Memoarer och biografier

"Se till att njuta nu! Den här tiden kommer aldrig tillbaka!" Peppen och de goda råden haglar över en när man får barn. Men det är inte så lätt att hinna njuta när man samtidigt ska hantera sömnbrist, treårstrotsen ingen berättat om, leklandsföräldrar och skärmtid. Varför är det så svårt att vara mamma egentligen?

Och vad gör man när ens barn blir allvarligt sjukt, när det allra värsta är på väg att hända?

Emma Bouvin är en av Dagens Nyheters mest lästa krönikörer. Med sin osvikliga humor och stor värme fångar hon i sin debutbok livets väsentligheter och förtretligheter, allt från första dejten med barnens far och kisset på stickan till dagen då hennes unge utan förvarning blivit sex år och ska börja skolan. Här finns svärtan och glädjerusen, bråken och vardagslyckan. Och så den där kärleken som trots allt är större än allting annat.

"Det är så mycket jag inte vet om min mamma."

Kaj Schuelers mor talade nästan aldrig om sin uppväxt, och när hon dog påbörjade han en upptäcktsresa in i hennes förflutna. Ruth Herz föddes av judiska föräldrar i tyska Bingen och kom till Sverige i januari 1939, en månad före sin 16-årsdag. Tillsammans med en grupp andra judiska ungdomar grundade hon en kibbutz på Hälsinggården i Dalarna. Kvar i Tyskland fanns hennes föräldrar, vars tillvaro blev alltmer kringskuren på grund av förföljelse och förtryck.

Samtidigt som Ruth levde i en judisk gemenskap med drömmar om att utvandra till Palestina, Hemlandet, blev hennes föräldrars liv allt svårare, till den dag då de deporterades från sitt hem. Spåren efter dem slutar i polska Piaski. Troligen dödades de på plats eller i något av nazisternas närliggande läger.

Ruth återförenades aldrig med sina föräldrar, och den familjehistoria som den unge Kaj skulle ha velat lyssna till ekade av tystnad. Kaj Schueler skriver personligt och drabbande om en familj som slets itu.

"Plötsligt kändes det angeläget att göra en självbiografisk inventering.

Jag hade fyllt sextio, ändrat gamla, invanda familjeförhållanden och eldat upp ett hus från grunden. Visserligen litterärt i romanen Totalskada, men ändå. Hur hade jag hamnat där jag är nu? Och var - i mitt numera så långa liv - befinner jag mig? Varför hade jag ofta varit så rädd? Tyckt att mycket med mig varit genant och pinsamt? Vad hade jag lärt mig om att vara en fri, självständig individ och samtidigt våga vara nära och älskande?

Det var helt enkelt dags för en existentiell avstämning."

I Mitt liv som dront letar Helena von Zweigbergk ledtrådar i sådant hon tänkt, skrivit och gjort. Men också i det hon knappt vågat närma sig. Hon beskriver hur hon likt dronten inte kunnat sätta sina egna gränser, utan gått genom livet som en levande vågskål, en vandrande åskledare, emellanåt använd som packåsna och slasktratt för sådant andra inte velat eller förmått bära. Med värme och hög igenkänning skriver hon om det nya åldrandet, om moderskap och eskapism, vardagens pågående maskineri och behovet av andakt.

"Det här är ett försök att göra rent hus med det som är jag. För på något underligt sätt känns det som att allting just har börjat."

En kvinna och hennes nio månader gamla dotter ligger svårt skadade i ett stenbrott, efter att maken slagit larm till 112. Det är sent en decemberkväll och blött på marken. Kan frun ha halkat och ramlat med barnet i famnen? Kanske, men redan de första poliserna på plats tycker att något verkar märkligt.

Kriminalreportern Evalisa Wallin berättar i Spotlight om åtta svenska rättsfall där förövaren är tidigare ostraffad. Brottsrubriceringarna är mord, dråp och barnadråp. Följ fallen från dådet till polisutredning och rättsprocess, med blixtbelysning av speciella omständigheter. Hur vanligt är det att kvinnor mördar? Kan man dömas för att ha dödat, utan att få en påföljd? Och hur bra är polisen egentligen på att upptäcka giftmord?

"Min barndom är min tillflyktsort." Så skriver Petra Mede i sin skildring av uppväxten och nuet. En skildring som tar avstamp i barnets intensiva känslor, varav två är särskilt ofta återkommande: skammen och högmodet.

Dråpliga och rörande minnen från sjuttio- och åttiotalet i Sävedalen utanför Göteborg radas upp, och undan för undan framträder bilden av en mestadels lycklig människa med en stark känsla av att vara ämnad för något större. Skulle hon egentligen inte leva sitt liv som uppburen stjärna, en som drack paraplydrinkar på Manhattan?

Parallellt följer vi den vuxna Petra under en ovanligt händelserik och känslomättad dag, som innefattar ett obekvämt besök, ett sorgligt avsked och en återkomst till en plats hon inte sett på trettiotvå år ...

Det här är Petra Medes debut, skriven med den rappa och drastiska humor som vi lärt oss är hennes, men utan att rygga för livets mörker.

I Alf van der Hagens samtalsbok bjuds läsaren in till ett av Skandinaviens mest märkvärdiga och framstående konstnärsliv. Suzanne Brøgger är författare och intellektuell, performancekonstnär och musiker, landsbygdsbo och vardagsmystiker, och i det stora hela en förkämpe för det fria ordet och det goda humöret. Mest känd är hon för den självbiografiska romantrilogin Crème Fraîche, Ja och Transparence.

Brøgger har förverkligat 1970-talets slagord "det privata är politiskt" i ständigt nya former och livsfaser under mer än fyra decennier.

Hon berättar för Alf van der Hagen om sitt arbete och privatliv, sin syn på skrivande och politik, feminism och metafysik och om litteraturens plats i ett alltmer kulturfientligt samhälle.

Brøggers liv visar hur en stark Ja-vilja kan föra en människa både helskinnad och stärkt genom stora livskriser.

Från det hon var fyra år bar Jane Elliott på en fruktansvärd hemlighet. Hon var sin styvfars slav på alla sätt. Den fjorton är äldre styvfadern trakasserade och utnyttjade henne sexuellt. Han höll henne fången i en psykisk och fysisk mardröm tills hon slog tillbaka. Tjugoett år gammal lyckas Jane Elliott fly tillsammans med mannen hon älskar och deras båda döttrar, men tvingas leva på hemlig ort i ytterligare fem år innan hon kan förmå sig att gå till polisen. En rad släktingar och vänner vågar inte träda fram under rättegången, trots att de vet hur grym och våldsam styvfadern är. Han döms till sjutton års fängelse men familjen tar ändå hans parti. Jane Elliotts berättelse är bitvis nästan outhärdlig, men den behöver berättas, eftersom de som begår den här sortens brott fortfarande kan förlita sig på att offren inte vågar annat än att dölja det.

Robert Broberg letar efter sig själv skildrar en vindlande artistkarriär, som börjar i tonårens skifflemusik och kulminerar i personliga scenföreställningar som får en entusiastisk och kärleksfull publik att gång på gång fylla Globen i Stockholm.

