Memoarer och biografier

Estrid Ericson är en centralfigur inom svensk design och genom hennes livsverk Svenskt Tenn är arvet i högsta grad levande. Men vem var Estrid själv? I den här boken berättas om hennes hela liv, i text och bild. En oerhört vacker och fascinerande historia om en stil- och målmedveten kvinna som lyckades skapa något beständigt i en tid i ständig framåtrörelse.
I den här personliga biografin får vi komma nära Estrid Ericson, på ett nytt vis. Det spännande samarbetet med Josef Frank och andra formgivare, och hur hon byggde upp sitt livsverk. Hedvig Hedqvist beskriver hur Ericson var med och skapade bilden av modern svensk form under 1900-talet, hennes syn på skönhet, funktion och hantverkets betydelse. Men i den här biografin tar också andra mer privata stråk plats, som hennes nära relationer och äktenskap, och berättelsen om det älskade sommarhuset Tolvekarna på Tyresö, vars trädgård kom att prägla butikens utveckling.

När författaren Stig Dagerman och skådespelaren Anita Björk 1950 blir ett par är de båda 28 år och redan omsusade. Han en etablerad författare, känd för sina romaner, dagsedlar och reportaget Tysk höst, hon en stjärna på uppgång, snart efterfrågad i Hollywood. Vad som är mindre känt är att han nu har problem att skriva. 1951 får de en dotter, men de kan inte gifta sig förrän 1953. Anitas enkla bröllopsring bär inskriften ”Himlen nära”. Anita har då nått internationell ryktbarhet, medan man fortfarande väntar på en ny Dagermanroman. Den kommer, lovar Stig. Ett år senare får ett chockat Sverige veta att Stig Dagerman hittats död i sitt garage.
Lo Dagerman var länge tveksam till att tala om sina föräldrars ”konstnärsäktenskap”. Vad som kunde låta romantiskt dolde ju ett trauma. Hur skulle hon kunna berätta och samtidigt värna om deras integritet? Hon lusläste personliga anteckningar, dagböcker, brev och intervjuer, för att få fram deras egna röster. Så att Stig och Anita själva skulle få komma till tals. Himlen nära är en bok om konstnärskap, livskamp och kärlek, mot en bakgrund av kulturscenen under 1900-talets andra hälft. Den slutar inte med Stigs död, utan utforskar vad som följde i dess spår och ställer frågan hur man håller en skapandeprocess levande.I år skulle Stig Dagerman (1923–1954) och Anita Björk (1923–2012) ha fyllt 100 år.

Sigrid Bernson är en hyllad och framgångsrik proffsdansare – känd bland miljoner tv-tittare från Let’s dance, därtill sångerska och låtskrivare – när allt brakar samman. Signalerna har funnits ett tag, men hon har ignorerat dem alltför länge. När hon till slut kraschar blir fallet högt och lidandet stort, både fysiskt och psykiskt. Från att dansa många timmar om dagen till att knappt orka gå en promenad på fem minuter, från att vara den ständigt glada tjejen till att gråta flera timmar varje dag.
Det tog henne flera år av läkande innan hon valde att vara öppen med hur svårt det varit. Boken är en personlig berättelse om varför man väljer att köra på i stället för att lyssna inåt, hur vägen tillbaka kan se ut, vad som fungerat för henne och hur hon gör för att inte hamna där igen.Hon berättar om de svåraste stunderna men också om ljuset, livslusten och viljan att bli frisk. Förhoppningen är att den här boken ska hjälpa andra med utmattningssyndrom att känna sig mindre ensamma och att navigera i ett samhälle fyllt av stress och krav.

Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter antogs 1789 under franska revolutionen. Den gällde dock bara männen. Kvinnorna lämnades fortsatt ofria.
Olympe de Gouges, ung änka och ensamstående mamma, självlärd författare, dramatiker och debattör var mäkta upprörd över denna orättvisa. Hon skickade 1791 in ett kompletterande förslag till Frankrikes nationalförsamling: Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter.Olympe de Gouges engagemang under franska revolutionen är enastående. Hon skrev pjäser, romaner, essäer och mängder av politiska pamfletter. Hon fanns med i upplysningens innersta krets. Hon var pionjär som feminist, antirasist och antivåldsaktivist.I över tvåhundra år har hon varit marginaliserad i historieskrivningen. Avfärdad av sina vedersakare som en omoralisk kurtisan och knäpp.Men vem var hon egentligen? Vad gjorde hon för avtryck i denna Europas numera mytomspunna borgerliga revolution? Hur påverkade hon andra kvinnors engagemang under den här tiden?Gunilla Thorgren, själv en feministisk pionjär med bakgrund i Grupp 8, berättar om en kvinna som på flera sätt påminner om 1970-talets feminister. En idealistiskt driven och totalt orädd kvinna som var långt före sin tid och drevs av en övertygelse som kostade henne livet.Den 3 november 1793 giljotinerades Olympe de Gouges, som första kvinna efter drottningen Marie-Antoinette, på Place de la Revolution i Paris. Innan bilan föll ropade hon: ”Min röst kommer att höras från djupet av min grav”.Tack vare Franska revolutionens rebell får vi nu också höra hennes röst.

