Lyrik

"Skadad Skapad Åter är en litterär kraftprestation, en psykologisk rysare och en politisk anklagelse." - Evelina Stenbeck, Aftonbladet
"I Skadad. Skapad. Åter kan man inte gömma sig för den rasistiska logik som sliter sönder livet och människan. Boken verkligen vibrerar av en säregen kraft och vrede. Alla borde läsa den." - Lizette Romero Niknami, Expressen"Just genom att den gör som den vill och rör sig fritt mellan olika uttryck blir dikten drabbande och stark." - Karin Nykvist, SydsvenskanI Skadad Skapad Åter skriver Sorin Masifi om det som förändrade hennes liv för alltid. Hon skriver om sin systers självmord och anklagelsen som följer, då polisen menar att tragedier inte inträffar i kurdiska familjer. I takt med ett växande massmedialt drev beslutar slutligen åklagaren att hon och fadern ska anhållas.Hur lever man med en falsk anklagelse som väl uttalad aldrig kan tas tillbaka? Hur talar man om ett trauma när skadan finns inuti (själva) språket? Hur hittar man ord för en sorg man berövats?Skadad Skapad Åter ställer avgörande frågor om språk och komplext trauma, om Sverige och ett rasistiskt rättsväsende. Dikten, gud och psykoanalysen är centrala i försöket att återskapa sig som människa. Där dikten blir ett vittne till och ett minnesmärke över förstörelsen och förlusterna. Boken är på så vis en lovsång till poesin och språkets enorma kraft, och jagets obrutna vilja att hjälpa sig själv.

"Det är en rik och mogen debut. En sorgesång som väller fram med en stark ton av vrede och ibland blixtlika inslag av en lika vredgad ironi. Men det är också vacker poesi, som plötsligt kan stanna upp i en avklarnad notering"Svenska Dagbladet"Att bli drabbad av en läsning innebär inte nödvändigtvis att man tagit del av särskilt bra litteratur. Desto finare när det väl sammanfaller. /../Straffkolonien är inte bara en politiskt viktig skrift, utan vittnar även om ett fint författarskap i vardande."Dagens Nyheter”Det är som i en dikt av Göran Sonnevi: Under skogen finns en annan skog.Hur kommer det sig att poesi kan vara så snabb och långsam samtidigt, så stillsam med en sådan räckvidd? I en debutsamling som konfronterar det förbjudna och anstötliga. Som vet vad det är att lämna ett rum och stiga in i ett annat. Som törs känna tillit."Expressen"Straffkolonien är en stark, drabbande och vacker debut, där det osagdaringer i öronen hos läsaren länge efteråt."BTJ "det lyser i skogsbrynet det lyser ur asfalten ack vilken vacker gränsvilken humanitär och rättssäker maskinens händer är som honung mot hudenmaskinens knä är som den älskades läppar mot nacken"Med dikten som metod gestaltar Straffkolonien asylsökande och förvarstagning som kroppslig och själslig erfarenhet. I starka, enkla bilder och utsagor skildras flykten, förhören, förvaret, förtvivlan. Känslan av att vara dömd, av att förgäves försöka passa in berättelsen om sitt liv i den ram som processen kräver. Den skoningslösa väntan. Här finns också maskinen, det opersonliga regelverk som, likt i Kafkas novell, skriver in straffet på den dömdas kropp. Oönskad, lögnaktig, avvisad. "Skulden står alltid utom tvivel", som Kafka skrev. Dikterna gestaltar både ett slags yttersta skörhet inför lagen, och vad utövandet av lagen gör med språk och människor. Leila Inanna Sultan är född 1993 och bor i Stockholm. Hon är utbildad vid Biskops Arnö Författarskola och arbetar på bibliotek.

Jila Mossaed ägnar sig åt poesins och livets stora teman: kärlek, död, ensamhet, passion, sorg.
I hennes dikter finns en oerhörd, nästan slösaktig, skönhet och en sorts vardaglig enkelhet. Hon skriver fram månens ljus genom lägenhetsfönstret och människans eviga längtan efter ett existentiellt och fysiskt hem, på jorden och i språket. Mossaed betraktas som en av de stora exildiktarna i svensk samtidspoesi. Exilens erfarenhet, gestaltad som både förlust och tillblivelse, är ett grundackord i författarskapet. I många år har hon skrivit en dikt präglad av så väl klassisk persisk poesi som svensk naturlyrik. Det har sagts att Jila Mossaeds dikter är enkla att läsa och svåra att bli färdiga med. Deras komplexitet ligger sällan på ytan, utan finns i de starka känslor och stora frågor som de gestaltar. Det här är en poesi som närmar sig läsaren ogarderad, modig och öm. Vem var min mor på jorden innehåller både nya dikter av Jila Mossaed och ett urval ur hennes tidigare böcker.

I Hälen och hjärtat skriver Fredrik Nyberg 22 dikter med 22 rader om en mors död. Diktsamlingen räknar ner till döden och upp igen, bort från den, in i sorgen. I centrum av allt är Maria Magdalena, Kung Mor, Lilla mamma i modden, hjälplös som ett barn i den pyttelilla mimicry-spjälsängen. Vid dödsbädden sitter Elefanten och Älvan och väntar på att bli föräldralösa. Det är midvinter och runt dem rör sig stjärngossar och tärnor som skickligt tipp-tappar genom samtidsvårdens effektiviserade korridorer.
Efter döden följer sorgen: rädslan för att inte längre vara någons barn, den bottenlösa besvikelsen över att inte längre bli lyft och buren. Med en poesi som vrider och vänder på fasta bilder och uttryck – språkets liksom döda delar – skapar Fredrik Nyberg en originell och levande elegi. Kärleksfull och vredgad, absurd, smärtsam och vacker.

