Lyrik

I Skadad Skapad Åter skriver Sorin Masifi om det som förändrade hennes liv för alltid. Hon skriver om sin systers självmord och anklagelsen som följer, då polisen menar att tragedier inte inträffar i kurdiska familjer. I takt med ett växande massmedialt drev beslutar slutligen åklagaren att hon och fadern ska anhållas.
Hur lever man med en anklagelse som väl uttalad aldrig kan tas tillbaka? Hur talar man om ett trauma när skadan finns inuti (själva) språket? Hur hittar man ord för en sorg man berövats?Skadad Skapad Åter ställer avgörande frågor om språk och komplext trauma, om Sverige och ett rasistiskt rättsväsende. Dikten, gud och psykoanalysen är centrala i försöket att återskapa sig som människa. Där dikten blir ett vittne till och ett minnesmärke över förstörelsen och förlusterna. Boken är på så vis en lovsång till poesin och språkets enorma kraft, och jagets obrutna vilja att hjälpa sig själv.

"det lyser i skogsbrynet
det lyser ur asfalten ack vilken vacker gränsvilken humanitär och rättssäker maskinens händer är som honung mot hudenmaskinens knä är som den älskades läppar mot nacken"Med dikten som metod gestaltar Straffkolonien asylsökande och förvarstagning som kroppslig och själslig erfarenhet. I starka, enkla bilder och utsagor skildras flykten, förhören, förvaret, förtvivlan. Känslan av att vara dömd, av att förgäves försöka passa in berättelsen om sitt liv i den ram som processen kräver. Den skoningslösa väntan. Här finns också maskinen, det opersonliga regelverk som, likt i Kafkas novell, skriver in straffet på den dömdas kropp. Oönskad, lögnaktig, avvisad. "Skulden står alltid utom tvivel", som Kafka skrev. Dikterna gestaltar både ett slags yttersta skörhet inför lagen, och vad utövandet av lagen gör med språk och människor. Leila Inanna Sultan är född 1993 och bor i Stockholm. Hon är utbildad vid Biskops Arnö Författarskola och arbetar på bibliotek.

”Porten öppnar sig långsamt och länge.
Solen, ett glittrande bländverk,överrumplar dem som trott sig vänta förgäves,de som valts bort och övergivits, kommit efter.”I Jonas Modigs nya diktsamling öppnas platser mellan platser. En sluss för simsvaga fiskar att hämta andan i, en tanke i behov av en öppen plats utan hindrande arrangemang, en extra timme som tar sig in i mörkret och parkerar i det svarta mellanrummet. I tidsfönster där den som vaknar möter morgondagen medan natten långsamt kryper in under täcket.”Jonas Modig har ett poetiskt handlag med att föra över intryck och erfarenheter på papper som påminner om det hos en säker akvarellist.” Sydsvenskan

Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling har skrivits under en skör tid i poetens liv, men den är full av kraft. Bilderna flödar in i varandra, minnen, drömmar och fantasier blandas med iakttagelser om livet. Som läsare får man ge sig hän åt en underlig skönhet. Det här är poesi från den tid i en människas liv då själen brinner men kroppen börjar falna. "Skaka tyst på varje lågmäld hallucination", står det. Det är just vad poeten gör, och ut rasar en mäktig, liksom andlös dikt. Det är bråttom att skriva, för tiden rinner undan fort. Våren har fallit på knä i smältvattnet, svalorna kvittrar sina ytterligheter i skymningen och hemtjänstpersonalen rusar förbi ett skräddarsytt ljus. Så ser tillvaron ut på Ingenmans strand. En alldeles särskild plats, på kanten till det eviga hav där var och en av oss en dag ska bli ingen.