Författaren Ulla-Maria Andersson är mitt i skrivandet av sin nya historiska romanserie när hon blir akut dålig. Först verkar det som om hon ska kunna återhämta sig snabbt, men de undersökningar hon genomgår visar till slut att hon har cancer.
Gradvis förstår hon att tiden är på väg att ta slut. De planerade böckerna kommer inte att bli av. Resorna för att undersöka arkiven och släktens historia får ställas in. Istället behöver hon ta vara på tiden med dottern Sofie och med barnbarnen. Den ambitiösa romanserien blir en kortare historia, en bok om att dö och om att ha levat. I Medan tid fanns skriver Ulla-Maria Andersson starkt och vackert om sitt sista år i livet. Det är en bok om allt det som inte blev, men också om det som blev. Om att välja inte bara hur man lever, utan också hur man dör. Med ett efterord av författarens dotter Sofie Andersson.

"Jag har fullt av hål i kroppen."
Sent på kvällen den 3 augusti 2016 får SOS Alarm det desperata samtalet från en 63-årig kvinna i sommarstugan vid Hjälmaren. Kvinnan, Anki Möller, är chockad och svårt skadad av flera knivhugg. Intill i sängen ligger hennes man död. Det här blir upptakten till ett av de senaste årens mest omskrivna och sensationella mordfall, där spåren snart leder bakåt till ytterligare ett dödsfall.Sommarstugemordet i Arboga berättar hela historien om knivattacken, från den ödesdigra kvällen i stugan till domen i hovrätten. Författarna Thomas Bodström, advokat och fd justitieminister, och Lars Olof Lampers, erfaren kriminalreporter, har tagit del av unikt material och leder läsarna genom de små detaljerna och de stora dragen. De följer polisens arbete via vittnesuppgifter, spaningsinsatser och de många förhör som hålls i jakten på sanningen, inte minst med Johanna Möller.Sommarstugemordet i Arboga har tidigare varit publicerad som serie.Ett stort antal personer som förekommer i den här skildringen har av integritetsskäl fått sina namn anonymiserade.

Niklas Strömstedt började sin musikkarriär redan som tonåring då han jobbade som dj på nattklubben Atlantic. Där hängde ABBA, Skifs och Clabbe, och när Rod Stewart, Elton John eller någon annan världsstjärna hade spelning i Stockholm så var det på Atlantic de hamnade efteråt. Det var också här Niklas fick kontakt med Ulf Lundells producent, vilket ledde till att han hamnade i Lundells turnéband och kom in i musikbranschen.
Och det var bara början på livet som popsångare och låtskrivare, ett liv som vi får följa hela vägen fram till de sista konserterna med GES.I den här boken befinner vi oss i centrum av modern svensk pophistoria, en resa på över ett halvt sekel. Men här finns också gott om kloka självreflektioner, om uppväxt och familj, om relationer och åldrande.Den här boken är som ett gig – låtar och mellansnack, upptempo och ballader, hits och floppar. Och om alla lärdomar längs vägen.

”Är du rädd för att förlora Sara?”

Parterapeutens ord gör Christian rasande. Vadå förlora?! Att övervinna svårigheter är en del av deras gemensamma berättelse, den som pågått med självklarhet sedan de träffades i Australien som unga vuxna. Gräla, absolut. Krisa, visst. Men skiljas, nej. Det får inte hända.
Christian Daun och hans fru har varit ett par i 15 år, gifta i nio, när hon berättar. I ett ögonblick försvinner allt. Det gemensamma livet i radhuset, somrarna på Gotland, greklandsresorna. Med andra ord: Livet. Minnena, nuet tillsammans, planerna för en delad framtid.När chocken lagt sig står Christian inför att skapa en helt ny tillvaro. Det praktiska förstås, med varannan vecka-liv och ny andrahandslägenhet, den sämre ekonomin. Men framförallt tvingas han söka meningen utanför tvåsamheten, skapa ett nytt, eget liv, utifrån sina egna önskningar och behov.