”Porten öppnar sig långsamt och länge.
Solen, ett glittrande bländverk,överrumplar dem som trott sig vänta förgäves,de som valts bort och övergivits, kommit efter.”I Jonas Modigs nya diktsamling öppnas platser mellan platser. En sluss för simsvaga fiskar att hämta andan i, en tanke i behov av en öppen plats utan hindrande arrangemang, en extra timme som tar sig in i mörkret och parkerar i det svarta mellanrummet. I tidsfönster där den som vaknar möter morgondagen medan natten långsamt kryper in under täcket.”Jonas Modig har ett poetiskt handlag med att föra över intryck och erfarenheter på papper som påminner om det hos en säker akvarellist.” Sydsvenskan

Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling har skrivits under en skör tid i poetens liv, men den är full av kraft. Bilderna flödar in i varandra, minnen, drömmar och fantasier blandas med iakttagelser om livet. Som läsare får man ge sig hän åt en underlig skönhet. Det här är poesi från den tid i en människas liv då själen brinner men kroppen börjar falna. "Skaka tyst på varje lågmäld hallucination", står det. Det är just vad poeten gör, och ut rasar en mäktig, liksom andlös dikt. Det är bråttom att skriva, för tiden rinner undan fort. Våren har fallit på knä i smältvattnet, svalorna kvittrar sina ytterligheter i skymningen och hemtjänstpersonalen rusar förbi ett skräddarsytt ljus. Så ser tillvaron ut på Ingenmans strand. En alldeles särskild plats, på kanten till det eviga hav där var och en av oss en dag ska bli ingen.

”Många har genom historien ridit iväg med en älskare på en vit häst och lämnat sin familj bakom sig. Det visste hon och det förändrade ingenting.”
I Kajsa Sundins poesibok berättas en kärlekshistoria. Det finns en mor som har en affär. En dag kommer någon in och förälskelsen slår ner som en blixt. Mitt i en ensamstående mammas höghusliv störtar den romantiska kärleken in med sitt hopp och sin eld och sina villfarelser. Passionen påverkar både de som står utanför förälskelsen och de som är i den. Det är inte lätt utan svårt. Det är ett försök. Det är meningen med livet. Så var det redan på 1500-talet. I dialog med den italienska renässanspoeten Gaspara Stampa skriver Kajsa Sundin kärleksdikter som både besjunger, ifrågasätter och skojar med förälskelsen som ideal och praktik.

Mariam Naraghi betraktar det vardagliga med en blick som får verkligheten att skimra och välta. Här ser Medea sina barn komma tillbaka efter en pappavecka, en familj träd kör bil med en doft-person fäst vid backspegeln, ett oreokex blir en bild av litteraturens vita centrum, domkyrkan är ett stort, ruvande djur.
Hennes raka och till synes enkla dikter är ett slags mirakulösa lekar som kan utspela sig lite varstans; mitt i rondellen, på Ica Maxi, i den tappade laptopens krossade skärm, längs elljusspåret, hemma i en lägenhet. Naturen, drömmen och den irrationella gnistan i människoögat besegrar förnuftet och de gamla vanliga normerna för vad som räknas som vackert och viktigt. Det är rolig, orolig, och uppfordrande poesi: Tänk om livet är helt otroligt.Jägmästarna säger är Mariam Naraghis andra diktsamling på Norstedts och en stark och konsekvent fortsättning på hennes lyriska författarskap.Om hennes förra bok, Dikter (Norstedts 2021), skrev Aase Berg:”Ett pärlband av prosalyriska iakttagelser. Vardagens scenografi av tv-spel och skurhinkar, gångvägar och gymcyklar blir stoff till oväntade epifanier i Naraghis stilsäkra uppmärksamhet."

Vinnare av Sveriges Radios Lyrikpris 2023
"Katten blev sjuk och dog en av vårens vackraste dagar.Det utlöste en stor vrede i mig över själva Försvinnandet, kattens och mitt eget. Vrede över naturensobeveklighet: begär, födelse, död.Javisst, det är det enklaste av allt verkligt vetande, men hur kunna nöja sig med det?Över kattens kallnande kropp såg jag hinnan som omger allt. Den kosmiska fosterhinnan.Vacker och oemotståndlig med sin motbjudande inbjudan till dans.Så går jag in och ut från återkomst till återkomst."