”Många har genom historien ridit iväg med en älskare på en vit häst och lämnat sin familj bakom sig. Det visste hon och det förändrade ingenting.”
I Kajsa Sundins poesibok berättas en kärlekshistoria. Det finns en mor som har en affär. En dag kommer någon in och förälskelsen slår ner som en blixt. Mitt i en ensamstående mammas höghusliv störtar den romantiska kärleken in med sitt hopp och sin eld och sina villfarelser. Passionen påverkar både de som står utanför förälskelsen och de som är i den. Det är inte lätt utan svårt. Det är ett försök. Det är meningen med livet. Så var det redan på 1500-talet. I dialog med den italienska renässanspoeten Gaspara Stampa skriver Kajsa Sundin kärleksdikter som både besjunger, ifrågasätter och skojar med förälskelsen som ideal och praktik.

Mariam Naraghi betraktar det vardagliga med en blick som får verkligheten att skimra och välta. Här ser Medea sina barn komma tillbaka efter en pappavecka, en familj träd kör bil med en doft-person fäst vid backspegeln, ett oreokex blir en bild av litteraturens vita centrum, domkyrkan är ett stort, ruvande djur.
Hennes raka och till synes enkla dikter är ett slags mirakulösa lekar som kan utspela sig lite varstans; mitt i rondellen, på Ica Maxi, i den tappade laptopens krossade skärm, längs elljusspåret, hemma i en lägenhet. Naturen, drömmen och den irrationella gnistan i människoögat besegrar förnuftet och de gamla vanliga normerna för vad som räknas som vackert och viktigt. Det är rolig, orolig, och uppfordrande poesi: Tänk om livet är helt otroligt.Jägmästarna säger är Mariam Naraghis andra diktsamling på Norstedts och en stark och konsekvent fortsättning på hennes lyriska författarskap.Om hennes förra bok, Dikter (Norstedts 2021), skrev Aase Berg:”Ett pärlband av prosalyriska iakttagelser. Vardagens scenografi av tv-spel och skurhinkar, gångvägar och gymcyklar blir stoff till oväntade epifanier i Naraghis stilsäkra uppmärksamhet."

Vinnare av Sveriges Radios Lyrikpris 2023
"Katten blev sjuk och dog en av vårens vackraste dagar.Det utlöste en stor vrede i mig över själva Försvinnandet, kattens och mitt eget. Vrede över naturensobeveklighet: begär, födelse, död.Javisst, det är det enklaste av allt verkligt vetande, men hur kunna nöja sig med det?Över kattens kallnande kropp såg jag hinnan som omger allt. Den kosmiska fosterhinnan.Vacker och oemotståndlig med sin motbjudande inbjudan till dans.Så går jag in och ut från återkomst till återkomst."

"Som om gud finns. Som om ytterligare några förlamande spärrar i huvudet just brast.” – Rebecka Åhlund, Smålandsposten
”försvenskad indie sleaze eller ätstörd heroin chic-estetik i valfri Stockholmsförort” – Andres Lokko, ETC ”Lacan hade säkert älskat, för att inte säga "hatälskat", Alonzos högaffekterade poesi” – Sinziana Ravini, SvD ”En geriatrisk ynglings perfekt balanserade skevhet.” – Anna Hallberg, DNI Ali Alonzos Jag tänker bli äcklig störtar dikterna nerför sidorna, mot läsaren. De är rastlösa och intensiva, som om de vet att det är sent på jorden, att nu är allt som finns. Det lekfulla och associativa går inte att skilja från ett slags förbifartens allvar. Språkglädje är granne med avgrunden.I centrum finns ett både grandiost och ynkligt diktjag som ger allt för att störa och förföra, med ömsom fula, ömsom vackra bilder, berättelser, utfästelser och utrop. Han är rolig, men tänker bli äcklig, eftersom världen är äcklig. Han kan skriva, men tänker bråka, eftersom det är bråk.Det här är en poesi som skulle kunna kallas ung, men lika gärna gammal som gatan. Ali Alonzo skriver vidare på en post-beat-poesi där populärkulturella referenser, urbanitet, muntlighet och närvaro länge varit självklara delar av dikten. Samtidigt är det som om någonting gått sönder och satts ihop igen på ett helt nytt sätt. Jag tänker bli äcklig är en insisterande och ocool lyrik för vår tid.

