Böcker

Det är december i Visby. För Pernilla Ekvall finns ingen julfrid - hennes man är nästan aldrig hemma och hon misstänker att han träffar någon annan. På luciamorgonen stressar Pernilla iväg efter att ha lämnat dottern Tove vid skolan. Det hon inte ser är att någon kommer fram till Tove innan hon hinner in på skolgården. Maria Wern utreder fallet med den försvunna sjuåriga flickan i denna julspecial av Anna Jansson.

"Oppenheimer satt tryckt mot väggen som de andra, så nära gluggarna det var möjligt. Över bergen syntes några enstaka stjärnor, inget mer. Utropen kom tätare. Mellan dem bara ljuden av väntan: andetagen, en hands rörelse över tyg, en fot mot det kala golvet.

Det är inte ödeläggelsen, tänkte han. Det är skapelsen."

Robert Oppenheimer (1904-1967), var vetenskaplig ledare för Manhattanprojektet och brukar kallas atombombens fader. Här skildras fragment av hans personliga historia som pendlade mellan framgång och sammanbrott.

Anteckningar om Robert Oppenheimer publiceras parallellt med Dimitris Alevras roman Mannen i rummet (Norstedts, 2018), i vilken huvudpersonen skriver dessa anteckningar.

Kammarspel på en mentalklinik där en åldrad man träffar döden i form av en kvinnlig clown.

"Nu hjälper minsann inga tårar, tårar, tårar. Då blir det uppståndelse och långbad och veronal och kanske en feberchock. Jag måste vara modig."

Larmar och gör sig till (1997), nr 32 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Åldrad regissör sätter upp Strindberg och pratar med sina skådespelerskor i ett drama där dröm och verklighet flyter samman.

"I min ålder händer det att man lutar sig framåt och plötsligt befinner sig huvudet långt in i en annan verklighet. De döda är inte döda. De levande ter sig som spöken."

Efter repetitionen (1984), nr 31 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Oupplösligt och smärtsamt förenade människor i ett drama där en affärsman drabbas av mordiska impulser.

"Det jag nu har berättat är kanske inte sanningen. Vissa kloka människor menar att blindheten är total. Vi rör oss i föreskrivna mönster, betingade och våldtagna från födseln."

Ur marionetternas liv (1980), nr 29 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kammarspel där konsertpianist med världen som arbetsplats konfronteras med sina undanstuvade vuxna döttrar.

"Jag har alltid haft svårt med människor som är omedvetna om sina motiv."

Höstsonaten (1978), nr 28 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Judisk cirkusakrobat i tjugotalets Berlin försöker hantera sin brors självmord och återser en vetenskapsman med dolda motiv.

"Det svåraste är att mänskor inte har nån framtid. Det är inte bara du och jag som inte har så värst mycket framtid. Alla mänskor har tappat bort sin framtid."

Ormens ägg (1977), nr 27 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En läkarhustru inleder ett stormigt förhållande med en amerikansk arkeolog.

"Jag känner dig inte. Jag tycker förresten om dig. Jag tyckte om dig från första stund, när jag fick hand om dig på sjukhuset efter ditt självmordsförsök."

Beröringen (1971), nr 23 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En man och en kvinna, ett borgerligt inferno och en banalitetens tragi-komedi.

"Det finns inte skymten av något oroväckande i mitt dagliga liv. Mina närmaste är snälla, hyggliga människor. Fullkomligt normala allihop."

Reservatet (1970), nr 22 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Drama om treenighetens klaustrofobi i vilket en domare förhör skådespelare som anmälts för ett obscent varieténummer.

"Älska, jag vet inte. Jag är beroende av dem. Men jag är inte alldeles säker på att de är beroende av mig. Och därför försöker jag göra mig oumbärlig."

Riten (1969), nr 21 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Framtidsdrama om ett konstnärspar som förgäves försöker undkomma det annalkande kriget.

"Jag har upplevt mänsklig närhet några få gånger. Alltid i förbindelse med smärta. Är det likadant för er?"

Skammen (1968), nr 19 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Vampyrdrama med skygg konstnär på en enslig ö som plågas av demoniska mardrömmar.

"De gamla kallade den vargtimmen . Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram."

