”Vem blir inte galen av att försöka leka mamma, pappa, barn?”

Foto: Kajsa Göransson

Datum

27 Mars 2019

Foto

Kajsa Göransson

Efter två kritikerhyllade och omtyckta böcker på lika många år, samt Borås Tidnings debutantpris för debuten Finna sig, är Agnes Lidbeck aktuell med en ny roman. Gå förlorad är den sista delen i vad som visar sig vara en löst sammanhållen trilogi.

– Mina tre böcker hänger ihop dels för att de beskriver samma människor, men ur olika perspektiv, berättar Agnes Lidbeck. Ännu mer hänger de ihop för att de beskriver tre olika känslolägen som ligger nära varandra och ofta blandas ihop, men som egentligen är helt olika. Finna sig handlar om vrede, Förlåten om sorg och Gå förlorad handlar om rädsla. Det gör att de har olika ton, olika andning, även om de beskriver samma universum.

Finna sig handlade om modern, Förlåten om barn och syskon och Gå förlorad om fadern. Vad är det med familjerelationer som är så intressant att fördjupa sig i och skildra?

– Familjen är ju platsen där vi är som mest skyddslösa, men också där vi kan stå längst ifrån varandra. Smärtan i att inte nå fram till sin familj kan vara så mycket värre än smärtan i att inte nå fram till en främling. Och så väldigt mycket är osagt i familjer, konflikter får gro på ett annat sätt där är på till exempel en arbetsplats. Kärnfamiljen, och uppdelningen av roller där, är historiskt sett en så väldigt ny uppfinning. Både könsrollerna och synen på barnen är konstruktioner som hänger nära samman med en industrialisering och en ekonomisk tillväxt som kanske är en parentes i historien. Men den konstruktionen blir så förhärskande i konst och kultur, i bilden av det lyckade livet. Det tycker jag är fascinerande, att vi tvingar in oss i mallar som uppfunnits så nyligen och så tror vi att vi är abnorma själva för att vi inte passar in i dem. Vem blir inte galen av att försöka leka mamma, pappa, barn?

Förlåtelse är också ett tema som finns med i alla dina romaner.

– Förlåtelse, sann förlåtelse, är så ovanligt. Vi väntar på att få ursäkter, och vi väntar på att bli förlåtna. Men mycket sällan tar vi själva första steget och förlåter - varken oss själva för våra verkliga fel och brister, eller dem omkring oss. Visst säger vi att vi borde förlåta oss själva, men jag undrar hur ofta vi gör det i grunden. Och i mina böcker vill jag se om jag kan få läsaren att förlåta personer som är väldigt svåra att tycka om. För om vi bara förlåter dem vi tycker om, eller tycker synd om, gör vi det väldigt lätt för oss. Att förlåta det oförlåtliga är den verkliga ansträngningen.

Anna i Finna sig betraktades av många som en inkännande skildring av den moderna kvinnan. Är huvudpersonen Anders i Gå förlorad på samma sätt ett försök att skildra den moderne mannen?

– Han är en man, och han lever nu, eller nyss, eller om en liten stund. Jag är inte väldigt intresserad, själv, av hur tidsbundna personerna är. Därför har jag löst upp tiden i de tre böckerna – de utspelar sig samtidigt, och kronologiskt, eller i ingen särskild tid alls. Det är ju det som är styrkan med att skriva fiktion, att man får leka med verkligheten och göra den till något annat, som är befriat från ramarna.

Var det annorlunda att skriva Gå förlorad utifrån ett manligt perspektiv?

– Både och. Det var en övning i just den där förlåtelsen jag pratar så mycket om. Att försöka förlåta mannen, männen – annars hade det blivit en avrättning, och då hade ju hela projektet med förlåtelseböcker gått om intet. Jag har levt med Anders under många år, de år jag arbetat med den här texten, och nu ser jag honom mer som en människa än som en man.

Många av karaktärerna från de tidigare böckerna dyker i Gå förlorad upp i andra faser av livet. Som Anna och Jens från Finna sig och Maria från Förlåten. Hade du från av början av skrivandet en tanke med detta eller har det växt fram eftersom?

– Jag hade idén att skriva om dessa personer ur olika perspektiv hela tiden, men jag var inte säker på att jag skulle kunna skriva Gå förlorad. Det har varit därför jag var tvungen att skriva dem i ett, i ett svep - annars hade jag nog inte vågat skriva sista delen. Den är, vad ska man säga, den är nog den mörkaste texten, men också den sannaste. Så jo, jag hade idén - men var inte säker på att jag skulle ha mod att genomföra den.

Relaterat

Om boken

Anders är osäker på vad han tycker om sitt jobb. Det blir inte som han tänkt sig. Han är osäker på bilderna han tar, de blir inte heller riktigt bra. Han är osäker på om han orkar träffa sin älskarinna ikväll, han är osäker på sina drömmar och han är osäker på om han verkligen trivs i villakvarteren. Han är osäker på om han trivs med sig själv. Men trots all sin osäkerhet är Anders helt övertygad om andra saker. Han är till exempel säker på att han älskar sin fru, sin dotter och sin mamma. Han tvivlar inte en sekund på sina känslor för dem. Finns det något problem så är det att han älskar dem för mycket.

För vad skulle hända om han inte gjorde det? Ensamheten är den största skräcken. Och den stora lockelsen - den som är ensam kan inte bli lämnad.

I Gå förlorad undersöker Agnes Lidbeck livets små sanningar och stora lögner, avståndet mellan att vilja vara och att kunna bli, sprängkraften i våra känslomässiga reaktioner och våra rationella förklaringar till varför vi inte kunde mer än vad vi klarade av. Under loppet av tjugo år får vi följa Anders: make, pappa och son. Ett äktenskap som utvecklas, en dotter som växer upp, en mor som åldras. I mitten står en man som betraktar skeendena, ibland lamslagen av skräck, ibland i ett tappert försök att hejda tiden.

Gå förlorad är den avslutande delen i den triptyk som inleddes med Finna sig och Förlåten.

Läs mer

Agnes Lidbeck

Gå förlorad

Relaterade artiklar

Foto: Carla Orrego Veliz

2 november 2021

Agnes Lidbeck och Balsam Karam nominerade till SvD:s litteraturpris

NyheterAgnes Lidbeck