Skönlitteratur

Efter en lång vistelse i Italien kommer huvudpersonen i Om tjänarens liv tillbaka till Stockholm för att försöka återknyta till det liv han en gång flytt ifrån. Berättelsen utspelar sig 1834, året då koleran kom till Stockholm och spred panik bland såväl förmöget folk som fattiga, och skildrar den fruktansvärda sjukdomens härjningar hos den dödsmärkta befolkningen.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Fram till nu har invånarna i Okstad levt ett tryggt och ganska händelselöst liv. Men plötsligt händer något. Vattnet i ån som flyter genom staden sjunker och folket samlas på broar och kajer och försöker förstå vad som skett. Oron blåser obevekligt in i staden och den allt synligare strandbädden blottar oanade hemligheter och frilägger samtidigt dolda relationer mellan människorna.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Teresas föräldrar möttes en dansnatt på Rivieran, då 1920-talets charlestonepok gick mot sitt slut. Efter deras bortgång växer hon upp hos släktingar i en katolsk, borgerlig provinsmiljö, upplever ockupationen och kommer som tjugoåring till ett Paris som andas ut under en tid av frihet efter kriget. Vi får följa hennes omtumlande liv fram till studentrevolutionens dagar i maj 1968.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Romanen Stigbygeln är ett reportage ur förnedringens tid , en svidande kritik av den franska insatsen i Algeriet. Det är berättelsen om en ung svensk pressfotograf och hans öden i skuggan av en storpolitisk konflikt. Handlingen rör sig i triangeln Marocko Paris Algeriet och rymmer en hektisk kärlekshistoria och en dramatisk final i Alger under militärrevolten 1958.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Herr Selows resa till synden är berättelsen om en bortkommen svensks förvandling i ett färggnistrande land. Det är i det soldränkta Marocko som herr Selow begår sina synder. I det lockande Marrakech han förförs och sugs in i äventyr utan återvändo. När herr Selow, vars liv tidigare varit så fattigt på kärlek och på hat, snubblar sig fram genom denna kvävande och eggande värld, möter han både kärleken och hatet.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Sommardagarnas skärgård bildar ramen till porträttet av en ung pojke på väg över tröskeln till de vuxnas värld. Piratäventyren och robinsonaderna, de heta dagarnas solblänk och fyrarnas ljus över östersjöfjärdarna, midsommarnattens magi, glädjen och vemodet allt skildrat under en resa utefter sydländska kuster där författaren återupplivar minnena från de lyckliga öarna. I handlingens centrum står mötet med den första flickan och vänskapen med en jämnårig kamrat.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Louis Mbarick Fall föddes i Senegal 1897, adopterades av en fransk överklasskvinna och levde några år i ett palats på Franska rivieran. När kvinnan dog sparkades han ut och hamnade i Marseilles slum. Under första världskriget tvångsenrollerades han i kolonialinfanteriet. Efter krigsslutet började han boxas, fick namnet Battling Siki , blev världsmästare genom att knocka gentlemannaboxaren Georges Carpentier, men slarvade bort titeln genom ett leverne i sus och dus. Han reste till USA. Där hittades han skjuten på Manhattan den 15 december 1925.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman.

Det är Berlinmurens, president Kennedys och Jurij Gagarins år. Finn bor ensam med sin mamma i höghusen på Årsvoll i Oslo. Livet är omtumlande, tryggt och betongsocialdemokratiskt.

Finn är en skötsam pojke som alltid är noga med att följa alla regler. Men hos modern, som i hans ögon alltid stått för trygghet och balans, börjar han en dag se märkliga tecken på svaghet. Det är som om allt inte är under kontroll. Så en dag kliver Finns halvsyster Linda av bussen och bär på en "kärnvapenladdning i en ljusblå väska".

Med Underbarn har Roy Jacobsen skrivit en barndomsskildring som mötts av hänförda läsare och kritiker. Många har talat om hans starkaste bok hittills. Underbarn har flera beröringspunkter med hans stora genombrott Segerherrarna, för vilken han fick det svenska Ivar Lo-priset 1994.

Den som har makt förnekar makten. Den som saknar makt ser makten tydligt. Det är utgångspunkten för regissören när han brottas med scenariot till sin film om Filmfursten . Han måste skildra makten pedagogiskt, som en lärobok. Han kämpar för sin konst, för att över huvud taget få göra sin röst hörd. Filmfursten är en roman om skapandet och om konstens villkor.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman.