"Som om gud finns. Som om ytterligare några förlamande spärrar i huvudet just brast.” – Rebecka Åhlund, Smålandsposten
”försvenskad indie sleaze eller ätstörd heroin chic-estetik i valfri Stockholmsförort” – Andres Lokko, ETC ”Lacan hade säkert älskat, för att inte säga "hatälskat", Alonzos högaffekterade poesi” – Sinziana Ravini, SvD ”En geriatrisk ynglings perfekt balanserade skevhet.” – Anna Hallberg, DNI Ali Alonzos Jag tänker bli äcklig störtar dikterna nerför sidorna, mot läsaren. De är rastlösa och intensiva, som om de vet att det är sent på jorden, att nu är allt som finns. Det lekfulla och associativa går inte att skilja från ett slags förbifartens allvar. Språkglädje är granne med avgrunden.I centrum finns ett både grandiost och ynkligt diktjag som ger allt för att störa och förföra, med ömsom fula, ömsom vackra bilder, berättelser, utfästelser och utrop. Han är rolig, men tänker bli äcklig, eftersom världen är äcklig. Han kan skriva, men tänker bråka, eftersom det är bråk.Det här är en poesi som skulle kunna kallas ung, men lika gärna gammal som gatan. Ali Alonzo skriver vidare på en post-beat-poesi där populärkulturella referenser, urbanitet, muntlighet och närvaro länge varit självklara delar av dikten. Samtidigt är det som om någonting gått sönder och satts ihop igen på ett helt nytt sätt. Jag tänker bli äcklig är en insisterande och ocool lyrik för vår tid.

"Så länge sedan blommans skede rådde
Så länge jag det allra minsta hänger kvar i livetförblir barnen såsom bundna invid leranOm en växt är oavhängigt ljusvad är då mörker"Fredrik Nybergs, nya bok, Ruiner. Andra häftet (XXIII–XLIV) består liksom den förra, Ruiner. Första häftet (I–XXII), av såväl poesi som prosa. I tre längre berättelser möter vi Richard som gång på gång såväl flyr från, som återinträder in i, det gemensamma, i kollektivet och i samhällsbygget. Berättelsen om Richard är insprängd mellan ett antal diktsviter och enskilda dikter som på olika sätt förhåller sig till det förgängliga, det försvinnande och det ohållbara. De talar om batterier, om Mose, om is och lera och mörknande insjöar, om gifter som sprids och liv som förskingras. Och inte minst om oro och längtan. Fredrik Nyberg debuterade med En annorlunda praktik 1998. Ruiner. Andra häftet (XXIII–XLIV) är hans tionde bok på Norstedts.

UKON återvänder äntligen till poesin, efter ett uppehåll på ett drygt decennium. Den nya diktsamlingen Jag är ingen mördare riktar blicken mot det orimliga, i livet och utsagorna om det. ”Jag har personligen aldrig använt mig av någon atombomb” försäkrar poeten och fortsätter: ”I morse mördade jag ingen, ingen innan lunch, ingen på eftermiddagen”. Okej, vi tror dig. Men varför upplever vi ett sådant obehag när någon ivrigt försvarar sig mot saker som ingen anklagat honom för?
Jag är ingen mördare är skriven med lika delar förtvivlan som gott humör. Det handlar om våld, åldrande och dödsdrift. Det handlar om mamma, halvfabrikat och oförmodade perspektivförskjutningar. "Tänk om alla jag känner dog och ingen längre visste vem jag var.Tänk om jag blir förlamad och stum och blind och döv samtidigt.Tänk om jag hade en siamesisk tvilling och den andre var en psykopatisk massmördare.Tänk om jag var tvungen att stiga på en liten ranglig, överfull båt utan flytväst och åka rakt över havet.Tänk om jag skulle försvinna ned i ett hål och hålet försvann.Tänk om jag blir exakt en dag äldre för varje dag som går."

Sara Hallströms nya diktsamling kretsar kring vatten och kroppar. Vatten rinner som språk mellan fingrarna, händer tvättar, vätskor rinner in i och ut ur läckande kroppar. Kropparna är verktyg, både för det intima och det institutionella: allmänningen som strömmar genom kranarna, den queera gemenskapens glittrande överflöd av vätskor. Dikterna rör sig mellan upplösning och sammanfogning. Här finns handfaten och badrummen i vilka man blir till. Hål slickade med förståelse. Ett skimrande slem. Sug upp, svälja, spotta ut. En tvål i vilken språket inte når in.
Sara Hallström är poet och förskollärare, bosatt i Göteborg. Hon debuterade med Vi måste ha protein 2004 och har sedan dess gett ut sex böcker. För diktsamlingen Rötter smälter belönades hon med Mare Kandre-priset med motiveringen: ”sinnliga dikter där människor klyvs mitt itu av kollisionen mellan kärleken och förståndet”. Senast utkom Jag vill att mina barn ska tillhöra (2015).Om den skrev Lyra Ekström Lindbäck i Dagens Nyheter:”Det här är ingen liten dikt. Faktum är att jag tror att Sara Hallström är en av få samtida poeter som har potential att bli riktigt, riktigt stor. Det svenska litteraturfältet borde börja ge henne det erkännande som hon förtjänar. För här har vi en poet som inte bara har en unik riktning, hon är dessutom så öm och intelligent att hennes skrivande aldrig kommer att stelna.”

Giv oss Bröd men giv oss också Rosor, ropade strejkande amerikanska textilarbetare på 1910-talet. Brödet är det materiella, Rosorna det själsliga. Så säg att vi har Brödspråk och Rosspråk, samt en upplevelse av att det inte står rätt till med någotdera — att ens själva uppdelningen är förstockande: Vad ta sig till?
Katedral av förtret är att inte ha ett jobb att gå till, men att gå bland fjolårslöv, stubbar och stammar, och sätta sig därinne mittibland träden. Katedral av förtret är orden som inte flyger — de störtar och får släpas ut. Katedral av förtret är att krossas för att kunna tala ett språk som hör dig.

