet och varför de i så fall gjorde det. Hur skulle de sättas samman till en helhet? Var det ens någon bra idé? Grävde i datorn för att se om librettot till Livläkarens besök kanske kunde vara något. Vi log åt det faktum att den skrivits på datorn under en nyteknologisk tid så att det hade varit frestande att leka med tangenterna: fet stil där, fet kursiv där, en nertryckt utropstangent och så var det åtminstone åtta utropstecken i följd. »Det där måste vi titta närmare på.« Men se, det fanns visst en explikation. Något med klangen, körens samspel. Ja, något med just sångbarheten. Det absoluta gehöret gjorde sig påmint ännu en gång. Inte berodde det på en övertro av den egna förmågan, snarare tvärtom, att rensa bort skavanker var aldrig ett självändamål. Skavanker kan nog allt fylla ett syfte, men det filosofiska som inte håller streck, där kunde ingen vara hårdare mot författaren än författaren själv.
Samma sak var det i arbetet med att återutge hans mest centrala verk i nyutgåvor som var noga genomgångna av honom själv, i nära samarbete med Per Svensson som skrev utförliga kommentarer och med förordsmakare som stod i kö för att dela med sig av sina läsningar av dessa moderna svenska klassiker, Peter Høeg, Agneta Pleijel, Ola Larsmo, Anne Enright, Karolina Ramqvist, Åsne Seierstad. Går det ens att föreställa sig en svensk litteraturhistoria utan titlar som Nedstörtad ängel, Kapten Nemos bibliotek, Musikanternas uttåg, Magnetisörens femte vinter och Livläkarens besök? En handfull samling som med lätthet kan utökas till det dubbla. Går det att föreställa sig svensk dramatik utan pjäser som Tribadernas natt, I lodjurets timma och Bildmakarna?
Och går det att förklara ynnesten i att få läsa dessa texter och arbeta med en människa som Per Olov Enquist? Aldrig bristande integritet, men alltid öppen för att höra en annan åsikt, alltid intresserad och nyfiken. Inte ville han lyssna till något fjäskande heller. Rakt på. Texten är det viktiga. Alltid.
Flera förläggare och redaktörer har haft just denna förmån att få arbeta med romaner, essäer, noveller, barnböcker, pjäser och artiklar av Per Olov Enquist. Alla kommer att sakna honom. Många medarbetare, agenter, försäljare, kommunikatörer, vaktmästare, verkställande direktörer, administratörer, receptionister kommer att sakna honom lika mycket.
Han var i sanning en av våra riktigt stora författare genom tiderna. Han var också en av de finaste människor som någonsin klivit in genom dörren på Tryckerigatan 4, Riddarholmen, Stockholm, Sverige. Åttiofem år fick världen ha honom. Vi på Norstedts fick ha honom i femtionio. Det är en sorgens dag, men vi hade inte kunnat vara mer tacksamma för de år vi fick dela med honom.