Robert Broberg vann svenska folkets hjärtan med pojkaktig charm, sentimental schlager och tokroliga ordvändningar. Själv vantrivdes han i rollen som den ständigt sprudlande Robban och lämnade offentligheten. En tid av självrannsakan, uppbrott från familjeliv och tvära artistiska kast gav hans humor den svärta som tidigare saknats. Han återvände till scenen, mer reflekterande och drastisk, och byggde en ny och hållbar relation till publiken samtidigt som han fortsatte att leta efter sig själv.

Med hjälp av Robert Brobergs stora sångskatt, privata brev, anteckningar och manuskript, ett rikhaltigt pressmaterial och öppenhjärtiga samtal med människor som levde och arbetade nära honom, tecknar Klas Gustafson bilden av en av Sveriges mest älskade och särpräglade scenartister.

Lejonens beskyddare är den gripande och sanna historien om evakueringen av Mosul zoo. Om människorna och djuren som gjorde sitt bästa för att överleva under de fruktansvärda år då Mosul belägrades av ISIS. Trots att staden förvandlades till ett helvete, så fanns det en plats där omtanke och medkänsla fick råda.

I stormens öga hittar vi djurskötaren Abu Laith, en bilmekaniker som lärt sig allt han kan om djur genom National Geographics. I närheten, i Mosuls mest välmående stadsdel, lever familjen Zarari ett gott liv i sin stora villa. Men i juli 2014 förändras staden för alltid. Förrädare" halshuggs öppet på gatorna, kvinnor får inte längre studera eller arbeta och burkan blir det enda tillåtna plagget att visa sig utomhus med. Familjen begraver sina böcker i trädgården och gömmer sig inomhus.

I djurparken kämpar Abu Laith mot unga och naiva krigare som aldrig tidigare sett ett lejon. Tillsammans med sina barn smyger han runt i de ockuperade delarna av staden och letar mat i soporna. När belägringen är över finns endast ett lejon och en björn kvar vid liv.

Fenomenet som sålt 400 000 exemplar i England!

Allt jag vet om kärlek är en underhållande och insiktsfull, feministisk och rörande debut från Dolly Alderton, en en brittisk röst som av många kallats en Caitlin Moran för millenniegenerationen. Hon väver samman personliga berättelser, skarpa samtidsobservationer, listor och recept till en berättelse som kvinnor i alla åldrar kan känna igen sig i, om en tid i livet då allt fortfarande är odefinierat och hoppfullt.

Att bli vuxen innebär att behöva möta både medgång och motgång, något som journalisten och författaren Dolly Alderton känner väl till. I sina kolumner i Sunday Times, Daily Telegraph och i sin succépodcast The High Low, har hon kastat sig huvudstupa ut i den digitala tidsålderns dejtingkultur.

Hon beskriver starka vänskaper som de ser ut i början av vuxenlivet och kampen för att skapa en karriär och en plats i världen. I den här boken berättar hon ärligt och humoristiskt om hur hon blivit förälskad, men samtidigt inte älskat sig själv, om katastrofala fester med Rod Stewart-tema, om att bli dumpad och om att upptäcka hur viktiga ens vänner är när man försöker finna sin plats i tillvaron.

Dolly Alderton, född 1989, är en brittisk prisvinnande journalist och skriver för flera av landets största tidningar. Hon vann National Book Awards 2018 i kategorin årets biografi och nominerades till både British Book Awards 2019 och Waterstones Book of the Year Award samma år.

Anne Franks dagbok är ett av de viktigaste dokumenten från Förintelsen.

I denna utgåva av Anne Franks dagbok återfinns dagboksanteckningar som tidigare lyfts ut av Annes far, Otto Frank. Dessa textställen utgör drygt trettio procent av boken och understryker att Anne först och främst var en tonårsflicka och en människa - inte en symbol.

Anne Frank föddes den 12 juni 1929. Sommaren 1942 gick hon och hennes familj under jorden, på flykt undan nazisterna. Anne var då tretton år och i dagboken får vi följa hennes utveckling till ung kvinna och skarpögd iakttagare av den mänskliga naturen. I augusti 1944 avslöjades gömstället. Anne Frank dog i Bergen-Belsen tre månader före sin sextonårsdag.

Den tysk-judiske litteraturprofessorns Victor Klemperers dagböcker från åren 1933-1945 är utan tvivel ett av vårt århundrades märkligaste litterära verk. Intill slutet vill jag vittna är inte en skildring av Förintelsen. Victor Klemperer hamnar aldrig i något koncentrationsläger utan lever - tidvis gömd - i Dresden under hela kriget.På över 1.000 sidor skildrar han vardagslivet i Hitlertyskland på ett sätt som ingen före honom. Minutiöst, i detalj, skildrar Klemperer hur det nazismen växer från ett "övergående obehag" till att bli ett allomfattande förtryck, som tvingar honom under jorden för att klara livhanken. Tysk TV (ARD) har filmatiserat dagböckerna i en serie om 13 avsnitt. "De gör Klemperer till en av de största dagboksförfattarna - om inte den störste - på det tyska språket." Peter Gay, The New York Times Book Review "En av de mest gripande böcker som har skrivits i Tyskland detta århundrade." Politiken, Danmark "Så blir hans dagböcker från åren 1933-1945 inte bara ett av de allra viktigaste dokumenten vi har om Hitlers Tyskland utan också till ett konstverk, helt i nivå med Anne Franks holländska dagbok." Richard Swartz i Svenska Dagbladet.

Stefan Persson är en av världens rikaste människor. Han har satt sin prägel på hela modeindustrin. Han kan påverka politiska beslut. Han styr ännu företaget bakom kulisserna. Och han vill fortsätta vara hemlig.

Många har frågat sig hur ett företag från lilla Västerås kunde bli ett fenomen i hela modevärlden. Så hur gick det till när H&M genom en gigantisk reklambudget och supermodeller, världsartister och stjärndesigners lyckades bli ett av världens starkaste varumärken och själva sinnebilden för fast fashion? Vilka var det som skapade succén?

Som med varje framgångssaga så finns också kritiska röster. Det handlar om anklagelser om sexistisk reklam och utnyttjande av unga underbetalda sömmerskor. Det handlar om en företagskultur som i vissa avseenden anklagats för att vara rent sekteristisk. Det handlar om en ägarfamilj som prioriterar höga vinstutdelningar till aktieägarna.

Mannen som gång på gång övertrumfar kritikerna heter Stefan Persson. Han som med viss tvekan axlade ledarrollen. Med unika vittnesmål från anställda och interna dokument får vi här en tydligare bild av hur det gick till när han skapade ett av Sveriges största företag genom tiderna och hur han ska ta H&M in i framtiden.

Roger Dupé är född och uppvuxen i Bäckby, en stadsdel i Västerås. Precis som många andra familjer i Bäckby lämnade hans föräldrar sina hemländer, Togo och Ghana, för en ljusare framtid i Sverige. Roger växer upp med förebilder som Nelson Mandela och Martin Luther King, men de hjälper honom lite när han utsätts för rasism under skolåren och får slåss med den svenska identiteten. Större delen av barndomen tillbringas på fotbollsplanen: det är där vännerna, glädjen och framtiden finns. Men när drömmen om att bli fotbollsproffs krossas av en knäskada drabbas Roger av en identitetskris. När det enda man någonsin velat göra är borta, vad gör man då?