Dags för uppbrott.
Jag stänger och låser lagårdsdörrn –det blev aldrig av att laga den.Och rosorna får vintern ta hand om.Jag kastar en samlande blick genom rummen,detta djup av vitt med gråblå nischeroch en mörknande spegel i fonden –en insikt målad av Hammershøi.Kjell Espmark (1930-2022) var en av våra största poeter. Hans sista diktsamling är en sorgesång lika mycket som en följdriktig fortsättning av de hyllade rolldikterna som inleddes med samlingen Vintergata (2007).

När Nils-Åke Hasselmark debuterade på Norstedts 1957 med Dikter över en brusten trädgård var Hjalmar Gullberg hans lektör. Sextiofem år senare publicerar han nu diktsamlingen Fåradingar. Ett långt liv går att skönja i dessa korta, täta dikter. De är kloka, och liknar klassisk, centrallyrisk poesi, men bygger sällan på någon säker, tillbakalutad visdom. Deras kunskap är av ett annat slag. Den röst som hörs tycks inte ha vant sig varken vid att leva eller vid att skriva. Bilder och utsagor är präglade av en djup undran över livet, en nykter blick på döden och en förundran över världen: naturens skönhet och människans skörhet, poesins möjlighet att fortsätta bli till.

Staten. Systrarna. Dikten är ett arkiv över förluster som sträcker sig genom tid och rum, ett sorgearbete över en syster och en barndom. En barndom sammanvävd med Kurdistan, kampen och statslöshetens filosofiska frågor.
Sorin Masifi skriver med påtaglig auktoritet i sin debut. Hon samlar bilder och citat, minnen och historiska händelser - av dem vävs en berättelse fram. Berättelsen om en familj: Ba, Da, och två systrar. En familj, en skola i att leva och lära, en skola i kärlek, motstånd och diktens kraft.

“månen lockar mig att dra ut och härja komma nära, sminket i plastpåse
gulbleka strumpor höga klackar vid perrongen, doft av aska under skallen ochkäkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål i bildenöppnar upp världen som en fasansfull ros”Iman Mohammeds nya diktsamling Minnen av infraröd är både klarsynt och mystisk. Poeten fortsätter skriva fram bilder på det säregna sätt hon utvecklat sedan hennes dikter först publicerades i Brombergs poesiantologi Blå Blixt 2013.Dikterna i Minnen av infraröd återger en vardag där förlust och våld läcker in i det förväntat trygga. Dess visuella språk angriper våra sinnen, förvränger men synliggör samtidigt detaljerna i en mörkt skimrande verklighet. Mohammed skriver fram ett surrealistiskt drömlandskap som visar sig i ögonen, om händer som tillagar tillblivelsens mat, om händer som håller i varandra för sista gången. Ögonen är nya och de är tusentals år.

För sitt författarskap har Helena Boberg mottagit ett stipendium ur Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne 2022 och Kallenbergstipendiet 2023.
Röd melankoli är en poesisamling där cellerna och bilderna muterar. Tumörerna gnistrar som stjärnor alltmedan diktjaget kämpar för att behålla kontakten med världen och med kroppen.Här skiktas journaler med drömmar, medicinsk idéhistoria med vardagsobservationer. Dikterna rör sig i cirklar, vågor, strömmar, och belyser olika aspekter av vad det innebär att vara sjuk: existentiellt och i ett samhälle.

Allt sedan de gamla grekerna har färjkarlen Karon i utbyte mot ett guldmynt fört människor över floden in i dödsriket. Nu har Karon fått jobb i Stockholms tunnelbana och kör de dödligas linje från förort till innerstad, från liv till död. Passagerna färdas genom underjorden, till och från sina älskade, till och från sina arbeten, genom tiden mot dess slut. Under tiden sjunger de, om hoppet, om längtan, om livets alla vardagar.

Karon själv är en förare i nagellack och strumpbyxor som drömmer om att bryta nyckeln, köra tåget baklänges, eller släppa av sin älskling vid en övergiven station. Det verkar så värdelöst att ta betalt och så svårt att inte förväxla kärlek och sorg med varandra. Men ingen, inte ens Karon, kommer undan underjorden. Vi är alla döende, men vi älskar ändå.

Karons tunnelbana är Ida Lindes första diktsamling sedan den kultförklarade debuten Maskinflickans testamente.

I det föränderliga landskapet står några gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats är den jag ska vara på. Varje gång jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ända bort till en motorväg i amerikanska Mellanvästern nådde mig deras röster i hägrar, floder, berg.

Du skulle vakta sorgen och drömmarna
Du skulle vara platsens enkla byracka
kedjad vid universum
Du blev ett barn i ständig rörelse
I ständig väntan vaktande

Så talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. "Du kunde aldrig blivit någon annan", säger ladorna.

Ingela Strandberg

I Göteborg har Ms E Nervous just fött en pojke och samtidigt börjat sjunga. Hon åker runt i staden med spårvagn och letar efter hans pappa K. som är borta nu. När sonen sover skriver hon sina sånger. De riktar sig till honom och till K. Det är sånger om stadens släckta och upplysta delar, om ett våld och en splittring hon finner spår av både omkring sig och inuti sig själv.
Hemma i lägenheten väntar Mami K, svärmodern från Douala, det enda de har gemensamt är förlusten av K.
Bästa vännen Mirri bor nära, i Biskopsgården.