I Dygden har jag platt försummat möter vi barockpoeten Lasse Lucidor. Trots de århundraden som ligger mellan vår egen tid och hans framstår Lucidor som en oppositionell nutidsmänniska med stor frihetslängtan och stort rättspatos. ´´Var inte betryckt. Älska utan vankelmod!" är hans uppmaning. Detta i ett Europa utsatt för krig och våld,men där finns också plats för konstens utövare.Molière, Bernini, Ehrenstrahl, Stiernhielm och Rudbeckär bara några av de giganter vi får möta underLucidors resor i Europa. Han är lika hemma iintrigernas Paris som på Stockholms ölkrogar.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman.

Den förstenade är en bok om frihet och nödvändighet. Det är en fantasi vid en sydländsk stad, ett drömspel vid havet, en vakendröm eller halvverklighet i en miljö av klassisk enkelhet och tidlöshet. Mot bakgrunden av ett blekt elegiskt landskap avtecknar sig dramats människor, slitna mellan rörelsens rastlösa oro och försteningens ångest.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

En vinterdag vid sekelskiftet sitter den italienske fysikern Guglielmo Marconi i en insnöad stuga i Newfoundland, framför ett bord belamrat med egendomliga apparater. Han ska för första gången i historien sända ett trådlöst telegrafiskt meddelande över Atlanten till en mottagare i Europa luften ska fyllas av S.

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok.

Genom tröjans maskor ser han havet är en berättelse om två skeden i en mans liv, och de osynliga rottrådarna mellan dem. Om sjömanssonen som förlorar sin far till havet och som sätter sitt hopp om befrielse till detta hav som han aldrig har sett, men som han vet ska finnas bortom den djupa skogen som omringar hans barndomsvärld. Pojken ger sig av för att finna havet, och han får betala ett mycket högt pris.

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok.

Harry Andersson står i en tidningskiosk någonstans i centrala Stockholm. Han har sin tillvaro bland de olycksbådande svarta rubrikerna om våld och brott. De ropar till honom att han är en anonym, en osynlig, att han inte lever.

I Harry talar också andra röster, stränga och obevekliga. Röster ur en barndom som blivit en härva av minnen, ochtomrum efter otillåtna, bortskurna minnen. Han är vilse i sinbiografi.Han börjar planera sina mord.

Christer Eriksson debuterade 1977 med diktsamlingen Observatörens dagbok. Harry, det som skiljer oss åt är ett hårstrå var hans romandebut.

Bruno är en ung man i en förstad till femtiotalets Stockholm. Han är annorlunda, betraktas som halvt otillräknelig och oduglig av omgivningen. Bruno lider av ett slags språklig förlamning, i skräck för att ingen ändå kan förstå honom. Hans längtan efter att uttrycka sin kaotiska inre värld driver honom till svåra handlingar: han fångar fåglar, plågar dem eller stänger dem inne i en hemlig bur där de slutligen måste dö. Och Bruno är pyroman, han antänder skjul och bodar i faderns trädgårdsmästeri, driven av en lust att rasera allt instängt som också håller honom fängslad. I den vilda elden finner han en hastig, extatisk och förtvivlad frihet.

Drama om ungdomlig kärlek, kuvande skoldisciplin och föräldrar som fattar tveksamma beslut.

"Ni känner er försmådd. Men det finns ingen instans dit man kan instämma sina föräldrar."

Sista paret ut (1956), nr 10 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Fyra svägerskor samtalar i en äktenskapskomedi och övning i det trånga rummets teknik och estetik.

"Kvinnor som kvinnor. Alla har vi ju samma lekamliga utrustning, mer eller mindre perfekt. För jag antar att det inte var fråga om ett rent själsligt umgänge?"

Kvinnors väntan (1952), nr 5 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medelmåttig violinist i symfoniorkester drömmer om framgångsrik solokarriär under tiden äktenskapet knakar i fogarna.

"Det kan ju hända att man beter sig galet och löjligt åt ibland, huvudsaken är väl ändå att man vill bli en riktig människa och konstnär."

Till glädje (1950), nr 3 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Barnamord och gatuprostitution i formförnyande drama om misantropisk filmförfattare.

"Se hur livet kupar sig som en grym men vällustig båge ifrån födelse till död. Ett stort skrattande mästerverk. Skön och vederstygglig, utan förbarmande eller mening."

Fängelse (1949), nr 2 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Nina Lekanders förra bok, Hästar, män och andra djur (2012), var en självbiografisk skildring av övergångsålder och övergivenhet. Och en omprövning av synen på kroppen, sexualiteten och relationerna till väninnorna och, inte minst, djuren.