Under en shoppingrunda i Stockholm blir han upptäckt av två modellscouter och kastas in i en helt ny värld. Han får tillbaka livsgnistan, men blir snart varse att i en extremt homogen och många gånger exkluderande modebransch efterfrågas sällan svarta modeller. Hans vilja att bryta normer blir starten på en resa med händelser och möten som han aldrig hade kunnat drömma om.

Kidnappad som elvaåring, hållen i fångenskap i arton år. Jaycee Dugards ungdom stals. Hennes berättelse är den om närmast oförståelig ondska, skildrad med närhet och uppriktighet.

Jaycee Dugard kidnappades på väg till skolbussen i juni 1991, inom synhåll från hemmet i South Lake Tahoe i Kalifornien. Bortförandet skedde mitt framför ögonen på hennes styvfar som förtvivlat försökte cykla ifatt bilen av grå sedanmodell som Jaycee tvingats in i.
Detta var den mardrömslika inledningen på ett försvinnande och en gåta som skulle som skulle förbli olöst i 18 år. I augusti 2009 klev Jaycee Dugard och hennes döttrar tillsammans med en man vid namn Phillip Craig Garrido in på kontoret hos en övervakare i Kalifornien. Deras underliga beteende väckte misstankar, som så småningom ledde fram till det ofattbara avslöjandet: att det var den sedan 18 år försvunna Jaycee Dugard som dykt upp på kontoret. Det visade sig att Jaycee bodde med sina barn i skjul och tält i en inhägnad del av Garridos bakgård.
Den snart 60-årige Phillip Craig Garrido och hans några år yngre fru, Nancy, från Antioch i Kalifornien anhölls, misstänkta för kidnappningen och en rad andra brott. Den 28 april 2011 erkände makarna Garrido brotten och dömdes till 431(!) års respektive 36 års fängelse.

Jaycee Dugards egen historia, som hon skriver själv, liknar en sorts ond, modern folksaga - det fasansfulla är dock att den är alldeles sann. Förläggaren för boken i USA, Kerri Kolen, säger: Jaycee Dugard har inte bara en synnerligen viktig historia att berätta utan hon skriver också med en uppriktighet och närhet som, när jag läser hennes berättelse, får mig att känna som om jag befinner mig i samma rum som hon.

Boken har legat etta på både den engelska och den amerikanska bestsellerlistan och sålts till ett tjugotal länder.

"Det är inte bara en gång som jag varnat honom för att skriva denna självbiografi. Inte bara för Annas tänkta reaktion, men för att själva formen med ´talesman´ och ´baktalesman´ visar brist på omdöme. Självbiografier har, det gäller generellt, en rakt fram berättande form, alltifrån det första sprattlet och skriket fram till det sista sprattlet och sucken. Här blir det i stället ett sammelsurium."

Den som för ordet är Carl-Göran Ekerwalds "baktalesman". Brittsommar är tredje delen i Ekerwalds svit av självbiografiska böcker men liknar till formen inget han skrivit tidigare. Boken ger utrymme åt två röster, en dagbok författad mellan åren 2009-2018 av Ekerwalds "talesman". Han noterar bara vad han tycker är lagom: resor, möten med människor, möten med böcker, möten med drömmar. Efter dagboken följer baktalesmannens kritiska och upplysande kommentarer med överskrifter som "Mozartbreven", "Goethes kokerska", "Beuys och den persiska estetiken" och "Att föreställa sig Gud". De blir till ett slags miniessäer om ett liv av läsande och skrivande. Vart ledde det, vad har han lärt sig, vad var viktigt?

Carl-Göran Ekerwald (f. 1923) har skrivit ett femtiotal böcker, romaner, biografier, essäsamlingar och dikter. 2002 utkom den första av hans självbiografiska böcker, Skogshuggarens pojke, som följdes av Tabula rasa 2008.

Ingrid dör i sömnen när hon bara är ett och ett halvt år gammal. När Lina Schollin Ask och hennes man tittar till sin dotter andas hon inte, men hon är fortfarande varm. Som barnläkare har Lina övat inför situationer som den här - nu gäller det hennes eget barn. "Förlåt. Vi försökte, Ingrid, men vi kom för sent. Förlåt."

De får aldrig någon riktig förklaring till varför Ingrid dog och tillvaron rämnar. Samtidigt är Lina höggravid och ska föda om bara några veckor. Hur sörjer man ett förlorat barn samtidigt som man förbereder sig på en förlossning?

Om den becksvarta sorgen och strimmorna av ljus som födelsen av deras andra flicka för med sig, handlar den här berättelsen, skriven under tiden som följer efter Ingrids död.

Den handlar om avgrunden när varje förälders värsta mardröm faktiskt blir sann - men också om hur man tillåter sig själv att fortsätta leva.

Nadya Tolokonnikova är konstnär, aktivist och en av grundarna av Pussy Riot, det feministiska konstnärskollektivet som skapade rubriker runt om i världen när de fängslades för ett framträdande i Frälsarkatedralen i Moskva. Den slutplädering som hon höll under rättegången publicerades 2012. Efter att ha frigivits 2013 har hon belönats med The Lennon Ono Grant for Peace och The Hannah Arendt Prize for Political Thought, talat inför amerikanska kongressen och det brittiska parlamentet, samarbetat med konstnären Banksy och uppträtt tillsammans med Bill Clinton och Muhammad Yunus.

Under lång tid har hon protesterat mot Vladimir Putins regim - men hon ser också de tydliga likheterna mellan ledarna Putin och Trump.

Hur startar man en gräsrotsaktion? Hur kan man utmana det maktfullkomliga patriarkatet? Vilket är individens ansvar? Genom att berätta sin historia på ett personligt sätt och låta den blandas med bilder, citat, listor och texter - och berättelser om de människor som inspirerat henne mest - önskar Nadya Tolokonnikova nå fram till ett manifest som kan göra skillnad. Erfarenheterna från Ryssland, tiden hon satt i fängelse, hatet och avskyn mot ett människofientligt samhällssystem måste kunna vändas till något som andas en ljusare framtid. Lekfull men på blodigt allvar, om konst, anarki, kön och protest - Read & Riot är en handbok i att göra motstånd.

"Ta av dig den där. Det som händer där ute påminner om 30-talet i Polen."

Farmor pekar på Davidsstjärnan som hänger runt min hals och fortsätter:

"Du kan råka illa ut."

Vi sitter som vanligt i köket, platsen där hon till slut började berätta. Om då, hur hon överlevde. Om nu, om mardrömmarna som aldrig försvinner. Minnen från kriget som rullar på näthinnan som en film hon aldrig kan pausa. Det är på natten hon ser konturerna av deras ansikten tydligt, som hon kan höra sin lillasysters röst. Ibland lever de igen, ibland är hon tillbaka i det polska ghettot där mamma och pappa motar ut sin tonårsdotter. Tvingar henne att återigen fly till skogen, mot fienden som satt ett pris på hennes liv, bara för att hon är judinna.

Att vara en Förintelseöverlevande kallar farmor inte för en välsignelse, utan ett straff. Att tvingas leva med skulden över att hon lever, inte de.

Ett kilo socker handlar om ett av de sista vittnena till Förintelsen som fortfarande är kvar i livet. Vad händer när ingen av dem längre finns?

Gunilla Bergström, författaren och illustratören bakom bland annat de klassiska Alfonsböckerna, har under en drygt fyrtioårig karriär valt att hålla sig i bakgrunden. Man är väl en ensamvarg, utan att tycka att det är snyftigt.