De näst största städerna är en berättelse om en mors oro, och en mycket säregen Göteborgsskildring, där segregation och rasism slår ut som strömavbrott och galenskap i staden så väl som i den enskilda människan.

Hur ska Ms E Nervous både kunna ta hand om sin son och kunna sjunga? Hur ska hon kunna leva med honom i staden, när hon ser hur den faller isär? Hur ska hon någonsin kunna förlåta sig själv: för att hon är vit, för att hon varit blind, för att hon inte kan rädda sin son från någonting, bara skriva och sjunga för honom? Hur ska sonen kunna förlåta henne för att hon aldrig kommer att veta det han vet?

Elise Ingvarsson är en av våra mest uppmärksammade poeter. Teman som moderskap, tro och identitet har genomsyrat hennes diktböcker. I denna fjärde bok låter hon sin poesi - sången - möta fiktionen och forma en prosalyrisk berättelse där några av samtidens mest brännande frågor utforskas på komplexa sätt.

Det du ser är nåns vardagsbilder - stövlarna på förstutrappen, spinningcyklarna som väntar på nästa pass, det svårstädade golvet, Nintendokonsolerna. Men där finns också nåt annat, en flyktväg kanske eller en våldsam fälla. Det gäller att sno sig och inte fråga för mycket, det går att saxa fram, liksom i sidled. Dikter är berättelser om sånt som kan hända.

Hjalmar Gullberg (1898-1961) är en av den svenska nittonhundratalslitteraturens verkligt betydande författare. Hans sätt att förena klassisk verskonst med modern enkelhet, högstämdhet med humoristiska infall, allt på ett språk som är tidlöst, lärt och lättillgängligt, har gjort honom till en av våra mest uppskattade poeter.

Det har gått sextio år sedan Gullberg gick bort, men i sitt nyskrivna förord skildrar poeten Lotta Olsson, en av vår tids stora uttolkare av bunden vers, att det "blommar och sjunger ännu i hans diktnings eviga maj", inte minst åskådliggjort av oförglömliga rader som "Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud?" och dikter som "Förklädd gud", tonsatt av Lars-Erik Larsson, eller "Död amazon", den hyllningsdikt Gullberg skrev efter författaren Karin Boyes död.

I Modersmyter ligger myten på lur bakom bebisbädden, inbäddad mellan lakanen, intill barnets mjuka skinn, tryckt mot din kropp.

Elisabeth Berchtold har i sin tredje diktsamling begett sig in i modersmytens djupa skogar. Bland hundar, hindar och harar jagar Diana jägaren, skjuter mödrar vagnen framför sig.

En kvinna föder på papperslakan i lysrörsljus ett blodigt barn. Att ta till sig, att skjuta ifrån.

I en blandning av myt och vardag skrivs moderserfarenheter fram. Landskapet och djuren, våldet, smärtan, ömheten och omsorgen väver in och ut ur varandra. Förväntningar och normer bär också på en saga.

Ruiner Första häftet I-XXII utgör första delen i en tänkt serie av böcker som på olika vis är upptagen av en graviterande rörelse nedåt, mot undergången och underjorden. I bokens texter - som är ett växelbruk mellan poesi och prosa - står tillväxtens och framåtskridandets baksidor i fokus. Skildringar av nattliga besök på hemlighetsfulla, exklusiva klubbar, liksom utsiktslösa upptäcktsresor i upplysningens tjänst, varvas med mer poetiska partier där ruiner synas med en såväl saklig som figurlig blick.

Fredrik Nyberg är en av de mest framstående poeterna i sin generation, ständigt kritikerhyllad och flerfaldigt prisbelönt. Ruiner Första häftet I-XXII markerar en kursändring i, och en expansion av, författarskapet.

Återliv utgör den tredje delen i en trilogi som inleddes med Skapelsen och fortsatte med Kvällens frihet. Vad som kunde kallas Skapelsetrilogin börjar i den oavslutade skapelse som kräver sin fortsättning av oss alla. Den går vidare i den friare, ofta hänsynslösa kreativitet som flera tonsättare, författare och konstnärer utvecklar i livets slutskede. Och den fullbordas i en samling återliv av skilda slag. Än spränger Egon Schiele sig ut ur sin kista i målningen Uppståndelse . Än bryter Sor Juana de la Cruz en av det spanska språkets största poeter, kallad den första feministen den tystnad kyrkan tvingat på henne. Än fortsätter den oförskräckta journalisten Marie Colvin, som stupade för en kpistsalva nära Homs, sin gärning inkarnerad i djärva kolleger: Artiklarna skrivs mot uppdragna knän, /postuma bidrag, / tunga av mull och mod, / till det stora sviktande minnet. Man kunde se dessa skilda teman sammanfattade i dikten Det uudslukkelige , ägnad Carl Nielsens symfoni om det ohejdbara liv som tvingar sig fram också ur krigets gyttja och död: Och vinden föds i det gråa gräset / som långsamt, obevekligt blir grönt.

Om Skapelsen skrev den tongivande spanske kritikern Martín López-Vega i El Mundo: Skapelsen bekräftar intrycket att vi står inför en av de viktigaste poeterna i vår tid.

Sömnlösheten och stadens sorl formar tankarna i Nachla Libres diktsamling Tiden har sett allt. Orden tickar fram i realtid i en debutbok som är både filosofisk och politisk, vardaglig och storslagen.

