Böcker

En ambulanssjukvårdare börjar i hemlighet extraknäcka som läkare åt kriminella. Fartfylld spänningsserie i sjukvårdsmiljö av Christian Unge.

Rezas liv bjuder sällan på några överraskningar: han är ensamstående pappa, kör ambulans och försöker glömma sina drömmar om att bli kirurg. Så när en okänd man oväntat dyker upp och erbjuder honom 20 000 för att rädda livet på en skottskadad kille kan han inte stå emot. Snart är han anställd som husläkare åt ett kriminellt nätverk. Medan Reza kämpar med att dölja sitt extraknäck för sin nya partner i ambulansen, den noggranna sjuksköterskan Malin, börjar dessutom antalet heroinöverdoser runtom i Stockholm att öka. Ambulansen tvingas göra täta utryckningar och det dröjer inte länge innan Tekla Berg, akutläkare på Nobelsjukhuset, anar oråd. Polisen kopplas in. Men vad är det egentligen som ligger bakom överdoserna?

Till det yttersta är första säsongen i en serie om Reza och Ambulans 906. Den utspelar sig i samma universum som Christian Unges kriminalroman Går genom vatten, går genom eld.

Avsnitt 3.

Är svenskarna världens mest sekulariserade folk? Varför tycker många att det är lite pinsamt att vara kristen? Varför upplevs buddhismen som sympatisk medan islam känns hotfull och främmande?

I Det gudlösa folket följer David Thurfjell uppkomsten och utvecklingen av de idéer om religion som vi idag tar för givna, från 1500-talets reformation via pietismen, upplysningen, teosofin och kolonialismen till 2000-talets religionsdebatter. Det blir till en berättelse om vilka vi - de sekulära svenskarna - är, varför vi tänker som vi gör och om hur vår internationellt sett unika religionssituation har uppkommit.

David Thurfjell är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.

Den som har makt förnekar makten. Den som saknar makt ser makten tydligt. Det är utgångspunkten för regissören när han brottas med scenariot till sin film om Filmfursten . Han måste skildra makten pedagogiskt, som en lärobok. Han kämpar för sin konst, för att över huvud taget få göra sin röst hörd. Filmfursten är en roman om skapandet och om konstens villkor.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman.

I Dygden har jag platt försummat möter vi barockpoeten Lasse Lucidor. Trots de århundraden som ligger mellan vår egen tid och hans framstår Lucidor som en oppositionell nutidsmänniska med stor frihetslängtan och stort rättspatos. ´´Var inte betryckt. Älska utan vankelmod!" är hans uppmaning. Detta i ett Europa utsatt för krig och våld,men där finns också plats för konstens utövare.Molière, Bernini, Ehrenstrahl, Stiernhielm och Rudbeckär bara några av de giganter vi får möta underLucidors resor i Europa. Han är lika hemma iintrigernas Paris som på Stockholms ölkrogar.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman.

Religionshistoria är varken studiet av det helt andra eller det fullständigt förlorade, utan snarare av den historiska människan, just så som vi känner igen henne i oss själva. Denna igenkännliga människa är i stånd till många ting. Hennes inbillningsförmåga har frambringat ett oräkneligt antal såväl förtjusande som förskräckande världar, apparaturer, maskeringar, hyperboler och charader. Vi befinner oss i henne och hon befinner sig i oss.

I åtta essäer visar Peter Jackson hur det jämförande studiet av de mest skiftande företeelser i ett brett kulturhistoriskt perspektiv - från paleolititiska figuriner och fornindisk kultdiktning till börskraschen på Wall Street och svarta mässor i 1800-talets Paris kan bidra till förståelsen av religionens egenart.

"Och därborta finns grönt vid skogskanten En remsa bakom fältet i ögat Solen försvinner i rapsåkern Förövrigt är allt gult förutom vägen som är violett med intarsia schatterad i bränd umbra Här finns jag i en tid över ett landskap jag just nu eller senare ska lämna ett hål i Eller rättare sagt ska jag krypa ut hålet jag bär med mig Det ser ut som min kropp men har ingen färg eller substans"

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok. Går i dag är hans andra samling.

"Dagar är knutpunkter för nya dagar. Sitt inte i träd som aldrig vissnar eller blommar. Notera färg på kolapapper. Det vanliga framför ovanliga. Småsaker före storsaker. Duka upp marken. Runda udden. Ha alltid jord i ögonen!" Observatörens dagbok från 1977 är Christer Erikssons debut.