Vargtimmen (1968), nr 18 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Psykologiskt kammarspel om en enstöring som träffar en cynisk arkitekt och inleder ett förhållande med en gift kvinna.

"Jag är död, Anna. Nej, nej, jag är inte död. Nej, det är fel. Melodramatisk. Jag är inte alls död. Men jag lever utan självaktning."

En passion (1969), nr 20 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Ett banbrytande äktenskapsdrama och en uppgörelse med den borgerliga trygghetsideologin.

"Jag för min del gråter inte över spilld mjölk. Ungarna växer upp, relationer bryts. Kärlek tar slut, liksom ömhet, vänskap och samhörighet. Det är ingenting märkvärdigt med det, det bara är så."

Scener ur ett äktenskap (1974), nr 25 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Hemsökt av minnet återupplever åldrad regissör en drabbande otrohetsaffär med sin väns hustru.

"Jag är jag och du är du. Fast det är väl inte alldeles säkert. Egentligen."

Trolösa (2000), nr 33 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg

Upplösligt relationsdrama i vilket psykiater plågad av barndomsminnen drivs mot sammanbrottets rand.

"Jag är väl som de flesta andra mänskor. Vi som anser att det där med döden är något som andra råkar ut för men aldrig vi själva."

Ansikte mot ansikte (1976), nr 26 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Suggestivt kammarspel i rött om döende kvinna, hennes systrar och tjänarinnan.

"Ingen människa skulle göra det du begär. Jag lever, och jag vill inte befatta mig med din död. Kanske om jag älskade dig, men jag älskar dig inte."

Viskningar och rop (1973), nr 24 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Talande sjuksköterska och stum skådespelerska i ett drama där deras personligheter allt mer flyter samman.

"Kan man vara en och samma människa, precis på samma gång? Jag menar vara två människor."

Persona (1966), nr 17 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Symbiotiska systrar plågar varandra på ett hotell där en pojke irrar runt bland åldringar och dvärgar.

"Jag trodde alltid att du hade rätt. Jag försökte vara som du. Jag beundrade dig. Jag begrep ju inte att du tyckte illa om mig."

Tystnaden (1963), nr 16 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Landsortspastor med krympande församling plågas av tilltagande existentiella tvivel.

"Jag kan knappt se dig utan glasögonen. Du är alldeles suddig, ansiktet är som en vit fläck. Du är inte riktigt verklig."

Nattvardsgästerna (1963), nr 15 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Inledningen av gudstrilogin och ett kammarspel om familj, psykos och konstnären som kannibal.

"Du är tom och skicklig. Nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknad. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in gud i det sammanhanget."

Såsom i en spegel (1961), nr 14 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kringresande magnetisör konfronteras med misstrogna borgare i ett drama om konstnärskapets vedermödor.

"Jag dog inte. Men jag har redan börjat gå igen. Egentligen gör jag mig bättre som gast än som människa. Jag har blivit övertygande. Det var jag aldrig som skådespelare."

Ansiktet (1958), nr 13 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Den åldrade professorn Isak Borg omprövar sitt liv under en minnesrik bilfärd mellan Stockholm och Lund.

"Jag vet inte hur det inträffade, men dagens klara verklighet gled över i minnets ännu klarare bilder som steg till mig med styrkan av ett verkligt skeende."

Smultronstället (1957), nr 12 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medeltidens pesthärjningar står som fond för existentiellt drama med flera odödliga scener.

"Kärlek är den svartaste av alla pester och om man dog av den vore det väl någon glädje med kärleken, men den går nästan alltid över."

Det sjunde inseglet (1957), nr 11 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Vassa repliker och partnerbyten i mustig sekelskifteskomedi som blev författarens internationella genombrott.

"Hur kan en kvinna någonsin älska en man, kan du svara mig på det?"

Sommarnattens leende (1955), nr 9 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Elegant äktenskapskomedi om gynekolog som försöker återerövra sin hustru under resa till Köpenhamn.

"Jag har alltid undrat över den stora makt som en kvinnoläkare har över våra hjärtan och förtroenden. Blir det inte lite svårt att värja sig ibland?"

