Tone Schunnesson: Våldet var en viktig ingång till familjen

I slutet av 1990-talet växer syskonen Jarl och Eddie upp i ett nedgånget slott i Skåne. Jarl drömmer om glamour, något han desperat saknar bland skitiga bönder och inavlade lantisar. Hans lillasyster Eddie drömmer om att hennes bror ska vilja hänga med henne. När deras pappa, den undanglidande friherren Carl-Fredrik, en dag går ut genom dörren för att inte återvända förlorar deras mamma Monica, som har en egen uppfattning om verkligheten, fotfästet.

Tone Schunnessons tredje roman Ultravåld handlar om arv, trauma och lojalitet. Om syskonskapets band och föräldrar som går bärsärkagång. Om skillnaden mellan att rädda någon och att förgöra någon. Om skönhet och våld istället för försoning.

– Jag har faktiskt velat skriva den här romanen sedan jag debuterade med Tripprapporter. Jag älskar själv att läsa berättelser som tar sig stora friheter, rejäla grepp. Strax efter Tripprapporter läste jag Carson McCuller för första gången och det fanns något i hennes Hjärtat jagar allena som påminde om Skåne... Inga jämförelser i övrigt, men hur konstiga folk kan vara när de är lite vid sidan av allt. Då började jag tänka på en familj i Skåne, ensamma i ett slott, hur jävligt det blåser, och det var inte magiskt, men lite upphöjt på något sätt. Maxat... Så började jag dra i den där tråden, och den var så lång, det tog lång tid innan jag kunde skrida till verket.

Den skånska familjen i Ultravåld är inte riktigt som alla andra familjer. Samtidigt är det en klassisk konstellation: mamma, pappa, en son, en dotter.

Efter att pappa Carl-Fredrik försvunnit låser mamma Monica in sig i sovrummet för att tycka synd om sig själv och låta sina barn bringa ordning i kaoset. Det går sådär. Jarl blir oberäknelig och självförhärligande samtidigt som han låter sig inspireras av receptbelagda läkemedel och det nya millenniets estetiserande filmvåld. Eddie famlar å sin sida efter närhet i skuggan av sin gränslösa bror och spirituella mamma.

– När jag började skriva fram dem gick det enkelt att hitta deras röster. Jag minns att Eddie, den yngre systern, kom till mig när hon stod på en våg och såg att siffran visade 108 kilo. "I Skåne är 108 kilo nästan smalt", sa hon till sig själv och det tyckte jag var roligt sagt. Och Jarls röst kom till mig när han var en liten, ledsen pojke och jag blev nyfiken på hur den där lilla pojken blev den narcissistiska, föraktfulla bögen jag visste att han skulle bli, haha.

Ultravåld är en väldigt talande titel för romanen. Den är våldsam. Familjen är våldsam, men också det som finns runt omkring. Filmerna som de refererar till är våldsamma, samhället är våldsamt. Många kommer nog att tycka att det är en av de mest våldsamma romaner de har läst. Men visst är det så att våldet var en av förutsättningarna för dig att börja skriva den här romanen? Varför?

– Titeln, som är tagen ur A Clockwork Orange och betyder ett slags brutalt våld utan mening, är en hommage till Jarl och hans väldiga längtan efter våldet. För min del tror jag att våldet var en viktig ingång till den här familjen, men också till karaktärernas sexualitet, sådant våld som varken känns särskilt viktigt eller uppseendeväckande, som pågår mellan människor, i deras hem, dag ut och dag in sedan historiens början och antagligen fram till historiens slut. Jag ville skriva det här våldet på massa olika sätt, som underhållning, som något man lever med, som något man glömmer bort, som något som förändrar livet, som något som inte alls har någon vikt. Våld man blir utsatt för, men också våld man utsätter andra för. Jag var också intresserad av ett slags estetiskt våld som Jarl är väldig inspirerad av som var så framträdande i kulturen runt 00-talet. Jag tänker på Jackass, Eminem, Hollywoodfilmer som gjordes i slutet av 90-talet, innan 9/11, där våldet kom inifrån människor och deras borgerliga tristess, inte som en främling utifrån.