Den är ett evigt samtal med natten, en uppgörelse med samhällets orättvisor, en färd mellan det som var och det som är men kanske mest av allt en skildring av en inre kamp för att finna ro.

Jonas Modigs nya diktsamling Punkterna på kartan är en expedition i tid och rum, utan början eller slut. Den rör sig genom naturen och årstiderna, via minnen och nedslag i det stora lilla som finns runt husknuten eller på någon avlägsen turistort. På sitt särpräglade sätt låter Jonas Modig det outsägliga komma oss alldeles nära.

Punkterna på kartan leder hit och bort,

upphör inte att röra sig genom skiftande färger,

bleka av sommardagarnas sol genom åren,

fastväxta på väggen under nyckelskåpet,

bland regnkappor och paraplyer,

halmhattar och snedtrampade skor.

Stugfukten i utkylda vinterdagar

har lämnat spår, beständiga som ärr,

sköra som isens första lock på vattenpölen

en morgon i oktober.

"Jonas Modig har ett poetiskt handlag med att föra över intryck och erfarenheter på papper som påminner om det hos en säker akvarellist." Sydsvenskan

Anna Greta Wide var en av de mest lästa unga poeterna under 1940-talet, men har nu länge varit nästan bortglömd. En väska med efterlämnat material har under ett drygt halvsekel gömt en litterär skatt. Det är hög tid att läsa Anna Greta Wides dikter - i vår tid.

Anna Greta Wide föddes 1920 och dog 1965. Hennes liv blev kort. Sex diktsamlingar, några dikter i tidningar och tidskrifter, ett par psalmer - och ett yrkesliv som lärare. Mer än så hann det inte bli.

Hon skrev rimmad dikt när andra sprängde sonetter och hon stod vid sidan av samtidens larm. I de melodiska dikterna från de tidiga åren såväl som i de mer komplexa dikterna från de sista åren var hennes enda ärende: att finna sanningen. Människan är ofri, menade hon. Och sanningen är vägen till friheten.

2018 donerade släkten en resväska till brädden full med efterlämnade diktmanuskript, brev och fotografier till Göteborgs universitetsbibliotek. Litteraturvetaren Dick Claésson, huvudredaktör för Litteraturbanken, har sedan dess gått igenom materialet och redigerat de två volymer som ges ut till hundraårsminnet av Anna Greta Wides födelse.

Vem vänder i ljus mitt mörker innehåller de dikter som publicerades mellan 1942 och 1964. Sedan kan allting hända innehåller tidigare opublicerade dikter, utkast och fragment från åren 1940 till 1965.

Anna Greta Wide var en av de mest lästa unga poeterna under 1940-talet, men har nu länge varit nästan bortglömd. En väska med efterlämnat material har under ett drygt halvsekel gömt en litterär skatt. Det är hög tid att läsa Anna Greta Wides dikter - i vår tid.

Anna Greta Wide föddes 1920 och dog 1965. Hennes liv blev kort. Sex diktsamlingar, några dikter i tidningar och tidskrifter, ett par psalmer - och ett yrkesliv som lärare. Mer än så hann det inte bli.

Hon skrev rimmad dikt när andra sprängde sonetter och hon stod vid sidan av samtidens larm. I de melodiska dikterna från de tidiga åren såväl som i de mer komplexa dikterna från de sista åren var hennes enda ärende: att finna sanningen. Människan är ofri, menade hon. Och sanningen är vägen till friheten.

2018 donerade släkten en resväska till brädden full med efterlämnade diktmanuskript, brev och fotografier till Göteborgs universitetsbibliotek. Litteraturvetaren Dick Claésson, huvudredaktör för Litteraturbanken, har sedan dess gått igenom materialet och redigerat de två volymer som ges ut till hundraårsminnet av Anna Greta Wides födelse.

Vem vänder i ljus mitt mörker innehåller de dikter som publicerades mellan 1942 och 1964. Sedan kan allting hända innehåller tidigare opublicerade dikter, utkast och fragment från åren 1940 till 1965.

I denna volym samlar vi tre diktsamlingar som alla innehåller den rolldiktning som Kjell Espmark gjort till sin främsta lyriska gren. Volymen inleds med Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014). Den nyskrivna diktsamlingen En sky av vittnen, utgör den sista tredjedelen i denna samlingsvolym under rubriken Låna mig din röst.

I min barndom hörde jag många historier om nattmän, eller rackare, som de också kallades. Det var de som utförde alla de sysslor ingen annan ville befatta sig med. Alla föraktade rackarna. Och var rädda för dem.

När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen.

I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare.

Jag utser honom till det motstånd jag alltid känt och känner, motståndet mot det som från tid till tid med samma medel skiljer människa från människa.

Ingela Strandberg

Karl Daniel Törnkvist debuterar med en kompromisslös diktsamling.

vilka var vi?
Som vårdar ingen
som förblir ingen
Allt som sjunker till vardag
till mänskligt golv
allt som sägs
det avskurna som sprattlar i det som sägs
ingen annan stans
var kom det ifrån?
aldrig någonstans
bara så avskuret mycket här
så djupt ohörda
talar vi vidare
in i det ohörda, ogråtna

Rösterna i Himlen sjunger en sorgesång om arbete och omvårdnad, slitgöra som ärvts ner genom generationer. Kroppens nednötande som ger inre kontaktlöshet, slutenhet. Men kören sjunger också om det som återstår. Livskraften som gång på gång sviks, men förblir. Sorgesången blir till en kampsång hörd genom väggar av år, decennier, kanske mer, men som om det gällde en brusten röst i lägenheten intill.

