Karolina Ramqvist: ”Jag var otroligt trött på historier om personliga bedrifter”

Foto: Alexander Dahl

Datum

17 September 2019

Foto

Alexander Dahl

År 1542 följer en föräldralös ung kvinna sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika. Efter en skandal ombord sätts hon av på en öde ö och lyckas överleva där. Hennes resa blir beskriven av tre franska renässansförfattare och många år senare vänder sig Karolina Ramqvist till de här berättelserna i sin nya roman Björnkvinnan.

Sedan Karolina Ramqvist första gången fick höra talas om Marguerite de la Rocque, som kvinnan troligtvis hette, har hon inte kunnat släppa tanken på henne. Den öde ön och kvinnan, som med gevär och klädd i djurhud ensam lyckas överleva svält och köld och svåra förluster, blev en besatthet.

– Boken handlar om en fyrtioårskrisande trebarnsmamma och författare som undersöker en gammal berättelse om en föräldralös ung adelsdam som följde med på en av Frankrikes första kolonialexpeditioner, berättar Karolina Ramqvist för oss. På resan inledde denna kvinna en relation med en man för vilken hon straffades med att landsättas på en öde ö i Nordatlanten, där hon sedan överlevde i mer än två år. Det är en överlevnadsberättelse, men det är också en sorts skildring inifrån författarens arbete.

Karolina Ramqvist har alltid en bild av hur hon vill att boken hon arbetar med ska kännas när den är klar. Arbetet med Björnkvinnan var både hemskt och härligt, berättar hon.

– Som det alltid är. Hur boken ska bli är ingenting som går att planera eller bestämma på förhand utan jag måste skriva mig fram till det varenda gång, prova och slänga och skriva om. Det kan kännas tidsödande och frustrerande. Nu fanns det också ett historiskt material att förhålla sig till och använda – och ett slags mysterium att försöka lösa – och jag hade en del svårigheter att begränsa mig. Ständigt dök det upp nya spår att gå in på, eller försöka avstå från att gå in på.

Vad var det med Marguerite de la Rocque som du fastnade för?

– Till en början var det bara bilden av henne på den öde ön mitt ute i havet, det som hände henne och det hon gjorde där. Det påminde mig väl om min egen tillvaro, på flera sätt. Jag var lite över trettio, hade just fått mitt tredje barn och befann mig i en sorts existentiell storm. Jag tror att jag behövde henne som ett slags symbol då, hennes uppenbara styrka och utsatthet och svaghet. Sedan var det väl också det fantastiska i hennes historia även om jag just då var otroligt trött på fantastiska historier och historier om personliga bedrifter. Hon är en ung kvinna som ger sig ut i världen, följer med ett skepp över Atlanten i en tid när få män och inga kvinnor så vitt man visste gjorde det. Hon överlever fruktansvärda prövningar, sådant som tangerade mina egna största rädslor. När jag sedan väl började arbeta med de tre texter från 1500-talet som ligger till grund för uppfattningen att det här är något som faktiskt har hänt i verkligheten, blev jag lika fascinerad av hur denna berättelse har berättats. Alla möjligheter till tolkning, allt som utelämnats och allt som ändå går att skönja.

– Det blev som ett mysterium som måste få en lösning, den samlade bilden av de olika skribenternas sätt att skriva om den unga kvinnan och det hon är med om. När jag ställdes inför den blev det omöjligt att släppa taget om historien. Och till sist blev jag ju också väldigt intresserad av mina egna motiv, varför jag själv ville berätta hennes historia och varför jag själv valde att gestalta den som jag gjorde. Vad det sade om mig och min egen tid.

Romanens berättarjag påminner en del om Karolina Ramqvist själv – och precis som jaget i boken blev Karolina Ramqvist uppslukad av Marguerite de la Rocques öde.

– Jag drabbades nog en del av den besatthet som boken beskriver, det var njutbart för mig att förflytta mig i tid och rum. Skrivandet innebär ju alltid ett visst mått av flykt, men här blev det nog extra påtagligt. Jag tyckte om att läsa och försöka förstå de tre franska renässanstexterna som utgör källorna till berättelsen och att över huvud taget ta del av konst och av idéer från den tiden, vilket jag gjorde för att förstå vad det var som hände den här kvinnan och hur hon kunde tänkas ha reagerat på det. Hennes relation till det koloniala, till männen och djuren och allt annat som omger henne. Jag blev uppslukad av både berättelsen och det historiska materialet, jag tyckte om att liksom sänka ner mig själv i den franska renässansen och i den så kallade utforskningseran.

Ser du några likheter mellan tiden du skildrar, 1500-talet, och idag?

– En likhet är ju att Europa var djupt splittrat vid den tiden, och att de europeiska idéerna präglades av relationen till omvärlden och till religion, om än på andra sätt än idag. Man ser ju gärna paralleller när man tittar tillbaka men det är också lätt att fastna i sin egen samtids självgodhet och betrakta det förgångna som totalt främmande och primitivt. Till en början kände jag mig ganska begränsad av det, men ju mer jag ägnade mig åt källmaterialet desto närmare tyckte jag mig komma personerna jag mötte genom det och deras sätt att tänka. Jag såg väldigt många likheter mellan mig själv och de andra författarna i berättelsen, de frågor vi uppehöll oss kring.

Blev du klokare över vem Marguerite de la Rocque var efter att ha skrivit boken?

– Jag vet ju vem jag har valt att göra henne till men jag är inte säker på om det var den hon var. Jag intresserade mig för varför jag ville framställa henne på ett visst sätt, varför jag ställde de frågor om henne som jag ställde, vad det var jag längtade efter. Och det intresserar mig fortfarande i viss mån.

Har du själv fantiserat vad som hände Marguerite de la Rocque sedan hon kom tillbaka till Frankrike och drog sig undan offentligheten? Skulle det kunna vara en berättelse i sig?

– Ja, det är en annan historia som jag tänker på ibland. Jag har en bild av henne efteråt, men den är än så länge väldigt präglad av det Marguerite de Navarre skrev om henne i sin novell Den sextiosjunde historien.

Relaterat

Om boken

År 1542 följer en föräldralös ung kvinna sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika. Hennes resa blir beskriven av tre franska renässansförfattare och många år senare vänder sig en nutida författare till dem för att förstå vad som hände. Från den första dagen då författaren får höra talas om Björnkvinnan kan hon inte släppa tanken på henne. Hon tänker på ön i världens största estuarium och en enda ensam människa på den. Hon tänker på mörkret och svälten och kölden och en kvinna med gevär, klädd i djurhud.

I framskrivandet av Björnkvinnan tränger författarens liv in. Utforskandet vävs samman med frågor om varför hon skriver, vad en berättelse är, vem författaren en gång var och vad hon har blivit: "Mitt skrivande hade fört mig ut i en tillvaro av utsatthet men det hade också varit ett sätt för mig att skydda mig själv mot allt det jag upplevde hotade mig."

Karolina Ramqvists roman berättar den fantastiska historien om Björnkvinnan och låter samtidigt läsaren bli delaktig i dess tillblivelse.

Läs mer

Karolina Ramqvist

Björnkvinnan

Relaterade artiklar

Foto: Elvira Glänte

28 april 2022

Karolina Ramqvist får Stockholms stads litteraturpris

Foto: Elvira Glänte

8 mars 2022

På promenad med: Karolina Ramqvist

IntervjuerNyheter