Den förstenade är en bok om frihet och nödvändighet. Det är en fantasi vid en sydländsk stad, ett drömspel vid havet, en vakendröm eller halvverklighet i en miljö av klassisk enkelhet och tidlöshet. Mot bakgrunden av ett blekt elegiskt landskap avtecknar sig dramats människor, slitna mellan rörelsens rastlösa oro och försteningens ångest.

Bengt Söderbergh debuterade 1948 med Den förstenade och har skrivit ett stort antal romaner och även verkat som översättare.

Boxningen är en uppmärksammad och brutal sport, men oftast skildrad på ett isolerat sätt - som om den inte vore en spegelbild av den rådande samhällsordningen. Berättelserna om Gentleman Jim Corbett, John L Sullivan, Jim Jeffries, Jack Johnson, Jess Willard, Jack Dempsey, Gene Tunney, Max Baer, Joe Louis, Jersey Joe Walcott, Rocky Marciano, Sonny Liston, Cassius Clay alias Muhammad Ali, George Foreman, Mike Tyson och Buster Douglas ger dels en komplett historisk kronologi över tungviktsboxningen, dels en sammanhängande bakgrundskronologi av politisk art.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman. Två av romanerna, Siki (1977) och Gorilla (1986), handlar om framstående boxare.

"På sitt karaktäristiskt klartänkta och pedagogiska sätt berättar Christer Hedin historien om Sveriges kristendom. Hans bok skildrar det intrikata samspel mellan politik, kulturliv och idéutveckling som format svensk religionshistoria från 800-talet och framåt.

Författarens lärdom, klarheten i framställningen och textens överskådlighet gör Kristendomens historia i Sverige till ett viktigt bidrag och till värdefull läsning för den som vill förstå historien bakom det här landets säregna religionssituation."

David Thurfjell
Professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

"En utmärkt introduktion till kristendomens historia i Sverige, från Ansgars missionsresor till nutid. Christer Hedin visar hur kyrkan har varit viktig för det svenska nationsbygget och verkat både som sammanhållande och åtskiljande kraft. Boken fyller ett tomrum i svensk religionshistoria."

Susanne Olsson
Professor i religionshistoria vid Stockholms universitet

Christer Hedin är religionshistoriker verksam vid Stockholms universitet. Han har publicerat ett flertal böcker, däribland Ingenting är anstötligare än sanningen. Religion och politik hos Torgny Segerstedt (2013), Islams historia: tro och traditioner genom tiderna (2010), Den äldsta kyrkan: förkunnelse, förföljelse och framgång under fem sekel (2007) och Islam och västerlandet: möten, myter och motsättningar (2006).

En vinterdag vid sekelskiftet sitter den italienske fysikern Guglielmo Marconi i en insnöad stuga i Newfoundland, framför ett bord belamrat med egendomliga apparater. Han ska för första gången i historien sända ett trådlöst telegrafiskt meddelande över Atlanten till en mottagare i Europa luften ska fyllas av S.

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok.

Genom tröjans maskor ser han havet är en berättelse om två skeden i en mans liv, och de osynliga rottrådarna mellan dem. Om sjömanssonen som förlorar sin far till havet och som sätter sitt hopp om befrielse till detta hav som han aldrig har sett, men som han vet ska finnas bortom den djupa skogen som omringar hans barndomsvärld. Pojken ger sig av för att finna havet, och han får betala ett mycket högt pris.

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok.

Harry Andersson står i en tidningskiosk någonstans i centrala Stockholm. Han har sin tillvaro bland de olycksbådande svarta rubrikerna om våld och brott. De ropar till honom att han är en anonym, en osynlig, att han inte lever.

I Harry talar också andra röster, stränga och obevekliga. Röster ur en barndom som blivit en härva av minnen, ochtomrum efter otillåtna, bortskurna minnen. Han är vilse i sinbiografi.Han börjar planera sina mord.

Christer Eriksson debuterade 1977 med diktsamlingen Observatörens dagbok. Harry, det som skiljer oss åt är ett hårstrå var hans romandebut.

Vaknar Ett barn gråter i min vita vägg bakom ungefär 2 940 böcker (V. Ekelund astronomi geologi antiken W. Ljungquist antroposofi religion filosofi mykologi biologi L. Ahlin språk mytologi poesi skönlitteratur mm) Kakelugnen är ännu varm I askan är sammansjunken glöd som när någon är mätt Barnet slutar gråta Jag håller händerna på kakelugnens varma bröst för att hålla på något varmt som en feberhet panna

Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok. Privata essäer är hans tredje samling.