Varifrån kommer rösten egentligen? Uppenbarligen inifrån, uppenbarligen ur munnen. Men ändå från ett osynligt ställe, ett högst vagt och ogripbart inre.

Ja, rösten är en av dessa frågor som blir mer komplicerade ju mer vi tänker på dem. Rösten är både natur och kultur, både personlig och socialt inlärd, både ljudobjekt och meningsbärare. UKON:s poetiska essä är fylld av exempel från havererade poesiuppläsningar, en tjugoårig psykologpraktik, barndomsminnen och Emily Dickinsonska läsefrukter och tar oss via hicka, körsång och födsloskrik till såväl felsägningar, rösthallucinationer som sirener - och en döv fars sista ljudinspelning på ett trasslande kassettband.

"Den kunskap med vilken Ukon rör sig över komplexa fält gör Glömskans bibliotek till ett ljuvligt svävande exempel på den svåra essägenren." Karin Johannisson

Hur börjar det? Med ett äpple som faller? Med ett barn som föds? "Det var en gång"? Är persikan djur eller människa? Vem formulerar problemen? Och vilken är egentligen kunskapens frukt?

I sin nya diktsamling spänner Naima Chahboun bågen mot vetandets och förnuftets horisont. Med språklig intensitet och underfundig humor skruvar sig hennes dikter genom en samtid där informationen flödar fritt, men där fakta väger lätt som fjärilsvingar och sanningen är lika frånvarande som gud.

Hur hamnade jag här, i en
återvändsgränd, med
fingret på avtryckaren? Jag
följde efter en kanin och åt
en bit av en kaka. Jag fann,
och förlorade, någonting.
Vi kan kalla det oskuld. Vi
kan kalla det handske. Nu vet
jag att det finns många slags
hål, och bara några av dem
är fällor. Den var vit.

"Boken tar plats i en livlig diskussion som utgår från Theodor Adornos analys av Beethovens sena tonspråk, hans Spätstil. Bilden av den äldrade konstnärens språk avviker där starkt från den gängse förestallningen om en seren, höstligt avklarnad stil. I stället bryter den sene mästaren, som helt behärskar sitt medium, i vredesmod med sitt tidigare verk och därmed också med sin etablerade publik.

Den sena stilen är en exil som innebär en utrensning av allt oväsentligt bagage och ett förkastande av det vedertagna språkets krav på försoning av motsatser och motsägelser, av krav på sammanhang och konsekvens. Disharmoni och fragmentation i verklighetsbild och språk är i stället naturliga inslag i denna sena fas.

Jag noterar att dessa bestämningar som borde vara aktuella för en åttionioårig poet har begränsad relevans i mitt fall det enda nödvändiga har länge varit mitt mål. Men det har samtidigt varit frestande att pröva de olika sena konstnärsroller, att leva sig in i och sammanfatta de sena skapande skeden som tillskrivits Beethoven, Kavafis med flera.

Det är alternativa konstnärsliv som för mig har känts lika angelägna som mitt eget. De uppvisar olika möjligheter att precisera vara sena villkor som kreativa människor."

Kjell Espmark

En mormor har dött och ett barnbarn försöker begripa. Men vilka ord kan bära? Saknad, sorg, du? Kanske går det att vända sig till naturen och historien.

"Hur var hennes organiska ordning?
Jag kan inte säga. Vill bara Strandkvanne Drömma
Valeriana Hålla
Tunga gröna bronskärl"

Med ett prövande språk ger sig Kalle Hedström Gustafsson försiktigt ut i markerna där allt faller sönder, där dikten på samma gång blir avskedsrit och utgrävning.

För larverna gräver sina kläckgångar i tallarna och bronsålderns gravar ligger stumma. Men ur samma tallstammar kravlar vivlarna mot solen, och bronssmycken kan lyftas oskadda ur jorden.

Marie Norins nya diktsamling undersöker språkligt och existentiellt värdet av ett människoliv, livslögn och skam, nödvändigheten i att släppa taget, följa med i raset.

jag minns att vi sa att vi aldrig skulle krympa varandra
jag minns att vi sa att allt det här kommer att finnas kvar

ordet du, ordet vi, ordet oss

du andas ännu inuti mig
händerna har dina händer
munnen har din mun
jag drömmer att jag faller, saker faller bort från mig, lossnar från mig, händerna, fingrarna, läpparna
kan jag lämna tillbaka det?

Hur ser ett minne ut? Hur arbetar ett minne? Vad är det dikten minns? Den minns barndom, den minns flykt. Den minns glömska som strategi. Den minns omvägarna till skolan. Den minns våldets omgestaltningar. Att det kollektiva minnet är kort trots insatser för att minnas. Den minns jaget i oändligheten.

Iman Mohammed har redan gjort sig känd som en ung lovande poet. Hennes diktsamling Bakom trädet ryggar går att läsa som en enda lång minnesdikt utifrån en logik eller en ordning som är drömmens.

En offerzon är en plats som utöver det som där går att utvinna överhuvudtaget inte räknas. I Fredrik Nybergs diktsamling besöks och befolkas ett antal sådana i sig värdelösa orter. De finns överallt omkring oss, men också inne i diktarkroppen som rör sig, som skriver och agerar.