"Så länge sedan blommans skede rådde
Så länge jag det allra minsta hänger kvar i livetförblir barnen såsom bundna invid leranOm en växt är oavhängigt ljusvad är då mörker"Fredrik Nybergs, nya bok, Ruiner. Andra häftet (XXIII–XLIV) består liksom den förra, Ruiner. Första häftet (I–XXII), av såväl poesi som prosa. I tre längre berättelser möter vi Richard som gång på gång såväl flyr från, som återinträder in i, det gemensamma, i kollektivet och i samhällsbygget. Berättelsen om Richard är insprängd mellan ett antal diktsviter och enskilda dikter som på olika sätt förhåller sig till det förgängliga, det försvinnande och det ohållbara. De talar om batterier, om Mose, om is och lera och mörknande insjöar, om gifter som sprids och liv som förskingras. Och inte minst om oro och längtan. Fredrik Nyberg debuterade med En annorlunda praktik 1998. Ruiner. Andra häftet (XXIII–XLIV) är hans tionde bok på Norstedts.

UKON återvänder äntligen till poesin, efter ett uppehåll på ett drygt decennium. Den nya diktsamlingen Jag är ingen mördare riktar blicken mot det orimliga, i livet och utsagorna om det. ”Jag har personligen aldrig använt mig av någon atombomb” försäkrar poeten och fortsätter: ”I morse mördade jag ingen, ingen innan lunch, ingen på eftermiddagen”. Okej, vi tror dig. Men varför upplever vi ett sådant obehag när någon ivrigt försvarar sig mot saker som ingen anklagat honom för?
Jag är ingen mördare är skriven med lika delar förtvivlan som gott humör. Det handlar om våld, åldrande och dödsdrift. Det handlar om mamma, halvfabrikat och oförmodade perspektivförskjutningar. "Tänk om alla jag känner dog och ingen längre visste vem jag var.Tänk om jag blir förlamad och stum och blind och döv samtidigt.Tänk om jag hade en siamesisk tvilling och den andre var en psykopatisk massmördare.Tänk om jag var tvungen att stiga på en liten ranglig, överfull båt utan flytväst och åka rakt över havet.Tänk om jag skulle försvinna ned i ett hål och hålet försvann.Tänk om jag blir exakt en dag äldre för varje dag som går."

Sara Hallströms nya diktsamling kretsar kring vatten och kroppar. Vatten rinner som språk mellan fingrarna, händer tvättar, vätskor rinner in i och ut ur läckande kroppar. Kropparna är verktyg, både för det intima och det institutionella: allmänningen som strömmar genom kranarna, den queera gemenskapens glittrande överflöd av vätskor. Dikterna rör sig mellan upplösning och sammanfogning. Här finns handfaten och badrummen i vilka man blir till. Hål slickade med förståelse. Ett skimrande slem. Sug upp, svälja, spotta ut. En tvål i vilken språket inte når in.
Sara Hallström är poet och förskollärare, bosatt i Göteborg. Hon debuterade med Vi måste ha protein 2004 och har sedan dess gett ut sex böcker. För diktsamlingen Rötter smälter belönades hon med Mare Kandre-priset med motiveringen: ”sinnliga dikter där människor klyvs mitt itu av kollisionen mellan kärleken och förståndet”. Senast utkom Jag vill att mina barn ska tillhöra (2015).Om den skrev Lyra Ekström Lindbäck i Dagens Nyheter:”Det här är ingen liten dikt. Faktum är att jag tror att Sara Hallström är en av få samtida poeter som har potential att bli riktigt, riktigt stor. Det svenska litteraturfältet borde börja ge henne det erkännande som hon förtjänar. För här har vi en poet som inte bara har en unik riktning, hon är dessutom så öm och intelligent att hennes skrivande aldrig kommer att stelna.”