Nu berättar Gunilla Bergström för första gången öppenhjärtigt om sitt eget liv i en biografi.

Hon föddes 1942 i Göteborg och inledde sin yrkesbana som journalist. Hennes första bok kom 1971 och fyra år senare blev hon författare på heltid. Förutom 25-tal Alfons-böcker har hon skapat rim- och berättelseböcker, vistexter och libretto för en barnmusikal.

Som barnboksförfattare är hon road av det psykologiska finlir som pågår när man är osams med nån, eller har klippt till nån för hårt eller inte har nåra vänner och allting är ensamt och ledsamt. Det är så mycket som finns inuti. Någon sagotant säger hon inte vara: Jag vill berätta sanna historier om verkliga människor. I biografin berättar hon nu äntligen historien om sitt eget äventyrliga och tidvis turbulenta liv.

"2019 fyller jag 92. Om jag inte dött eller blivit dement dessförinnan arbetar jag då fortfarande vid tangentbordet som skriftställare. Men har vid det laget rimligtvis inte mycket tid kvar. I sjuttiofem år, ända sedan jag som sjuttonåring började på Värmlands Folkblad har jag vid tangentbordet verkat publikt, först som journalist under volontärtiden, sedan som skriftställare. Efter mer än sju decennier alltså tid för en summering. Ja, även just det som varit och det som ännu är kontroversiellt.

I Ett andra anstånd söker jag att i ord och i några viktiga bilder skära upp jaget ända in i pulpan. Det handlar om rannsakanden efter det att jag inte avled i sepsis på Karlskoga lasarett den 16 augusti 2015. Orden har nedtecknats allteftersom från augusti 2015 till juni 2018.

Rannsakanden alltså. Inte biografi och än mindre en redovisning av vad jag skrivit och publicerat dessa senaste sjuttiofyra år. Om detta finns bibliografier och uppslagsverk. Här söker jag i stället att bortom skamgränsen skala jaget. Och att göra det i sin tid."

Jan Myrdal

"Jan Myrdals sista stora uppgörelse med sig själv, allt och alla, är omistlig läsning. Särskilt för fiender och motståndare som aldrig förstått hans storhet." Jan Guillou

"En av våra största folkbildare." Åsa Linderborg, Aftonbladet

"Jag blir helt utslagen. Myrdals vilja att till varje pris söka sanningen - jag har aldrig läst något liknande. Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell har varit väldigt viktig för mitt eget arbete med Min kamp." Karl Ove Knausgård

Åren 2008-2016 markerar inte bara en unik period för det nordamerikanska presidentskapet utan är också en dramatisk tid för politik, aktivism, kultur och arv. På många sätt omdefinierade dessa år USA som nation - samtidigt har motreaktionen med Trump vid makten blivit mer aggressiv och våldsam än någon då hade kunnat föreställa sig.

Under de åtta år som Barack Obama var president följde författaren Ta-Nehisi Coates honom vecka för vecka i ett försök att besvara frågorna: Hur kunde han komma till makten? Hur kunde han nå både svarta och vita ur olika samhällsklasser? Hur väl lyckades han förbli sina löften trogen?

För en nation som USA, i århundraden präglat av rasmotsättningar, var tanken på en svart president helt otänkbar. Är svaret att Obama blev en svart president som talade som en vit statsman? Var det den unika förmågan att kommunicera med sin omvärld som gjorde att han lyckades nå ut på ett sätt som saknar motstycke i vår samtidshistoria?

Tack vare den prisbelönte författaren och journalisten Ta-Nehisi Coates finns nu en möjlighet att komma nära dessa åtta avgörande år på ett både politiskt och mänskligt plan - och kanske också att komma närmare människan Barack Obama och hans inre drivkrafter och hans förmåga att ingjuta hopp.

"Där, i mötet mellan det intimt personliga och de kärva, lyriska skildringarna av ett rasistiskt samhälle uppstår en text som tar andan ur mig."
Sydsvenskan om Mellan världen och mig

"Vi lever i en bulimisk kultur. Å ena sidan ett genomkommersiellt samhälle som ser till att vi ständigt känner oss missnöjda och där svaren och tillfredsställelsen är KÖP! Å andra sidan ständiga uppmaningar om att rensa och göra sig av med. Som om befriandet av saker skulle innebära en djupare mänsklig frigörelse."

I Grejen med saker undersöker Helena von Zweigbergk vårt förhållande till saker. Ur ett mycket personligt perspektiv frågar hon sig vad vi vill med våra saker. Varför känns de så viktiga att skaffa? Kan de vara besjälade? Hon vänder ut och in på sitt hem och alla dess prylar, reflekterar över vad de kommunicerar, hur de är laddade med historia men också med känslor som skam och tröst. Utforskandet sker i samarbete med konstnären Cilla Ramnek och fotografen Pia Ulin som får fria händer i Helenas hem. Enskilda saker plockas fram, föremål grupperas om och berättar helt plötsligt något annat.

Det liknar en arkeologisk utgrävning som säger mycket om vår tid, våra sociala behov och samlarimpulser. Det handlar om att omvärdera och hålla sitt seende aktivt. Om behovet av att ibland byta scenografi och hur en leksakstax kan bli ett tecken på faderlig kärlek.

Under våren 2010 besökte Julie Lindahl i ren förtvivlan det tyska federala arkivet i Berlin. Det förflutna hade kastat sin skugga över hennes familj och förgiftat relationer och lämnat stort lidande i spåren efter sig. Lindahl var förberedd på det värsta och hennes farhågor bekräftades då hon fick reda på att hennes morföräldrar hade tillhört SS i det ockuperade Polen under andra världskriget, och att de hade flytt till Latinamerika 1960, strax före rättegången mot Adolf Eichmann. Denna upptäckt ledde till en sexårig resa genom Tyskland, Polen, Paraguay och Brasilien. Den förvandlade hennes värld och sättet som hon såg på nyckelgestalterna i den, inklusive henne själv.

I sin bok, Pendeln, låter hon läsaren följa med på en dramatisk resa genom mänskligheten. I mormor Oma som älskar fin litteratur och musik, men som inte lyckas avsvära sig sin gamla ideologi, utforskar hon den tunna gränsen mellan civilisation och barbari. Hon upplever kylan som sänker sig när den gränsen förbleknar. Under utforskningen av morföräldrarnas radikalisering till renläriga nationalsocialister vandrar hon in i det obesvarbaras domäner, frågor som kanske inte går att besvara men som trots det måste ställas: Vad är ondska, varifrån kommer den och hur växer den? I senare generationers trauman blir hon medveten om den vrångbild som skammen ger upphov till när tystnad och lögner används för att dölja krigets och folkmordets verklighet.

Under hela sitt författarliv använde Ingmar Bergman sig av vad han kallade för arbetsböcker - små spiralblock, i vilka han skrev ner utkasten till sina berättelser, och sedan fortsatte att anteckna i under hela processen med ett verk. I sina självbiografier Laterna magica (1987) och i synnerhet i Bilder (1990) citerar han ibland korta passager från arbetsböckerna; i övrigt är de aldrig tidigare offentliggjorda.