En lektion i kärlek (1954), nr 7 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Erotik, förödmjukelse i växlande kombinationer samt ett gycklarsällskap på katastrofalt gästspel i sydskånsk håla.

"Vi gör konst, ni gör konster. Den enklaste och mest obegåvade av oss kan spotta på den bästa av er. Vet ni varför? Därför att ni satsar era liv, vi vår fåfänga."

Gycklarnas afton (1953), nr 6 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Balettdansös läser sin döde pojkväns dagbok och minnen av ett skärgårdsäventyr väcks till liv.

Du dansar, punkt. Det är din formel, håll dig till den, annars går det illa. Titta dig i spegeln ska du se vad löjlig du ser ut, det gör jag med förresten.

Sommarlek (1951), nr 4 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kontroversiell debut om upprorisk gymnasist, sadistisk lärare och ung kvinna på glid.

Om du vore ensam och enastående vore det inte så eländigt, men jag kan tala om för dig att du finns i alla skolor, och inte bara i skolorna utan överallt. Människoplågare, det är vad du är!

Hets (1944), nr 1 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Elsa Grave (1918-2003) framstår i dag som en av 1900-talets viktigaste svenska författare. En modernist vars inflytande sträcker sig ända in i våra dagar. Hon debuterade 1943 och gav ut arton diktsamlingar, fem prosaböcker samt skrev ett tiotal teaterpjäser. I första hand var hon lyriker och fick utmärkta recensioner av tidens bästa skribenter. Hon arbetade fram en stil med en mustig ironi som gör narr av alla heliga kor. Hon var också en efterfrågad uppläsare och bildkonstnär.

I januari 2018 är det 100 år sedan hon föddes och i samarbete med Elsa Grave-sällskapet ger Norstedts ut tre volymer med ett urval ur hennes författarskap. De inleds var och en med ett förord: Dikter av Eva Lilja, Pjäser av Angelica Ahlefeldt-Laurvig och Prosa av Kristina Hallind, vilka också står för urvalet i respektive volym.

Elsa Grave (1918-2003) framstår i dag som en av 1900-talets viktigaste svenska författare. En modernist vars inflytande sträcker sig ända in i våra dagar. Hon debuterade 1943 och gav ut arton diktsamlingar, fem prosaböcker samt skrev ett tiotal teaterpjäser. I första hand var hon lyriker och fick utmärkta recensioner av tidens bästa skribenter. Hon arbetade fram en stil med en mustig ironi som gör narr av alla heliga kor. Hon var också en efterfrågad uppläsare och bildkonstnär.

I januari 2018 är det 100 år sedan hon föddes och i samarbete med Elsa Grave-sällskapet ger Norstedts ut tre volymer med ett urval ur hennes författarskap. De inleds var och en med ett förord: Dikter av Eva Lilja, Pjäser av Angelica Ahlefeldt-Laurvig och Prosa av Kristina Hallind, vilka också står för urvalet i respektive volym.

Den Hebreiska Bibeln (även känd som Gamla testamentet) är en av grundtexterna i vår världs idéhistoria. Religions- och språkvetaren Ola Wikander borstar dammet av sidorna och visar hur mycket av dess tankar som är högaktuellt än i dag.

Den ligger bakom flera världsreligioner, fast den religion och kultur den själv är uttryck för, den israelitiska, ligger över tvåtusen år tillbaka i tiden. Referenser till denna textsamling genomsyrar Västerlandets litteratur, kultur och tänkande.

Under tvåhundra år har den vetenskapliga bibelforskningen ägnat sig åt att studera denna textsamling språkvetenskapligt, strukturellt, religionshistoriskt och arkeologiskt och på oräkneliga andra sätt. De resultat som vuxit fram ur detta studium hjälper oss att förstå denna textsamling som påverkar vår värld i allt från religiösa yttringar till populärkultur.

I Gamla testamentet kan man finna bakgrund till nationalism, cynisk skepticism, messiansk och apokalyptisk framtidstro, lärd livsvisdom och brännande vacker poesi. Alla dessa ting kan man spåra in i den moderna världen: exempelvis har till och med marxismens sekulära projekt har ärvt mycket av den senbibliska messianismen, medan idéerna om det förlovade landet naturligtvis fortfarande har politisk sprängkraft. Predikarens krassa realism har inspirerat diktare som Dan Andersson och setts som en israelitisk motsvarighet till den grekiska epikureismen.