Bruno är en ung man i en förstad till femtiotalets Stockholm. Han är annorlunda, betraktas som halvt otillräknelig och oduglig av omgivningen. Bruno lider av ett slags språklig förlamning, i skräck för att ingen ändå kan förstå honom. Hans längtan efter att uttrycka sin kaotiska inre värld driver honom till svåra handlingar: han fångar fåglar, plågar dem eller stänger dem inne i en hemlig bur där de slutligen måste dö. Och Bruno är pyroman, han antänder skjul och bodar i faderns trädgårdsmästeri, driven av en lust att rasera allt instängt som också håller honom fängslad. I den vilda elden finner han en hastig, extatisk och förtvivlad frihet.

Avundsjuka är en hemsk känsla som de flesta av oss nog skulle vilja slippa. Välputsade framgångshistorier och sociala medier visar oss allt vi missar. Med hettande kinder jämför vi oss och orättvisan bränner i själen - varför får min granne precis det jag vill ha? Det är lätt att börja klaga på orättvisor och bli skadeglad. Så finns det egentligen någon vits med avundsjuka? Och går det att slå sig fri från den?

Camilla Lif, präst och radiopratare, använder sin erfarenhet från många års möten med människor när hon tar sig an frågorna och känslorna som bubblar inom oss alla. Med humor, djup och lätthet provar Camilla Lif nya sätt att tänka kring oss människor och hur vi fungerar. Finns det vägar utanför de vanliga tankespåren? En stund med denna kloka röst hjälper dig att lyfta blicken och se varmare på dig själv och din omvärld. Välkommen till Livet med Lif!

Livet med Lif är en serie på åtta fristående avsnitt. Camilla Lif är präst i Katarina församling i Stockholm. Hon medverkar ofta i Sveriges Radio, till exempel i Tankar för dagen och Spanarna.

"Varje gång jag skriver känner jag mig bakbunden, dels av mina egna begränsningar, dels av en motvilja att riskera att såra mina närmaste. Ständigt detta huvudbry om hur mycket orm jag kan tillåta mig vara ... Hamnar min sanningssträvan, min vilja att försöka säga något väsentligt hur obehagligt det än må vara, i en återvändsgränd eftersom jag inte vill såra mamma?"

Vad ska man göra när man inte längre kan skriva? Skriv en essä om skrivande, blir förläggarens svar till författaren. Och det blir en essä, om författandets förutsättningar och gränser. Om att komma ur en klass men skriva för en litterär offentlighet som tillhör en annan. En undersökning av det som är en förutsättning för allt skrivande: motstånd.

Anneli Jordahls nya bok Orm med två huvuden handlar om att skriva ifrån det fruktsamma underläget. Hur tar man sig mod att skriva? Varför belönas ständigt den hänsynslösa författaren? Går det att bli omtyckt och att samtidigt vara en bra författare?

Drama om ungdomlig kärlek, kuvande skoldisciplin och föräldrar som fattar tveksamma beslut.

"Ni känner er försmådd. Men det finns ingen instans dit man kan instämma sina föräldrar."

Sista paret ut (1956), nr 10 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Fyra svägerskor samtalar i en äktenskapskomedi och övning i det trånga rummets teknik och estetik.

"Kvinnor som kvinnor. Alla har vi ju samma lekamliga utrustning, mer eller mindre perfekt. För jag antar att det inte var fråga om ett rent själsligt umgänge?"

Kvinnors väntan (1952), nr 5 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medelmåttig violinist i symfoniorkester drömmer om framgångsrik solokarriär under tiden äktenskapet knakar i fogarna.

"Det kan ju hända att man beter sig galet och löjligt åt ibland, huvudsaken är väl ändå att man vill bli en riktig människa och konstnär."

Till glädje (1950), nr 3 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Barnamord och gatuprostitution i formförnyande drama om misantropisk filmförfattare.

"Se hur livet kupar sig som en grym men vällustig båge ifrån födelse till död. Ett stort skrattande mästerverk. Skön och vederstygglig, utan förbarmande eller mening."