Arbetsboken 1975-2001, som tar vid direkt efter den redan publicerade arbetsboken som sträckte sig mellan 1955 och 1974, ger en fortsatt unik inblick i Bergmans kreativa process fram till 2000-talet, då anteckningarna allt mer börjar tunnas ut. Sammantaget blir de två nu publicerade arbetsböckerna en påminnelse om ett av landets största konstnärsskap men också en unik beskrivning av hur hans berättelser väcktes till liv.

Volymens förord är skrivet av författaren Karl Ove Knausgård och presenteras tillsammans med utförliga kommentarer av Jan Holmberg som sätter in varje avsnitt i sitt kronologiska sammanhang.

I samband med Ingmar Bergmans 100-årsjubileum 2018 ger Norstedts förlag i samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman ut Ingmar Bergmans Skrifter. Det innebär bland annat att Det sjunde inseglet och Smultronstället, tidigare publicerade på ett trettiotal språk, för första gången ges ut på svenska. Dessutom kommer ett antal tidigare okända texter att få sina första läsare. Förutom sex band i bibliofilformat, i vilka nyskrivna förord och utförliga kommentarer ingår, så publiceras även trettiofyra Filmberättelser med efterord av Jan Holmberg och i vissa fall förord av författaren själv.

"Inte en dag för tidigt att läsa Bergman med egna, ocensurerade ord." Dagens Nyheter

"Geniet självt är inte huvudsaken - inte i arbetsboken, och inte i min läsupplevelse. Det tuggbenet kan vi släppa nu, och i stället suga märgen ur de mångformiga benpipor av olidligt och vackert omständligt arbete som stiger ur den här boken. För de är faktiskt omistliga." Expressen

Alla har väl någon gång drömt om att bli rika, kanske till och med snuskigt rika. Jacob hade satt som mål att han ska bli miljonär innan han fyllt trettio, för Tony handlade det om att han ville ge sina hårt arbetande föräldrar en ekonomisk trygghet när de blir äldre.

För att nå sina mål satsade de allt de har på börsen och det mesta i förhoppningsbolaget Fingerprint, men det var först när en sparkad aktieanalytiker gjorde entré i det lilla garagebolaget som drömmarna kan förverkligas. Johan Carlström hade en plan för hur Fingerprint skulle ta världen med storm med sin fingeravtrycksavläsare och hur han själv skulle komma över makten i bolaget och göra sig en rejäl hacka.

På mindre än sex år tog sig Fingerprint till Stockholmsbörsens finrum. Men insiderhandel, falska förhoppningar, rykten, svek, girighet och maktkamp gjorde att Johan Carlström som vd, men också storägare, konstant befunnit sig i en mediestorm.

Girighetens tid är en rafflande reportagebok om Fingerprint, det hänsynslösa maktspelet i finansbranschen och konsten att sälja framtiden, skriven av en av Sveriges främsta ekonomijournalister.

"Jag har aldrig känt mig manad att sätta mina personliga livsöden på pränt. Jag är 63 år - snart pensionär, jag vet - och jag har aldrig ens tänkt tanken på att skriva en bok. Förrän nu.

Det skall sägas att egentligen ogillar jag böcker starkt. Till skillnad från mina föräldrar som läste för jämnan när jag var barn. Mammas ständiga devis var att "har man bara en bok har man aldrig tråkigt" och eftersom både hon och pappa levde enligt den devisen blev också böckerna min största konkurrent om mina föräldrars uppmärksamhet.

Att jag detta till trots lyckats plita ner 300 sidor, av förvisso rätt ointressanta anekdoter från min uppväxt, ska därför ses som en bedrift. Och det hade troligtvis aldrig hänt om jag inte beslutat mig för att göra en ADHD-utredning för att komma tillrätta med min ständiga rastlöshet. Att tvingas berätta för en psykolog om sin barndom sätter igång en del tankar.

När jag sen fick en roll i My Fair Lady på Stadsteatern som Elizas pappa - i min enfald trodde jag att jag förärats en av huvudrollerna - visade det sig att min medverkan i musikalen var ringa. Under den långa repetitionsperioden kom rastlösheten åter krypande. Vad skulle jag sysselsätta mig med hela dagarna?

En morgon kom titeln på mina ännu oskrivna memoarer farandes. Bara sådär. Den sammanfattade det mesta och det kändes på något sätt omöjligt att inte slå sig ned vid datorn och ge liv åt titeln".

Magnus Uggla
Magnus Uggla är en av Sveriges största artister. Det här är en memoarbok som tar sin utgångspunkt i hans beslut att göra en ADHD-utredning. Samtalen med psykologen tvingar honom att berätta och gå tillbaka till uppväxtåren, familjerelationerna och den tidiga önskan om att bli berömd, slå igenom som musikartist.

Det är en öppenhjärtig, drastisk och rapp berättelse om en ung man vars rastlöshet både sätter krokben för honom och ständigt driver honom framåt trots nya motgångar. Redan som barn har han ett stort behov av bekräftelse vilket han skildrar med stor insikt och humor.

Vi får följa honom från tidig barndom med ständiga flyttar och uppbrott, via de vilda glamåren och fram till skivdebuten, som inte blev den hyllade framgång han hade hoppats på. Men van vid motgångar ger Magnus Uggla aldrig upp och snart står han inför sitt stora genombrott.

Paula Modersohn-Becker föddes i Tyskland 1876 och blev den första kvinnliga konstnär som målade ett nakenporträtt av sig själv. Härligt är att leva här en gripande skildring av hennes liv och hennes banbrytande konstnärliga arbete.

Modersohn-Becker hörde till en välkänd konstnärskoloni i byn Worpswede utanför Bremen i norra Tyskland, men allteftersom hennes eget måleri utvecklades kände hon lockelsen från Paris, dit hon också begav sig för att studera och lära känna andra konstnärer. Hon umgicks med Rodin och Monet och fick en nära relation till poeten Rainer Maria Rilke, som var gift med hennes väninna skulptören Clara Westhoff.

I ögonblicksbilder återberättar Marie Darrieussecq Modersohn-Beckers liv och låter oss få vara med om hennes upptäckter och utveckling. Vi kommer konstnären nära in på livet, får ta del av hennes funderingar kring äktenskapet med Otto, tveksamheten att kombinera konstnärskapet med modersrollen.

En häpnadsväckande memoar skriven av den banbrytande amerikanske NASA-astronauten som hyllades världen över efter sitt år ombord på den internationella rymdstationen. Scott Kelly skildrar magin, svårigheterna och utmaningarna under resan, samtidigt som han berättar om sina färgstarka utbildningsår.

Här berättas om upplevelser som det har varit få förunnade. Scott tar med oss in i en sfär som är ytterst fientlig för mänskligt liv. Han beskriver hur han klarar den extrema utmaningen som långa vistelser i rymden innebär, både existentiellt och på ett mer alldagligt sätt. Det handlar om de förödande konsekvenserna för kroppen; isoleringen från de älskade; frånvaron av jordens bekvämligheter; pressen som det innebär att tvingas leva så nära inpå andra; de enorma riskerna förknippade med ett plötsligt tryckfall; risken för kollision med rymdskrot. Och det svåraste av allt, att inte kunna hjälpa om familjen hemma på jorden drabbas av en katastrof.

Men det här är också historien om amerikanernas rymdresor: en historia av dristighet och innovation samt övertygelsen om att Mars kommer att bi nästa stora steg i amerikansk rymdforskning.

Christer Fuglesang har skrivit ett förord.

