På promenad med: Karolina Ramqvist

Foto: Elvira Glänte

Datum

8 Mars 2022

Foto

Elvira Glänte

Bröd och mjölk handlar om en ensam flickas uppväxt vid ett tomt matsalsbord – och maten som lockar och skrämmer.

I sin nya bok Bröd och mjölk skriver Karolina Ramqvist om en ensam flickas uppväxt. Om dofter och smaker hon senare i livet vill ge sitt eget barn. Om maten som tröstar, men också kontrollerar och blir till en besatthet. I centrum står matsalsbordet, tänkt att omges av människor, där hon så ofta suttit ensam.

Vi tog en promenad med Karolina Ramqvist längs Stadsgårdskajen i Stockholm. Det blev ett samtal om minnen och förhoppningar – och idealen man kämpar för att leva upp till och att frigöra sig ifrån.

I Bröd och mjölk möter vi tre generationer kvinnor som alla förhåller sig till mat på olika sätt, oavsett om maten och matlagningen tar stor plats eller är knappt närvarande. Berätta om kvinnorna, som ju är din mormor, din mamma och du själv.

– Ja, de befinner sig i ett slags pågående klassresa som är ganska analog med samhällsutvecklingen i stort under 1900-talet och senare. För min mormor var maten en stor trygghet, precis som för mig. Som ung hade hon varit piga hos en fin familj och när hon blev vuxen arbetade hon även då det var meningen att gifta mödrar skulle vara hemma, men varje dag gick hon hem från tvättinrättningen där hon jobbade för att laga lunch åt sin familj. Det var något som det förutsattes att en kvinna skulle göra, men när jag var barn och hon var gammal uppfattade jag bara hennes matlagning som lustfylld och spännande. Hon var alltid tillgänglig för mig på ett sätt som hon nog inte alltid varit för sina egna barn och som min mamma inte riktigt var eftersom hon var ensamstående, jobbade mycket och ville ha eget liv. Min mormor var fascinerad av moderniteten, att bo i miljonprogram och ha ett eget praktiskt kök och pengar att köpa mat för. När jag var med henne handlade mycket om vad vi skulle äta eller laga eller baka och maten var ett bevis på ett slags grundläggande välstånd, hur samhället under hennes livstid hade förändrats så att arbetare inte längre måste leva i fattigdom. Sverige hade gått från att vara ett av världens fattigaste länder till att bli ett av de rikaste och mest demokratiska. Det var stort för henne och det här med att kunna äta sig mätt på nästan vad man ville var förstås en del av det.

– För min mamma som för många kvinnor som arbetade och gjorde karriär under sextio- och sjuttiotalet var det att inte behöva bry sig om matlagning ett tecken för kvinnlig frigörelse, samtidigt som maten som identitetsmarkör blev mer förfinad. Den vardagliga maten skulle inte ta mycket plats, men hos henne kunde jag också alltid känna en sorts längtan efter mat som något exklusivt och kultiverat, en symbol för att ha tagit sig ut i världen. Och i mig fanns väl allt det där samtidigt. När jag själv fick barn ville jag laga min mormors risgrynspudding åt min dotter, en rätt som jag älskat som barn men aldrig sett eller hört talas om någon annanstans än hos min mormor och morfar. Jag tänkte att om min dotter smakade den skulle hon förstå något som jag inte kunde berätta om på något annat sätt, om var jag kom från, vilka mina morföräldrar var och hur min barndom med dem hade varit. Men det blev också tydligt för mig hur jag alltid hade förväxlat mat med kärlek.

Karolina Ramqvist berättar att hon ända sedan hon började tänka på att skriva böcker, velat skriva om mat. Samtidigt har hon inte vågat närma sig ämnet och istället skjutit undan det.

– Min kärlek till mat har inte bara varit lustfylld utan komplicerad, men jag har också tyckt om att ha den som ett fredat fält som författaren i mig inte fått lov att annektera och göra litteratur av. Jag hade tidigt en idé om att skriva ett slags matmemoar, som skulle handla om människor jag känt och mina minnen av dem och maten vi lagade och åt och drömde om, och det finns i Bröd och mjölk, fast koncentrerat till barndomsskildringen.

