Böcker

"Det var nästan tid att gå för dagen när Tod Hackett hörde ett förfärligt oväsen på vägen utanför kontoret."

Gräshopporna (1939) är en roman om Hollywood, men inte om det glamorösa Hollywood, rampljusets och stjärnornas värld, utan om de bländande kulissernas baksida. Gräshopporna, det är den hord av udda, tragikomiska och patetiska existenser som lever i kulissernas skuggsida och som livnär sig på den falska drömmen om rampljus och stjärnroller: det är armén av statister, ett brokigt och färggrant proletariat som dras som flugor till ateljéernas strålkastarljus. I denna miljö utspelas ett drama som utgör den verkliga kontrasten till drömfabrikens happy ends, och som är både gripande och fängslande i sin tragiska obönhörlighet.

"Chefen för sjätte divisionen har rapporterat att Novograd-Volynsk intagits vid gryningen idag."

Romanen om Budjonnyjs ryttararmé har självbiografisk bakgrund. Som så många andra unga författare deltog Babel i inbördeskriget. Han tjänstgjorde en tid i det kavalleri som leddes av den legendariske Budjonnyj, bondsonen med de stora hängmustascherna, som senare skulle bli marskalk av Sovjetunionen.

"Chefen sade till mig: - Jag behåller er endast av hänsyn till er aktade fader, annars hade ni för länge sedan flugit härifrån."

Mitt liv (1896) skrevs mitt i en period av sociala och politiska kriser i Ryssland och man kan läsa den som en diskussion av Tolstojs uppmaning till de intellektuella och privilegierade att "gå till folket". Huvudpersonen Misail Poloznev bryter med sin familj för att leva det liv som han anser vara det riktiga, han blir en vanlig kroppsarbetare. Berättelsen skildrar sedan hur detta program misslyckas.

"En afton spelade man kort hos kavallerigardesofficer Narumov. Den långa vinternatten försvann omärkligt."

Titelberättelsen i Spader dam och andra noveller (1834) är egentligen bara en fantastisk anekdot men kring den bygger Pusjkin upp en suggestiv Petersburgsstämning och antyder några intressanta människoöden. Det har sagts att Gogols Kappan - genom sin sociala medkänsla och storstadsproblematik - blev den stora utgångspunkten för rysk 1800-talslitteratur, men detsamma kan med full rätt också sägas om Pusjkins berättelse.

"Eftersom jag önskade att få en bättre utblick än jag förut haft över havet, som vi fått lära, täcker mer än två tredjedelar av jordklotet, men som en människa bosatt några kilometer inåt land kanske aldrig ens skymtar, lika litet som hon ser till den hinsides världen, så besökte jag Cape Cod i oktober 1849 och en gång till i juni samma år och begav mig till Truro i juli 1855."

Cape Cod (1865) visar Thoreau både som inspirerad naturiakttagare och passionerad kritiker av det rådande samhällssystemet. Om sina strövtåg på Cape Cod, sina upplevelser av havets mäktighet, av ett färgmättat höstlandskap och vindpiskade sandrevlar, om traktens geologi och vegetation, om ostron- och makrillfisket, om idylliska småstäder och tragiska skeppsbrott berättar han med klarhet och skärpa och med artistisk känslighet.

"Skaparen satt på sin tron och funderade. Bakom honom utbredde sig himmelens gränslösa kontinent i all sin härlighet av ljus och färg, framför honom reste sig rymdens svarta natt som en mur."

Brev från jorden (1962) är en samling postumt utgivna texter som till stor del handlar om den "bibliska historien". Den första delen av boken består av brev skrivna av Satan själv till Mikael och Gabriel, hans gamla kolleger bland ärkeänglarna. Till driften med bokstavstro på Bibeln och med konventionell moral kommer i andra skisser en lika skarp drift med utvecklingsläran, i varje fall med det slags utvecklingstro som uppfattar människan som alltings ändamål och höjdpunkt.

"Finns det en mer våldsam känsla hos kvinnan än nyfikenheten?"