Vad gör man när den man skulle dela resten av livet med inte vill längre? Hur står man stark när den man brukat luta sig mot inte står kvar? Hur ska man orka ordna ny bostad och en ny vardag åt sig själv och sina barn, när det enda man vill göra är att lägga sig under täcket och gråta?Upplösningstillstånd är en uppriktig, smärtsam och galghumoristisk berättelse om sorgen när ens tillvaro rasar och den enda man vill prata med är den sista som kan hjälpa en. Om känslan att bli bortvald. Men också om den gryende insikten att det nya kanske faktiskt kan bli något bra.

Ulrika Harmsen var strax över 40, hade man och tre barn och arbetade som speciallärare när hon ramlade olyckligt på jobbet. Fallskadan orsakade en hjärntrötthet som inte ville gå över. Läkarna var förbryllade och utredning efter utredning gjordes utan att man förstod vad det var för fel. Under tiden var Ulrika sjukskriven och tvingades inreda ett tyst rum hemma där hon kunde återhämta sig efter aktiviteter som tidigare hört till vardagen, som att åka och handla eller hämta barnen i skolan. Men den 15 april 2020 kom beskedet hon aldrig hade väntat sig att få höra: Du har drabbats av Alzheimers sjukdom.
Allt blev svart den dagen och Ulrika sögs in i ett mörker av depression. Fanns det ens någon mening att leva vidare när hon ändå skulle dö, förr snarare än senare? Och samtidigt hade hon en familj och tre fina döttrar som älskade och behövde henne. För dem ville hon kämpa vidare. Men hur får man tillbaka livsglädjen när man vet att sjukdomen bryter ner en och gradvis gör en sämre för varje dag?Ulrika Harmsen berättar öppet och ärligt om hur det är att få diagnosen alzheimer i ung ålder, om att tvingas berätta det värsta för sina barn och om att hitta redskap i vardagen för att hantera sjukdomen. Det här är historien om att få en dödsdom, men också om att hitta lusten att leva igen.

"historien är spännande och även i sina djupaste dalar rätt kul, uppfriskande och förlåtande" SvD
"Uppslukande läs-måste i hängmattan för alla som är det minsta intresserade av identitetssökande och familjerelationer." Amelia"en stundtals intensiv och skakande uppväxtberättelse" BTJVad innebär det att ha "en familj som andra" och hur får man en sådan? Chrysta Biltons karismatiska och översvallande mamma Debra längtade efter barn. Som lesbisk kvinna i Kalifornien på 1980-talet hade hon dock få alternativ. Men en dag, då hon satt hos frisören i Beverly Hills, mötte hon en man och hon visste på en gång att det var honom hon hade letat efter. Jeffrey Harrison var snygg, sportig, konstnärlig och kom från en välordnad familj, han framstod helt enkelt som den perfekta spermadonatorn.Efter en muntlig överenskommelse, några tusen i kontanter och ett par sprut i ett inseminationskit var Debra gravid. Under de följande åren brukade Jeffrey besöka familjen – som så småningom också kom att inbegripa en lillasyster – regelbundet. Men hur mycket visste egentligen Debra om mannen hon hade valt som pappa till sina döttrar? Som ensamstående mamma slets hon mellan ett stort behov av självständighet och ett ständigt sug efter nya kvinnor, alkohol, droger och adrenalinkicken hon fick av snabba pengar. Dessutom hade hon sina egna hemligheter.Det var inte förrän Chrysta blev vuxen som hon insåg hur mycket föräldrarna hade dolt för sina döttrar – och för varandra. Hemligheter som skulle få stora konsekvenser, inte bara för Debra, Chrysta och hennes syster utan för flera intet ont anande familjer över hela USA. Och efter att ha längtat så länge efter att ha en familj som andra tvingas Chrysta konfrontera den komplexa sanningen.

