Skönlitteratur

En sida av himlen (1995) är en roman om obesvarad kärlek, om utnyttjande och avvisande. Jörgen är tjugotre år. Han studerar religionshistoria, skriver en uppsats om Swedenborg och försörjer sig på ströjobb i det sena 70-talets Stockholm. Han är förälskad i en vän en cynisk, kall överlevare som utnyttjar dem som kommer i hans väg. Motvilligt går Jörgen med på att fira midsommar i Roslagen tillsammans med familjen hos moderns halvbror Rune och hans hustru Mary. På midsommardagens morgon är Mary försvunnen och hittas senare död. Mitt i allt detta står Jörgen avskuren, distanserad, oförlöst.

Heidi von Born (1936 2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

Tolvåriga Anna-Karin bor med sin frånskilda mamma, den enda mannen i hennes liv är hennes morfar, han ligger på sjukhus. Anna-Karin vakar noga över honom. Vill han kanske inte leva? Vill hon själv leva? Leon Teppler lever i ett olyckligt äktenskap med sin tolv år äldre hustru Cally. Under många år har hon tryckt ner honom, begränsat hans liv. Han känner allt starkare frihetsbegär, en vilja till eget liv. Leon gör uppror och bryter sitt mönster, Anna-Karin försonar sig med livet. I Det japanska skriket (1979) korsas deras banor och barnet möter den vuxna ångesten.

Heidi von Born (1936 2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

Det är 1920-tal, det är i Stockholm, i centrum står Ansel von Morian, apotekare och familjeöverhuvud och med en ännu ej stillad längtan i sitt bröst. Bredvid honom hans hustru Charlotta, god och kärleksfull men kanske inte helt uppfylld av familjelycka. Där finns Ansels bror Fedor, vars karriär vid teatern inte tycks vilja ta fart. Familjen är en liten punkt i en myllrande myrstack, typiska stockholmare i sin strävan att inte falla ur mönstret men också, i hemlighet, drömmare och utbrytare.

Änglarnas stad (1998) är första delen i en kvartett om familjen von Morian och följs av En högtidlig yra, Eldprovet och Ett bländande ljus.

Heidi von Born (1936-2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

Aldrig mer tillbaka (1975) är berättelsen om den unga läkarfrun Tove Buchselman. Hon är en kvinna utan identitet och mål. Hon kan bara få kontakt med sina medmänniskor genom att tvångsmässigt och destruktivt spela på deras känslor. Tove lever i underläge, själsligt och ekonomiskt. Hon har inga möjligheter att skapa sig en egen värld, hon måste ständigt underordna sig andra. Hennes äktenskap får en alltmer sadistisk prägel. Hon ser sitt liv som en bekräftelse på ett misslyckande och reagerar därför masochistiskt. Hon har under några ögonblick snuddat vid en äkta rädsla och hon vill rädda sitt liv för den rädslans skull.

Heidi von Born (1936 2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

En morgon hittas kroppen av en trettonårig pojke i ett skogsbryn. Blev han mördad eller var det bara en olycka, och vem är ytterst skyldig? En bild växer fram av hans närmaste omgivning och av de människor som utgör det samhälle han levde i. De vanliga människorna, de förvirrade och uttråkade, de som saknar kontaktytor med varandra, alla de som överger varandra och låter varandra gå under. Handen full (1969) är en roman om vårt ansvar för oss själva och för varandra.

Heidi von Born (1936 2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

Insida (1966) handlar om två bröder: Herman och Henrik. Mellan dem finns en ständig, febrig spänning, en tvekamp, som alltid slutar med att den mindre smidige men också rakare Henrik får ge vika. Han vill inte glida in i tillvaron och passa där, han måste göra uppror mot alla som kräver ett normalt liv av honom. Henrik är en idealist som dras mot sitt fall. Herman är hans motpol; vinnaren som alltid förlorar inåt, en man som egentligen ingenting äger, trots de stabila tyngder han försöker hålla sin värld nere med.

