”Ett svenskt trauma”

Foto: Magnus Liam Karlsson

Datum

15 Augusti 2018

Foto

Magnus Liam Karlsson

Den 1 september 2018 är det 50 år sedan Per Olov Enquists roman Legionärerna introducerade begreppet dokumentärroman i den svenska litteraturen. Den 25 januari 1946 utlämnade Sverige 146 baltiska militärinternerade till Sovjet. Än i dag ses utlämningen som en av de största svenska politiska skandalerna i modern tid.

När Legionärerna publicerades 1968 skrev Expressen: ”Det är inte bara en av de personligaste, innehållsrikaste, mest laddade svenska böcker... det är  tror jag  –  också en av de betydelsefullaste böckerna i hela vårt litterära 60-tal: en av de få som förändrar synen på litteraturens möjligheter.”

Per Olov Enquist ”insisterade på att vi behöver veta vad som låg bakom besluten i det förgångna, som gör det möjligt att se bakåt med klarare blick, men också framåt”, skriver journalisten och författaren Åsne Seierstad i sitt förord till 50-årsutgåvan av romanen – och visar därmed varför den är lika aktuell i dag. Vi bjuder på förordet nedan.

***

Det började med ett obehag.

En känsla av att halka på utsidan, av att väja undan, inte komma in. Obehaget av ett ytligt engagemang. En inpräntad känsla av skam över en lättvindig försoning.

Lättvindig. Ett ord som bara förtjänar förakt i Per Olov Enquists vokabulär. För ingenting, absolut ingenting i hans liv, eller författarskap, handlar om att göra det lätt för sig.

Varför hoppa över där bäcken är smalast?

Varför välja vägen med de låga hindren?

När man kan bestiga höjder. När man kan vända på varenda sten. När man kan gå in i dimman.

”Väj undan”, sa Böjgen i Henrik Ibsens dramatiska dikt Peer Gynt. ”Väj, Peer. Fjället är vidsträckt nog.”

Stort nog, eller bra nog. Varken Peer eller Per Olov nöjer sig med det slätstrukna; de vill alltid vidare. Peer lät sig styras av behag och frestelser. Per Olov dröjer vid moraliska dilemman och ansvaret som författare, reporter, samhällsmedborgare och medmänniska.

Idén till dokumentärromanen Legionärerna föddes ur ett obehag han inte tillät sig att väja undan för. Författaren var i USA 1966, där han solidariserade sig med medborgarrättsrörelsen, med tredje världen, med kampen mot Vietnamkriget. Han demonstrerade mot segregationen och rasismen i sydstaterna, medan frågorna hela tiden plågade honom: Vem demonstrerar jag egentligen för? För deras skull, eller för min egen? Är jag med, eller bara en åskådare? En dag mötte han en amerikan som hade bott i Sverige och som plötsligt och aggressivt for ut att svenskarna har världens enda transportabla samveten, de åker runt som professionella moralister. De talar aldrig om sina egna moraliska konflikter. Transiteringarna. Baltutlämningen.

Det etsade sig fast. Han hade hört berättas om baltutlämningen sedan barndomen; att man hade skickat baltiska soldater som flytt till Sverige till en säker död i Stalins läger för att hålla sig väl med Sovjetunionen. De som hade slagits på tysk sida under andra världskriget betraktades i Sovjetunionen som förrädare.

Baltutlämningen blev ett svenskt trauma. Det kom efter ett ännu djupare trauma – neutraliteten under andra världskriget – då Sverige bara med tvekan, och bara så småningom, skyddade dem som flydde från nazisterna. Per Olov Enquist, eller undersökaren som han kallar sig i boken, låter sig chockeras allt eftersom han dyker ned i arkiven och i fall efter fall läser om hur judar och kommunister som bett att få komma in förvägrats inresa i det land som senare skulle betrakta sig som en moralisk stormakt – världens enda transportabla samvete.

Det var människor som senare skulle deporteras, brännas, mördas i koncentrationsläger nära krigsskådeplatserna. Sverige ville att kriget skulle väja undan.

Den svenska regeringens dåliga samvete och rädsla för att irritera Sovjetunionen, som hade lidit enorma förluster, skapade det nya traumat. De baltiska soldaterna som hade sökt tillflykt i Sverige när freden kom deporterades i januari 1946 under stora protester från olika skikt i den svenska befolkningen.

Vad skedde?

Det är dokumentärförfattarens viktigaste fråga. Först måste han samla fakta. Innan man kan fråga varför måste man fråga vad. Uppmärksamt söker Enquist efter det som är sant, det som är handfast, det som går att bevisa. Ingen detalj är för liten för att vändas på. Han läser brev som aldrig nådde fram. Han besöker det nedlagda lägret. Han fastar för att undersöka hur en hungerstrejk försvagar kroppen. Alla som kunde komma ihåg något, minnas något särskilt, erinra sig en detalj – ringde han, besökte och följde upp. Först i Sverige. Sedan i Sovjetunionen. Det är som om en flytande nyfikenhet rann i hans ådror.

Legionärerna är en läroskrift om ståndaktighet, satsning och tålamod. Enquists litterära styrka, hans precisa val av ord och rytm, är verkningsmedlet som gör att jag i dag, femtio år efter utgivningen, rycks med i en känsla av att befinna mig i händelsernas centrum. Detta betyder något nu, det drabbar mig nu. Jag tvingas vidare, sida efter sida, för jag vill veta och försöka förstå vad som egentligen skedde.