Två dagar före sin 80-årsdag avled konstnären Ulrica Hydman Vallien oväntat i en hjärtinfarkt. Hon var aktiv in i det sista och mitt uppe i ett stort utställningsprojekt med helt nytt måleri.
Ulrica hade en enorm bredd i sitt konstnärskap – akvareller, oljemålningar, textilier, keramik, och förstås glaset som gjorde henne världsberömd – och hon kom att bli en av Sveriges mest framgångsrika konstnärer. Hon arbetade med såväl massproduktion som unika konstverk, ständigt med en upprorsanda mot gubbvälde, konvention och ”god smak”. Bland unga kvinnliga konstnärer och formgivare blev hon tidigt en förebild.När hennes man sedan närmare 60 år, Bertil Vallien, gick igenom kvarlåtenskapen hittade han mängder av osorterade manussidor. Under flera decennier hade Ulrica i hemlighet skrivit på en bok om sitt liv. Bertil skickade texterna vidare till Staffan Bengtsson, vän till familjen sedan många år, för att han skulle sammanställa och ”bokföra” memoarerna.Resultatet är Jag lever! En berättelse om konstnärskap och äktenskap, arbete och kärlek, stora framgångar och privata tragedier. Det handlar om att leva och verka fullt ut, med livet som insats. Ulrica Hydman Vallien ville inte dölja någonting för världen.Boken innehåller också fotografier ur Ulricas privata album.

Många har skrivit om poeten Edith Södergran. Otaliga har tolkat hennes dikter, läst hennes brev och dragit slutsatser om hennes liv. Att hon var en ambitiös fotograf är inte lika omskrivet, och hennes bilder har inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Fotografier från alpresor och hembygd, på kvinnor, katter och självporträtt. Bilder som ger en annan – sannare? – levnadsteckning än de biografier som skrivits.
Nina Ulmaja ville veta mer om fotografen Edith och började skriva brev till henne. Brev som till en början kretsar kring fotografi, men som alltmer kom att handla om deras gemensamma bakgrund: om hemlandet Finland, om ryssrädsla, krigsminnen, klassresor och nedtystade familjehistorier.En annan Edith är en insiktsfull och nyfiken berättelse om identitet, historia, mod och självständighet. Det är också en vacker bok med 180 av Ediths egna fotografier. Brevberättelsen ger en ny bild av en ung kvinna med både penna och kamera som levde för hundra år sedan, i en tid som på många sätt liknar vår.

För första gången i sitt liv har fotografen Alexander Mahmoud en fast anställning, på Dagens Nyheter. Samtidigt fortsätter familjen hemma i Småland att kämpa med ekonomin och hälsan. Medan covid-19 sprider sig från land till land rör sig Mahmoud mellan hemmet i Husby och regeringskansliet, porträtterar Anders Tegnell och följer de papperslösas vardag. Pandemin blir hans jobb.
I ett försök att få lite vila skaffar han en kolonilott, men lugnet blir kortlivat. Medan många i den svenska medelklassen sitter fast i sina hem reser Mahmoud mer än någonsin: han ser den europeiska landsbygden översvämmas, fångar det nedbrunna flyktinglägret på Lesbos, följer de internationella adoptionernas spår genom världen och drömmer om Barbara Bergström i krigets Ukraina. PCR-testen läggs på hög. Utmattningen hägrar, men jobbet är oemotståndligt, beroendeframkallande. Hur mycket orkar man ta in, och vad gör man av livet om man inte ständigt presterar?Alexander Mahmouds kamera blir det prisma genom vilket vi betraktar ett samhälle vars splittring exponerats och ökat under pandemin och dess efterskalv. Du vill inte mer är en rapport från en värld i stadigt förfall, en fotografisk arbetsdagbok, en självbiografi som mest handlar om andra.

Suzanne Brøgger har en närmast seismografisk förmåga att registrera sin omvärld och tidens gång, och hon är aldrig rädd för att sätta sig själv på spel. I denna dagbok, skriven under åren 2010–2020, avhandlar Brøgger vardagslivet på landet, beskriver resor och händelser, samtidigt som hon nyktert iakttar och kommenterar den samhälleliga och politiska utvecklingen.
Här finns brännande ämnen som metoo, Brexit, krisen i Svenska Akademien och pandemin, men även tidlösa reflektioner om litteraturen, konsten och existensen. Allt filtrerat genom författarens skarpa blick, som skiftar mellan att vara arg, indignerad och munter.Med En författares dagbok visar Suzanne Brøgger än en gång att hon är en av vår tids viktigaste röster.