Guy de Maupassant (1850-1893) räknas som en av novellkonstens stora mästare. Hans flödande rika, ursprungliga berättartalang, som har få motstycken i världslitteraturen, ger hans verk en helt personlig karaktär. Trots den pessimistiska, genomskådande människouppfattning som kännetecknar hans noveller hör de tack vare humorn, den eleganta stilen och den spännande handlingen till det mest underhållande man kan läsa. Maupassant skrev inte mindre än 300 noveller och ett urval av dem är samlade här, dessutom skrev han ett antal romaner.

"Françoise de Breyves tvekade länge den kvällen innan hon kunde bestämma om hon skulle gå till soarén som gavs av Elisabeth A., till Operan eller till familjen Livrays komedi."

Prousts länge förbisedda novellistik rymmer en intensitet, ett allvar, en poetisk begåvning, en livserfarenhet och en psykologisk skarpblick, som är ytterst sällsynta. Även människorna i den slutna aristokratiska krets, varifrån han hämtar sina motiv, längtar, plågas, njuter, hoppas och förtvivlar, så som människor i alla tider gjort.

"Tusan också, utbrast plötsligt pappa Roland när han suttit orörlig sedan en kvart med ögonen fästade på vattenytan, medan han då och då med mycket lätta rörelser lyfte på sin metrev som försvunnit i djupet."

Pierre och Jean (1888) rymmer mycket av det som hör till det väsentliga i Maupassants författarskap; en friskhet i observationen och en spelande ironi - så också en pessimism, som bottnade i en stark upplevelse av människans ensamhet och svårighet att nå kontakt med andra annat än genom sinnena. Och härtill en medkänsla, som också kommer till tals i denna sköna berättelse, som inte är ironisk och inte anekdotisk, men ändå spännande. En berättelse om ett psykiskt händelseförlopp, med klart tecknade figurer mot bakgrunden av hamnlivets och fiskefärdernas Le Havre.

"När Jeanne hade låst sina koffertar gick hon fram till fönstret, det regnade fortfarande."

Ett liv (1883) rör ett kvinnoöde bland många liknande. Kort lycka och bittra besvikelser är ämnet för denna berömda Maupassantroman. Den unga förtjusande Jeanne har just lämnat klosterskolans avskilda värld när vi möter henne. Hon är oerfaren och barnsligt tillitsfull, beredd att njuta all den lycka hon drömt om i sina överspända fantasier. Men livet har annat i beredskap åt henne.

"Skogsravinen sänkte sig tvärt ner mot den gula Oka, och dold bland grönskan på dess botten rann en bäck. Högt ovan ravinen - om dagen omärklig men om natten rastlöst dallrande - strömmade den blå himmelsfloden förbi: i den lekte stjärnorna likt gyllene fiskar."

Provokatören och de övriga berättelserna i denna samling skrevs omkring mitten av 1920-talet under Gorkijs andra exilperiod. De behandlar genomgående motsättningen känslokyla - mänsklig värme. Det ligger inte i Gorkijs intresse att fördöma, han vill som författare bära vittnesbörd.

"När helst en tysk järnvägskonduktör känner sig ensam och ej vet, hur han skall fördriva tiden, tar han sig en promenad genom tåget och får passagerarna att visa honom sina biljetter, varpå han återvänder till sin kupé, uppfriskad och vid bästa lynne."

Jerome K Jeromes (1859-1927) berömmelse vilar idag nästan uteslutande på Tre män i en båt (1889) men han hörde till sin tids verkligt produktiva skribenter. En dagdrivares funderingar som kom ut samma år som Tre män i en båt blev även den en fantastisk framgång och de båda böckerna trycktes i England och USA i flera miljoner exemplar de första åren. Jerome tyckte om att framställa sig själv som en sorglös dagdrivare som då och då skrev enkla och lättsamma funderingar, som de i En dagdrivares funderingar. Den bilden stämde dock inte alls med verkligheten, han var en mycket energisk, målmedveten författare som ständigt arbetade och mycket sällan unnade sig tid att själv njuta av de behagfulla sysselsättningar han så gärna skrev om.

"Tag en lite gruvstad som Woodhouse med en befolkning på tiotusen människor och tre generationer bakom sig."