Fängelse (1949), nr 2 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Nina Lekanders förra bok, Hästar, män och andra djur (2012), var en självbiografisk skildring av övergångsålder och övergivenhet. Och en omprövning av synen på kroppen, sexualiteten och relationerna till väninnorna och, inte minst, djuren.

Trosbekännelser är berättelsen om vad som hände sedan. Om mötet med den stora, kanske enda, stormande kärleken, passionen. Ett uppvaknande och upplevelsen av upphetsande, uppfyllande sex. Att byta land, byta språk, byta liv. Och hur detta understundom kommer i konflikt med allt det man bär med sig genom livet.

I sammanlänkade essäistiska texter och nedslag blandar Nina Lekander teori med det djupt personliga, kunskap med erfarenhet. Det är skrivet med stor energi, stark närvaro, ilska, värme och humor.

"Oppenheimer satt tryckt mot väggen som de andra, så nära gluggarna det var möjligt. Över bergen syntes några enstaka stjärnor, inget mer. Utropen kom tätare. Mellan dem bara ljuden av väntan: andetagen, en hands rörelse över tyg, en fot mot det kala golvet.

Det är inte ödeläggelsen, tänkte han. Det är skapelsen."

Robert Oppenheimer (1904-1967), var vetenskaplig ledare för Manhattanprojektet och brukar kallas atombombens fader. Här skildras fragment av hans personliga historia som pendlade mellan framgång och sammanbrott.

Anteckningar om Robert Oppenheimer publiceras parallellt med Dimitris Alevras roman Mannen i rummet (Norstedts, 2018), i vilken huvudpersonen skriver dessa anteckningar.

Kammarspel på en mentalklinik där en åldrad man träffar döden i form av en kvinnlig clown.

"Nu hjälper minsann inga tårar, tårar, tårar. Då blir det uppståndelse och långbad och veronal och kanske en feberchock. Jag måste vara modig."

Larmar och gör sig till (1997), nr 32 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Åldrad regissör sätter upp Strindberg och pratar med sina skådespelerskor i ett drama där dröm och verklighet flyter samman.

"I min ålder händer det att man lutar sig framåt och plötsligt befinner sig huvudet långt in i en annan verklighet. De döda är inte döda. De levande ter sig som spöken."

Efter repetitionen (1984), nr 31 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Oupplösligt och smärtsamt förenade människor i ett drama där en affärsman drabbas av mordiska impulser.

"Det jag nu har berättat är kanske inte sanningen. Vissa kloka människor menar att blindheten är total. Vi rör oss i föreskrivna mönster, betingade och våldtagna från födseln."

Ur marionetternas liv (1980), nr 29 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kammarspel där konsertpianist med världen som arbetsplats konfronteras med sina undanstuvade vuxna döttrar.

"Jag har alltid haft svårt med människor som är omedvetna om sina motiv."

Höstsonaten (1978), nr 28 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Judisk cirkusakrobat i tjugotalets Berlin försöker hantera sin brors självmord och återser en vetenskapsman med dolda motiv.

"Det svåraste är att mänskor inte har nån framtid. Det är inte bara du och jag som inte har så värst mycket framtid. Alla mänskor har tappat bort sin framtid."

Ormens ägg (1977), nr 27 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En läkarhustru inleder ett stormigt förhållande med en amerikansk arkeolog.

"Jag känner dig inte. Jag tycker förresten om dig. Jag tyckte om dig från första stund, när jag fick hand om dig på sjukhuset efter ditt självmordsförsök."

Beröringen (1971), nr 23 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

En man och en kvinna, ett borgerligt inferno och en banalitetens tragi-komedi.

"Det finns inte skymten av något oroväckande i mitt dagliga liv. Mina närmaste är snälla, hyggliga människor. Fullkomligt normala allihop."

Reservatet (1970), nr 22 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Drama om treenighetens klaustrofobi i vilket en domare förhör skådespelare som anmälts för ett obscent varieténummer.

"Älska, jag vet inte. Jag är beroende av dem. Men jag är inte alldeles säker på att de är beroende av mig. Och därför försöker jag göra mig oumbärlig."

Riten (1969), nr 21 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Framtidsdrama om ett konstnärspar som förgäves försöker undkomma det annalkande kriget.

"Jag har upplevt mänsklig närhet några få gånger. Alltid i förbindelse med smärta. Är det likadant för er?"

Skammen (1968), nr 19 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Vampyrdrama med skygg konstnär på en enslig ö som plågas av demoniska mardrömmar.