Mitt i våldet finns en på många sätt vacker, men också pinsamt rolig, motkraft, nämligen det esoteriska, flummiga, kristallskimrande, rökelsedoftande, månskensmjuka, aurafärgade, chakrabalanserade och kosmiska… Kort sagt den svårt sjuka modern Monicas sätt att klamra sig fast vid livet. Hur ser du på den motkraften i romanen?

– Jag älskar att skriva excentriska kvinnor och visste att en excentrisk kvinna var den här familjens mittpunkt. Monica är en evig optimist av den gamla skolan. Nämligen: vill man ha det trevligt tänker man på trevliga saker, man grottar inte ner sig i historiens gamla oförrätter! Det finns något våldsamt i hennes strategi, att förneka våldet och våldets konsekvenser. Att hela tiden vända sig bort från sanningen och försöka knyta an genom något som kanske inte särskilt många skulle hålla med om. Men jag tycker också det är galet upplyftande och förstår att man vill ha ett sådant sätt att hantera världen. Att bara försöka vända sig till nästa värld, nästa liv, en annan dimension. Jag brukar tänka att människors strategier är ganska roliga, hur de liksom bänder sig för att slippa undan.

Första delen utspelas i stort sett i Skåne och den andra delen i Frankrike. Hur viktig var miljön för dig när du skrev?

– Åh, jag ville verkligen skriva Skåne ur mig! De böljande åkrarna, de milda vintrarna, den vidriga blåsten. Det är ett landskap som är så vackert men också oerhört tråkigt, det innehåller en romantik men också Jarls väldiga förakt för sin omgivning. Han hatar lantisar, och anklagar de för tidelag. Han vägrar acceptera att han själv faktiskt är en lantis. Då är den vackra miljön också obarmhärtig på något sätt, när man klafsar runt med ett par dyra sneakers i leran.

– Det nedgångna slottet, på andra sidan motorvägen, gör också att miljön de befinner sig i blir särskilt kärv eftersom de är isolerade. De är väldigt ensamma och de kan inte knyta an till någon utanför familjen, dessutom är de adliga och anser sig lite finare än alla andra. Samtidigt väcks ju frågan, vad fan betyder det att vara adlig idag? Det är lite som att vara författare, det låter väldigt fint, men vad är det bra till?

– I Frankrike ville jag att miljöerna nästan skulle vara pornografiskt sköna, melankoliska, svettiga, så som man ser på sin omgivning när man egentligen inte är en del av den. De har sin stora villa med sin stora pool på en gata med slitna hus för fattigt folk. Susan Sontag sa, jag parafraserar, att turisten är en parasit, som bara dyker upp på en plats och förväntar sig att bli underhållen. Livsfarligt!

Och avslutningsvis måste vi prata om omslaget. Vem har gjort målningen av den blödande näsan?

– Halvvägs in i skrivprocessen hittade jag en bild som jag tyckte var så lik Jarl när han var tonåring, och den påminde också om en pojke jag läst om i en roman av Dennis Cooper. Den var målad av en fantastisk samtida konstnär i New York som heter Kelsey Henderson och jag tittade på den bilden och hade den som en slags ledstjärna för Jarl. Efter ett tag blev jag mer intresserad av hennes konstnärskap och när jag började söka efter fler av hennes målningar hittade jag den blodiga näsan. Det är över ett år sedan men jag visste direkt att det var omslaget till min bok. Jag började skicka desperata kärleksförklaringar på mail, på Instagram, överallt för att få henne att förstå hur mycket bilden betydde för mig. Som tur var förstod hon att det fanns något i min bok som hängde ihop med hennes målning. Jag är så sjukt tacksam att hon lät mig använda den.