Flickan som sjönk (1920) heter Alvina och är en väluppfostrad engelsk familjeflicka, men längst inne i hennes ögon finns en underligt spefull glimt som skrämmer bort småstadens unga kavaljerer. Efter en uppslagen förlovning beslutar hon sig för att bli något så chockerande som barnmorska. Men så möter hon Cicio, en italiensk varitéartist utan bildning, men en man.

"Förste talaren: Vi talar inte mer om saken. Andre talaren: Varför inte?"

Skådespelaren och hans roll skrevs på 1770-talet men publicerades först 1830. Sedan dess har denna spirituella dialog varit den mest omdebatterade av alla skrifter om skådespelarens arbete. Den är än idag ytterst stimulerande läsning för skådespelare, teaterhistoriker, kritiker, estetiker - och alla andra som intresserar sig för scenkonsten.

"Antingen det är fult eller vackert väder så har jag för vana att promenera i Palais-Royal vid femtiden på eftermiddagen."

Rameaus brorson (1762) är en roman i dialogform mellan berättaren och Rameaus brorson, som inte uträttat något och heller inte har velat uträtta något. Han är en snyltare som lever på andra. Hans motprestation är cyniska kvickheter och illusionslösa sanningar, han är ett slags hovnarr i de fina Parishemmen.Rameaus brorson överhopar berättaren med drastiska iakttagelser om narrspelen och gesterna i människornas värld, de förljugna poserna och de verkliga intressen som styr bakom alla moraliska fraser, i häftiga kast mellan ironi och allvar.

"Kaspar! Makan! Den välkända gälla rösten väckte Almayer ur drömmen om en lysande framtid till nuets motbjudande verklighet."

Almayers dårskap (1895) som är Joseph Conrads debutroman utspelar sig på Borneo och kretsar kring den holländske köpmannen Almayer. Både hos Almayers kapten Lingard och sedermera även hos honom själv växer jakten efter att hitta guld i det inre av landet till besatthet.

"Det ligger ett hus vid rue de Paris i Douai vars utseende, inre planering och detaljer bättre än något annat har bevarat den gamla flamländska byggnadsstil som så naturligt ansluter sig till det patriarkaliska levnadssättet i denna landsända; men innan jag närmare beskriver det, bör jag kanske i författaryrkets intresse fastställa det nödvändiga i vissa didaktiska utredningar trots att de uppväcker protester hos okunniga och glupskt otåliga läsare som vill ha sinnesrörelser men slippa förutsättningarna för dem, läsare som vill ha blomman utan att sätta fröet, barnet utan att först vara havande."

De vises sten (1834) tog med Balzacs mått mätt förhållandevis lång tid att färdigställa, den är daterad "juni-september 1834", men det bör påpekas att han samtidigt och på en enda månad (september 1834) fullbordade en annan stor roman, Pappa Goriot. Balthazar Claes i De vises sten är inte besatt av penningbegär utan av en forskarlidelse som slukar pengar, en passion för kemin som stegras allt mer. Den fixa idé som behärskar honom är tron på att det slutligen ska lyckas honom att upptäcka ett slags grundämnenas grundämne, "det absoluta". För denna "jakt på det absoluta" offrar han allt.

"I en av Frankrikes minst betydande prefekturer, mitt i staden, vid ett gathörn, ligger det ett hus; men vad gatan och staden heter måste här förtigas."

Antikkabinettet (1839) är en av de stort klarsynta revolutionsromanerna från artonhundratalet. Den kretsar kring en ung fransk ädling i början av 1820-talet, hans nedgång och fall och spelet kring hans räddning. Men romanen är mer än så. Det är inte bara en ung ädling som går mot sitt fall; ett helt samhälle går mot undergång.

"Gästerna hade avlägsnat sig för länge sedan. Klockan slog halv ett. Kvar i rummet var endast värden tillsammans med Sergej Nikolajevitj och Vladimir Petrovitj."

Till Turgenjevs märkligaste verk hör Min första kärlek (1860). Själv framhöll han den gärna som sin mest personliga. Den unge mannens rivalitet med fadern var något som han själv hade upplevt, till och med vid en ännu något spädare ålder.