Denna bok består av ett antal nedslag i det vetenskapliga och historiska studiet av den Hebreiska Bibeln och dess idéhistoria och i det klassiska hebreiska språkets vindlingar. Inte minst står den Hebreiska Bibelns ekon i populärkulturen i fokus. Boken vill visa hur mycket av senare tiders tankemönster som går att finna redan i den 1 400 sidor långa hebreiska textsamling som först ganska sent blev en religiös kanon för judar och kristna. De olika böckerna och texterna i Gamla testamentet går att läsa inte bara som fromma läsefrukter utan som historia, självuppfattning och filosofi, ända in idag.

Tre guineas, Virginia Woolfs radikala debattbok om kvinnokamp för fred, skrevs under spanska inbördeskriget och med världskriget hotande vid horisonten: Ögonblicket är kort: det kan vara fem år, tio år eller kanske är det bara frågan om några månader.

Tre män hamnar ombord på ubåten Nautilus, styrd av kapten Nemo. I denna båt färdas de under världshaven och råkar ut för många fantastiska äventyr. De får bland annat se Atlantis, slåss med jättebläckfiskar och gå på jakt i Crespoöns skogar. Verne tar även läsaren med till sydpolen där kapten Nemo som första människa någonsin sätter sin fot.

Boken börjar med att Verne förklarar hur ett undervattenskär upptäcks. Detta diskuteras av hela världen eftersom skäret inte bara beter sig som en val, det tycks även kunna förflytta sig runt jorden med en enorm hastighet. Professor Pierre Aronnax, som har gett ut en bok angående världsdjupens hemligheter får i uppdrag av en tidning att diskutera sin syn på ämnet. Detta gör han och många sluter sig till hans teori om att mänskligheten har att göra med en narval av enorma proportioner.

Denna narval innebär också ett hot mot rederier och fartyg eftersom flertalet skepp har haft sammanstötningar med den. Alltså måste den förintas. Professor Aronnax och hans tjänare Conseil följer med det för detta uppdrag utsedda skeppet Abraham Lincoln. Tillsammans med en nyfunnen vän, harpuneraren Ned Land, slungas de överbord under ett möte med "narvalen". De lyckas rädda sig ombord på denna, och finner att det egentligen är en ubåt.

Trots alla äventyr ombord verkar det som om kapten Nemo aldrig vill sätta sin fot på fastlandet igen. Hans ursprung är fortfarande höljt i dunkel när boken slutar, och man får inte närmare besked förrän i Den hemlighetsfulla ön.

Finnas till (1970) är den tredje delen av tre i Bengt Martins serie om Joakim.

Bengt Martin (1933-2010), författare och skådespelare, är mest känd för sin ungdomssvit som utspelar sig i stadsdelen Sibirien i Stockholm: Sodomsäpplet (1968), Nejlikmusslan (1969) och Finnas till (1970).

Han var den förste att berätta om sin homosexualitet i svensk tv och bröt ny mark med sina ärliga porträtt av unga homosexuella i svensk litteratur.

Nejlkmusslan (1969) är den andra delen av tre i Bengt Martins serie om Joakim.

Bengt Martin (1933-2010), författare och skådespelare, är mest känd för sin ungdomssvit som utspelar sig i stadsdelen Sibirien i Stockholm: Sodomsäpplet (1968), Nejlikmusslan (1969) och Finnas till (1970).

Han var den förste att berätta om sin homosexualitet i svensk tv och bröt ny mark med sina ärliga porträtt av unga homosexuella i svensk litteratur.

I andra delen av Stig Dagermans samlade dramatik ingår pjäserna Ingen går fri (1949), Vår lilla sommar (1951), Den yttersta dagen (1952), och de postuma verken Snöresan och En spelmans mössa, kompletterade med Dagermans teaterkritik samt kommentarer.

I den första delen av Stig Dagermans samlade dramatik ingår pjäserna Den dödsdömde (1947), Upptäcktsresanden (1947), Streber (1948) och Skuggan av Mart (1948), kompletterade med texter om teatern samt kommentarer.