Det slår mig ofta att det verkliga livet inte sällan överträffar fantasins universum. Det har mästaren Enquist visat oss gång på gång med sina böcker. Också här i storverket Legionärerna som skulle bli hans internationella genombrott. En soldat som kör en blyertspenna i ögat för att undslippa deportering kunde ha varit övertydligt i en roman. När det verkligen har skett blir smärtan min egen. Som om jag för ett ögonblick förlorat synen i det som inte längre är ett öga, utan ett blodigt hål. Självmorden. Den förlorade kärleken. Amputerad ungdom.

Nästan maniskt följer Enquist sina gestalter genom boken. Han går till sängs bekymrad över dem. Lever de? Överlevde de?

Han grubblar hela tiden över om hans undersökningar är till skada för någon. Det bekymrar honom, han anonymiserar, han skyddar, men han fortsätter, för sanningen ska fram. Ibland håller författaren mig i handen, han leder mig under läsningen, visar mig hur han har gått fram, var han har letat, anteckningarna han har skrivit, männi­skor han har besökt, men också hur han ibland kommit till korta, liksom jag själv ofta känner att jag inte når fram, inte förstår, inte får veta tillräckligt. Har jag tolkat den här människan rätt? Förstår jag innebörden i hans ord? frågar sig författaren. Utan det tvivlet ingen sann undersökning.

En reporters kardinalfel är att bestämma sig för tidigt. Tro att han vet vilka han ska möta innan han möter dem. Somliga slutar lyssna innan de ens har börjat. I Legionärerna ställde sig Enquist öppen, helt öppen. Han vände och vred på allt han fick höra, ofta av rädsla för att ha missförstått, att någon kunde ha lurat honom, att någon ville föra honom bakom ljuset, eller värre ändå: att han hade lyssnat till sina egna fördomar. Om han misstänkte sig själv för att ha förutfattade meningar om någon människa får vi veta det. Det gör att jag som läsare själv kan vara med och bedöma, bli bekant med, leva mig in i andra människors liv, i en annan verklighet än i dag; människor i ett land trängt mellan stormakter, i en tid mellan krig och ockupationer. Författaren frågar sig hur det kan ha varit att vara de människorna, men också hur det kan ha varit att vara de svenska ministrarna som fattade beslutet om baltutlämningen.

Han är ingen domare. Han fäller inga domar. Han är bara undersökaren. Boken får därmed den ende domare en bok kan ha: läsaren.

Dömer han sig själv?

Kan man tänka sig att skammen och behovet av att sona sin moraliska lättvindighet släpper greppet om honom när han inhämtar fakta?

Det är som om dokumenten befriar honom. De är bokens egentliga huvudpersoner. För människors minnen är ofta överskattade, bestämda av så många lager av anpassning. Dokumenten däremot…

Handfasta fakta som kan kontrolleras i efterhand och frågan om vad som egentligen sker och har skett har aldrig varit viktigare än i dag. Vi lever i en värld och i en tid där mängden information är större, och mer tillgänglig, än någonsin tidigare. Ändå kan vi inte enas om den. Falska fakta, falska nyheter, individuella sanningar. Man kan avfärda bevis med att säga: Jag tror inte på det.

Per Olov Enquists undersökningar gör att vi inte kan vända bort blicken, väja undan. Han grävde ned sig i historien för att förstå det förflutna och för att förstå sin egen tid. Utan fakta befinner vi oss i myternas rike. Åh, vad bokens undersökare hatar myter och rykten och lättvindighet. Men han gjorde också något mer. Han beredde väg för framtiden. Han insisterade på att vi behöver veta vad som låg bakom besluten i det förgångna, som gör det möjligt att se bakåt med klarare blick, men också framåt. Utan en uppgörelse med, och försoning med, det förflutnas missgrepp kan vi inte ha någon sann framtid. Allra först måste vi veta.

Hans frågor och hans känsla av obehag ledde också till en djupare, existentiell fråga: Hur blev jag den människa som jag ser i spegeln? Är mitt engagemang äkta, är det moraliskt rättfärdigt? Vad gör jag med mitt liv?

Om Per Olov Enquist blev uppmanad att vända bort blicken och väja undan, om vänner sa att det är nog nu – så fortsatte han rakt fram. Det är nog nu blev aldrig hans ledstjärna.

Genom att uppmärksamt söka igenom det förflutna, genom att vända på varje pappersark som oroar honom, reder han ut fortsättningen åt oss, det som finns framför oss. Framtiden. Däri ligger bokens storhet.

Relaterat

Om boken

Den 25 januari 1946 utlämnade Sverige 146 baltiska militärinternerade till Sovjet. En lettisk löjtnant stack i sista stund en kniv i sin hals och förblödde på kajen i Trelleborg. Det blev den dramatiska finalen på en vinter fylld av våldsamma protester mot baltutlämningen. Än idag ses utlämningen som en av de största svenska politiska skandalerna i modern tid. I Legionärerna gestaltar Per Olov Enquist denna historia, baserad på omfattande efterforskningar.

Läs mer

Per Olov Enquist

Legionärerna

Relaterade artiklar

Foto: Magnus Liam Karlsson

27 april 2020

”Saknaden är enorm” – Per Olov Enquist 1934-2020