"Klockan var åtta på morgonen; det var den tid på dagen då officerarna, tjänstemännen och turisterna brukade ta sig ett bad i havet efter den varma, kvalmiga natten och sedan sökte sig upp till paviljongen för att dricka kaffe eller te."

Duellen (1891) är en långnovell som utspelas i en badort i Kaukasus. Hit har den unge tjänstemannen Lajevskij flytt tillsammans med sin älskarinna Nadezjda, en gift kvinna. Han har emellertid hunnit bli grundligt trött på henne - deras själfulla samtal om höga ideal har förvandlats till en lukt av strykjärn, puder och medikamenter.

"Från början, redan med de första orden, ville han göra klart för henne att han inte tänkte inlåta sig på någon allvarlig förbindelse."

Farväl till ungdomen (1898) är en psykologiskt inträngande roman om en stillsam tjänsteman i Trieste och dennes ödesdigra förälskelse i en ung, vacker och levnadsglad kvinna.

"Så är jag då ensam i världen; jag har varken broder, släkting, vän eller sällskap, ingen annan än mig själv."

Den ensamme vandrarens drömmerier blev Rousseaus sista verk, han hann inte ens fullborda det, men det har helt och hållet karaktären av en avslutning och avsked. Det är en slagen och bruten man som talar, en melankolisk drömmare som har dragit sig bort ifrån världen. Men Rousseaus promenader rymmer också naturbeskrivningar och botaniska exkursioner som är ingenting annat än poesi.

"Jag kommer att utsätta mig för en del förebråelser. Men vad kan jag göra åt det. Det är inte mitt fel att jag fyllde tolv år några månader före krigsutbrottet."

Djävulen i kroppen (1923) skildrar en skolpojkes upplevelser som älskare till en ung gift kvinna vars man befinner sig vid fronten. Berättelsen utspelas mot slutet av första världskriget, under en tid då bristen på män gav även pojkarna chanser. Radiguet skildrar friskt och naturligt sexualitetens uppvaknande och första yttringar.

"Den engelska reformationen var inte enbart en religiös omvälvning, den fick också social betydelse."

Stracheys porträtt av Jungfrudrottningen i Elizabeth och Essex (1928) har blivit accepterat som nationalporträtt - och detta trots den våg av dokumentation som sköljt fram sedan Strachey skrev och som inte var tillgänglig under hans livstid. Förbluffande är den insikt med vilken han skildrar den engelska renässansens blandning av grymhet och idealism, och han presenterar den "tragiska historien" såsom ett elizabethanskt drama som i likhet med samtida tragedier är fullt av förfärliga och magnifika dödsstunder.

Staden Göttingen, berömd för sina korvar och sitt universitet, tillhör konungen av Hannover och räknar 999 eldstäder, diverse kyrkor, ett barnbördshus, ett observatorium, en studentfinka, ett bibliotek och en rådhuskällare, där det finns ett mycket gott öl.

Heinrich Heine (1797 1856) räknas som en av Tysklands främsta författare. Det var Heines diktning som lade grunden till hans berömmelse och hans lyriska begåvning syns även i hans resebilder, med vilka han gjorde stor succé. I denna volym samsas två av dem, Harzresan (1826) som bygger på Heines fyra veckor långa fotvandring i Harz och Thüringen och Baden i Lucca (1829) som skrevs efter att han tillbringat några månader i staden på grund av sin bräckliga hälsa.

"Så snart hans lilla utflykt från dygdens stig lett till önskat resultat, skulle han återvända till hederns raka och smala väg."

En fredlös på öarna (1896) är en berättelse om girighet efter rikedomar och ensamhet: hos huvudpersonen Willems, en avsigkommen handelsman som förvisats till detta nedbrytande och isolerade område efter att ha begått en ohederlighet, kommer drömmen om en framtida förmögenhet i konflikt med lidelsen för den arabiska skönheten Aïssa. Han blir ett ärelöst verktyg i maktkampen mellan europeiska handelsmän, de malajiska invånarna och de arabiska sultaner som sedan århundraden härskade på öarna.

"Jag var en förljugen pojke. Det berodde på att jag läste så mycket - under lektionerna och rasterna, på hemvägen, om natten under bordet, dold av duken som hängde ända ner till golvet."