Heidi von Born (1936 2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

Frigångare (1964) samlar tre längre berättelser om människor som rör sig inom fasta begränsningar, som inte kan bli fria från sig själva, sina miljöer, kraven och anklagelserna från det förgångna. Det innebär för dem ett cirkelliv; utanför det invanda kräver tillvaron och verkligheten för mycket och enstaka utbrytningar slutar alltid med en snabb och nederlagspräglad reträtt.

Heidi von Born (1936 2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

Den tredje handen (1974) berättar om Anne-Marie som är tio år. Hon har lämnats bort mycket tidigt och bor nu på ett hem där hon trivs. Lillemor och Enar är Anne-Maries föräldrar. De är skilda. Det är Enar som sköter kontakten med dottern. Anne-Marie rymmer en dag från hemmet och letar sig till pappan. Men han är främmande för henne och hon orkar inte med den nya miljön, alla intrycken, hon sluter sig alltmer i sig själv.

Heidi von Born (1936 - 2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

Dagar som de faller (1972) är en berättelse om en kvinna som är utlämnad åt sociala myndigheters godtycke. Jennys situation är olöslig, hon har ingen ordentlig bostad, hon saknar förmåga att ta hand om sina barn, omgivningen är nedbrytande. I Jennys värld finns ingen värme, ingen trygghet. Hon flyr in i tystnad, hon har resignerat.

Heidi von Born (1936-2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

Martinas dagar (1962) är berättelsen om en småstad och några av dess människor, en roman om arv och om förlamande starka band som inte brister i döden. I centrum står två systrar; Ansa och Martina, och deras kamp för fotfäste efter faderns död. Hans öde är en skugga över systrarnas liv, och Martina försöker, driven av skuldkänslor, sona sin del i faderns lidande genom att ta på sig skulden för en eldsvåda som hon inte anlagt. Offret befriar henne från känslan av att ha varit med om att utlösa faderns sjukdom.

Heidi von Born (1936-2018) debuterade 1956 med diktsamlingen Det förtrollade huset, men är mest känd som romanförfattare och Stockholmsskildrare.

Efter en lång vistelse i Italien kommer huvudpersonen i Om tjänarens liv tillbaka till Stockholm för att försöka återknyta till det liv han en gång flytt ifrån. Berättelsen utspelar sig 1834, året då koleran kom till Stockholm och spred panik bland såväl förmöget folk som fattiga, och skildrar den fruktansvärda sjukdomens härjningar hos den dödsmärkta befolkningen.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Fram till nu har invånarna i Okstad levt ett tryggt och ganska händelselöst liv. Men plötsligt händer något. Vattnet i ån som flyter genom staden sjunker och folket samlas på broar och kajer och försöker förstå vad som skett. Oron blåser obevekligt in i staden och den allt synligare strandbädden blottar oanade hemligheter och frilägger samtidigt dolda relationer mellan människorna.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Teresas föräldrar möttes en dansnatt på Rivieran, då 1920-talets charlestonepok gick mot sitt slut. Efter deras bortgång växer hon upp hos släktingar i en katolsk, borgerlig provinsmiljö, upplever ockupationen och kommer som tjugoåring till ett Paris som andas ut under en tid av frihet efter kriget. Vi får följa hennes omtumlande liv fram till studentrevolutionens dagar i maj 1968.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Romanen Stigbygeln är ett reportage ur förnedringens tid , en svidande kritik av den franska insatsen i Algeriet. Det är berättelsen om en ung svensk pressfotograf och hans öden i skuggan av en storpolitisk konflikt. Handlingen rör sig i triangeln Marocko Paris Algeriet och rymmer en hektisk kärlekshistoria och en dramatisk final i Alger under militärrevolten 1958.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Herr Selows resa till synden är berättelsen om en bortkommen svensks förvandling i ett färggnistrande land. Det är i det soldränkta Marocko som herr Selow begår sina synder. I det lockande Marrakech han förförs och sugs in i äventyr utan återvändo. När herr Selow, vars liv tidigare varit så fattigt på kärlek och på hat, snubblar sig fram genom denna kvävande och eggande värld, möter han både kärleken och hatet.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Sommardagarnas skärgård bildar ramen till porträttet av en ung pojke på väg över tröskeln till de vuxnas värld. Piratäventyren och robinsonaderna, de heta dagarnas solblänk och fyrarnas ljus över östersjöfjärdarna, midsommarnattens magi, glädjen och vemodet allt skildrat under en resa utefter sydländska kuster där författaren återupplivar minnena från de lyckliga öarna. I handlingens centrum står mötet med den första flickan och vänskapen med en jämnårig kamrat.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Louis Mbarick Fall föddes i Senegal 1897, adopterades av en fransk överklasskvinna och levde några år i ett palats på Franska rivieran. När kvinnan dog sparkades han ut och hamnade i Marseilles slum. Under första världskriget tvångsenrollerades han i kolonialinfanteriet. Efter krigsslutet började han boxas, fick namnet Battling Siki , blev världsmästare genom att knocka gentlemannaboxaren Georges Carpentier, men slarvade bort titeln genom ett leverne i sus och dus. Han reste till USA. Där hittades han skjuten på Manhattan den 15 december 1925.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman.