Något halvår före sin död lämnade Stig Dagerman manuskriptet till den berättelse som nu framlägges för offentligheten. Han karakteriserade den som En prolog vilken utspelas hos en berömd man i London. Den ryktbare mannen var Isaac Newton, och i hans hus ikläder sig Gud en människas, en segelsömmares skepnad. Berättelsen var tänkt som en upptakt till en roman om Carl Jonas Love Almqvist i landsflykt, ett projekt som livligt sysselsatte Stig Dagermans tankar under hans sista levnadstid. Han ställde emellertid planen på framtiden - ämnet var, sade han, för stort, för rikt, för viktigt, för att han skulle kunna göra det rättvisa under en kort och hektisk arbetstid.

Prologen TUSEN ÅR HOS GUD skulle få sin pendang i om att Almqvist varit i Söderhavet. Denna notis eggade hans fantasi och gav honom idén till epilogens utformning: segelsömmaren Gud, som uppträder som ett slags flygande holländare på haven, skulle nere i Stilla Oceanen möta den svenske diktaren.

Mark Twain, pseudonym för Samuel Clemens (1835-1910), har kallats "den amerikanska nationens hovnarr". Han var författare, journalist, flodlots, guldgrävare och en utomordentligt populär föreläsare.

Novellen "Den stora franska duellen" ingår i samlingen Den stora franska duellen och andra berättelser.

"Före ångfartygens tid kunde det ibland hända i varje fall oftare då än nu att den som vandrade utmed dockorna i någon större hamnstad fick sin uppmärksamhet fångad av en grupp bronsbruna sjömän, örlogsmatroser eller kofferdister, som gått iland på permission i sina bästa kläder."

Herman Melville (1819 1891) gick som tjugoåring till sjöss och de upplevelser och intryck han då samlade på sig låg till grund för flertalet av hans berättelser. Melvilles framgångar och rykte skiftade och vid sin död var han nästintill bortglömd men idag är hans position som en av den amerikanska litteraturens stora självklar.

Billy Budd (1924), Melvilles sista verk, hittades långt efter författarens död bland dennes efterlämnade papper. Den dramatiska historien om örlogsmatrosen Billy Budd, som på grund av sin frapperande skönhet väcker dunkla känslor till liv hos underofficeren Claggart, ett hat som leder till både dennes och Billys undergång, är hans mästerverk i det lilla formatet liksom Moby Dick i det stora.

"Som frun befaller! Fast det är synd om Dutlovs."

Lev Tolstoj (1828-1910) var en realismens mästare och är allmänt ansedd som en av världens främsta romanförfattare. Som hans mest kända verk räknas de två stora romanerna Krig och fred och Anna Karenina.

Polikusjka (1863), som skrevs strax innan Tolstoj började arbeta på Krig och fred, tar plats på ett gods, skisserat på Tolstojs eget familjegods Jasnaja Poljana, där ett triangeldrama utspelar sig. Det är detta triangeldrama och dess psykologiska och moraliska problem som fångat Tolstojs intresse. Efter balen (1903) var avsedd som en protest mot mänsklig råhet och grymhet och blev det också men samtidigt en av de konstnärligt starkaste bland Tolstojs mindre berättelser.

"Huset nr 7 vid Saville Row, Burlington Gardens den byggnad där komediförfattaren Sheridan dog 1816 beboddes 1872 av Phileas Fogg, esq."

Jules Verne (1828 1905) räknas som en av ungdomslitteraturens största klassiker. Med böcker som Jorden runt på 80 dagar, Kapten Grants barn och Tsarens kurir förnyade han äventyrsgenren, och med En världsomsegling under havet och Till jordens medelpunkt kan han sägas ha skapat de första science fiction-romanerna.

Huvudpersonen i Jorden runt på 80 dagar (1873), Phileas Fogg, är urtypen för den lugne, orubblige engelske gentlemannen. När han en dag år 1872 på sin klubb blandar sig i ett samtal om jorden runt-färder ger han sig in på något som kan komma att stå honom dyrt. För han nöjer sig inte med att påstå att man med samtidens moderna kommunikationsmedel kan resa jorden runt på åttio dagar, han ingår dessutom ett vad om att i praktisk handling bevisa det.