I Berättelser från Odessa (1931) skildrar Babel det judiska proletariatet i sin hemstad och dess undre värld. Det är korta berättelser, skrivna i ett manér som för tankarna till de »hårdkokta« amerikanerna.

"Den natten sov Nikolaj Vsevolodovitj inte en blund utan satt hela tiden i soffan."

Ett kapitel ur Dostojevskijs stora roman Onda andar offentliggjordes aldrig, men ryktet om kapitlet spreds snart och det berättades att det innehöll "förfärliga" saker och att den bekännelse som Stavrogin där avlägger för fader Tichon i klostret var författarens egen. Dostojevskij planerade kapitlet som en höjdpunkt i romanen och "Stavrogins brott" hör till de mest intensiva sidor han skrivit. I volymen ingår också berättelserna "Bo-bo" och "En löjlig människas dröm".

"Min församling är som alla andra. Alla församlingar påminner om varandra. Nu för tiden, vill säga."

Prästmans dagbok (1936) är en skildring av en enkel, vanlig och svag prästmans upplevelser som ledare för en förvildad och andligt förfallen fransk bondförsamling. Den unge katolske prästen är inte bara ful, misslyckad och sjuk. Han är också starkt ärftligt belastad. Elever driver med honom, unga flickor flirtar med honom eller försöker få folk att tro att han flirtar med dem . Man viskar att han super. När han får en inblick i en grevlig familjs hemligheter får han dödsfiender. Själv försvarar han sig aldrig.

Stoffet till Gränser har Roy Jacobsen hämtat från en dagbok med hittills okänt material från Stalingradfronten. Romanen kretsar kring fyra människor - Markus, Leon, Maria och Robert - från den trakt i de skogrika Ardennerna som delats mellan Tyskland, Luxemburg och Belgien. Krig har böljat fram och åter över dessa nejder, gränser har flyttats, slumpen har avgjort vilken nationalitet man för tillfället har.

Men maktens administratörer har svårt att tåla folk som inte vill kännas vid gränser, det får inte minst mjölnaren Johann Holpert erfara när han vill bygga en gångbro mellan sin bostad och sin kvarn, som ligger på varsin sida av gränsfloden Our. Och Markus, Leon, Maria och Robert ställs alla inför frågor om ansvar och moral, om den privata och den nationella identiteten.

Roy Jacobsen, född i Oslo 1954, räknas som en av Norges främsta författare i dag. Med Gränser återvänder han till det stora episka format man känner igen från genombrottsromanen Segerherrarna, för vilken han fick Ivar Lo-priset 1994.

En storartad äventyrsberättelse från nordisk vikingatid, ett läsäventyr som erövrat både kritik och publik i Norge och som redan utnämnts till en modern klassiker - en arvtagare till Röde Orm och Sigrid Lavransdotter.

Frost är Roy Jacobsens länge emotsedda stora episka roman från nordisk vikingatid, ett slags modern norsk variant av Röde Orm. Dess huvudperson är den kortvuxne islänningen Gest, född år 993, som bara 13 år gammal blir fredlös och tvingas fly från Island sedan han hämnats sin fars död genom att dräpa en av Islands mäktigaste hövdingar. Han seglar över till Norge, hamnar i Trondheim och blir indragen i de maktstrider mellan olika lokala hövdingar som då skakar Norge. Efter många äventyr och förvecklingar blir han rådgivare till Eirik Jarl och följer med på dennes erövring av England 1016.

I nästan hela sitt liv har Sven Yrvind konstruerat, byggt och seglat småbåtar. Hans mest kända båtar är de som han kallat "Bris" - den första byggdes i mor Kerstins källare i Göteborg.

Sven är den förste svensk som ensam och i den minsta båten någonsin rundat Kap Horn den svåra vägen från öster till väster mitt i den kalla, mörka vintern. För sin prestation fick Sven The Royal Cruising Clubs medalj för gott sjömanskap, en utmärkelse som han delar med bland annat Sir Francis Chichester och Robin Knox Johnston. Det var kulmen på hans karriär som ensamseglare, vilken omfattar så skiftande äventyr som en segling till England i en fyrameters stäveka och en segling till Brasilien i en stagsegelskonare som var en ombyggd ångslup från artonhundratalet.
Boken är illustrerad med många unika och fängslande foton. De flesta är tagna av Sven, som även gjort samtliga kartor och flertalet båtritningar.