Det är Berlinmurens, president Kennedys och Jurij Gagarins år. Finn bor ensam med sin mamma i höghusen på Årsvoll i Oslo. Livet är omtumlande, tryggt och betongsocialdemokratiskt.

Finn är en skötsam pojke som alltid är noga med att följa alla regler. Men hos modern, som i hans ögon alltid stått för trygghet och balans, börjar han en dag se märkliga tecken på svaghet. Det är som om allt inte är under kontroll. Så en dag kliver Finns halvsyster Linda av bussen och bär på en "kärnvapenladdning i en ljusblå väska".

Med Underbarn har Roy Jacobsen skrivit en barndomsskildring som mötts av hänförda läsare och kritiker. Många har talat om hans starkaste bok hittills. Underbarn har flera beröringspunkter med hans stora genombrott Segerherrarna, för vilken han fick det svenska Ivar Lo-priset 1994.

Den som har makt förnekar makten. Den som saknar makt ser makten tydligt. Det är utgångspunkten för regissören när han brottas med scenariot till sin film om Filmfursten . Han måste skildra makten pedagogiskt, som en lärobok. Han kämpar för sin konst, för att över huvud taget få göra sin röst hörd. Filmfursten är en roman om skapandet och om konstens villkor.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman.

I Dygden har jag platt försummat möter vi barockpoeten Lasse Lucidor. Trots de århundraden som ligger mellan vår egen tid och hans framstår Lucidor som en oppositionell nutidsmänniska med stor frihetslängtan och stort rättspatos. ´´Var inte betryckt. Älska utan vankelmod!" är hans uppmaning. Detta i ett Europa utsatt för krig och våld,men där finns också plats för konstens utövare.Molière, Bernini, Ehrenstrahl, Stiernhielm och Rudbeckär bara några av de giganter vi får möta underLucidors resor i Europa. Han är lika hemma iintrigernas Paris som på Stockholms ölkrogar.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman.

Den förstenade är en bok om frihet och nödvändighet. Det är en fantasi vid en sydländsk stad, ett drömspel vid havet, en vakendröm eller halvverklighet i en miljö av klassisk enkelhet och tidlöshet. Mot bakgrunden av ett blekt elegiskt landskap avtecknar sig dramats människor, slitna mellan rörelsens rastlösa oro och försteningens ångest.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

En vinterdag vid sekelskiftet sitter den italienske fysikern Guglielmo Marconi i en insnöad stuga i Newfoundland, framför ett bord belamrat med egendomliga apparater. Han ska för första gången i historien sända ett trådlöst telegrafiskt meddelande över Atlanten till en mottagare i Europa luften ska fyllas av S.

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok.

Genom tröjans maskor ser han havet är en berättelse om två skeden i en mans liv, och de osynliga rottrådarna mellan dem. Om sjömanssonen som förlorar sin far till havet och som sätter sitt hopp om befrielse till detta hav som han aldrig har sett, men som han vet ska finnas bortom den djupa skogen som omringar hans barndomsvärld. Pojken ger sig av för att finna havet, och han får betala ett mycket högt pris.