Trosbekännelser är berättelsen om vad som hände sedan. Om mötet med den stora, kanske enda, stormande kärleken, passionen. Ett uppvaknande och upplevelsen av upphetsande, uppfyllande sex. Att byta land, byta språk, byta liv. Och hur detta understundom kommer i konflikt med allt det man bär med sig genom livet.

I sammanlänkade essäistiska texter och nedslag blandar Nina Lekander teori med det djupt personliga, kunskap med erfarenhet. Det är skrivet med stor energi, stark närvaro, ilska, värme och humor.

"Oppenheimer satt tryckt mot väggen som de andra, så nära gluggarna det var möjligt. Över bergen syntes några enstaka stjärnor, inget mer. Utropen kom tätare. Mellan dem bara ljuden av väntan: andetagen, en hands rörelse över tyg, en fot mot det kala golvet.

Det är inte ödeläggelsen, tänkte han. Det är skapelsen."

Robert Oppenheimer (1904-1967), var vetenskaplig ledare för Manhattanprojektet och brukar kallas atombombens fader. Här skildras fragment av hans personliga historia som pendlade mellan framgång och sammanbrott.

Anteckningar om Robert Oppenheimer publiceras parallellt med Dimitris Alevras roman Mannen i rummet (Norstedts, 2018), i vilken huvudpersonen skriver dessa anteckningar.

Kammarspel på en mentalklinik där en åldrad man träffar döden i form av en kvinnlig clown.

"Nu hjälper minsann inga tårar, tårar, tårar. Då blir det uppståndelse och långbad och veronal och kanske en feberchock. Jag måste vara modig."

Larmar och gör sig till (1997), nr 32 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Åldrad regissör sätter upp Strindberg och pratar med sina skådespelerskor i ett drama där dröm och verklighet flyter samman.

"I min ålder händer det att man lutar sig framåt och plötsligt befinner sig huvudet långt in i en annan verklighet. De döda är inte döda. De levande ter sig som spöken."

Efter repetitionen (1984), nr 31 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Oupplösligt och smärtsamt förenade människor i ett drama där en affärsman drabbas av mordiska impulser.

"Det jag nu har berättat är kanske inte sanningen. Vissa kloka människor menar att blindheten är total. Vi rör oss i föreskrivna mönster, betingade och våldtagna från födseln."

Ur marionetternas liv (1980), nr 29 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kammarspel där konsertpianist med världen som arbetsplats konfronteras med sina undanstuvade vuxna döttrar.

"Jag har alltid haft svårt med människor som är omedvetna om sina motiv."

Höstsonaten (1978), nr 28 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Judisk cirkusakrobat i tjugotalets Berlin försöker hantera sin brors självmord och återser en vetenskapsman med dolda motiv.

"Det svåraste är att mänskor inte har nån framtid. Det är inte bara du och jag som inte har så värst mycket framtid. Alla mänskor har tappat bort sin framtid."

Ormens ägg (1977), nr 27 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En läkarhustru inleder ett stormigt förhållande med en amerikansk arkeolog.

"Jag känner dig inte. Jag tycker förresten om dig. Jag tyckte om dig från första stund, när jag fick hand om dig på sjukhuset efter ditt självmordsförsök."

Beröringen (1971), nr 23 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En man och en kvinna, ett borgerligt inferno och en banalitetens tragi-komedi.

"Det finns inte skymten av något oroväckande i mitt dagliga liv. Mina närmaste är snälla, hyggliga människor. Fullkomligt normala allihop."

Reservatet (1970), nr 22 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Drama om treenighetens klaustrofobi i vilket en domare förhör skådespelare som anmälts för ett obscent varieténummer.

"Älska, jag vet inte. Jag är beroende av dem. Men jag är inte alldeles säker på att de är beroende av mig. Och därför försöker jag göra mig oumbärlig."

Riten (1969), nr 21 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Framtidsdrama om ett konstnärspar som förgäves försöker undkomma det annalkande kriget.

"Jag har upplevt mänsklig närhet några få gånger. Alltid i förbindelse med smärta. Är det likadant för er?"

Skammen (1968), nr 19 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Vampyrdrama med skygg konstnär på en enslig ö som plågas av demoniska mardrömmar.

"De gamla kallade den vargtimmen . Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram."

Vargtimmen (1968), nr 18 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Psykologiskt kammarspel om en enstöring som träffar en cynisk arkitekt och inleder ett förhållande med en gift kvinna.

"Jag är död, Anna. Nej, nej, jag är inte död. Nej, det är fel. Melodramatisk. Jag är inte alls död. Men jag lever utan självaktning."