Giv oss Bröd men giv oss också Rosor, ropade strejkande amerikanska textilarbetare på 1910-talet. Brödet är det materiella, Rosorna det själsliga. Så säg att vi har Brödspråk och Rosspråk, samt en upplevelse av att det inte står rätt till med någotdera — att ens själva uppdelningen är förstockande: Vad ta sig till?
Katedral av förtret är att inte ha ett jobb att gå till, men att gå bland fjolårslöv, stubbar och stammar, och sätta sig därinne mittibland träden. Katedral av förtret är orden som inte flyger — de störtar och får släpas ut. Katedral av förtret är att krossas för att kunna tala ett språk som hör dig.

Dags för uppbrott.
Jag stänger och låser lagårdsdörrn –det blev aldrig av att laga den.Och rosorna får vintern ta hand om.Jag kastar en samlande blick genom rummen,detta djup av vitt med gråblå nischeroch en mörknande spegel i fonden –en insikt målad av Hammershøi.Kjell Espmark (1930-2022) var en av våra största poeter. Hans sista diktsamling är en sorgesång lika mycket som en följdriktig fortsättning av de hyllade rolldikterna som inleddes med samlingen Vintergata (2007).

När Nils-Åke Hasselmark debuterade på Norstedts 1957 med Dikter över en brusten trädgård var Hjalmar Gullberg hans lektör. Sextiofem år senare publicerar han nu diktsamlingen Fåradingar. Ett långt liv går att skönja i dessa korta, täta dikter. De är kloka, och liknar klassisk, centrallyrisk poesi, men bygger sällan på någon säker, tillbakalutad visdom. Deras kunskap är av ett annat slag. Den röst som hörs tycks inte ha vant sig varken vid att leva eller vid att skriva. Bilder och utsagor är präglade av en djup undran över livet, en nykter blick på döden och en förundran över världen: naturens skönhet och människans skörhet, poesins möjlighet att fortsätta bli till.

Staten. Systrarna. Dikten är ett arkiv över förluster som sträcker sig genom tid och rum, ett sorgearbete över en syster och en barndom. En barndom sammanvävd med Kurdistan, kampen och statslöshetens filosofiska frågor.
Sorin Masifi skriver med påtaglig auktoritet i sin debut. Hon samlar bilder och citat, minnen och historiska händelser - av dem vävs en berättelse fram. Berättelsen om en familj: Ba, Da, och två systrar. En familj, en skola i att leva och lära, en skola i kärlek, motstånd och diktens kraft.

“månen lockar mig att dra ut och härja komma nära, sminket i plastpåse
gulbleka strumpor höga klackar vid perrongen, doft av aska under skallen ochkäkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål i bildenöppnar upp världen som en fasansfull ros”Iman Mohammeds nya diktsamling Minnen av infraröd är både klarsynt och mystisk. Poeten fortsätter skriva fram bilder på det säregna sätt hon utvecklat sedan hennes dikter först publicerades i Brombergs poesiantologi Blå Blixt 2013.Dikterna i Minnen av infraröd återger en vardag där förlust och våld läcker in i det förväntat trygga. Dess visuella språk angriper våra sinnen, förvränger men synliggör samtidigt detaljerna i en mörkt skimrande verklighet. Mohammed skriver fram ett surrealistiskt drömlandskap som visar sig i ögonen, om händer som tillagar tillblivelsens mat, om händer som håller i varandra för sista gången. Ögonen är nya och de är tusentals år.

För sitt författarskap har Helena Boberg mottagit ett stipendium ur Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne 2022 och Kallenbergstipendiet 2023.
Röd melankoli är en poesisamling där cellerna och bilderna muterar. Tumörerna gnistrar som stjärnor alltmedan diktjaget kämpar för att behålla kontakten med världen och med kroppen.Här skiktas journaler med drömmar, medicinsk idéhistoria med vardagsobservationer. Dikterna rör sig i cirklar, vågor, strömmar, och belyser olika aspekter av vad det innebär att vara sjuk: existentiellt och i ett samhälle.