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok.

Harry Andersson står i en tidningskiosk någonstans i centrala Stockholm. Han har sin tillvaro bland de olycksbådande svarta rubrikerna om våld och brott. De ropar till honom att han är en anonym, en osynlig, att han inte lever.

I Harry talar också andra röster, stränga och obevekliga. Röster ur en barndom som blivit en härva av minnen, ochtomrum efter otillåtna, bortskurna minnen. Han är vilse i sinbiografi.Han börjar planera sina mord.

Christer Eriksson debuterade 1977 med diktsamlingen Observatörens dagbok. Harry, det som skiljer oss åt är ett hårstrå var hans romandebut.

Bruno är en ung man i en förstad till femtiotalets Stockholm. Han är annorlunda, betraktas som halvt otillräknelig och oduglig av omgivningen. Bruno lider av ett slags språklig förlamning, i skräck för att ingen ändå kan förstå honom. Hans längtan efter att uttrycka sin kaotiska inre värld driver honom till svåra handlingar: han fångar fåglar, plågar dem eller stänger dem inne i en hemlig bur där de slutligen måste dö. Och Bruno är pyroman, han antänder skjul och bodar i faderns trädgårdsmästeri, driven av en lust att rasera allt instängt som också håller honom fängslad. I den vilda elden finner han en hastig, extatisk och förtvivlad frihet.

Drama om ungdomlig kärlek, kuvande skoldisciplin och föräldrar som fattar tveksamma beslut.

"Ni känner er försmådd. Men det finns ingen instans dit man kan instämma sina föräldrar."

Sista paret ut (1956), nr 10 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Fyra svägerskor samtalar i en äktenskapskomedi och övning i det trånga rummets teknik och estetik.

"Kvinnor som kvinnor. Alla har vi ju samma lekamliga utrustning, mer eller mindre perfekt. För jag antar att det inte var fråga om ett rent själsligt umgänge?"

Kvinnors väntan (1952), nr 5 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medelmåttig violinist i symfoniorkester drömmer om framgångsrik solokarriär under tiden äktenskapet knakar i fogarna.

"Det kan ju hända att man beter sig galet och löjligt åt ibland, huvudsaken är väl ändå att man vill bli en riktig människa och konstnär."

Till glädje (1950), nr 3 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Barnamord och gatuprostitution i formförnyande drama om misantropisk filmförfattare.

"Se hur livet kupar sig som en grym men vällustig båge ifrån födelse till död. Ett stort skrattande mästerverk. Skön och vederstygglig, utan förbarmande eller mening."

Fängelse (1949), nr 2 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

"Oppenheimer satt tryckt mot väggen som de andra, så nära gluggarna det var möjligt. Över bergen syntes några enstaka stjärnor, inget mer. Utropen kom tätare. Mellan dem bara ljuden av väntan: andetagen, en hands rörelse över tyg, en fot mot det kala golvet.

Det är inte ödeläggelsen, tänkte han. Det är skapelsen."

Robert Oppenheimer (1904-1967), var vetenskaplig ledare för Manhattanprojektet och brukar kallas atombombens fader. Här skildras fragment av hans personliga historia som pendlade mellan framgång och sammanbrott.

Anteckningar om Robert Oppenheimer publiceras parallellt med Dimitris Alevras roman Mannen i rummet (Norstedts, 2018), i vilken huvudpersonen skriver dessa anteckningar.

Kammarspel på en mentalklinik där en åldrad man träffar döden i form av en kvinnlig clown.

"Nu hjälper minsann inga tårar, tårar, tårar. Då blir det uppståndelse och långbad och veronal och kanske en feberchock. Jag måste vara modig."

Larmar och gör sig till (1997), nr 32 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Åldrad regissör sätter upp Strindberg och pratar med sina skådespelerskor i ett drama där dröm och verklighet flyter samman.

"I min ålder händer det att man lutar sig framåt och plötsligt befinner sig huvudet långt in i en annan verklighet. De döda är inte döda. De levande ter sig som spöken."