– Men boken är också en undersökning, en uppgörelse med min egen kärlek till mat om man så vill, som jag inte hade kunnat göra tidigare. Mat är ju ett slags trygghet och en njutning och som barn började jag använda mig av den som en flykt, som en alkoholist använder alkohol och som jag senare också skulle komma att använda skrivandet, och ju äldre jag blivit desto mer har jag tvingats konfrontera det destruktiva i mitt sätt att äta och laga och tänka på mat. Med det här skrivandet ville jag genom mina minnen återvända till barnet som en gång upprättade den där relationen och jag märkte att det på sätt och vis är en berättelse jag har ägnat mig åt i hela mitt liv, som jag började försöka formulera långt innan jag kunde skriva. 

Tidigt i boken berättar du om världen som skapas av barnet som är ensamt hemma, vad är det för värld?

– Det är en ganska liten värld, som barns är, och asymmetrisk i hur den stora världen utanför tar sig in i den. Där finns mycket fantasi men också rädsla och ensamhet och förfrämligande.

Hon har bråttom att bli vuxen, varför?

– Jag tror att hon har en vrede och en känsla av maktlöshet och tolkar vuxenvärlden som en plats där man automatiskt får makten att bestämma över sitt liv. Vilket ju inte nödvändigtvis är sant, men det vet hon inte… Att kunna laga mat blir en symbol för att kunna klara sig själv, vilket hon gärna vill göra. Det handlar en del om det som går i arv i en familj vare sig vi vill det eller ej, om att längta bort från barndomen och som vuxen upptäcka att man fortfarande är kvar i den, med barnets strategier för att klara av livet.

”I början frågade de mig ofta vad maten hade betytt i mitt liv. Det är en fråga man ställer för att börja tala om det, och kanske för att kunna tala om det i den vanliga världen också”, skriver du en bit in i boken. Har du sett på det så, som en tydlig gräns mellan den vanliga världen och en värld med maten?

– Ja, till att börja med såg jag det som att jag själv inte ingick i det jag uppfattade som den vanliga världen utan liksom befann mig utanför den. Det var också en anledning till att jag började läsa och skriva förstås, att jag var så rädd och främmande inför livet, hade svårt att uthärda och förstå det. Den känslan bar jag med mig under uppväxten och in i skrivandet men den var också ett slags grund i min relation till mat. Jag använde mat för att ge mig själv trygghet och tröst eftersom det var något grundläggande i varandet som jag inte kunde hantera men tidigt märkte jag ju att jag inte heller kunde hantera maten, den dragningskraft den hade på mig, och det skapade också en ytterligare känsla av utanförskap och förstärkte min isolering. Att inte klara av ett så basalt behov som att äta ger en ju en känsla av att vara djupt onormal, och det kan nog vara svårt att förstå för dem som inte själva upplevt det. När jag som vuxen började söka upp andra som hade liknande problem och missbrukade mat på samma sätt som jag själv gjorde, uppfattade jag det till en början som att de också tillhörde ett slags undervärld, men i själva verket var de ju som vilka som helst, och att förstå det, och förstå att jag också var det, hjälpte mig att bryta min isolering.

”Att vara en som kan välja vad hon vill äta och inte är att vara upphöjd och var också så för hundra år sedan, eller kanske ännu mer då?” skriver du om hur du som barn såg på din mormors förhållande till mat.

– Maten har alltid varit en del av människors identitet och en klassmarkör. I vår tid när så mycket handlar om individuella val och det finns en sorts allmän övertygelse om att världen liksom vilar på individens axlar, är det ju väldigt uppenbart att mat används på det sättet av många, men när min mormor var liten, vid tiden för första världskriget, kunde den stora majoriteten inte välja ur ett överflöd och att som hon då inte vilja äta djur var nog rätt provocerande eftersom det var så ont om mat.

Du berättar om din mormor, hur att läsa och att äta var det enda som fick henne att försvinna in i sig själv: ”Allt annat hon gjorde inbegrep oss andra.” Blev det ett ideal för dig?

– Ja, det blev det nog. Jag är över huvud taget rätt så präglad av att delvis ha fostrats av mina morföräldrar som var födda i början av förra seklet. Deras uttalade ideal handlade om att göra rätt och göra rätt för sig, att vara artig, att vara snäll – men bland de outtalade fanns också det att en kvinna skulle vara tillgänglig för allt och alla. Det där kravet levde vidare i mig, men njutningen i att äta och laga mat var som ett slags eget rum, precis som det att läsa böcker.