Allt sedan de gamla grekerna har färjkarlen Karon i utbyte mot ett guldmynt fört människor över floden in i dödsriket. Nu har Karon fått jobb i Stockholms tunnelbana och kör de dödligas linje från förort till innerstad, från liv till död. Passagerna färdas genom underjorden, till och från sina älskade, till och från sina arbeten, genom tiden mot dess slut. Under tiden sjunger de, om hoppet, om längtan, om livets alla vardagar.

Karon själv är en förare i nagellack och strumpbyxor som drömmer om att bryta nyckeln, köra tåget baklänges, eller släppa av sin älskling vid en övergiven station. Det verkar så värdelöst att ta betalt och så svårt att inte förväxla kärlek och sorg med varandra. Men ingen, inte ens Karon, kommer undan underjorden. Vi är alla döende, men vi älskar ändå.

Karons tunnelbana är Ida Lindes första diktsamling sedan den kultförklarade debuten Maskinflickans testamente.

I det föränderliga landskapet står några gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats är den jag ska vara på. Varje gång jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ända bort till en motorväg i amerikanska Mellanvästern nådde mig deras röster i hägrar, floder, berg.

Du skulle vakta sorgen och drömmarna
Du skulle vara platsens enkla byracka
kedjad vid universum
Du blev ett barn i ständig rörelse
I ständig väntan vaktande

Så talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. "Du kunde aldrig blivit någon annan", säger ladorna.

Ingela Strandberg

I Göteborg har Ms E Nervous just fött en pojke och samtidigt börjat sjunga. Hon åker runt i staden med spårvagn och letar efter hans pappa K. som är borta nu. När sonen sover skriver hon sina sånger. De riktar sig till honom och till K. Det är sånger om stadens släckta och upplysta delar, om ett våld och en splittring hon finner spår av både omkring sig och inuti sig själv.
Hemma i lägenheten väntar Mami K, svärmodern från Douala, det enda de har gemensamt är förlusten av K.
Bästa vännen Mirri bor nära, i Biskopsgården.

De näst största städerna är en berättelse om en mors oro, och en mycket säregen Göteborgsskildring, där segregation och rasism slår ut som strömavbrott och galenskap i staden så väl som i den enskilda människan.

Hur ska Ms E Nervous både kunna ta hand om sin son och kunna sjunga? Hur ska hon kunna leva med honom i staden, när hon ser hur den faller isär? Hur ska hon någonsin kunna förlåta sig själv: för att hon är vit, för att hon varit blind, för att hon inte kan rädda sin son från någonting, bara skriva och sjunga för honom? Hur ska sonen kunna förlåta henne för att hon aldrig kommer att veta det han vet?

Elise Ingvarsson är en av våra mest uppmärksammade poeter. Teman som moderskap, tro och identitet har genomsyrat hennes diktböcker. I denna fjärde bok låter hon sin poesi - sången - möta fiktionen och forma en prosalyrisk berättelse där några av samtidens mest brännande frågor utforskas på komplexa sätt.

Det du ser är nåns vardagsbilder - stövlarna på förstutrappen, spinningcyklarna som väntar på nästa pass, det svårstädade golvet, Nintendokonsolerna. Men där finns också nåt annat, en flyktväg kanske eller en våldsam fälla. Det gäller att sno sig och inte fråga för mycket, det går att saxa fram, liksom i sidled. Dikter är berättelser om sånt som kan hända.

Hjalmar Gullberg (1898-1961) är en av den svenska nittonhundratalslitteraturens verkligt betydande författare. Hans sätt att förena klassisk verskonst med modern enkelhet, högstämdhet med humoristiska infall, allt på ett språk som är tidlöst, lärt och lättillgängligt, har gjort honom till en av våra mest uppskattade poeter.

