”Den som är skör kan ha mer makt än den som verkar stark”

I år tilldelades Agnes Lidbeck Borås tidnings debutantpris för romanen Finna sig. I juryns motivering beskrevs boken som ”en knivskarp roman om konsekvenserna för hon som finner sig i den kvinnliga treenigheten: moder, älskarinna och sköterska.” Nu är hon aktuell med sin andra bok, Förlåten. En roman om syskonrivalitet, avundsjuka och familjehemligheter. Om tankar och känslor som är så förbjudna att det knappt finns ett språk för dem.

Om Finna sig var en en skildring av en kvinnas medvetenhet om den manliga blicken, skildrar Förlåten snarare kvinnors medvetenhet om den kvinnliga blicken. Agnes säger att den som förväntar sig att hennes nya roman blir en fortsättning på Finna sig kommer att bli besviken. Den här gången är berättarrösten inte lika distanserad och inte heller lika hård. Om Finna sig var ett knytnävslag är Förlåten mer som en molande värk som smyger sig på. Däremot är fortfarande maktrelationer och skiftande maktbalans ett centralt tema, precis som i debuten.

– Makt är spännande eftersom det är så flytande och subtilt. Ofta blandas makt samman med styrka. Men den som är skör, som gråter, som inte orkar kan ha mycket mer makt än den som verkar stark. De där gråzonerna blir så tydliga, särskilt i familjer och nära relationer, säger Agnes.

I Finna sig utgick berättandet enbart från huvudkaraktären Annas perspektiv, men i Förlåten skiftar berättarperspektivet mellan systrarna Ellen och Maria. Agnes menar att de skiftande perspektiven öppnade upp för nya möjligheter i skrivandet.

– Det var roligt att skriva ur olika vinklar. Dels för att det blir ett annat tryck i texten när två olika viljor och synsätt ställs mot varandra, men också för att det gav större omväxling för mig när jag skrev. Sen om man kan lita på de olika perspektiven, om Maria eller Ellen är den som minns rätt – det är en annan fråga!

Precis som i debutromanen försöker Agnes att hålla sina egna värderingar och uppfattningar borta från texten. Hennes ingång är att inte döma karaktärerna i boken, utan snarare att redovisa dem med både deras för- och nackdelar. Utan pardon. För även om tonen inte är lika aggressiv i Förlåten hävdar Agnes att hon är lika skoningslös mot karaktärerna Ellen och Maria som hon var mot Anna i Finna sig.

– Mitt jobb är att beskriva och dissekera, inte att värdera. Jag tänker att läsaren själv får försöka förstå, förlåta, och ha empati. Jag kan inte ha det åt läsaren. säger Agnes.

Snarare än att döma karaktärerna drivs Agnes av att kartlägga det som ligger mellan raderna, mellan det de säger och inte säger. Hon vill fånga in och synliggöra de känslor och tankar som de inte vågar erkänna för sig själva. Det som är tabu.

– Det är intressant med tabun, att gå väldigt nära gränsen för vad som är tillåtet, och så ta ett steg till, ut i det som är förbjudet. Att skriva om det som är tabu är att skriva om hur människor är på riktigt: vi vill ju sällan rätt saker i det verkliga livet, säger Agnes.

Även om berättarrösten i romanen inte dömer karaktärerna erkänner författaren Agnes att hon varken gillar Anna i Finna sig eller systrarna Ellen och Maria i Förlåten.

– Kvinnor kan vara mycket, mycket grymma mot andra kvinnor. Det tror jag lyser igenom i romanen. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag satte Ellen, Maria och Anna i samma rum. De skulle nog tycka ganska illa om varandra. Eller så skulle de bli bästisar. Jag skulle i alla fall gå från det rummet så snart som möjligt.