”När det blir kväll, nästan natt, ordnar jag med balansräkningen. Vad behövs som minst för att hålla hjärnan stilla, slippa falla så olustigt ner i blodsockerfall eller sömnparalys under natten? Så tyst jag kan öppnar jag kylskåpet och tittar på allt jag inte kan äta, det ger en särskild frid.”
Sara Meidell skriver en smärtsamt uppriktig bok om ett liv med ätstörningar. Om att ha gått in och ut ur sjukdomen så länge hon kan minnas. Men det är också en bok om att vara kvinna och kampen för att vara mer än en kropp. Att genom att betvinga växandet, uppnå den totala kontrollen - och friheten. Endast då ges möjligheten att också vara ett huvud, ett rent intellekt.Samtidigt skildras svältens ljuva rus, där klarhet uppnås och inget kommer åt en, inte ens den största smärta. Om att vara en mamma som inte äter lunch. Men också om det speciella systerskap som uppstår mellan självsvälterskorna, om kvinnorna som gått före i historien, hur hon får kraft och finner likheter med deras liv.

Det är 1700-tal. Tryckeri- och förlagsverksamheten i Stockholm blomstrar och två framstående aktörer är kvinnor: Anna Margaretha Momma (f. von Bragner) och Elsa Fougt, mor och dotter, båda verksamma vid Kungliga tryckeriet.
Genom sin utgivning av böcker, tidningar och tidskrifter sprider de ”Qwinnliga Tanckar”, om kvinnors rätt till utbildning, och andra upplysningsidéer. Deras boklåda i Gamla stan utgör en central plats för kunskapstörstande stockholmare från alla samhällsklasser. Bland alla böcker de ger ut är Cajsa Wargs kokbok en av de mest kända och framgångsrika.Några år efter att Norstedts etablerats tar man över Kungliga tryckeriet. Anna Margaretha Mommas och Elsa Fougts banbrytande verksamhet blir därmed också en del av Norstedts historia.

Från sin mammas dödsbädd tar Jessica Haas Forsling med sig ett tummat exemplar av boken Främmande fågel av Jascha Golowanjuk, ett författarnamn hon aldrig hört förut. På titelsidan står hennes mormors namn, den mytomspunna Ruth som försvann så tidigt. Jessica förstår inte varför boken kallar på henne. Men den kommer att ge hennes liv en ny riktning.
Jascha Golowanjuk var i mitten av förra seklet en bästsäljande författare i Sverige, hans äventyrliga och exotiska romaner älskades av många och han umgicks med tidens största profiler. Men hans sårbara identitetstillhörigheter – jude, homosexuell, invandrare – gjorde honom till en främmande fågel i den svenska kultursfären och idag är det få som minns honom. Han var en utböling i det modernistiska folkhemsbygget på Gärdet i Stockholm, precis som Ruth Haas som flytt från Berlin och bodde några gator bort. De var båda utlevande normbrytare, som levde stort men som gömdes i skuggorna.När Jessica Haas Forsling plötsligt står som ensam förmedlare av familjehistorien till sina barn, pekar alla pilar mot henne, Ruth. Men medan mormodern ligger tyst i sin grav på Judiska begravningsplatsen, är det Jascha Golowanjuk som fyller i de gapande luckorna i sökandet bakåt.I Främmande fåglar väver författaren ett vindlande nät mellan Jascha och Ruth. I mitten står lite motvilligt hon själv och hennes egen jakt – efter minnen, sammanhang, en judisk identitet. Det blir en gripande berättelse om att förlora trådarna bakåt och att ta makten över sin historia.

Varför väljer man att bli polis? Hur är det att ha ett jobb där man dagligen riskerar att utsättas för hot och våld? Och hur förändras polisyrket när samhället förändras?
Michael Fetz är en av Sveriges mest erfarna poliser. Under sina drygt fyrtio år i yrket har han haft en rad ledande nyckelpositioner inom svenskt polisväsende: polismästare i utsatta områden som Västerort och Södertälje, varit med och startat upp Nationella insatsstyrkan, varit chef för piketenheten i Stockholm City och operativ chef för flygplatspolisen på Arlanda. Han har dessutom varit högsta ansvarig för flera större händelser i Stockholm, från självmordsdådet på Drottninggatan 2010 till kronprinsessan Victorias bröllop och hanteringen av corona i Stockholm. I den här boken berättar Fetz om livet som polis. Här finns actionladdade avsnitt, som när vi får följa insatsen vid en flygplanskapning och arbetet inom Nationella insatsstyrkan, han skildrar den utsatta positionen som blåljuspersonal och piketpolis dagligen upplever. Han reflekterar också över hur samhället förändrats under hans år på jobbet. Vilka utmaningar innebär den explosionsartade tillgången på vapen och den systemhotande gängkriminaliteten?Att polisyrket fascinerar många av oss vet vi genom otaliga filmer, böcker och poddar. Michael Fetz ger oss en unik inblick i hur en polis verkligen har det på jobbet.