Det har gått sextio år sedan Gullberg gick bort, men i sitt nyskrivna förord skildrar poeten Lotta Olsson, en av vår tids stora uttolkare av bunden vers, att det "blommar och sjunger ännu i hans diktnings eviga maj", inte minst åskådliggjort av oförglömliga rader som "Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud?" och dikter som "Förklädd gud", tonsatt av Lars-Erik Larsson, eller "Död amazon", den hyllningsdikt Gullberg skrev efter författaren Karin Boyes död.

I Modersmyter ligger myten på lur bakom bebisbädden, inbäddad mellan lakanen, intill barnets mjuka skinn, tryckt mot din kropp.

Elisabeth Berchtold har i sin tredje diktsamling begett sig in i modersmytens djupa skogar. Bland hundar, hindar och harar jagar Diana jägaren, skjuter mödrar vagnen framför sig.

En kvinna föder på papperslakan i lysrörsljus ett blodigt barn. Att ta till sig, att skjuta ifrån.

I en blandning av myt och vardag skrivs moderserfarenheter fram. Landskapet och djuren, våldet, smärtan, ömheten och omsorgen väver in och ut ur varandra. Förväntningar och normer bär också på en saga.

Ruiner Första häftet I-XXII utgör första delen i en tänkt serie av böcker som på olika vis är upptagen av en graviterande rörelse nedåt, mot undergången och underjorden. I bokens texter - som är ett växelbruk mellan poesi och prosa - står tillväxtens och framåtskridandets baksidor i fokus. Skildringar av nattliga besök på hemlighetsfulla, exklusiva klubbar, liksom utsiktslösa upptäcktsresor i upplysningens tjänst, varvas med mer poetiska partier där ruiner synas med en såväl saklig som figurlig blick.

Fredrik Nyberg är en av de mest framstående poeterna i sin generation, ständigt kritikerhyllad och flerfaldigt prisbelönt. Ruiner Första häftet I-XXII markerar en kursändring i, och en expansion av, författarskapet.

Återliv utgör den tredje delen i en trilogi som inleddes med Skapelsen och fortsatte med Kvällens frihet. Vad som kunde kallas Skapelsetrilogin börjar i den oavslutade skapelse som kräver sin fortsättning av oss alla. Den går vidare i den friare, ofta hänsynslösa kreativitet som flera tonsättare, författare och konstnärer utvecklar i livets slutskede. Och den fullbordas i en samling återliv av skilda slag. Än spränger Egon Schiele sig ut ur sin kista i målningen Uppståndelse . Än bryter Sor Juana de la Cruz en av det spanska språkets största poeter, kallad den första feministen den tystnad kyrkan tvingat på henne. Än fortsätter den oförskräckta journalisten Marie Colvin, som stupade för en kpistsalva nära Homs, sin gärning inkarnerad i djärva kolleger: Artiklarna skrivs mot uppdragna knän, /postuma bidrag, / tunga av mull och mod, / till det stora sviktande minnet. Man kunde se dessa skilda teman sammanfattade i dikten Det uudslukkelige , ägnad Carl Nielsens symfoni om det ohejdbara liv som tvingar sig fram också ur krigets gyttja och död: Och vinden föds i det gråa gräset / som långsamt, obevekligt blir grönt.

Om Skapelsen skrev den tongivande spanske kritikern Martín López-Vega i El Mundo: Skapelsen bekräftar intrycket att vi står inför en av de viktigaste poeterna i vår tid.

Sömnlösheten och stadens sorl formar tankarna i Nachla Libres diktsamling Tiden har sett allt. Orden tickar fram i realtid i en debutbok som är både filosofisk och politisk, vardaglig och storslagen.

Den är ett evigt samtal med natten, en uppgörelse med samhällets orättvisor, en färd mellan det som var och det som är men kanske mest av allt en skildring av en inre kamp för att finna ro.