En pojke drömmer om att dansa men där han växer upp i de värmländska skogarna tar man hand om gården och rättar in sig. Men så en dag får en danslärare syn på honom när han dansar som i filmen Flashdance och det osannolika inträffar - han får chansen att komma in på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. Livet där blir dessvärre inte som han tänkt sig. Lika fel som han var på gården, lika fel är han i Stockholm där han inte kan koderna, inte gör som alla andra, där han inte lärt sig att dansa "på rätt sätt".

Några år senare leder vägarna honom till New York och han gör succé på vogueklubbarna i New York, bjuds på fina fester och lever livet som en stjärna. Hjulen snurrar allt snabbare, det är öppet dygnet runt, droger, alkohol och dans, dans, dans. Kanske kan det bara sluta på ett sätt: i katastrof. Räddningen uppenbarar sig på ett oväntat sätt - i staden Damaskus, där han lär känna flera som lever sina liv i marginalen, vilket i sin tur leder till hjärtformade pannkakor och uppmärksammade radioreportage hemma i Sverige.

Fredrik Apollo Asplund gjorde succé på Stadsteatern med sin enmansföreställning Det här är min historia. Nu har han skrivit en personlig, dråplig, kärlekstörstande, dansant, galen, sökande och ömsint bok om sitt liv i ytterligheternas förlovade land.

Sent på kvällen den 3 augusti 2016 kommer det desperata larmet från en 63-årig kvinna i sommarstugan vid Hjälmaren.

Jag har fullt av hål i kroppen, skriker hon till SOS-operatören.

Kvinnan är chockad och svårt skadad av flera knivhugg. I sängen bredvid ligger hennes man död, även han knivhuggen. Det här blir upptakten till ett av de senaste årens mest omskrivna och sensationella mordfall, där spåren snart leder bakåt till ytterligare ett misstänkt mord; det visar sig att den 63-åriga kvinnans dotter ett år tidigare förlorat sin make i en drunkningsolycka, precis vid samma sommarstuga. Nu får utredarna anledning att titta närmare på det fallet, liksom på om dottern kan ha något med knivattacken på föräldrarna att göra.

I boken Sommarstugemordet i Arboga i serien Svenska brott följer vi mordfallet och trådarna bakåt, därefter också rättegångarna i tingsrätten och hovrätten fram till domarna

Ätten Romanov var den framgångsrikaste dynastin i modern tid och erövrade enorma områden tills den styrde över en sjättedel av jordens yta. Hur kunde en enda familj förvandla ett krigshärjat furstendöme till världens största imperium? Och hur kunde de förlora alltsammans?

Detta är den ingående berättelsen om tjugo tsarer och tsaritsor drabbade av genialitet och galenskap, befläckade av samvetslöst dödande och sexuell dekadens. Den avslöjar en hemlig värld av gränslöst självhärskardöme, hänsynslöst imperiebygge och palatsintriger.

Den är skriven med en bländande litterär säkerhet och hämtar material ur ny arkivforskning. Så blir Romanov en fängslande berättelse om seger och tragedi, kärlek och död, en allmän studie av makt och ett viktigt porträtt av det imperium som fortfarande präglar dagens Ryssland.

Ätten Romanov styrde Ryssland som tsarer under 300 år (1613-1918). Det var en släkt som bestod av störda och lysande begåvade självhärskare som med hänsynslös personlig kraft lyfte ett område som ödelagts av inbördeskrig till ett mäktigt självständigt imperium som dominerade Europa.
Peter den store - en mordisk, berusad tyrann, fysisk jätte, politisk reformator och härskargeni - och Katarina den stora - den passionerade tyska prinsessan som avsatte sin egen make och blev en enastående politisk ledare av en guldålder - var Rysslands två främsta regenter och är ett par av dem som skildras i Montefiores nya bok.

Sportjournalisten Robert Laul levde ett dubbelliv. När något hände inom svensk eller internationell fotboll var han på plats för att rapportera. Robert träffade stjärnor som Ronaldo, Neymar och Zinedine Zidane, han följde Zlatan Ibrahimovic och Lars Lagerbäck.

På nätterna drack han sig så berusad att han inte mindes vad som hände. Missbruket smygfilmades, och en våldsbejakande fotbollsfirma publicerade klippen på nätet. Roberts arbetsgivare Aftonbladet tvingades agera.

Efter ett drygt års nykterhet började Robert skriva den här boken. Där beskrivs hur beroenden och psykiska sjukdomar har vandrat genom generationer i hans släkt. När börjar ett missbruk, och när slutar det?

Det handlar om ögonblicket då Robert Laul blev alkoholist, och hur han övertygade sig att dricka vidare trots att konsekvenserna blev värre och värre. Ända tills han slog i botten, och stod vid vändpunkten. Skulle han sluta leva eller börja leva?

Det är sommaren 2015. Hon befinner sig på en idrottsplats när telefonsamtalet kommer: "Sitter du ner?"

Hon får veta att hennes son Leo har varit med om en fruktansvärd kanotolycka på ett konfirmationsläger i Åre. Ingen kan svara på hennes upprepade fråga: "Lever han?" Leo har hamnat i iskallt vatten och därefter drabbats av hjärtstillestånd. Först efter att ha legat död under ytan i flera timmar hittas han. Död. 14,5 grader i kroppstemperatur. Men efter sex timmar lyckas räddningspersonalen på ett mirakulöst sätt få hans hjärta att börja slå igen.

Ändå kan ingen svara på om han kommer att överleva olyckan. Läkarna flackar med blicken och mumlar att även om han mot alla odds skulle vakna så är chansen liten att han någonsin reser sig ur sängen igen. Men mitt i den värsta förtvivlan lutar sig en sjuksköterska fram och säger: "Linn, jag känner att han finns därinne. Jag kan inte förklara det men när jag tar i honom så känner jag att han finns där."

Det är de vackraste orden hon någonsin hört. Och där börjar den långa resan tillbaka till livet.

Himlen måste sakna en ängel är en hjärtslitande berättelse om en familj, om en fruktansvärd olycka och om de inblandades "liv efter döden". Men lika mycket är det en berättelse om sorg, kris, ilska, hopp, hjältar och hur man lever vidare när livet inte blir som det var tänkt.

Under hela sitt författarliv använde Ingmar Bergman sig av vad han kallade för "arbetsböcker" - små spiralblock i vilka han skrev ner de första utkasten till sina berättelser, och sedan fortsatte anteckna i under hela processen med ett specifikt verk. I sina självbiografier Laterna magica (1987) och i synnerhet i Bilder (1990) citerar han ibland korta passager från arbetsböckerna - i övrigt är de aldrig tidigare offentliggjorda.

Ändå lekte han på 60-talet med tanken att låta publicera dem, med motivet att det "i dessa böcker finns ett och annat, som verkligen kan vara av intresse". Faktum är att Arbetsboken 1955-1974 inte bara ger en helt ny inblick i människan och konstnären Ingmar Bergman, här visar han också prov på en alldeles särskild form av autofiktivt skrivande som hela tiden kretsar kring den egna kreativa processen.

Arbetsboken 1955-1974 är redigerad av Jan Holmberg och presenteras med utförliga kommentarer samt ett nyskrivet förord av den danska författaren Dorthe Nors.