I mötet med dessa av oss människor offrade zoner uppstår ibland fantasier om riddare och lundar. Men lika ofta framträder en dikt som präglas av en mer saklig ton. Kommer isen också längre ut på viken att bära oss alla? Klockan är redan mycket. Solskenet är starkt och vasst. Diktaren backar in bilen i skuggan. Ser ni Fjärilen som lyfter ifrån grenen
Som fladdrar till
för att inte likna Stenen Vem försvinner först
in i Dimman
Färgar språkets lampa alla lika

Först förstörs vad Handen griper
För varje steg blir sikten sämre
Sitter Haren still
invid den brutna grenen
Glömmer handen vad den bräcker

Hur vittrar stenen då den vittrar
Hur leker Bin som vägrar lida
Man kan aldrig se vad andra drömmer
Tänk om allt gick sönder
och blev rättvist

Frihet, frihet dunkar pulsen i de två diktsviter som utgör Att snara en fågel. I den första sviten försöker diktjaget att lära sig ödlans specialitet: att spela död för att undgå faror. Överfört till mänsklig synvinkel: för att komma undan omgivningens krav och konformism.

I den andra står själar på kö för att finna en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i. Men sinnena spelar sitt spel, och snaran dras åt från konceptionen till döden.

Ingela Strandbergs dikter talar om att det finns en annan värld, en inre, osynlig värld. Kanske är det där den enda friheten finns? Kanske är varje människa som det står i en av dikterna i ett oåtkomligt varande bevarad.

Jag vill vistas i det hårda och beständiga
därför konstruerar jag en diktsvit och en man att bo i
jag vill naglas fast
normeras och bli del av ordlistan
tilldelas ett hem
att lämna

Nino Mick skriver en direkt, lyrisk text om när det som flyter måste stelna. Den flytande könsidentiteten ska naglas fast i en diagnos. Dikter som talas högt ska naglas fast på en boksida. Det är dikter om att bara vilja bli lämnad ifred, men tvingas in i byråkrati. Om att göra en resa mellan ett jag och något annat ordlöst bort från kyrkan, om att ändå känna sig som Guds redskap. Om släktband, om ensamhet. Och naturligtvis om kroppen.

Jonas Modigs nya diktsamling Mellan öarna i de långa sunden rör sig mellan det naturlyriska och allmänmänskliga. Årstider kommer, vänner lämnar och det outsägliga är oss samtidigt alldeles nära.

Var gömmer sig de tidigt bortresta,
som lämnade adresser och blev tysta.
Var är de, vart tog de vägen
som bytte namn och bostadsort,
som bleknade i minnet, övergavs
av tiden eller samhället eller som bara
gled in i stilla obestämda liv,
lätt sammanfattade i nekrologer,
när det nu en gång blivit dags för det.
De åldras inte, om du återser dem
ser du dem som de var för länge sedan.

"Jonas Modig har ett poetiskt handlag med att föra över intryck och erfarenheter på papper som påminner om det hos en säker akvarellist."
Sydsvenskan

Om en mor och ett barn, om barndomen och frånvaron, om generationer som följer på varandra, om platser och föremål som laddats med innebörd men nu åter är tomma. I enkla, precisa, drabbande bilder skildrar Felicia Stenroth sorgen över en bortgången mor i sin första diktsamling, efter två uppmärksammade romaner.

modern min var bara en mor vilken som helst
när hon tog sats utifrån bryggan och simmade
sötvattnet i munnen svalde hon och smaken var bara en smak
men den var underbar
schampot lämnade ringar av skum efter kroppen som fortsatte simma
en kvinna har rätt att simma sade hon en kvinna
är bara sin egen slav

Skapelsen är ännu ofullbordad.
Och det är er den hoppas på.

De orden vill en av gestalterna i Kjell Espmarks nya diktsamling Skapelsen viska i sina efterkommandes drömmar. Tillsammans med några kända röster ur dödsriket Sapfo, Paul Celan, Alan Turing är han en av de många anonyma som talar ur krig, flykt och förföljelse.

Skapelsen är ett återkommande motiv i Kjell Espmarks författarskap med profeten Hesekiels ord: Blås på dessa dräpta och ge dem liv! Den nya boken samlar upp trådarna i Espmarks poetiska verk.

Pär Hansson fick Norrlands litteraturpris 2013 och för pengarna köpte han en kajak. I den nya diktsamlingen befinner vi oss bland annat i denna kajak, en kropp infälld i ett redskap och i ett landskap där författaren närmar sig naturen och ett Du.

Kajak avslutar Bärplockartrilogin med Motorsågsminne (2009) och Vi plockar bär i civilisationen (2012).

Andrés Stoopendaals prosapoesi uppstår ur en ocensurerad och radioaktiv fantasi med både språkligt sofistikerade och rent debila element. I hans rolldiktning framstår rösternas oförmåga att nå fram till varandra som en spegling av själva tidsandan.

Samlingens titel En borgerlig entropi hänsyftar på ett uttalande från tidigt 1970-tal av Pier Paolo Pasolini, i vilket filmregissören och poeten förutspådde hur Roms kommande generationer i psykologisk bemärkelse skulle komma att leva i en starkt borgerlig hegemoni, utan att som tidigare generationer ens se skymten av arbetare eller bönder.