"De gamla kallade den vargtimmen . Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram."

Vargtimmen (1968), nr 18 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Psykologiskt kammarspel om en enstöring som träffar en cynisk arkitekt och inleder ett förhållande med en gift kvinna.

"Jag är död, Anna. Nej, nej, jag är inte död. Nej, det är fel. Melodramatisk. Jag är inte alls död. Men jag lever utan självaktning."

En passion (1969), nr 20 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Ett banbrytande äktenskapsdrama och en uppgörelse med den borgerliga trygghetsideologin.

"Jag för min del gråter inte över spilld mjölk. Ungarna växer upp, relationer bryts. Kärlek tar slut, liksom ömhet, vänskap och samhörighet. Det är ingenting märkvärdigt med det, det bara är så."

Scener ur ett äktenskap (1974), nr 25 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Hemsökt av minnet återupplever åldrad regissör en drabbande otrohetsaffär med sin väns hustru.

"Jag är jag och du är du. Fast det är väl inte alldeles säkert. Egentligen."

Trolösa (2000), nr 33 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg

Upplösligt relationsdrama i vilket psykiater plågad av barndomsminnen drivs mot sammanbrottets rand.

"Jag är väl som de flesta andra mänskor. Vi som anser att det där med döden är något som andra råkar ut för men aldrig vi själva."

Ansikte mot ansikte (1976), nr 26 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Suggestivt kammarspel i rött om döende kvinna, hennes systrar och tjänarinnan.

"Ingen människa skulle göra det du begär. Jag lever, och jag vill inte befatta mig med din död. Kanske om jag älskade dig, men jag älskar dig inte."

Viskningar och rop (1973), nr 24 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Talande sjuksköterska och stum skådespelerska i ett drama där deras personligheter allt mer flyter samman.

"Kan man vara en och samma människa, precis på samma gång? Jag menar vara två människor."

Persona (1966), nr 17 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Symbiotiska systrar plågar varandra på ett hotell där en pojke irrar runt bland åldringar och dvärgar.

"Jag trodde alltid att du hade rätt. Jag försökte vara som du. Jag beundrade dig. Jag begrep ju inte att du tyckte illa om mig."

Tystnaden (1963), nr 16 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Landsortspastor med krympande församling plågas av tilltagande existentiella tvivel.

"Jag kan knappt se dig utan glasögonen. Du är alldeles suddig, ansiktet är som en vit fläck. Du är inte riktigt verklig."

Nattvardsgästerna (1963), nr 15 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Inledningen av gudstrilogin och ett kammarspel om familj, psykos och konstnären som kannibal.

"Du är tom och skicklig. Nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknad. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in gud i det sammanhanget."

Såsom i en spegel (1961), nr 14 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Kringresande magnetisör konfronteras med misstrogna borgare i ett drama om konstnärskapets vedermödor.

"Jag dog inte. Men jag har redan börjat gå igen. Egentligen gör jag mig bättre som gast än som människa. Jag har blivit övertygande. Det var jag aldrig som skådespelare."

Ansiktet (1958), nr 13 i serien Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Den åldrade professorn Isak Borg omprövar sitt liv under en minnesrik bilfärd mellan Stockholm och Lund.

"Jag vet inte hur det inträffade, men dagens klara verklighet gled över i minnets ännu klarare bilder som steg till mig med styrkan av ett verkligt skeende."

Smultronstället (1957), nr 12 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med ett efterord av Jan Holmberg.

Medeltidens pesthärjningar står som fond för existentiellt drama med flera odödliga scener.

"Kärlek är den svartaste av alla pester och om man dog av den vore det väl någon glädje med kärleken, men den går nästan alltid över."

Det sjunde inseglet (1957), nr 11 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Vassa repliker och partnerbyten i mustig sekelskifteskomedi som blev författarens internationella genombrott.

"Hur kan en kvinna någonsin älska en man, kan du svara mig på det?"

Sommarnattens leende (1955), nr 9 av 34 i serien Ingmar Bergmans Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.

Elegant äktenskapskomedi om gynekolog som försöker återerövra sin hustru under resa till Köpenhamn.

"Jag har alltid undrat över den stora makt som en kvinnoläkare har över våra hjärtan och förtroenden. Blir det inte lite svårt att värja sig ibland?"

En lektion i kärlek (1954), nr 7 i serien Filmberättelser, presenteras med förord av författaren och efterord av Jan Holmberg.