2018 skulle Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Under året presenterar Norstedts i samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman sex praktfulla volymer av en stor del opublicerat material och en monografi om just författaren Ingmar Bergman. Dessutom publicerar vi hans samtliga filmmanus, bland annat ges texter som Det sjunde inseglet och Smultronstället ut för första gången på svenska.

Sylvestre var bara nitton år gammal när han dog i min famn och mitt misstag orsakade hans död.

I sin bok berättar Christian Unge om misstag han har gjort med patienter under sin tjänstgöring för Läkare Utan Gränser i Afrika eller på akutmottagningen i Sverige. Han berättar om kunskapsbrist, dålig handledning, stress, bristande kommunikation och svåra etiska gränsdragningar som skäl till varför fel inträffar inom vården.

Christian Unge pekar även på systemfel, som vårdplatsbrist och superspecialiseringen i storstadsregionerna. Han djupdyker dessutom i världens slumområden och traumatologins våldsamheter.

Men framför allt vänder han blicken mot sig själv och granskar sina misstag på ett utlämnande och okonstlat sätt. Som läsare får vi vara i hans sjukhuskläder. En känsla som kan vara både skrämmande som igenkännande:

Det skulle faktiskt kunnat vara jag som gjorde det där misstaget.

Ingmar Bergman skrev jämt. Filmmanus, pjäser, böcker, artiklar men också dagböcker, brev och andra slags meddelanden till omgivningen. Från 1939 till 2000 finns till exempel närmare sextio bevarade arbetsböcker, vilka tjänstgjorde som kladdar, dagböcker och förtrogna terapeuter under det egentliga skrivandet.

Ändå betonade han ofta hur han misstrodde språket i allmänhet och skriften i synnerhet. Hur kunde det komma sig? Var han ärlig när han påstod att han över huvud taget inte kunde skriva? Eller så är denna paradox helt grundläggande i en närmare granskning av ett av det svenska nittonhundratalets märkvärdigaste konstnärskap.

Författaren Ingmar Bergman är den första boken som koncentrerar sig på författarskapet som verkat i skuggan av den världsberömde och geniförklarade regissörsverksamheten. Här blir det möjligt att för första gången se hur det var genom skrivandet som regisserandet tog sin form - allt från åren i Filmstaden som "husslav" för manusverksamheten till de senare årens större romanprojekt, vilket ändå skedde i lätt maskerad form då det är så tätt förknippat med filmerna med samma namn. Varför denna kluvenhet? Var det alltid författare han ville bli? Varför var han så tveksam till att publicera sina verk när han var så självbekräftande i sin övriga verksamhet? Kanske kan vi nu äntligen få svar på dessa frågor.

Gustaf VI Adolf bidrog personligen till att rädda monarkin i Sverige när han 1918 1919, tillsammans med bland andra Hjalmar Branting, som kronprins pressade Gustaf V och högern att gå med på en demokratisk rösträttsreform. Hans personlig popularitet gjorde senare att republikfrågan avfärdades från vår nuvarande författning.

Barndomen och relationen till föräldrarna, särskilt till drottning Victoria, var svår. Första hustrun, kronprinsessan Margareta, påverkade honom att bli öppnare och socialt engagerad, men äktenskapet slutade i tragedi en av flera i hans liv, som när äldste sonen omkom i en flygolycka 1947.

Hans andra hustru, drottning Louise, blev ett stort stöd för honom samtidigt som relationen till hans barn försvårades.

Tage Erlander gillade inte kungen från början, men statsministern svängde helt och de fick ett gott samarbete.

Hans insatser för vårt konst- och kulturliv och humanism var betydande och blev en del av vårt kulturarv. Även denna sida av gamle kungen framhävs i boken där även hans dotterdotter, drottning Margrethe II av Danmark, berättar om sin relation till sin morfar och del av glädjeämnena och problemen inom familjen.

I år är det 50 år sedan Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola eller Statens skola för scenisk utbildning, som den kom att byta namn till. Hon var den första kvinnan med barn som antogs. När Dramatens dåvarande chef, Ingmar Bergman, blev varse att Marie var relativt nyförlöst reagerade han med förvåning, närmast chock. Är hon? Har hon? Det är klart flickan ska in, men hur fan ska hon klara det?

Det barn som många trodde skulle bli ett hinder i Marie Göranzons framtida karriär, blev hennes räddning. Det finns något i mig som skulle kunna bära åt helvete, en känsla av att jag går mot ett stup och inte har vett att stanna. Lolo tvingade mig att ta grabbatag om livet, med tydliga uppgifter: byta blöja, mata, natta, trösta. Livet fick en riktning, på riktigt. Barnet, alla sex barn, har hållit mig från bråddjupen.

I 50 år har hennes arbetsplats, med några utflykter till privatteatrar, tv- och filmvärlden, varit Dramaten. Där hänger numera hennes porträtt. Marie Göranzon har arbetat med alla de stora regissörerna, de mäktiga kollegorna, bråkstakarna och genierna. Mött framgång, motstånd och genomlevt katastrofer.

Under åren har hon frikostigt delat med sig av sina åsikter men säger att hon borde ha hållit käften oftare .

I Vrålstark & skiträdd berättar hon öppenhjärtigt om barnen, drömmen, kärleken, rollerna, kampen och makten.

Det är en vanlig söndagsmorgon. István och Vera går upp som de brukar. De plockar ordning i huset, bakar en kaka, tar in rosor och sätter dem i vatten. Samma kväll, efter nästan femtio års äktenskap, lägger de sig i sängen och begår gemensamt självmord.

István och Vera möttes i Budapest 1940 och från den stunden visste de att de var rätt för varandra. Efter att ha överlevt Europas tumultartade 1900-tal, bildat familj och fostrat sina barn kunde de inte acceptera tanken på "tills döden skiljer oss åt".

För att förstå vilka de var föreställer sig barnbarnet Johanna Adorján deras sista dag i livet. Till sin hjälp har hon efterlämnade fragment, egna minnen och samtal med familjens vänner. Till sist vågar hon ge röst åt det som ingen någonsin har pratat om: erfarenheterna från Förintelsen och senare flykten från Ungern 1956.

En alldeles särskild kärlek är både en kärlekshistoria och ett sökande efter självförståelse, berättad med humor. En djupt personlig och men också universell berättelse om minne, tillhörighet och kärlek.

Beate Zschäpe, 38, sitter i en domstol i München och tiger, iklädd en mörk businessdress och med håret utslaget. Det har hon gjort sedan 2013, åtalad för delaktighet i tio mord, flera bankrån och två bombattentat, begångna mellan 1999 och 2011. Här skulle också hennes kumpaner Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt ha suttit, men både hade dött under mystiska omständigheter 2011.

Trion gick under namnet NSU, Nationalsozialisticher Untergrund. Målet var att bli en brun motsvarighet till RAF, Röda arméfraktionen, med Lasermannen John Ausonius som inspirationskälla. Men också svenska NRA, Nationella revolutionära armén Tony Olsson, Jackie Arklöv, Andreas Axelsson och andra militanta högerextremister i Sverige.

Det här är berättelsen om trion och ett bakomliggande högerextremt nätverk, med förgreningar till Norden. Likaså om hur det indirekt stöddes av den tyska säkerhetspolisens Författningsskydd. Beate Zschäpe har goda skäl att tiga, men vill samtidigt gärna berätta om alla sina år i terrorcellen. Frågan är om hon ska våga ta bladet från munnen.