Anders Öhman ger här ett inträngande porträtt av människa bakom seglaren, båtbyggaren och konstruktören Sven Yrvind. Hur han både lyckas och misslyckas i sina strävanden men med hjälp av enkla levnadsvanor, gott humör och nyfikenhet genomfört vad många drömmer om.

Lars Hässler fortsätter sina seglatser med "paying crew" på båten Jennifer, under somrarna i Medelhavet. De senaste två åren har han även utforskat Svarta och Röda havet.

Från Kroatien 2006 via Korintkanalen till Egeiska havet och in i Dardanellerna och det historiska Troja når Jennifer Istanbul. Via Bosporen fortsätter de runt hela Svarta havet; till Georgien, Krim, Odessa och Donaudeltat och tillbaka till Istanbul. Härifrån seglar de ut i Egeiska havet, längs den turkiska västkusten med strandhugg i bland annat Efesus och Bodrum, till Marmaris, där Jennifer får sin vintervila.
Sommaren därpå seglar Jennifer via Cypern till Israel, där de efter en komplicerad inklarering besöker Jerusalem, Döda havet och Masada. Från Israel fortsätter färden genom Suezkanalen, med besök i Kairo och Pyramiderna, in i Röda havet. Här möts de av kulingar, bleke och stark värme men får uppleva intressanta och spännande platser i Egypten, Jordanien och Sudan. De bestiger Sinaiberget och besöker Santa Katarinaklostret i Sinaiöknen, utforskar Petra i Jordanien och får uppleva sagolika dyk och snorklingar bland Röda havets alla rev. En av höjdpunkterna blir besöket i Suakin, Sudan. Efter Sudan vänder Jennifer och seglar norrut genom Suezkanalen, seglar en en kort sträcka på Nilen vid Rosetta och stannar flera dagar i Alexandria och dess nya enorma bibliotek.
Efter Egypten blir det en lång översegling till Turkiet där Jennifer i maklig takt och i labra vindar avverkar turkiska sydkusten med sina fina naturhamnar, små städer och härligt blå vatten. Efter Bodrum fortsätter seglatsen i den grekiska övärlden. Ett tiotal öar i Egeiska havet; bland annat Samos, Mykonos, Patmos, Hydra, Spetses och Kos, besöker man för att på hösten nå Lavrion, nära Aten, där Jennifer återigen får sin vintervila.
Lars nya bok är på en gång en intressant reseberättelse, historisk odyssé och faktafylld segelguide. För alla som tänker sig segla båten antingen i Medelhavet eller mer ovanliga hav eller vill chartra båt på plats, så är Lars böcker matnyttiga och informativa. Dessutom de enda moderna som finns på svenska.

Fräls oss ifrån kärleken (1973) är Suzanne Brøggers svidande uppgörelse med föreställningen om man-kvinna-samhälle. Genom intervjuer, debattinlägg och essäer angriper hon kärnfamiljen och slåss för privatlivets slutgiltiga avskaffande. Vägen dit går via frispråkigheten, vilken snabbt gjorde henne till myt och ikon - och en av Nordens mest älskade författare.

Det började som en oskyldig dröm och slutade som ett världsomspännande äventyr. Danjel hade i princip aldrig seglat när han en dag slaktade spargrisen, ringde på en annons och köpte en segelbåt - osedd!
Den stora kärleken hade flytt utomlands, fortsatta studier kändes fel och det måste till en förändring. Målet var att segla till Medelhavet men projektet växte till oanade proportioner och snart styrde Danjel, och hans vänner Kajsa och Jonatan västerut och var på väg jorden runt.
Det här är ett oerhört inspirerande, självupplevt äventyr genomfört med ungdomlig entusiasm och en okuvlig strävan för att nå nya horisonter. Resan ges i berättelsen flera dimensioner eftersom många av de tillfälliga besättningsmedlemmarna har fått bidra med sin historia.
Från Bottenviken ända till Söderhavet och därifrån vidare tog vännerna sig med sin Sally Blue; en i mångas ögon underutrustad Albin Vega av årgång 1968. På 38 000 sjömil och 680 dagar genom piratvatten och med många stopp, besättningsbyten och äventyr på vägen gjorde Danjel och hans besättning det omöjliga. Alla sa ju att de skulle dö ...