"Vad önskar du dig i julklapp? En autismdiagnos!”
Efter många år av vårdbesök, självskadebeteende, KBT och felaktiga depressionsdiagnoser fick Elsa Törnqvist diagnosen autism, vid 23 års ålder. Äntligen fick hon en förklaring till varför hon fungerar som hon gör, varför andra tycker att hon är konstig, varför hon inte riktigt klarar av det som andra verkar hantera så lätt, varför hennes liv känns som ett tusenbitarspussel, där man aldrig någonsin ser helheten. Jag vill bara bli erkänd som stat är en gripande och konkret berättelse om att leva med autism, och om den snåriga vägen fram till diagnosen. Det är också väldigt rolig läsning. Om vardagslivet med Elsas stundtals prövade sambo, om varför hon älskar chicken nuggets och varför hon aldrig är så lycklig som när hon får åka buss.

En kall februarikväll 1947, två dagar före hennes sjuårsdag, skrivs en flicka med tbc in på Norrtulls sjukhus. Efter fyra månader på sjukhuset skickas hon till barnsanatoriet Tjärnan i Dalarna för att tillfriskna. Först till lucia ska den lilla flickan få komma hem till sin familj igen.
Flickan kommer att bli Björn Wimans mamma. I den här boken berättar han hennes historia: vistelsen på sanatoriet, hemkomsten och rädslan för att insjukna igen, tystnaden som omgav sjukdomen i familjen, hur erfarenheten präglat henne som barn och som vuxen.
Det är också en berättelse om den fruktade lungsjukdom som skördat så många liv under mänsklighetens historia, som kommit att symbolisera såväl smuts och fattigdom som förfining, kultur och livshunger. Och om varför tuberkulosen blev det framväxande folkhemmets största fiende.

I en sal på lasarettet är en gripande, rik och insiktsfull bok om en sjukdom, om människorna som drabbades av den och om ett samhälle som kanske gick för långt i sin iver att utplåna den. För vad gör det med ett litet barn att vara borta från sina föräldrar så länge? Och vad har det gjort med den generation som kommit efter?

"Jag vill skriva en sammanhållen berättelse som inte bara handlar om ´vad sa dina barn?´ eller hur det gick att berätta på jobbet. Det blir förstås en självbiografi, men jag vill lyfta in andra perspektiv och vidga innehållet. Hur är det möjligt att efter ett liv som man i över 50 år börja leva som kvinna utan att bli ifrågasatt eller rentav utskrattad? Vad detta sedan innebar i en prästerlig, kyrklig kontext där sådana personer inte ens fanns med i föreställningsvärlden har också sin plats i berättelsen."

Ann-Christine Ruuth föddes på 1950-talet, fick namnet Åke och växte upp i en kyrklig småländsk familj. Tidigt kände Åke sig annorlunda, avvikande, men det fanns ingenting i hans värld, vare sig inom honom själv eller i omgivningen, där det kunde speglas eller ta plats. Han fick bära på en längtan som trängde sig på för att hitta vägar ut.

Vem var han, kyrkoherden och trebarnspappan, och vad behövde han för att bli hel? Länge hade han inte ens ord för det.

Till slut fick det bära eller brista. 2010 blev hon sig själv, 58 år gammal. Sedan dess har hennes liv varit stoff för bästsäljaren Min pappa Ann-Christine av dottern Ester Roxberg och filmen Min pappa Marianne med Rolf Lassgård i huvudrollen. Själv har hon i många år föreläst landet runt om transperspektiv och könsidentitet. Först nu berättar hon sin egen historia.

Lena Philipsson har varit en av våra mest välkända och folkkära artister sedan genombrottet med "Kärleken är evig" i Melodifestivalen 1986. Samtidigt har hon alltid hållit hårt på sin egen integritet och rätten till sitt privatliv. Så när hon nu skriver en bok om sig själv och sitt liv blir det helt på hennes egna villkor.

I händelse av min död är en samling uppriktiga, roliga och berörande texter om artistlivet, tidens gång, ensamheten och den ständigt närvarande kreativiteten. Och så lite om Margaretha Krook. Det är skrivet med humor, svärta, insikt och en osviklig känsla för tajming.