Det finns stereotyper kopplade till störda ätbeteenden. Du var inte en sådan som det förväntades av, skriver du i boken. Du förväntades och förväntade av dig själv att stå utanför sådant, vilket ju blir ytterligare ett krav och en stereotyp?

– Jo. Jag var en ung kvinna med många privilegier och mycket kunskap om världen och om hur kvinnors plats i den har sett ut genom tiderna, vilka normer kvinnor levt under. Jag hade vuxit upp omgiven av starka politiska och feministiska ideal och levde med missuppfattningen att det var mitt ansvar att inte påverkas av samhällets bilder av hur kvinnor skulle vara och bete sig, hur kvinnor skulle förhålla sig till sig själva, till mat, till sina kroppar och till njutning. Att då utveckla ett slags bulimiska tendenser, som jag gjorde i tonåren för att försöka kontrollera mitt ätande, var skamfyllt i dubbel bemärkelse.

Boken skildrar också mat och matlagning som njutningsfullt och där finns en stor lust?

– Ja. För mig har mat och matlagning alltid varit något lustfyllt och ett sätt att upptäcka världen och historien och ge något av mig själv, på ett sätt som liknar det jag gör när jag skriver. Men jag blev också kluven till det, dels att älska att ägna en massa timmar i köket, som tidigare generationer drömt om att slippa, men också det här med hur matlagning och matkultur blivit en fråga om livsstil och konsumtion gjorde att jag tyckte att det var ett lite pinsamt intresse.

Mot slutet av boken skriver du att du blir tillsagd att du måste kunna ställa dig utanför det här för att kunna berätta om det. Hur gör man det, ställer sig utanför?

– Först förstod jag inte det, och det skrämde mig. Men det är ju en rörelse som finns i allt skrivande, att ställa sig utanför sitt ämne och vandra in i det på samma gång, för att pröva olika perspektiv. Jag behövde se på det som varit svårt för mig utifrån, men också gå in i det för att kunna skildra det på ett sätt som kändes sant. Den som sa det där till mig, en beroendeterapeut, menade att jag måste vara försiktig om jag skulle skriva den här boken, att jag skulle behöva skydda mig själv för att inte på nytt väcka upp det tvångsmässiga i mitt förhållande till mat, det där destruktiva begäret som egentligen inte var ett begär efter att äta så mycket som ett begär efter att få komma undan livets alla faror och slippa vara en del av världen. Och jag var bitvis rädd medan jag skrev, men efteråt såg jag ju hur skrivandet hade låtit mig gå tillbaka in i det där mörkret och känna allt jag känt där men också förstå att jag inte längre var fast i det på samma sätt.

Relaterat

Om boken

I Bröd och mjölk skriver Karolina Ramqvist om en ensam flickas uppväxt fylld av doft, färg och smak. Det handlar om maten som lockar och skrämmer. Hon minns mandarinerna, det rostade brödet, hur ett av de första orden var Schwarzwaldtårta. Att en tallrik färdiggräddade pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara ensam hemma. Hon minns sin mammas doft, sin mormors risgrynspudding och första gången hos pappan, hur han lagade en perfekt middag till henne.

Vem var hon? Hur blev hon? Hon spårar sin uppväxt i minnena av människorna, och maten, den som kan fylla hela hennes sinne och samtidigt hotar att förtära henne. I centrum står matsalsbordet som gått i arv, ett bord tänkt för stora middagar, som hon oftast suttit vid ensam. Hon har tagit med sig det till ettan där hon ska bo, varannan vecka med sin lilla dotter.

Allt hon vill är att överkomma besattheten vid mat - och laga en risgrynspudding som dottern ska vilja smaka.

Läs mer

Karolina Ramqvist

Bröd och mjölk

Relaterade artiklar

Foto: Elvira Glänte

28 april 2022

Karolina Ramqvist får Stockholms stads litteraturpris

Foto: Elvira Glänte

8 mars 2022

På promenad med: Karolina Ramqvist

IntervjuerNyheter