Få politiker - eller personer för den delen - väcker så många känslor som Carl Bildt. Efter Dag Hammarskjöld och Olof Palme vår i särklass internationellt mest kände statsman. Han har beskrivits som politikens rockstjärna men också som en teflonman som skickligt skakar av sig skandaler och misstag.

Journalisten Björn Häger tecknar ett sammansatt och närgånget porträtt av en av vår tids mest intressanta personligheter, som funnits i den politiska maktens centrum under snart fem decennier. Historien om Carl Bildt är också en berättelse om Sverige, från sextiotalet och fram till idag.

Den 7 mars 2015 hittas tre döda personer på en gata i Uddevalla. Samtliga är skjutna på nära håll. Polisen upptäcker snabbt att två av offren har kopplingar till ett kriminellt gäng och de behöver inte leta länge för att hitta några personer som träffade offren vid den tid då morden begicks. Men samtidigt verkar det otroligt att det skulle vara deras egna barndomsvänner som är gärningsmännen.

Trippelmordet i Uddevalla är en berättelse om gängkriminalitet och om hur vänskapsband hamnar helt i skymundan när narkotika, svarta pengar och vapen kommer in i bilden. Och hur priset för blotta misstanken om svek kan vara döden.

Det är också en skildring av en komplicerad polisutredning där det i slutänden blir oerhört svårt att avgöra vem som egentligen gjort vad, om två rättegångar med helt motsatta utfall och om en rättsprocess som fortfarande inte är helt avslutad.

Stockholm 1947. Stig Dagerman, den unge författaren vars namn är på allas läppar, arbetar febrilt på en ny pjäs. Han kommer att kalla den Skuggan av Mart. Den handlar om en kvinna och hennes två söner. Förebilderna är den österrikisk-judiska författarinnan Etta Federn; Jean, hennes äldste son, död hjälte i den franska motståndsrörelsen; och Michel, hennes yngre son. Stig Dagerman besökte Etta Federn i Paris några veckor innan han börjar skriva på sin pjäs.

Ungefär sextio år senare kontaktas jag av Nancy Pick - en amerikansk släkting till Etta Federn. Hon har hört talas om pjäsen och vill veta mer. Nancy och jag bedriver, på var sitt håll, en högst personlig och passionerad forskning.

Skuggan av Mart kommer att föra samman Nancy och mig, men pjäsen driver oss också isär. Varför har Stig skapat ett så grymt porträtt av Etta? Varför ville han ställa ett sådant monster till modersgestalt på scen? Vad hände egentligen när Stig och Etta möttes? Nancy och jag beslutar oss för att gemensamt forska vidare. Det här är kanske vår chans att verkligen komma Etta och Stig in på livet.

Lo Dagerman

För många av oss - icke minst för fyrtiotalisterna - framstår Bob Dylan som en av 1900-talets största portalfigurer alla kategorier!

Trots att Dylan har skrivit mer än 500 sånger har han tidigare bara skrivit en enda bok, Tarantula, som utkom 1966 när Dylan var 25 år (på svenska 1999, Bakhåll).
Bob Dylan har däremot givit ut över 50 skivor och medverkat på ett åttiotal andra plattor. Här har han "uppnått det slags mästerskap som zen-buddhistiska bågskyttar eftersträvar", för att citera Kaj Svensson i Helsingborgs Dagblad 1989.
År 2000 fick Bob Dylan Polarpriset. Juryns motivering löd:

"Bob Dylans förmåga att sammansmälta poesi, harmoni och melodi till en meningsfull - ofta provokativ - helhet har fängslat människor i alla åldrar och i de flesta kulturer världen över. Genom sitt anspråkslösa men övertygande musikaliska uttryckssätt har han visat en imponerande förmåga att ifrågasätta de starkaste politiska krafterna, bekämpa alla former av fördomar och ge de svagare i samhället ett orubbligt stöd. Även de som inte delar hans åsikter har funnit det omöjligt att argumentera mot Bob Dylans musikaliska och poetiska briljans.
Bob Dylans inflytande som sångare och låtskrivare inom populärmusiken under 1900-talet är odiskutabelt. Hans gärning omspänner nästan fyra decenniers nyskapande, alltid grundad på amerikansk tradition. Han började med folkmusik och nådde omåttliga framgångar hos såväl kritiker som publik då han bröt mot vedertagna begrepp och inte längre framträdde ensam med sin akustiska gitarr utan tillsammans med ett rock and roll-band. Det var en förändring och utveckling som krävde både självständighet och beslutsamhet, och som befäste hans position som en av de största rockartisterna i vår tid."

"Inget utom upplagor och royaltyinkomster är riktigt mätbart när det gäller litterär storhet. Men ska man väga ihop alla tänkbara kriterier på en författares betydelse är det ingen tvekan om att August Strindberg fortfarande är Sveriges ledande klassiker och rimligen kommer att vara det för överskådlig framtid.

Vi hittar galna idéer och dumma synpunkter hos Strindberg eller hans personer, men i de mogna verken nästan aldrig en omöjlig replik, psykologisk orimlighet eller orealistisk reaktion. Aldrig en falsk ton. Hos Strindberg är denna kompromisslösa psykologi en god del av förklaringen till hans bestående storhet.

Strindbergs åsikter växlar livet igenom. Ofta motsäger de rentav varandra vid ett och samma tillfälle. Men han bytte sannerligen inte opportunistiskt åsikter i takt med tidsmodet. Istället är hans idéer, även där de framstår som mest bisarra, på ett i branschen ovanligt sätt rotade i personliga upplevelser.

Jag hoppas att i denna bok kunna skildra både hans mänskliga ofullkomlighet, som han delar med de flesta av oss, och den konstnärliga storhet som de flesta av oss inte delar med honom."
Göran Hägg

Sanningen är alltid oförskämd har länge varit planerad att komma ut hösten 2016 och Göran Hägg lämnade in sitt slutgiltiga manus några veckor före sin plötsliga bortgång.

Vid trettiosex års ålder och i slutfaserna av sin läkarutbildning får Paul Kalanithi beskedet att han har lungcancer. Ena dagen är han läkare och andra dagen är han själv en patient som kämpar för sitt liv. Framtiden som han och hans fru hade planerat går i spillror.

När andetagen blir till luft är boken som Paul skrev de sista månaderna i livet. Han beskriver sina livsval och de frågor han brottas med. Vad gör livet värt att leva inför döden? Hur ska man ta vara på sina sista månader i livet? Kan man skaffa barn trots att man inte kommer få vara med när det växer upp? När andetagen blir till luft är en djupt rörande och gripande memoar. Det är en bok man aldrig glömmer.

Mitt liv har varit en resa från ett utanförskap till någon som blivit välkomnad in. Den här boken är en berättelse om den resan.

I den här boken som kanske är en sorts självbiografi finns 30 år av bilder och texter från ett liv med böcker, scenföreställningar, filmer, tv-serier och en oavbruten offentlighet.

De allra flesta bilderna är tagna av fotografen Stellan Herner. I 30 år har vi varit ett sorts par. I den här boken visar han vad han såg.

I mina första shower hade jag alltid med mig en väska eller ryggsäck in på scenen. Som om jag inte tillhörde utan bara råkat passera förbi och inte skulle stanna. Som en tillfällig gäst.

Bara på besök.