Annlie Jordahl: På andra sidan fanns nazisterna

Efter succén med Björnjägarens döttrar är Anneli Jordahl tillbaka med den historiska romanen Kallet. Den tar avstamp i Jordahls egen släkt och deras öde under andra världskriget, för att växa till en imponerande berättelse om den vanliga människan i de omvälvande händelsernas tid.

Hur började arbetet med Kallet?

– För fyra år sedan, när Ryssland helt och fullt gick in i Ukraina, började arbetet med romanen. I den stunden framstod det som självklart att skriva min släkts historia under andra världskriget. Jordahls fjällpensionat, som inspirerat bokens Pensionat Mittilia, var beläget i Jämtlands fjällvärld vid Stora Blåsjön, fyra kilometer från norska gränsen. På andra sidan fanns nazisterna, men också släktingar, vänner och närmaste affär, säger Anneli Jordahl.

När tyskarna i april 1940 ockuperar Norge hjälper pensionatet till att gömma dem som flyr. För bokens småbarnsmor Karolina innebär det ett nytt liv. Som ödemarkssamarit har hon alltid befunnit sig nära liv och död, men under kriget möter hon ett obegripligt mänskligt mörker, samtidigt som sår inom henne rivs upp.

Karolina samarbetar med den storslagne doktor Hummel, som blir en nyckelspelare när det gäller att rädda liv, en roll som passar honom väl. Och på andra sidan landsgränsen rör sig kappvändaren Henry Rinnan, en redan från början samvetslös man som förhärdas ytterligare av ett krig där inga regler längre gäller.

– Jag har skapat en väv av tre historiska personers livsöden, och hur de påverkas av fem års krig. Livet vid Riksgränsen: skräcken, oron, irritationen – och ledan.

Anneli Jordahl är författare till ett tiotal verk. Bland de många priser som Jordahl har mottagit för sitt författarskap återfinns Ivar Lo-priset, Tidningen Vi:s litteraturpris, Stina Aronsons pris och Stiftelsen Eva Bonniers 70-årsfonds stipendium. Hennes femte roman Björnjägarens döttrar nominerades till Augustpriset. Hon var i färd med att skriva romanen Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona när hon vid femtioårsåldern för första gången mötte sin biologiska pappas släkt. Det var då hon fick höra om släktens historia under andra världskriget.

– Den boken utspelar sig i Östersund och handlar om hur mina unga föräldrar möttes. Under arbetet ville jag se trakten vid Blåsjön där min släkt hade levt. Vid varje släktträff kom de in på kriget – och jag antecknade. Hur stridsflygplan flög över fjällvärlden in i Norge och bombade. Om pensionatets hemliga flyktingrum. Om Rinnan-ligan som kom över gränsen i försök att tillfångata doktor Hummel.

Hur är det att skriva om sina egna släktingar och samtidigt skriva roman?

– Via romanen har jag fått veta mer om min farmor som jag inte kände, och jag träffade för första gången faster Märta Gärdin, äldst i syskonskaran. Hon fyller snart 95 och minns de fem ockupationsåren i detalj. Hon är min förste informant. Hon och faster Karin Hörnell har outröttligt svarat på mina detaljfrågor. Under trevliga stunder har vi avtalat hemska krigsminnen. Hos dem är det sju sorters kakor som gäller vid fikat.

– Det svåra har varit att fånga min okända farmors kynne. Det finns inga brev, inga dagböcker som hade varit till hjälp när jag skapade ödemarkssamaritens karaktär. Det är också ett precisionsarbete att låta arkivkunskaper sippra in. Romanen får inte bli en historielektion, men ändå ska läsaren få en känsla av vad som hände.

Hur var det att skriva en roman om livet i krigstid, i en tid som också präglas av krig och osäkerhet i världen?

– Det blev fyra tunga arbetsår med krig i verkligheten och krig vid mitt skrivbord. Men jag arbetade faktiskt med ljusa krafter: motståndet. I arkiven såg jag flera exempel på hur ljusa krafter alltid opererar samtidigt som mörka krafter. Det gav mig hopp.