”Alla med en hög politisk befattning borde läsa den”

Foto: Magnus Liam Karlsson

Datum

31 Augusti 2018

Foto

Magnus Liam Karlsson

Nationella trauman har ofta det gemensamt att man inte gärna pratar om dem efteråt. Baltutlämningen är ett bra exempel på det. Det är lite som att röra vid ett oläkt sår. Bättre att låta bli, bättre att låta det hela försänkas i den djupaste tystnad. Per Olov Enquist skrev sin roman ungefär tjugo år efter händelserna, vilket också gav honom möjligheten att på ett sakligt sätt samla in fakta och sedan presentera dessa så okommenterade som möjligt men hela tiden gestaltat. Däri ligger mycket av romanens storhet.

Vissa tyckte givetvis att hela upplägget var en förfärlig idé, inte minst de som när det begav sig hade haft del i besluten eller de som kommit att ompröva sin tidigare inställning i frågan. Men andra tyckte snarare att författaren gott hade kunnat gå hårdare åt beslutsfattarna och tydligare staka ut sin åsikt i frågan. Det låg ju så att säga i tiden att vara politisk på det sättet.

Och så hade vi dem som snarare bedömde romanen för vad den var: en roman. Där var de flesta dock ense om att det var riktigt stor litteratur vi hade att göra med.

Legionärerna är en roman som på många sätt står som tydligaste företrädare för det som vi har valt att kalla dokumentärroman. Det är en genre som lockat flera verkligt intressanta svenska författarskap, ta bara Sara Stridsberg, Peter Fröberg Idling, Majgull Axelsson, Stefan Lindberg - de har alla på sitt eget vis fört arvet vidare.

För trots att Legionärerna inte var den första svenska dokumentärromanen så är det ändå den som sedan 1968 står som helt stilbildande. Det cirkulära berättandet, det självbiografiska inslaget, den minutiösa undersökningen, sättet att ställa en fråga snarare än att peka ut rätt svar. Det vore faktiskt närapå omöjligt att överskatta dess betydelse för svensk litteratur och jag tror att vi i framtiden kommer att se många nya intressanta romaner som medvetet eller omedvetet har just Legionärerna som förebild.

När det sedan gäller den rent politiska betydelsen av romanen idag så finns egentligen bara ett svar: alla med en hög politisk befattning borde tvingas att läsa den. Dels för att den är så bra, det gör ju alla gott här i livet att läsa en bra bok, och dels för att tydligt demonstrera att politik är att ta ansvar för andras livssituationer. Och de som är som allra mest utsatta i världen kommer alltid att vara de som är på flykt eller de som är statslösa. När du sviker dem så sviker du dig själv och alla andra som har bett dig att leda. Men de gäller inte bara ledarna, det gäller också de som granskar makten, de som administrerar makten, och det gäller alla medborgare i ett demokratiskt samhälle. Bästa sättet att göra det är kanske genom att dra lärdom av nationella trauman, att böka runt i det där såret som inte vill läka och att aldrig blunda för det ansvar vi alla bär. 


För att uppmärksamma 50-årsjubileet av Legionärerna ger Norstedts nu ut den i en jubileumsutgåva med ett nyskrivet förord av författaren och journalisten Åsne Seierstad. Hennes förord kan du läsa här.

Relaterat

Om boken

Den 25 januari 1946 utlämnade Sverige 146 baltiska militärinternerade till Sovjet. En lettisk löjtnant stack i sista stund en kniv i sin hals och förblödde på kajen i Trelleborg. Det blev den dramatiska finalen på en vinter fylld av våldsamma protester mot baltutlämningen. Än idag ses utlämningen som en av de största svenska politiska skandalerna i modern tid. I Legionärerna gestaltar Per Olov Enquist denna historia, baserad på omfattande efterforskningar.

Läs mer

Per Olov Enquist

Legionärerna

Relaterade artiklar

Foto: Magnus Liam Karlsson

27 april 2020

”Saknaden är enorm” – Per Olov Enquist 1934-2020