Äntligen en helt omarbetad och ny-illustrerad upplaga av det efterfrågade standardverket Kan man äta sånt? - en inventering av våra ätliga vilda växter, svampar och lavar. Hur har de använts förr och hur tar vi vara på dem idag? Läckra recept är generöst insprängda i växtbeskrivningarna.

Långt fler vilda växter än man tror kan ätas - ibland kan man äta bladen och blommorna, ibland rötterna eller frukterna. Förr i tiden torkades många växter, maldes och blandades t.ex. i mjölet under år med missväxt - eller användes som läkeörter. Numera går vi ut och samlar vilda växter, bär och svamp för att det är roligt, nyttigt och ger nya smakupplevelser. Dessutom får vi bättre kontroll över det vi stoppar i oss! Och inte behöver vi bege oss ut i skogen för att plocka. I parker, på gårdar och andra öppna platser i städerna finns det gott om s.k. ogräs som lätt kan förvandlas till rena läckerheterna.
Kan man äta sånt? presenterar våra ätliga vilda växter, hur de ser ut, var de växer och hur de kan användas. Vi får också veta hur de användes förr. Insprängda i presentationerna finns tillagningstips och recept. I slutet av boken hittar vi grundrecept på örtteer, såser, drinkar, gratänger, soppor, buljonger, pannkakor, bröd och pajer samt tips om konservering, inläggningar, vintillverkning, brännvins- och likörkryddning.

"Hela boken genomsyras av experimentlustans glädje av att se, känna, lukta, smaka och uppleva."
Fauna och flora

"Hon har gjort ett storslaget arbete."
Upsala Nya Tidning

"En oumbärlig bok om man har intresse av att veta vilka läckerheter vi av okunnighet går och trampar på." Ekoteket

"Det var i Hamilcars trädgårdar i Megara, en förstad till Kartago. Fältherren själv var bortrest och de legosoldater han fört befäl över på Sicilien firade årsdagen av slaget vid Eryx med en stor festmåltid."

Salammbô (1862) är en av världslitteraturens stora historiska romaner, av oerhörd intensitet, lika bräddfullt av must och kraft som dryckeskärlen fyllda med vin under legosoldaternas orgier vid den belägrade stadens portar och lika fascinerande i dag som när boken kom ut.

Berättelser från de inställda upprorens tid från 1974 berättar historien om fru Meckel och hennes bruna dagbok från 1938, om herr Bachmann, han som försökte skjuta Rudi Dutschke, ideologisk talesman för det tyska socialistiska studentförbundet. Och om andra personer som nästan tycks vara syskon till fru Meckel: "vänliga, trofasta själar, lojala mot sin förtryckare samtidigt som de vagt och oklart kände sig bedragna. De levde i de inställda upprorens tid och såg ingen utväg."

"Vi talar inte om pimpinett mat, utan rejält käk. Låt trendnissarna strimla fläskläggen till pastan!"
Leif Mannerström älskar husmanskost, och i Husmanskonst har han samlat sin kunskap och sina favoritrecept.

Efter 50 år vid spisen återvänder den svenska gastronomins grand old man till rötterna och delar med sig av sin samlade kunskap om det han trots all berömmelse älskat och älskar mest av allt: svensk husmanskost!
Resultatet är ett inbjudande praktverk med det mesta man behöver veta om älskade rätter som ärtsoppa med fläsk, mormors, pappas och hans egna köttbullar, skomakarlåda, kroppkakor, får i kål, fläsklägg med rotmos… ja, alla välkända läckerheter man önska sig på ett traditionellt svenskt middagsbord.
"Vi är inte så många kvar som kan laga den här underbara maten. På riktigt!", säger Leif Mannerström, och delar generöst med sig av sitt stora kunnande när det gäller såväl råvaror som tillredning och traditioner.
Boken innehåller recept på kött, fisk, fågel, vilt, soppor och desserter.