Efter repetitionen (1984), nr 31 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Oupplösligt och smärtsamt förenade människor i ett drama där en affärsman drabbas av mordiska impulser.

"Det jag nu har berättat är kanske inte sanningen. Vissa kloka människor menar att blindheten är total. Vi rör oss i föreskrivna mönster, betingade och våldtagna från födseln."

Ur marionetternas liv (1980), nr 29 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kammarspel där konsertpianist med världen som arbetsplats konfronteras med sina undanstuvade vuxna döttrar.

"Jag har alltid haft svårt med människor som är omedvetna om sina motiv."

Höstsonaten (1978), nr 28 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Judisk cirkusakrobat i tjugotalets Berlin försöker hantera sin brors självmord och återser en vetenskapsman med dolda motiv.

"Det svåraste är att mänskor inte har nån framtid. Det är inte bara du och jag som inte har så värst mycket framtid. Alla mänskor har tappat bort sin framtid."

Ormens ägg (1977), nr 27 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En läkarhustru inleder ett stormigt förhållande med en amerikansk arkeolog.

"Jag känner dig inte. Jag tycker förresten om dig. Jag tyckte om dig från första stund, när jag fick hand om dig på sjukhuset efter ditt självmordsförsök."

Beröringen (1971), nr 23 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En man och en kvinna, ett borgerligt inferno och en banalitetens tragi-komedi.

"Det finns inte skymten av något oroväckande i mitt dagliga liv. Mina närmaste är snälla, hyggliga människor. Fullkomligt normala allihop."

Reservatet (1970), nr 22 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Drama om treenighetens klaustrofobi i vilket en domare förhör skådespelare som anmälts för ett obscent varieténummer.

"Älska, jag vet inte. Jag är beroende av dem. Men jag är inte alldeles säker på att de är beroende av mig. Och därför försöker jag göra mig oumbärlig."

Riten (1969), nr 21 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Framtidsdrama om ett konstnärspar som förgäves försöker undkomma det annalkande kriget.

"Jag har upplevt mänsklig närhet några få gånger. Alltid i förbindelse med smärta. Är det likadant för er?"

Skammen (1968), nr 19 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Vampyrdrama med skygg konstnär på en enslig ö som plågas av demoniska mardrömmar.

"De gamla kallade den vargtimmen . Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram."

Vargtimmen (1968), nr 18 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Psykologiskt kammarspel om en enstöring som träffar en cynisk arkitekt och inleder ett förhållande med en gift kvinna.

"Jag är död, Anna. Nej, nej, jag är inte död. Nej, det är fel. Melodramatisk. Jag är inte alls död. Men jag lever utan självaktning."

En passion (1969), nr 20 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Ett banbrytande äktenskapsdrama och en uppgörelse med den borgerliga trygghetsideologin.

"Jag för min del gråter inte över spilld mjölk. Ungarna växer upp, relationer bryts. Kärlek tar slut, liksom ömhet, vänskap och samhörighet. Det är ingenting märkvärdigt med det, det bara är så."

Scener ur ett äktenskap (1974), nr 25 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Hemsökt av minnet återupplever åldrad regissör en drabbande otrohetsaffär med sin väns hustru.

"Jag är jag och du är du. Fast det är väl inte alldeles säkert. Egentligen."

Trolösa (2000), nr 33 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg

Upplösligt relationsdrama i vilket psykiater plågad av barndomsminnen drivs mot sammanbrottets rand.

"Jag är väl som de flesta andra mänskor. Vi som anser att det där med döden är något som andra råkar ut för men aldrig vi själva."

Ansikte mot ansikte (1976), nr 26 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Suggestivt kammarspel i rött om döende kvinna, hennes systrar och tjänarinnan.

"Ingen människa skulle göra det du begär. Jag lever, och jag vill inte befatta mig med din död. Kanske om jag älskade dig, men jag älskar dig inte."

Viskningar och rop (1973), nr 24 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Talande sjuksköterska och stum skådespelerska i ett drama där deras personligheter allt mer flyter samman.

"Kan man vara en och samma människa, precis på samma gång? Jag menar vara två människor."

Persona (1966), nr 17 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.