En passion (1969), nr 20 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Ett banbrytande äktenskapsdrama och en uppgörelse med den borgerliga trygghetsideologin.

"Jag för min del gråter inte över spilld mjölk. Ungarna växer upp, relationer bryts. Kärlek tar slut, liksom ömhet, vänskap och samhörighet. Det är ingenting märkvärdigt med det, det bara är så."

Scener ur ett äktenskap (1974), nr 25 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Hemsökt av minnet återupplever åldrad regissör en drabbande otrohetsaffär med sin väns hustru.

"Jag är jag och du är du. Fast det är väl inte alldeles säkert. Egentligen."

Trolösa (2000), nr 33 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg

Upplösligt relationsdrama i vilket psykiater plågad av barndomsminnen drivs mot sammanbrottets rand.

"Jag är väl som de flesta andra mänskor. Vi som anser att det där med döden är något som andra råkar ut för men aldrig vi själva."

Ansikte mot ansikte (1976), nr 26 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Suggestivt kammarspel i rött om döende kvinna, hennes systrar och tjänarinnan.

"Ingen människa skulle göra det du begär. Jag lever, och jag vill inte befatta mig med din död. Kanske om jag älskade dig, men jag älskar dig inte."

Viskningar och rop (1973), nr 24 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Talande sjuksköterska och stum skådespelerska i ett drama där deras personligheter allt mer flyter samman.

"Kan man vara en och samma människa, precis på samma gång? Jag menar vara två människor."

Persona (1966), nr 17 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Symbiotiska systrar plågar varandra på ett hotell där en pojke irrar runt bland åldringar och dvärgar.

"Jag trodde alltid att du hade rätt. Jag försökte vara som du. Jag beundrade dig. Jag begrep ju inte att du tyckte illa om mig."

Tystnaden (1963), nr 16 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Landsortspastor med krympande församling plågas av tilltagande existentiella tvivel.

"Jag kan knappt se dig utan glasögonen. Du är alldeles suddig, ansiktet är som en vit fläck. Du är inte riktigt verklig."

Nattvardsgästerna (1963), nr 15 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Inledningen av gudstrilogin och ett kammarspel om familj, psykos och konstnären som kannibal.

"Du är tom och skicklig. Nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknad. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in gud i det sammanhanget."

Såsom i en spegel (1961), nr 14 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kringresande magnetisör konfronteras med misstrogna borgare i ett drama om konstnärskapets vedermödor.

"Jag dog inte. Men jag har redan börjat gå igen. Egentligen gör jag mig bättre som gast än som människa. Jag har blivit övertygande. Det var jag aldrig som skådespelare."

Ansiktet (1958), nr 13 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Den åldrade professorn Isak Borg omprövar sitt liv under en minnesrik bilfärd mellan Stockholm och Lund.

"Jag vet inte hur det inträffade, men dagens klara verklighet gled över i minnets ännu klarare bilder som steg till mig med styrkan av ett verkligt skeende."

Smultronstället (1957), nr 12 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medeltidens pesthärjningar står som fond för existentiellt drama med flera odödliga scener.

"Kärlek är den svartaste av alla pester och om man dog av den vore det väl någon glädje med kärleken, men den går nästan alltid över."

Det sjunde inseglet (1957), nr 11 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Vassa repliker och partnerbyten i mustig sekelskifteskomedi som blev författarens internationella genombrott.

"Hur kan en kvinna någonsin älska en man, kan du svara mig på det?"

Sommarnattens leende (1955), nr 9 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Elegant äktenskapskomedi om gynekolog som försöker återerövra sin hustru under resa till Köpenhamn.

"Jag har alltid undrat över den stora makt som en kvinnoläkare har över våra hjärtan och förtroenden. Blir det inte lite svårt att värja sig ibland?"

En lektion i kärlek (1954), nr 7 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Erotik, förödmjukelse i växlande kombinationer samt ett gycklarsällskap på katastrofalt gästspel i sydskånsk håla.

"Vi gör konst, ni gör konster. Den enklaste och mest obegåvade av oss kan spotta på den bästa av er. Vet ni varför? Därför att ni satsar era liv, vi vår fåfänga."

Gycklarnas afton (1953), nr 6 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Balettdansös läser sin döde pojkväns dagbok och minnen av ett skärgårdsäventyr väcks till liv.

Du dansar, punkt. Det är din formel, håll dig till den, annars går det illa. Titta dig i spegeln ska du se vad löjlig du ser ut, det gör jag med förresten.

Sommarlek (1951), nr 4 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.