Jonas Modigs nya diktsamling Punkterna på kartan är en expedition i tid och rum, utan början eller slut. Den rör sig genom naturen och årstiderna, via minnen och nedslag i det stora lilla som finns runt husknuten eller på någon avlägsen turistort. På sitt särpräglade sätt låter Jonas Modig det outsägliga komma oss alldeles nära.

Punkterna på kartan leder hit och bort,

upphör inte att röra sig genom skiftande färger,

bleka av sommardagarnas sol genom åren,

fastväxta på väggen under nyckelskåpet,

bland regnkappor och paraplyer,

halmhattar och snedtrampade skor.

Stugfukten i utkylda vinterdagar

har lämnat spår, beständiga som ärr,

sköra som isens första lock på vattenpölen

en morgon i oktober.

"Jonas Modig har ett poetiskt handlag med att föra över intryck och erfarenheter på papper som påminner om det hos en säker akvarellist." Sydsvenskan

Anna Greta Wide var en av de mest lästa unga poeterna under 1940-talet, men har nu länge varit nästan bortglömd. En väska med efterlämnat material har under ett drygt halvsekel gömt en litterär skatt. Det är hög tid att läsa Anna Greta Wides dikter - i vår tid.

Anna Greta Wide föddes 1920 och dog 1965. Hennes liv blev kort. Sex diktsamlingar, några dikter i tidningar och tidskrifter, ett par psalmer - och ett yrkesliv som lärare. Mer än så hann det inte bli.

Hon skrev rimmad dikt när andra sprängde sonetter och hon stod vid sidan av samtidens larm. I de melodiska dikterna från de tidiga åren såväl som i de mer komplexa dikterna från de sista åren var hennes enda ärende: att finna sanningen. Människan är ofri, menade hon. Och sanningen är vägen till friheten.

2018 donerade släkten en resväska till brädden full med efterlämnade diktmanuskript, brev och fotografier till Göteborgs universitetsbibliotek. Litteraturvetaren Dick Claésson, huvudredaktör för Litteraturbanken, har sedan dess gått igenom materialet och redigerat de två volymer som ges ut till hundraårsminnet av Anna Greta Wides födelse.

Vem vänder i ljus mitt mörker innehåller de dikter som publicerades mellan 1942 och 1964. Sedan kan allting hända innehåller tidigare opublicerade dikter, utkast och fragment från åren 1940 till 1965.

Anna Greta Wide var en av de mest lästa unga poeterna under 1940-talet, men har nu länge varit nästan bortglömd. En väska med efterlämnat material har under ett drygt halvsekel gömt en litterär skatt. Det är hög tid att läsa Anna Greta Wides dikter - i vår tid.

Anna Greta Wide föddes 1920 och dog 1965. Hennes liv blev kort. Sex diktsamlingar, några dikter i tidningar och tidskrifter, ett par psalmer - och ett yrkesliv som lärare. Mer än så hann det inte bli.

Hon skrev rimmad dikt när andra sprängde sonetter och hon stod vid sidan av samtidens larm. I de melodiska dikterna från de tidiga åren såväl som i de mer komplexa dikterna från de sista åren var hennes enda ärende: att finna sanningen. Människan är ofri, menade hon. Och sanningen är vägen till friheten.

2018 donerade släkten en resväska till brädden full med efterlämnade diktmanuskript, brev och fotografier till Göteborgs universitetsbibliotek. Litteraturvetaren Dick Claésson, huvudredaktör för Litteraturbanken, har sedan dess gått igenom materialet och redigerat de två volymer som ges ut till hundraårsminnet av Anna Greta Wides födelse.

Vem vänder i ljus mitt mörker innehåller de dikter som publicerades mellan 1942 och 1964. Sedan kan allting hända innehåller tidigare opublicerade dikter, utkast och fragment från åren 1940 till 1965.